Men det var längesedan Leksand ställde upp ett så här bra lag på benen. Det enda laget som ens är jämförbart är väl gänget som spelade 2014, då de slutade sjua i SHL med bara några poäng upp till en fjärdeplats. Mikael Johansson, Johan Ryno, Patrik Hersley och Jacob Blomqvist ledde styrkorna framåt och där bak stod Oscar Alsenfelt på huvudet gång på gång. Men det kändes mer som en enskild lyckträff än något annat.
Det är ett helt annat Leksand nu.
MÅLVAKTERNA
Förutom i kvalspelet mot just Leksand var Janne Juvonen en målvakt i absolut toppklass förra säsongen. Han stod i Mora, som var i ett liknande läge som Leksand den här säsongen, och var rätt och slätt briljant. Han hade också underliggande siffror som vittnade om att han hade få övermän i ligan. Att Leksand valde att plocka in honom kändes rätt och riktigt.
Men vi kan väl inte säga annat än att han var en besvikelse. I de skeden av matcherna där han skulle kliva fram och rädda laget blev det ofta tvärtom. Det kändes som att självförtroendet också rasade i takt med att målen rasade in bakom honom. Jag fick nästan lite 'Niklas Svedberg i Timrå-vibbar' av Juvonen. Frågan är om de ens hade gått in i kvalet med honom som förstemålvakt, eller om han hade tvingats stå åt sidan för Axel Brage. Förutom när det ryktades om att Leksand skulle plocka in Jhonas Enroth, då Juvonen helt plötsligt blev glödhet, lyckades han inte uppfylla de höga förväntningarna man hade på honom.
Men på tal om Axel Brage så fick han till sist ett litet genombrott i SHL. Han har ju vid flera tillfällen (inte minst när han var i Vita Hästen - och såklart vid kvalet i våras) visat att han är en klassmålvakt i HockeyAllsvenskan men steget till SHL har visat sig vara för långt. Men nu gjorde han det faktiskt bra. Bättre än jag trodde.
Frågan är hur Janne Juvonens ganska svaga säsong påverkar Axel Brages chanser att bli kvar i Leksand? Brage själv stärkte sina aktier - men vågar Leksand gå in med samma målvaktspar även nästa säsong?
UTROPSTECKNET
Genombrottet kom i HockeyAllsvenskan ifjol - men jag lyfter ändå fram Oskar Lang som ett utropstecken den här säsongen. Låt oss börja med att vara ärliga och konstatera att ingen leksing direkt blåste mig av banan med sitt spel den här säsongen, sett till förväntningarna, men Langs fina säsongsavslutning gör att jag väljer att lyfta fram honom.
Visserligen gjorde han fem av sina elva mål under säsongens sista åtta matcher, så produktionen var ojämn, men i ett Leksand som ofta spelade krampaktigt var han en av få som i alla fall hade modet och farten att släppa loss.
Det här är en kille Leksand kommer bygga mycket kring de kommande åren - och jag blir inte förvånad om han landar mellan 15 och 20 mål nästa säsong.
Oskar Lang.Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån
BESVIKELSEN
Det lassades in tungviktare på tungviktare inför säsongen. Två svenska OS-backar, en OS-center, två stjärnor från Mora, en 'misshandlad' poängspelare från HV71, och en klasscenter från KHL fanns med bland värvningarna som General manager Thomas Johansson gjorde.
När vi summerar får Marek Hrivík och Jonas Ahnelöv väl godkänt. Spencer Abbott får (med viss tvekan) godkänt. Han är en personlig favorit hos mig, det tjatar jag om varje gång jag skriver om honom, men jag hade förväntat mig mer.
Sebastian Wännström får knappt godkänt och varken Patrik Zackrisson, Janne Juvonen eller Johan Fransson kan få godkänt om vi ser till förväntningar och hur mycket som tickar in på lönekontot varje månad.
Thomas Johansson gjorde vad han kunde med ett Leksand som kanske inte "skulle" gå upp och som hade relativt få platser kvar att fylla, efter att Fredrik Forsberg-typen av spelare kommit in för att förbereda för ett eventuellt allsvenskt spel också. Men när spetsen väl kom in, då kom den in rejält. Så att det i slutändan bara var Marek Hrivik som var riktigt bra, och i viss mån Jonas Ahnelöv, är det klart att vi som ser allting utifrån rynkar pannan i djupa veck och undrar vad som gick fel, även om alla spetsspelare i alla fall glimtade till då och då.
Zackrisson avslutade säsongen riktigt bra, Juvonen nämnde jag ovan och Sebastian Wännström inledde så bra att jag och många med mig kände att det är NU det händer. Det är nu han blir en stjärna på riktigt. Men så kul blev det tyvärr inte, även om tio målsplatån trots allt nåddes ändå.
GENOMBROTTET
Går det att påstå att en spelare som spelade åtta matcher, med ganska begränsade minuter, fick ett genombrott? Kanske inte. Men om vi väger in det Nils Åman gjorde i juniorserien så är han Leksands mest spännande spelare just nu. Det fanns de leksingar som tyckte han skulle in i JVM-truppen men dit räckte han som väntat inte. Men han hade helt klart ett case för att i alla fall finnas med i snacket.
Av de som spelade merparten av sin säsong i SuperElit hade bara Arvid Costmar ett högre poängsnitt än Nils Åman - och när han väl fick chansen i A-laget för en knapp månad sedan visade Skogsbo-produkten framfötterna direkt med två assistpoäng i debuten och ett frejdigt spel som lovar gott inför framtiden.
Nu har han sajnat på ett A-lagskontrakt till kommande säsong, så vi lär få se mer av 20-åringen i SHL.
Nils Åman.Foto: Ronnie Rönnkvist
COACHERNA
Thomas Johansson har varit GM för Leksand i knappt två säsonger och har ändå hunnit sparka två tränare. Trots det har han, båda gångerna, väntat in i det sista med att göra det. Han har verkligen sett det som sin sista utväg, och det hedrar honom.
Leif Carlsson fick gå först efter att de hade förlorat nio raka matcher, och i Roger Melins fall har det till och med framkommit att Melin själv erbjöd klubben att byta ut honom - men "Tjomme" behöll tränarikonen ett tag till. Till sist kom dock Ulf Samuelsson in och började, innan säsongens abrupta slut, få ordning på saker och till. Det som var förvånande var däremot att Gunnar Persson "överlevde" Melin-sparkningen, medan Jens Nielsen var den som fick gå. Gunnar och Roger har ju hängt ihop i många, många år.
Hur som helst blev det ganska bra till slut, även om vi inte fick se hur "Tuffe Uffe" skulle ha klarat av ett kval. Nu ser han inte ut att bli kvar i klubben, även om det verkar finnas krafter i Leksand som vill behålla honom, och det ska bli mycket spännande hur GM Johansson tänker inför framtiden. Det kryllar inte direkt av kompetenta tränare (och J20-tränaren Mikael Karlberg verkar snarare vara på väg till Björklöven) men samtidigt har "Tjomme" själv en stor del i att det nu kan vara attraktivt för en ledare att komma till Leksand, om de nu väljer att göra sig av med Samuelsson som det mesta ändå pekar på.
POÄNGKUNGEN OCH MVP
Ja, Leksand är ett av de lagen där jag lyfter fram poängkungen även som lagets MVP. Marek Hrivik var lagets (klart) bästa och även den viktigaste spelaren den gångna säsongen. Han värvades efter att ha haft flera produktiva säsonger i AHL och snittade även ungefär 0,6 poäng per match i KHL - så att det fanns goda förutsättningar för honom att lyckas även i SHL förstod man ju.
Han behövde inte heller den där startsträckan som många KHL-värvningar tenderar att ha, utan gick mer eller mindre in från match ett och var Leksands bästa spelare. Det var under stundom han som bar lagets offensiv.
Det blev 30 poäng och en seger med nio poäng i den interna poängligan. Han hade dock potential för att leverera ännu bättre, så om Leksand lyckas behålla honom (jag tänker förutsätta att de vill det), borde han kunna nosa på 40-poängsvallen nästa säsong.
Marek Hrivík. Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån
SUMMERING OCH SLUTBETYG
"Leksand och Bajen, från Södermalm
Håller varandra, hand i hand".
Så finns det en ramsa som går, som med glädje sjungs av de övriga Stockholmsklubbarnas fans. Men med tanke på att Leksand har en ur-djurgårdare (som dessutom spelat i AIK) som general manager tänker jag ändå göra det förbjudna och jämföra Leksand med Hammarby fotboll. För det är något åt det hållet Leksand kan bli om de fortsätter på inslagen väg.
Efter många år av kaos och ett väldigt inrutat sätt att jobba, valde de båda klubbarna att blicka utåt i landet och plocka in en sportchef utan någon koppling till klubben, som jobbar modernt och verkligen lyckas sätta fingret på vad just den här klubben behöver. Det som framför allt skiljer är att Leksand inte hittat sin långsiktiga huvudtränare ännu.
Hittar Thomas Johansson (med hjälp av styrelsen, hehe) den tränaren - då finns det ingenting att skylla på för Leksand längre. Då måste de till sist lyckas etablera sig i SHL, och successivt klättra uppåt i hierarkin. För som jag sade tidigare har "Tjomme" redan nu lyckats göra Leksand attraktivt för spetsspelare och borde kunna göra det även för tränare.
Man kan aldrig begära att en nykomling ska komma annat än sist eller näst sist, så utifrån det var Leksands säsong godkänd eftersom de höll Oskarshamn bakom sig i tabellen. Men sett till spelet och inspelade poäng var säsongen som helhet ett misslyckande. De borde helt enkelt ha varit bättre, punkt och slut. Ändå sitter jag bara och känner att Leksand gjorde rätt i nästan allting i lagbygget.
Det kanske saknades lite fart, och Janne Juvonen var inte så bra som alla hade trott, Johan Fransson kanske fick något år för mycket på sitt kontrakt men...en nykomling som går in så bra rustad som Leksand trots allt gjorde, det ser vi inte speciellt ofta.
Jag tror Leksand hade klarat av ett SHL-kval och att de hade fått spela i SHL även nästa säsong. Men nu slapp de ens kvala och får ett "gratisår" i högstaligan. Nu hoppas jag för deras skull att de tar vara på det, för en så här bra grund har Leksand inte stått på sedan storhetstiden. Det är i alla fall min känsla. Det är bara att lägga den här säsongen bakom sig, lära sig något av den, och helt enkelt se till att bli bättre till nästa säsong.
Tränarfrågan blir såklart den stora nyckeln. Men sätter de rätt namn där, då är jag övertygad om att Leksand har en ljus framtid. För än så länge har de gjort nästan allting rätt. Fortsätter det så, då är det här definitivt gången då Leksands IF etablerar sig i högstaligan igen.
Slutbetyget då? Det kan inte bli högre än en tvåa på en femgradig skala. Den tvåan är dessutom ganska svag.
