{{ PAYWALL LIMIT }}
Det var oundvikligt att inte få en klump i magen när jag under torsdagsmorgonen tog del av Kyle Beachs starka berättelse om vad som egentligen hände bakom kulisserna under Chicago Blackhawks Stanley Cup-vinnande vår och sommar 2010.
Hela hockeyvärlden stod framför Kyle Beachs fötter. Han hade draftats tidigt av Chicago Blackhawks två år tidigare och skulle nu få uppleva klubbens jakt på Lord Stanleys pokal på nära håll i den så kallade ”Black Ace”-gruppen. Sportsligt blev det där Stanley Cup-slutspelet så bra och så framgångsrikt som alla drömde om. Man slog ut Nashville, Vancouver och San Jose innan man besegrade Philadelphia i den efterföljande finalen.
Bakom kulisserna upplevde Kyle Beach ett helvete. Det hade ingenting att göra med att han inte fick spela eller att han drogs med några jobbiga skadeproblem.
Bara några veckor efter att den då 20-åriga stortalangen blivit uppkallad till Blackhawks så hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av lagets videocoach Brad Aldrich under en genomgång.
Hans liv förändrades för alltid, som han själv uttryckte det.
Beach visste inte vad han skulle göra. Han var rädd, ensam och befarade att hans karriär kunde vara i fara. I slutändan rapporterade han det ändå till en av Blackhawks skillstränare Paul Vincent somt tog det vidare till den högsta ledningen.
Sedan tog det stopp.
Efter att Blackhawks säkrat sin plats i finalen mot Philadelphia hölls ett möte där klubbens höjdare närvarade. Stan Bowman var där, Kevin Cheveldayoff och Joel Quenneville likaså. De informerades om Beachs skrämmande uppgifter – men personer inom klubben kallade hans anklagelser för ”meritless”. De trodde honom helt enkelt inte, enligt Beachs advokat.
Aldrich jobbade vidare med laget, fick sitt namn på Stanley Cup-pokalen och var med under firandet. Några dagar efter firandet lagt sig kallades han upp på Blackhawks kontor där han fick valet att säga upp sig eller utredas.
Han valde det förstnämnda, fick avgångsvederlag, en Stanley Cup-ring och vad som kan tolkas som en rekommendation från Quenneville som i sin tur ledde till ett nytt toppjobb inom den amerikanska collegehockeyn.
Där begick han sedan två nya sexuella övergrepp, varav ett av dessa på en 16-årig pojke.
ALLA I LAGET VISSTE
Tystnaden plågade Kyle Beach i elva år, men i maj lämnade 31-åringen in en stämningsansökan mot Chicago Blackhawks för den bristande hanteringen av de sexuella övergreppen han utsattes för under Stanley Cup-våren 2010. En oberoende utredning av klubben tillsattes och i tisdags publicerades den skrämmande rapporten.
Kort efter att rapporten blev offentlig trädde Beach fram som spelaren som utsatts för övergreppen och gjorde en lång och till synes plågsam – men så viktig – intervju med TSN:s eminente Rick Westhead. Under intervjun togs det faktum att Beach hånades av lagkamrater med homofobiska skällsord för vad som hade skett.
– Det blev känt ganska snabbt. Jag är rätt säkert på att alla i omklädningsrummet visste om det, eftersom kommentarerna lades i omklädningsrummet, på isen och runtom i arenan med från alla möjliga med spelare, personal och media närvarande.
Just denna bit har jag så otroligt svårt för. Alla visste något, alla hade hört något – men ingenting gjorde något åt det. Ingenting skulle få störa Blackhawks i jakten på Stanley Cup. Den sportsliga framgången var viktigare.
Sedan rapporten blev offentlig har Stan Bowman fått lämna sitt jobb som general manager för klubben och Al MacIsaac sin post som vicepresident i Blackhawks. Joel Quenneville fick coacha en match med Florida Panthers efter skandalen blev känd, men avgick under natten till fredag, svensk tid, från sin roll som huvudtränare i Panthers.
Bättre sent än aldrig.
HUR TONDÖV FÅR MAN VARA?
Samtidigt har lagkaptenen Jonathan Toews mage att nu sitta och påstå att både Bowman och MacIsaac är ”bra killar”, rapportens innehåll till trots. Det är lika tondövt som när Manchester Uniteds tränare Ole Gunnar Solskjaer presenterade våldtäktsanklagade Cristiano Ronaldo som ”en bra spelare och en fantastisk människa".
Jag förstår att Toews vill visa respekt för Stan Bowman, men tänk för en sekund inte på vad Bowman gjorde för dig, Jonathan, utan vad han gjorde (eller inte gjorde, rättare sagt) för Kyle Beach. Att han överhuvudtaget ska försvara Bowman och MacIsaac i detta skede gör bara att han framstår som en usel lagkapten och lagkamrat. Det låg även i hans ansvar att skydda Beach den där Stanley Cup-våren 2010.
Om detta inte var den Stan Bowman som Toews kände och vurmade för så kanske han inte kände honom tillräckligt bra? Bowman nådde enorma sportsliga framgångar, men han mörkade och hade en stor del i att förstöra en hockeyspelares liv. Att han då uttrycker sig på vis där det framstår som att han tycker att det är synd att Bowman nu måste lämna klubben efter alla framgångar han nått – och att hans avgång inte får det som har hänt ogjort – är ett enda stort skämt för mig.
Det hade varit bättre om han inte hade sagt något överhuvudtaget. Nu målas Stan Bowman upp som någon slags sympatisk kille som haft lite otur. Det är enormt respektlöst gentemot vad Kyle Beach har tvingats gå igenom.
Vad en person gör när ingen ser på säger mycket om en persons karaktär. Jonathan Toews gjorde ingenting, vilket rätt mycket om honon, enligt mig. Hur kan inte ens tanken ha slagit honom att titta till den här 20-åriga killen, med tanke på alla rykten som spreds? På presskonferensen när Toews pratade om skandalen kunde han knappats ha framstått som mer arrogant. Det här var inte rätt tid och plats att prata om vilken fantastisk människa Stan Bowman var.
Sexuella övergrepp på en lagkamrat? Äh, sådant som händer.
Men kanske ska man inte heller vara förvånad av att höra den här typen av retorik från en spelare som Jonathan Toews. NHL-spelarna blir indoktrinerade att aldrig “tala illa” om någon högre upp än sig själv i näringskedjan och med en stark ”laget före jaget”-attityd. Till stora delar är den attityden beundransvärd, men till en viss gräns- När en individ i laget utsätts för ett sådant övertramp som Kyle Beach utsattes för så måste någon stå upp för honom. Då räcker det inte att hålla tyst om det för lagets bästa. För att laget har en chans att gå långt i slutspelet. Då måste Toews och de andra ledande spelarna stå upp för sin lagkamrat, oavsett status eller roll i laget. Då är jaget mycket, mycket viktigare än laget.
Därför var det, trots allt, lite skönt att höra unge Alex DeBrincat säga det förmodligen många andra i och runt Blackhawks skulle vilja säga: ”Det här var en förändring som behövde göras. Med allt som har hänt är det nog bra att vi går skilda vägar”, sade DeBrincat.
Inga tacksamheter riktade gentemot Stan Bowman, bara sympatier med Kyle Beach.
EN LÅNG BIT ATT VANDRA
Hockeykarriären blev aldrig som Kyle Beach hade tänkt sig. Det blev inga NHL-matcher med Chicago Blackhawks, eller med någon annan NHL-klubb för den delen. Efter incidenten blev det uteslutande spel i AHL för Beach innan han våren 2013 lånades ut till Sverige och HV71 och sedermera trejdades till New York Rangers organisation.
I dag är Beach inne på sin andra säsong med det tyska tredjedivisionslaget Black Dragons Erfurt.
– Det är en liten klubb, men vi är som en familj. Vi blir behandlade väldigt, väldigt bra. Ledningen är väldigt öppna och gör verkligen allt de kan för att göra så att vi känner oss säkra och inkluderade. Det är något jag verkligen uppskattar med var jag är i min karriär just nu, säger Beach själv.
Jag hoppas att Kyle Beachs berättelse ska bli en ögonöppnare. Att sådana här saker ting faktiskt sker och att miljön runt elitidrotten måste bli säkrare och mer inkluderande. Förhoppningsvis har vi kommit en bra bit sedan 2010, men jag är rädd att vi alltjämt har en lång, lång väg att vandra.
Ibland är det, ursäkta franskan, jävligt svårt att älska den här sporten.
