Jag minns när jag för vad som känns som en evighet sen (men som bara var 16 månader sedan) bevakade Brynäs-Örebro. Det var omgång 52 av SHL 2019/2020. Örebro vann med typ 6-1. Och ändå tror jag de kände sig som lika stora förlorare som Brynäs när matchen var slut. Jag tror de insåg där och då att säsongen tog slut den där kvällen, inför en helt tom arena.
Vi minns chocken när Folkhälsomyndigheten förbjöd sammanställningar med över 500 åskådare, och sen sänkte till 50. Vi minns chocken som jag tror vi alla kände när antalet döda till följd av COVID-smittan gick från sex till 39. Samma siffror som vi några månader senare snarare skulle se som positiva. "Wow, 500 personer i en ishall!". "Sedär, bara 33 döda. Kurvan går nedåt". Desktop ad in article Mobile ad in article
En morbid jämförelse. Kanske är den över gränsen. Men ni förstår vad jag menar.
När jag lämnade Monitor ERP Arena den där marskvällen 2020 kände jag att jag hade varit med om någonting jag aldrig ville vara med om igen. Hockey inför en publik som bestod av ett gäng journalister och samt bortalagets busschaufför var helt meningslöst. Jag var då fast övertygad om att det där bara var en hemsk engångsföreteelse.
Istället blev det min och alla andras vardag.
Jag inser att jag är privilegierad (har någon skrivit det ordet utan att skriva fel eller googla fram stavningen?) som fått gå på ishockey hela säsongen. Som fått genomföra mina intervjuer med spelarna. Som ändå fått känna någon sorts puls. Men när vi nu verkligen kan göra bokslut på den här säsongen inser jag hur vrickat allting egentligen är. Vilken hemsk tillvaro samhället levt under, och vilken spegelbild av det som idrotten varit.
Det kan väl knappast bli mer 2021 än att Brynäspubliken i den avgörande kvalmatchen mot HV71 tvingades gå hem inför förlängningen, eftersom restaurangtillståndet inte längre gällde. Eller att två, tre publikvärdar fick vara på plats på den avgörande finalen mellan Timrå och Björklöven - för att ta hand om åtta supportrar på läktaren. Desktop ad in article Mobile ad in article
Det har hänt så mycket vrickat det senaste året att det nog kommer vara svårt att tro på allt om ett par år.
Marcus Weinstock fick göra sin sista match i Örebrotröjan i ett öde Gävle. Jonathan Dahlén gjorde sin sista Timråmatch (för den här gången) i en nästan tom hemmaarena. HV-fansen fick se sitt älskade lag göra sin sista SHL-match för den här gången redan våren 2020. Då var de alltjämt ett topplag. När publiken välkomnas tillbaka i höst spelar de i HockeyAllsvenskan. Och Leksandsfansen, som stått vid sitt lags sida genom decennier av hjärtesorg och fiaskon, fick nu se sitt lag från TV-soffan - när de slutade trea i SHL.
Jonathan Dahlén och Morten Madsen firar Timrås avancemang till SHL.Foto: Bildbyrån/Pär Olert
Jag tänker på Luleå, som vann SHL 2019/2020 i överlägsen stil men aldrig fick spela slutspel. Jag tänker på HV71, som vann SDHL lika överlägset och ledde finalen (!) mot Luleå med 1-0 i matcher - men som fick se resten av serien ställas in och flera stjärnor lämna. Jag tänker på Björklöven och Brynäs, som åkte på massiva coronasmällar inför den allsvenska finalen respektive SDHL-finalen 2021. Hade matchseriernas utgång påverkats utan dem?
Jag tänker på alla säsongskortsinnehavare, som avstod att ta tillbaka sina pengar, som köpte soffbiljetter, pappfigurer och allt möjligt för att hjälpa sin förening genom krisen.
I många fall utan att få någonting tillbaka.
Det som framför allt skrämt mig under pandemitiden är hur snabbt det fruktansvärda blivit vardag. Jag var inne på några exempel tidigare, men jag minns också chocken när Linköping drabbades av drygt 20-coronafall och tvingades skjuta upp matcher. Det som kändes så osannolikt då blev sedan vardagsmat. Ett tag var det fler matcher som inte spelades än som spelades. De normalt så fullsmetade torsdagarna och lördagarna i SHL innehöll under en period två, tre matcher.
Till sist höjde man inte ens på ögonbrynen längre.
Den här säsongen har känts evighetslång, och det beror också på att den varit kopiöst lång. Redan den första augusti inleddes Stanley Cup-slutspelet, och även om det formellt var slutet på säsongen 2019/2020 blev det mer eller mindre starten på 2020/2021. Sedan dess har allting gått i ett, i drygt elva månader. När Tampa Bay lyfta bucklan i går morse markerade det slutet för den nästan ett år långa säsongen. Och den tomhet som normalt sett infinner sig hos mig fanns inte där.
Även om det - faktiskt - var fullsatt i Amalie Arena och även om det - faktiskt - gav mersmak och tog mig tillbaka till svunna tider, kände jag bara "Äntligen. Äntligen är skiten över". Även om jag är imponerad över hur bra spelarna faktiskt klarade av att prestera under de bisarra omständigheterna, oavsett om vi ser till de tomma läktarna, de många flyttade matcherna eller de stundtals obefintliga träningarna, har säsongen 2020/2021 varit fruktansvärd.
Det säger jag med största respekt mot de väldigt många som haft det väldigt mycket värre än både mig och idrottsutövarna själva. Breddidrotten har tagit enorm stryk. En hel del skickliga juniorer har fått se mer eller mindre en hel säsong gå förlorad när deras seriespel stängdes ned. Många unga idrottsutövare har lagt av. Desktop ad in article Mobile ad in article
Under fotbolls-EM har vi sett välfyllda läktare. Lika så under Stanley Cup-slutspelet. Solen skiner. Uteserveringarna ekar inte längre tomma. Min vänsterarm ömmar efter att jag fått i mig den första dosen vaccin. Vi går mot ljusare tider på så många plan. Det är en lättnad på så många sätt. Samhället kan så sakteliga återgå till något som kan likna ett normalläge.
Och jag är knappast ensam om att både känna en lättnad fysiskt och psykiskt.
De tomma läktarna blev vardag.Foto: Jonas Ljungdahl/Bildbyrån.
För även om jag i mitt eget tycke har världens näst bästa jobb (att vara GM i en NHL-klubb vore givetvis det ultimata!) kan jag ärligt talat säga att det inte har varit speciellt roligt det senaste året.
För första gången känner jag att det är skönt att det inte finns några matcher på menyn, vare sig under kvällen eller natten. Men missförstå mig rätt: När försäsongen drar igång igen i höst kommer jag såklart sitta klistrad.
Och förresten: Grattis Luleå och Växjö till SM-guldet, grattis Timrå och Troja/Ljungby till uppflyttningarna, grattis Tampa Bay till Stanley Cup, grattis Kanada till VM-guldet.
Och grattis till alla oss andra också. Nu är äntligen skitsäsongen 2020/2021 över.
Jag hoppas vi aldrig behöver vara med om något liknande igen. Desktop ad in article Mobile ad in article
