Han var en ung och nyutexaminerad advokat i Michigan i desperat behov av ett jobb när han mer eller mindre tvingades in i rollen som coach. En domare som skulle tillsätta advokattjänsten han ville åt gav honom ett ultimatum: om Jon Cooper gick in och coachade hans sons high school-lag skulle han få jobbet.
Deal!
Det var 1999. Via Lansing Catholic Central klev en då 32-årig Jon Cooper in i en ny värld som han snabbt upptäckte att han brann mycket mer för än att vara advokat, Så mycket att han släppte yrket han var utbildad till för att helt och hållet hänge sig åt hockeyn. Desktop ad in article Mobile ad in article
Tränarkarriären tog fart och var den än tog den ambitiöse coachen fanns det en röd tråd. Han vann mästerskapstitlar. Hurster Cup (CSHL), Robertson Cup (NAHL) och Clark Cup (USHL) – alla på den amerikanska juniornivån.
Men trots framgångarna och hans uppenbara förmåga att skapa vinnande hockeylag fanns det ingenting som talade för att Jon Cooper skulle bli tränare på professionell nivå. I hans egen värld fanns inte NHL på kartan. För det första hade han inga egna spelarmeriter att falla tillbaka på och satt därmed inte på kontakterna eller vänskaperna många andra kan förlita sig på när de ska göra tränarkarriär. För det andra hade han en ung familj som han inte ville sätta i en taskig sits.
– Jag hade inga ambitioner att ge mig in i proffshockeyn. Jag siktade mer på att försöka ta mig in i collegehockeyn, få ett bekvämt jobb där och ge mina barn chansen att gå på den skolan och leva ett vanligt villaliv, har han berättat för NHL.com. Desktop ad in article Mobile ad in article
"JAG KOMMER ATT VARA HÄR ETT TAG"
Avsaknaden på spelarmeriter till trots finns det alltid ett sätt för coacher som vinner att avancera. Det fick Jon Cooper också erfara. 2010, efter att ha lett Green Bay Gamblers till mästerskapstiteln i USHL, utnämndes han till ny coach för Tampa Bay Lightnings dåvarande farmarlag Norfolk Admirals i AHL. Där fortsatte han sin vinnande tradition genom att föra laget till Calder Cup-titeln redan under sin andra säsong. Han prisades i samband med det som ligans bästa coach och befann sig plötsligt i en position där han stod på gränsen till ett tränarjobb i NHL.
Det kom snabbare än väntat.
Den 25 mars 2013 meddelade Tampas dåvarande general manager Steve Yzerman att han sparkat lagets coach Guy Boucher och ersatt honom med Jon Cooper.
– Jag vill inte att det här ska vara en läroprocess inför nästa säsong – det är inte alls budskapet. Det är att jag är nästa coach för Tampa Bay Lightning och jag kommer att vara här ett tag, sade Cooper på presskonferensen där han introducerades. Desktop ad in article Mobile ad in article
"Ett tag" har blivit drygt åtta år. I dag är den nu 53-årige Jon Cooper den coach i NHL som suttit på sin position längst. Efter att han nu fört Lightning till sin andra raka Stanley Cup-vinst blir ingen förvånad om det kommer att bli långt många fler år än så.
För trots att Coopers tid i klubben har märkts av en del stora misslyckanden och besvikelser innan den efterlängtade första Stanley Cup-vinsten i fjol har det aldrig känts som hans jobb har varit hotat. Dels för att han haft spelarnas fulla förtroende, dels för att det från klubbledningens sida funnits en stor tilltro till hans moderna, inkluderande ledarskap.
Jon Cooper lyfter Stanley Cup för andra året på rad.Foto: Douglas DeFelice-USA TODAY Sports
"NYANSERAD PÅ ETT PEDAGOGISKT SÄTT"
Det som står ut med Jon Cooper är hans förmåga att kommunicera och ge feedback. Han kan vara hård, rak och brutalt ärlig, men är alltid nyanserad på ett pedagogiskt sätt som skrikande old school-coacher har svårt att vara. Han ser varje individ och får den att känna sig betydelsefull oavsett om det är en stjärnspelare eller någon som spelar avlastningsbyten med fjärdekedjan.
– Det jag brinner mest för är att ta de 23 spelarna i laget och göra dem till en i slutet av säsongen. Lyckas jag med det är chansen stor att vi kan se tillbaka på en lyckad säsong, som han själv uttryckt det.
Men framför allt är Jon Cooper anpassningsbar och lyhörd. "My way or the highway"-mentaliteten som präglat många hockeytränares ledarskap genom åren är inte en del av hans repertoar. Om något han har implementerat i spelet inte fungerar eller om han får mothugg från spelare som kan ge honom bra argument till varför något behöver ändras, ja då är han tillräckligt prestigelös för att släppa det och ta ett omtag. Desktop ad in article Mobile ad in article
Det märktes inte minst efter Tampas chockerande 0–4-förlust mot Columbus Blue Jackets i första rundan av slutspelet 2019. Efter en grundserie där laget hade vräkt in mål och spelat in 128 poäng tack vare sin överlägsna offensiva eldkraft körde man fast totalt mot Blue Jackets.
När Cooper kom till träningslägret hösten därpå hade han tagit lärdom av det och gjort viktiga förändringar i lagets spelsystem. Med hjälp av general managern Julien BriseBois värvningar av bland andra Pat Maroon, Blake Coleman och Barclay Goodrow ändrades han lagets identitet och gjorde dem svårare att spela mot. Det betalade sig i form av en Stanley Cup i fjol och en ny i år.
– Jag tror verkligen att man måste misslyckas innan man kan lyckas. Man tar smällarna, blåmärkena och det krossade hjärtat och bär dem på sin skjortärm. Det håller dig uppe och det driver dig. Den här gången skulle inget stoppa oss, sa han efter triumfen i fjol. Desktop ad in article Mobile ad in article
Många kommer att peka på sättet Tampa Bay Lightning utnyttjade kryphålen i lönetaket för att skaffa sig fördelar som den avgörande faktorn till att man kunde vinna Stanley Cup för andra året i rad. Jag väljer dock att peka på en av de bästa coacherna i NHL just nu och vad som på sikt kommer att gå till historiens som en av de bästa coacherna i NHL någonsin.
Det är lätt att förbise Jon Coopers gärning på grund av spelarmaterialet han haft till sitt förfogande. Men som vi lärt oss gång efter annan krävs det inte bara bra spelare för att vinna mästerskapstitlar. Det krävs bra ledarskap också. I fallet med Jon Cooper och Tampa Bay Lightning är det inte bara ett bra ledarskap. Det är ett gott ledarskap. Och någonstans är det ännu viktigare.
Hockeyvärlden kommer att bli en bättre plats om fler tränare anammar hans ledarstil. Desktop ad in article Mobile ad in article
