Det låg på lut att de skulle kunna bli ett mittenlag

De gick in i säsongen med ett av SHL:s mest slagkraftiga lag och satsade mot guld. I stället stod Färjestad för ett fiasko - och de ska nog vara glada för att så många andra storklubbar presterade ännu sämre. Annars hade det stormat rejält i Karlstad nu.

Men på ett sätt var det ganska logiskt att det kom en mellansäsong. Varför? Det försöker jag förklara, med hjälp av åtta olika kategorier.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

Markus Svensson försvann och ersattes av Henrik Haukeland.  Målvaktsparet Haukeland/Arvid Holm kändes på förhand som ett av de mer osäkra. Känslan var att Färjestad lika gärna skulle kunna sitta på två riktigt bra andremålvakt, som två målvakter som skulle kunna hålla absolut toppklass i serien.

När allt kom omkring landade man väl någonstans mitt emellan. Färjestad fick ett helt okej målvaktsspel, varken mer eller mindre. Deras stora problem var att de släppte in oproportionerligt mycket mål utanför skottsektorn, men annars var det ett målvaktsspel i genomsnitt, kanske till och med något över snittet, som levererades av Haukeland/Holm. Båda var ungefär lika bra också, förutom i lika styrka där Holm hade ett klart övertag. Han hade faktiskt bara Viktor Fasth och Oscar Alsenfelt före sig där, av de som var någorlunda frekventa i kassen den här säsongen.

Ingen av målvakterna klev generellt fram som en riktig stjärna - men ingen av dem gjorde heller bort sig på något sätt. Färjestads burväktare kommer utan problem igenom den här säsongen med godkänt betyg. Och nog kändes målvaktssidan vassare än förra säsongen, åtminstone?

UTROPSTECKNET

Ifjol fick han det stora genombrottet. Den här säsongen tog Albert Johansson klivet till att bli en klassback på SHL-nivå. En klassback som fick debutera i Tre Kronor, och till och med slog sig in i VM-truppen. Vi kan snacka hur mycket vi vill om att landslaget i år inte är vad landslaget brukar (eller borde) vara. Du tar dig inte in i ett landslag som 20-åring om du inte gjort något väldigt bra.

Att Albert skulle ta ett stort kliv till den här säsongen var nog de flesta överens om, men jag måste säga att han tog ett större kliv än jag hade räknat med. Han var rätt och slätt briljant. Hans uppåkningar med pucken var sjukt läckra att se på. Han kunde göra offensiva aktioner och ta egna initiativ som faktiskt få andra i det här så offensivt skickliga Färjestad klarade av. I vissa stunder var det han som drev Färjestads offensiv, till och med. 

I lika styrka gjorde Albert Johansson 18 poäng. Det var han nionde bäst på av SHL:s backar. En poäng bakom Bobby Nardella. Två bakom Moritz Seider och Joel Persson. Fyra bakom lagkompisen Jesse Virtanen.

Dessutom spelade han med en imponerande mognad i egen zon.

BESVIKELSEN

Vi visste att han skulle få en mindre roll den här säsongen, eftersom Färjestad värvade tillbaka den spelare som han själv värvades för att ersätta. Så ja, att Jonathon Blums poängskörd fick sig en rejäl törn av att Jesse Virtanen kom "hem" var logiskt. För två år sedan vann Jesse Virtanen backarnas poängliga, och gjorde också flest poäng av alla backar i powerplay med 18 poäng. Förra säsongen gjorde Jonathan Blum 19 i spelformen. Den här säsongen gjorde amerikanen 13 poäng - totalt. I powerplay gjorde han en enda poäng.

Så i lika styrka var inte skillnaden så monumental.

Däremot tycker jag att Blum var betydligt sämre också i det vanliga spelet. Det syns också i Betterthanamonkeys statistik-kategori "Game score". Där gick Blum från 0,69 per match, vilket är väldigt bra, till 0,47 nu. Det är strax över medel i ligan.

Jag tycker att han spelade upp sig efter en bedrövlig start, som också gjorde att han var petad, men när allt kommer omkring var säsongen i stort en besvikelse för Blum. Så stor skillnad som det var på honom 19/20 och 20/21 borde det inte ha varit, enligt mitt sätt att se på saken.

Många vill lyfta fram Jacob Nilsson som en stor besvikelse. Och ja, sett till vad han gissningsvis tjänar producerade han för lite offensivt. Men samtidigt var det inte rimligt att ha högre krav på honom där. Jacob Nilsson är inte en offensiv stjärna på SHL-nivå. Han är en riktigt gedigen tvåvägscenter.

GENOMBROTTET

Jacob Peterson har varit ett namn som de initierade pratat om länge. Han gjorde det ju otroligt bra i Björklöven och kom sen in som en frisk fläkt i slutspelet när Frölunda vann SM-guld 2019 och följde upp det genom ännu en kanonsäsong förra säsongen. För man kan inte säga annat än att Jacob Peterson tog vara på den märkligt lilla istiden han fick i Frölunda, säsongen 19/20. Då fick han dessutom spela på fel position.

Peterson gjorde 16 poäng på 43 matcher i Frölunda trots att han bara fick spela 10:44 per match och knappt fick chansen i powerplay. Den här säsongen fick han spela drygt 16 minuter per match, och strax över två minuter per match i powerplay. Och helt plötsligt ökade hans poängskörd från 16 poäng till 33. Vilken chock! Eller inte...

Det var framför allt i lika styrka Peterson, återigen, glänste. Där gjorde han 26 poäng och var med det nionde bäst i hela SHL. Jag kan inte säga att jag är förvånad att genombrottet kom nu när han fick en vettig roll i ett offensivt skickligt lag, men det går heller inte att komma ifrån att 22-åringen mer än fördubblade sin poängskörd och därmed i allra högsta grad kan räknas som en genombrottsman. Han närmast treubblade dessutom sin målskörd, från sex mål till 15, och hade fina underliggande siffror överlag.

Jag kommer aldrig komma ifrån känslan att Frölunda slarvade bort den här killen. Men samtidigt var det kanske i ett lag som Färjestad Jacob Peterson skulle behöva spela för att verkligen få ut all potential.

COACHERNA

Här var det rörigt. Johan Pennerborn, Gereon Dahlgren och Peter Popovic ledde laget nästan hela säsongen - men med bara ett par omgångar kvar av säsongen sparkades både Dahlgren och Popovic och ersattes av klubbikonerna Pelle Prestberg och Thomas Rhodin. Ett drag som kom egentligen från ingenstans.

Färjestad kommunicerade att det framför allt berodde på lagets svaga special teams, och det var också något som spelarna rapade som ett mantra i alla intervjuer. Och ja, spelet i PP och BP såg darrigt ut. Färjestad släppte inte sällan till mer bakåt i sitt eget PP, än man skapade framåt...

Färjestad var nionde bäst i powerplay med 21,33 procent - och tionde bäst i boxplay med 73,51. Lägger man ihop de siffrorna får Färjestad 94,84 - vilket var elfte bäst av de 14 lagen. Det kan jämföras med 105,81, 109,5 och strax över 110 procent som Färjestad haft de övriga tre åren med Johan Pennerborn som head coach. Med de siffrorna har man slutat fyra, etta, etta.

FBK fick ett lyft efter tränarbytet, inte minst spelmässigt, så det är svårt att säga att man gjorde fel som sparkade Dahlgren och Popovic. Samtidigt kan jag känna att det är att göra det lite "lätt för sig". När Färjestad inte hade mer än ett halvdant spel i powerplay och boxplay var man helt plötsligt ett mittenlag i SHL. Borde inte det faktumet snarare rikta fokuset mot Johan Pennerborn, som efter fyra år i Färjestad uppenbarligen fortfarande förlitar sig alldeles för mycket på sitt spel i special teams?

En till sak är värd att nämna: FBK hade näst lägst skottprocent i powerplay. De hade alltså kunnat "räkna med" lite högre utdelning.

POÄNGKUNGEN

Den schweiziske armékniven gjorde 48 poäng på 51 matcher och slutade trea i poängligan. Han sköt 25 mål och delade skytteligasegern med Simon Ryfors. I lika styrka gjorde Viksten 36 poäng, vilket var överlägset flest av alla. Det var sju fler än Marek Hrivík, Emil Pettersson och Victor Ejdsell som delade andraplatsen. De 19 mål Viksten sköt i spelformen var också flest. Där var han tre före Rodrigo Abols på andra plats.

Av de som spelade i SHL hela säsongen var bara Leksands Fredrik Forsberg och Oskarshamns Max Veronneau effektivare än Viksten när det kommer till mål per spelad minut. Ser vi till poäng var han bäst av alla.

Daniel Viksten gjorde helt enkelt en alldeles enorm säsong, på alla sätt och vis.

MVP

Ja, visst går det att hävda att Daniel Viksten var MVP i Färjestad med tanke på den enorma offensiva säsong han presterade. Men jag väljer ändå ett annat namn, och föga förvånande handlar det såklart om Jesse Virtanen.

Backeleganten kom tillbaka till Karlstad efter bara ett år i KHL och visade per omgående att det var samma gamla Virtanen som hade återvänt. Han var nästan lika bra som 2018/2019, då han var seriens bästa back, trots att Färjestad som lag gick betydligt sämre än då. Det är otroligt starka papper för den finske stjärnbacken. Den här gången fick han dock "nöja sig" med att bara bli en av tre finalister i omröstningen till årets back. Med tanke på Moritz Seiders dominans är det dock svårt att klandra de röstande för att Virtanen inte vann.

Vi börjar med det offensiva: Jesse Virtanen gjorde 38 poäng och vann backarnas poängliga igen. Han är en av endast fem backar som vunnit mer än en gång. Göran Lindblom och Magnus Johansson har vunnit tre gånger, medan Virtanen, Timo Jutila och Ryan Gunderson vunnit två gånger vardera. Jesse Virtanen kan alltså tangera rekordet nästa säsong.

29-åringen tar ett jätteansvar överlag. Den här säsongen spelade han 22:42 per match - vilket var fyra minuter (!) mer än någon annan. Han hade mest istid i powerplay, och var bara tio sekunders istid per match ifrån att ha mest istid även i boxplay. Ser vi till hela SHL var det bara Erik Gustafsson som spelade mer den här säsongen.

Det säger en del om hur högt ansedd han är i klubben. Med all rätt. 

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Färjestad ska vara glada för att andra giganter, som Frölunda, Djurgården, Linköping, Brynäs och HV71 slukade det mesta av det negativa medieutrymmet den här säsongen. För oj, vilket misslyckande det här var för Färjestad. Som jag skrev i introduktionen var åttondeplatsen deras sämsta placering sedan 1994. Det säger i och för sig mer om hur fruktansvärt slagkraftiga Bollklubben varit - men det sätter också en här säsongen i ett nytt ljus på något sätt. Visst, slutspelsframgångarna har uteblivit de tio senaste åren, men man har ändå varit ett lag för toppen.

Det som är intressant med Färjestad är att man mer eller mindre konsekvent sedan Johan Pennerborn "överpresterat" både vad gäller "Special teams" och statistiken som kallas "PDO" (räddningsprocent+skotteffektivitet). Även den här säsongen hade man högst PDO, med drygt 102 procent. Snittet ligger runt 100. Och statistiken i powerplay och boxplay skrev jag ju ovan.

Ser vi till insläppta mål har FBK slutat på undre halvan tre av fyra säsonger under Johan Pennerborns ledning. I år slutade man på den åttondeplats man landade på i tabellen. Så kanske var det inte så konstigt att det till slut kom en liten "mellansäsong". Utan att för den sakens skull hävda att de bara levt på en skyhög utdelning och ett grymt powerplay tidigare säsonger så låg det kanske på lut att man skulle riskera att bli ett mittenlag om powerplayet och boxplayet inte skulle fungera. Det kanske var logiskt.

Med det sagt såg jag ändå inte riktigt det här raset komma. Jag trodde att Färjestad skulle bli ett absolut topplag som skulle kunna utmana om guldet. Jag trodde inte att man skulle sluta 13 poäng efter Leksand, för att uttrycka det milt. Eller ens missa topp-sex. Men så blev det. Och general manager Peter Jakobsson har i alla fall, även om han såklart inte uttryckt det så, bestämt sig för vilkas fel det var. Och det var inte hans och Johan Pennerborns, om man säger så. Det går liksom inte att tolka på något annat sätt än att han, åtminstone indirekt, ger skulden till Gereon Dahlgren och Peter Popovic. Om det var rätt eller fel får vi se svaret på nästa säsong. Skulle det gå tungt till en början då kommer Johan Pennerborn, som sitter på utgående kontrakt, vara ganska "enkel" att sparka. För han kan inte direkt påstå att han inte fått de bästa förutsättningarna man kan begära. Men som jag skrivit i en tidigare krönika: "Att vara huvudtränare för Färjestad i fem år utan att vinna SM-guld är ungefär som att vara partiledare för Socialdemokraterna utan att bli statsminister".

Men allt ska såklart inte handla om Johan Pennerborn och lagets prestationer i special teams. Det fanns en hel del faktorer som spelade in i att den här säsongen blev som den blev:

* Det var ganska rörigt, överlag. Gustav Rydahl  som var tänkt som kapten, försvann direkt och kunde bara göra nio SHL-matcher. Lagkaptensersättaren Sebastian Erixon gjorde bara 17. Till sist klev Victor Ejdsell in som lagkapten.

* Vojtech Mozik försvann ganska snabbt. Jonathon Blum var petad någon match och gick direkt ut och sa att "Han måste se sig om efter sina alternativ" och sa något om att han måste kunna sätta mat på bordet till sina barn, och så vidare.

* Joakim Nygård hann bara spela 15 matcher innan också han försvann iväg.

* Per Åslund var inte i närheten av att hålla den nivån han gjorde förra året. Det kändes som att förra sommarens segdragna kontraktsförhandlingar, som se ut att upprepa sig i år, påverkade både honom och laget.

* Michael Lindqvist gjorde förvisso 17 mål - men höll ändå inte i närheten av det målsnitt han tidigare hållit i Färjestad.

* De defensiva backarna var lite sämre än tidigare. Jens Westin var inte riktigt lika bra som senast han fick spela med Jesse Virtanen, och Linus Arnesson hade sin kanske tuffaste säsong i SHL.

Men jag kan inte sätta något annat betyg än underkänt. Så är det bara. Färjestad gick back elva poäng jämfört med ifjol, och har nu på två säsonger tappat 20 (!) poäng - från 101 till 81. Trenden är tydlig och det är mycket viktigt att den bryts till kommande säsong. I det föränderliga hockeylandskap vi nu lever i, där Örebro, Växjö, Leksand och Rögle är topplag och de tidigare giganterna bara får vara med på förfesten, är det viktigt att inte fastna i mitten. Då är steget till en sportslig katastrof, det vill säga en degradering, inte längre speciellt långt.

Men där ser Färjestad ut att göra allt man kan för att så inte ska bli fallet. På pappret har man redan nu ett ruskigt bra lag till kommande säsong. De får behålla årets stjärnor, med Michael Lindqvist, Victor Ejdsell, Daniel Viksten, Jesse Virtanen, Gustav Rydahl och så vidare - och har redan gjort klart med Mikael Wikstrand, Linus Johansson och Marcus Nilsson. Dessutom ska ju Joakim Nygård enligt samstämmiga uppgifter vara klar.  Här och nu ser Färjestad ut som den hetaste guldkandidaten.

Peter Jakobsson har i alla fall gjort sitt. Nu är det upp till tränarna och spelarna att förvalta läget.