Jag får inte ihop det - hur blev det så här?

Måns Karlsson blickar tillbaka och summerar och analyserar samtliga 14 SHL-lags säsong. Idag handlar det om Frölunda. Jag vet ärligt talat inte hur det kunde bli så här. Hur fjolårets mästarlag kunde komma in i den här säsongen med ett ännu starkare lag - och helt och hållet misslyckas med att vara så stabila som de tidigare varit. Det blev till sist en sensationellt svag sjundeplats, och nu hade vi varit mitt inne i en sjukt oviss åttondelsfinal mot Växjö om inte Covid-19 hade slagit till - och gjort så att Frölunda får inneha positionen som regerande mästare i ett år till. MÅLVAKTERNA Roger Rönnbergs favorit lämnade, men kvar blev och hans nya kollega blev . Rubin var förra säsongen en av de sämre målvakterna i SHL och kunde inte alls backa upp på något vidare bra sätt i Luleå. Snacka om att det var skillnad i Frölunda. Rubin och Mattsson gjorde bra säsonger och var ganska jämna i de olika statistiska kolumnerna som antal vinster, räddningsprocent, insläppta mål per match och räddningsprocent i skottsektorn. I Rubins fall ska det som en riktigt fin bedrift, men jag hade något högre förväntningar på Johan Mattsson som ju fick sitt genombrott förra säsongen och verkligen kändes redo att göra en "Gustaf Lindvall"-säsong. UTROPSTECKNET Att matchades för lite i Färjestad och att han skulle få en rejäl utveckling i Frölunda, det var de allra flesta tyckare överens om. Men att han skulle ta klivet ut till att bli en av de allra bästa backarna i SHL, det var i alla fall en liten överraskning för mig. Men Theodor Lennström var briljant innan skador satte stopp för hans säsong. Det ryktades finnas NHL-intresse för honom redan förra sommaren, och det hade det definitivt gjort nu också om han inte hade missat drygt 20 matcher av säsongen. Men jag tror det kan göra det ändå. Framför allt tog han ett steg i offensiven, med liknande poängskörder som han hade i Färjestad men på 16 färre matcher. Lennström hade bara fyra poäng färre än som vann den interna poängligan bland backarna, trots att det skiljde 20 matcher mellan dem. Nyförvärvet gick också från en speltid på omkring 14 minuter i Färjestad till närmare 18 i Frölunda - och borde nog ha fått några minuter till. Så pass bra var han i min mening. Theodor Lennström. Foto: Axel Boberg/Bildbyrån BESVIKELSEN Överlag var det backsidan som brast i Frölunda. Det var svårt att hitta enskilda spelare som föll igenom, utan det var helt enkelt bara så att försvarsspelet inte var bra nog den här säsongen. Spelsystemet var detsamma som alltid men kugghjulen gick inte riktigt i den här säsongen. Om det är Roger Rönnbergs fel, som inte fick ut det han borde ha fått, spelarnas fel eller sportchefen Fredrik Sjöströms fel låter jag vara osagt. Men det är lite ironiskt att Frölunda egentligen bara tappade ett riktigt, riktigt tungt namn från förra säsongens guldlag (bröderna Westerholm och får ursäkta), och det var . Och ändå var det honom man stod och saknade hela säsongen. Fredrik Sjöström var inte ens nära att hitta hans ersättare. var närapå en flopp, fick det inte att stämma och var inte alls den spelare han var när han anslöt förra säsongen. GENOMBROTTET och Jacob Moverare slog igenom redan förra säsongen och det vore magstarkt att påstå att Theodor Lennström fick ett genombrott den här säsongen. Det handlade mer om att han tog ett riktigt stort steg, från en bra SHL-back till en riktigt bra. Därför landar jag ändå i att Niklas Rubin blir den här säsongens största genombrottsman i Frölunda. Han var som sagt inte bra alls i Luleå förra säsongen och jag tror nog att de var ganska nöjda när de såg att Frölunda visade intresse för honom. Ibland blir det helt enkelt så att en duktig spelare inte fungerar på ett ställe men gör det på ett annat. Så var det verkligen här. Kungsbackasonen Rubin fick komma 'hem till Göteborg' och det blev en värvning som nästan kan klassas som en succé. Ser vi till att han bara hade spelat tolv SHL-matcher i karriären innan säsongen så kan vi utgå från att han inte direkt kom till Frölunda som den högst avlönade spelaren i laget. Det jag försöker säga är att han förmodligen presterade extremt bra sett till den lön han hade. Det blev tolv segrar på 25 matcher, en räddningsprocent på 91,4 och en GAA på 2,17 mål per match. En statistik som var fullt jämförbar med den som den på förhand givne förstemålvakten Johan Mattson. Jag är sjukt spänd på att få se vad Niklas Rubin gör nästa säsong. Det känns som att SHL-poletten trillat ned där. Niklas Rubin. Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån COACHERNA 2018 lämnade och 2019 lämnade . För ett par år sedan var det inget snack om att Frölunda hade SHL:s bästa tränarstab, nu är det långt ifrån lika självklart. Johansson och Lundskog har blivit och , som förmodligen är mycket kompetenta coacher på alla sätt och vis, men det känns som att Frölunda blir allt mer ett "Roger Rönnberg-lag". Både på gott och ont. Jag rankar fortfarande Roger Rönnberg som SHL:s bästa coach, på samma sätt som jag fortfarande håller som en av ligans bäste huvudtränare trots ett par tunga år, men kanske ska vi int underskatta hur mycket Pär Johansson och framför allt Johan Lundskog betydde för den maskin vi vant oss vid att se Frölunda som. Sedan Roger Rönnberg tog över Frölunda 2013 har de blivit tvåa, tvåa, tvåa, trea, trea, trea - så att det skulle komma en sämre säsong någon gång även under hans ledning var givet. Det var snarare en fråga om "när", inte "om". Nu ryktas även Viktor Stråhle vara på glid från Frölunda, till Brynäs, vilket gör att klubben återigen tvingas göra om runt Roger Rönnberg. Men så länge Rönnberg blir kvar har jag svårt att se att Frölunda ska förlora sin plats som "laget att slå", den här svaga säsongen till trots. POÄNGKUNGEN OCH MVP Normalt sett delar jag upp de här kategorierna i två - men inte här. För det är så givet att Ryan Lasch är Frölundas MVP. Visst, är man ett riktigt stort Theodor Lennström-fan kan man väl argumentera för att han så här i efterhand var mest viktig (bara fyra lag tog färre poäng än dem sedan hans skada), eller möjligen Joel Lundqvist för att han är...den han är. Men jag landar i Lasch. Han gjorde 48 poäng på 48 matcher och vann den interna poängligan med tolv poängs marginal ned till Lundqvist. Han var i vanlig ordning en av ligans allra bästa spelare och även om han inte var lika dominant i spelet som vi vant oss vid stod Frölunda under långa stunder och föll med amerikanen - trots alla stjärnor de hade i truppen. Jag vet ärligt talat inte hur Frölunda ska kunna ersätta honom. Det går nog helt enkelt inte, tråkigt nog. Ryan Lasch. Foto/Bildbyrån: Michael Erichsen SUMMERING OCH SLUTBETYG Det var längesedan vi såg ett mästarlag gå in lika starkt som Frölunda gick in i den här säsongen. Som jag skrev tidigare var Chay Genoway den enda stora stjärnan som lämnade, och det går till och med att hävda att 2019/2020-upplagan av Frölunda var starkare än den dom ställde på benen 2018/2019. Med en dåres envishet hävdade jag ända in i februari att Frölunda skulle vinna guld. Att inga, inte ens Luleå, skulle kunna slå dem över sju matcher. Helt enkelt för att deras högstanivå var så fruktansvärt hög. Högre än alla andras i SHL. Jag såg inte en tillstymmelse till det ras vi sedan fick se under våren. Men just när alla förväntade sig att Frölunda skulle växla upp växlade de istället ned. Likt en papegoja som bara har lärt sig en fras har Frölunda gång på gång på gång på gång på gång på gång upprepat hur CHL-finalen förra säsongen blev vändpunkten. Hur de därifrån och in helt enkelt bara blev det där självspelande pianot som ganska komfortabelt vann SM-guld. I år var det snarare från CHL-finalen och in de tappade bort sig själva. De blev odisciplinerade och tappade humöret. Roger Rönnberg ilsknade till mot att "Bulan" hade kallat dem för bottenlag och sen svarat upp på det uttalandet genom att dessutom spela ut Frölunda fullständigt i matchen som sedan följde. Men jag förstår ärligt talat inte hur det kunde bli så här. Hur Frölunda gick från guldfavorit till att ramla ur topp-sex. Med tanke på att de dessutom skulle möta Växjö i åttondelsfinal hade jag inte blivit speciellt förvånad om de hade åkt ut redan då. När jag tittar på Frölundas trupp i efterhand vidhåller jag att den är bäst i SHL. Och jag konstaterar också att det inte är speciellt många som gjorde sådär vrål-dåliga säsonger. De allra flesta var kanske någon nivå sämre än de varit tidigare, men inte mer än så. Så, jag får faktiskt inte ihop hur det kunde bli så här. Hur det kunde bli den här upplagan av Frölunda som, åtminstone placeringsmässigt, skulle vara klubbens sämsta under Roger Rönnbergs era. Roger Rönnberg Bildbyrån Jag skrev ovan att jag inte hade blivit förvånad om de hade åkt ut mot Växjö i åttondelen. Men det hade inte heller varit någon skräll om Frölunda hade gått hela vägen till en semifinal eller final. Jag kanske är naiv, rent av korkad, men jag kommer fortsätta hävda att Frölunda säsongen 19/20 var ett av Sveriges bästa hockeylag och ett lag som hade kunnat vinna guld. Målvaktssidan var bra nog, centersidan var en av de bästa någonsin på pappret, forwardssidan innehöll spets som många andra lag skulle bli avundsjuka på - och backsidan borde inte ha varit "dålig nog" för att sumpa deras guldchanser i ett slutspel. I synnerhet inte med den, i den här texten så kärleksbombade, Theodor Lennström i laget. Men betyget kan inte bli mer än en tvåa på en femgradig skala. Egentligen ska det såklart bli en etta om ett mästarlag med den truppen Frölunda har missar en direktplats till kvartsfinal - men med tanke på hur bra de ändå var under delar av säsongen blir det en tvåa. MÅNS KARLSSONS SHL-ANALYSER k

Jag får inte ihop det - hur blev det så här?

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Avslöjar skadan som stoppade Karlsson

Klart: Han tar över Vegas efter Tortorella

Kritiserar svenska stjärnorna: "Det finns för lite tacksamhet"

Därför trejdades svenskarna

Skrällen: Han tar över Toronto