Det säger en del om vilken kvalité han håller.
Att Daniel Viksten i mångt och mycket är den perfekta lagspelaren, en tränares dröm, har vi vetat om ett tag. Är det en kille skadad i första boxplayformationen, och fjärdekedjan? Då går han in där och gör ett grymt jobb. Är en av seriens bästa forwardsspelare skadad? Då går han in i förstakedjan och första-PP och ser till att täcka upp där. Han är liksom en "supervikarie" som täcker upp där det behövs, och gör ett gott dagsverke varje gång.
Det som sticker ut med Daniel Viksten är att han i drygt ett decennium varit en av svensk hockeys bästa poängplockare, utan att egentligen någon gång ha setts som en storstjärna eller fått den uppmärksamhet en spelare av hans kaliber borde ha fått. Ja, det finns en enkel förklaring till det: Att det är först nu han är uppe och slåss i den absoluta toppen av poängligan. Men det är ändå anmärkningsvärt.
Viksten slog igenom som sistaårsjunior i Mora, säsongen 2008/2009, då han gjorde 38 poäng på 44 matcher. Han gjorde fem allsvenska säsonger i Mora, och en i Malmö, och landade in på 207 poäng på 293 allsvenska matcher. Under de sex säsonger han gjorde i HockeyAllsvenskan gjorde bara två spelare fler poäng: Alexander Bergström (214 på 275) och Conny Strömberg (218 på 195).
Han slutade aldrig topp-tio i den allsvenska poängligan, men gjorde 30 poäng eller fler alla säsonger utom en. Och 15 mål eller fler alla säsonger utom en, då han gjorde 14.
I SHL gör Daniel Viksten nu sin sjunde säsong. Den här säsongen når han 30 poäng för tredje gången (han har också en säsong med 29 poäng) och kommer av allt att döma nå sin högsta plats i poängligan också. Tidigare har han som bäst en 15:e plats - och det borde han slå. Men precis som i HockeyAllsvenskan är det inte nödvändigtvis hans högstanivå som sticker ut, utan lägstanivån. Faktum är att det bara är fem spelare som gjort fler poäng i SHL, sedan Viksten tog klivet upp i högstaligan: Broc Little, Ryan Lasch, Joakim Lindström, Joel Lundqvist och Johan Ryno.
Det är fem helt okej spelare han har före sig.
Ja, han är där uppe eftersom SHL är en utvecklingsliga numer. En liga som många spelare flyr så fort de får chansen i en mer ekonomiskt gynnsam liga. Men det är ju just det som gör, eller i alla fall har gjort, Daniel Viksten till den perfekta SHL-spelaren. En svensk spelare som ofta landar runt 30 poäng, som kan spela i alla roller men kanske inte är tillräckligt bra för KHL, är ju egentligen precis det alla sportchefer vill ha. Det fanns en tid då han var ifrågasatt och sågs som en besvikelse, närmast överskattad, eftersom han inte lyckades ta samma produktiva roll i FBK som han gjorde i Örebro. Men om vi väger in faktumet att Viksten levererat de poäng han gjort sedan 2008 (notera: det är 2021 nu) måste vi nu snarare ranka honom som en av de mest underskattade spelarna i svensk hockey sedan dess.
Han har dessutom samma poängsnitt som Joel Lundqvist de sju senaste SHL-säsongerna. Han har ett bättre poängsnitt än John Norman, Joel Kellman, Simon Önerud, Simon Hjalmarsson, Mattias Tedenby, Jakob Lilja och andra spelare som fått ta emot betydligt fler och större hyllningar och som i många fall fått chansen i större ligor än den Daniel Viksten spelat i.
Färjestadsforwarden är lite av en svensk version av Rhett Rakhshani. Det är ingen spelare som man kan räkna med håller till i den absoluta toppen av poängligan - men du vet vad du får av honom. Och lite till.
Men jag är nog inte ensam om att ha hajat till och först nu insett hur bra han verkligen är, och vilken bra och underskattad karriär han verkligen haft. Jag kan ärligt talat inte komma på speciellt många andra spelare som gjort det han gjort under sina sju år i SHL.
14 lag - 14 tankar
Brynäs: Brynäs har tagit poäng i sex av sina sju senaste matcher. De gjorde ett par bra matcher precis efter coronauppehållet, mot Malmö och Färjestad, men sen har det faktiskt sett ganska dåligt ut. Segrarna och poängen till trots.
Ser vi till de fyra senaste matcherna har Brynäs tagit sju poäng. Men från och med strafförlusten mot Leksand och framåt har de varit rejält utspelade. Det räcker egentligen att vi kollar skottstatistiken från de fyra matcherna för att förstå det. Brynäs har förlorat skotten med 163-85 (!) på de fyra matcherna - men har 15-14 i positiv målskillnad.
15 mål på 85 skott ger en skotteffektivitet man inte kommer kunna hålla upp säsongen ut. I fem mot fem är Brynäs, de senaste veckornas fina poängskörd till trots, alltjämt för dåliga.
Djurgården: Helgens stora snackis var såklart Robert Ohlssons filmningsutspel mot Greg Scott efter Brynässtjärnans incident med Rhett Rakhshani. Både i C More och på presskonferensen, där jag närvarade, gick Robert hårt åt mot Scott. Det har han såklart all rätt att göra. Rakhshani var också arg över att det blev ett matchstraff, men tog i alla fall Scott på orden och valde att inte tro att Scott filmade. Personligen tycker jag att ett matchstraff var ett på tok för hårt straff. Jag tycker däremot att Rakhshani kunde fått en tvåminutare för tackling i ryggen.
Det finns två intressanta saker här, som inte fått så mycket uppmärksamhet:
1) Robert Ohlssons "attack" på Greg Scott gjorde att det pratades extremt lite om vilket kopiöst uselt boxplayspel Djurgården hade. De släppte in tre mål på tre minuter och hängde inte alls med i Brynäs powerplay.
2) Att vi vill få bort filmningar/förstärkningar från ishockeyn är bra. Men är det inte också ett problem för ishockeyn att en spelare som förstärker får mer skit än spelaren som utförde handlingen? Då tänker jag inte främst på den här situationen, utan rent generellt.
Frölunda: HE-RRE-GUUUUD!!! Vilket mål!
Det här känns som en övergång som gynnar alla. Jag förstår att Växjö ville göra sig av med "JFK" - för det går inte att komma ihåg att han är den kanske största värvningsbesvikelsen i hela SHL sedan han anslöt. Jag förstår också att Färjestad tog chansen att plocka in centern när han blev tillgänglig. Det FINNS hockey i den här grabben. Och nu lär de få in en högmotiverad spelare som sannerligen måste prestera om han ska bli kvar i SHL.
Jag förstår också Forsbacka Karlsson. Ibland kan ett miljöombyte vara precis det som krävs för att man ska få fart på karriären. I debuten fick han spela med Jacob Nilsson och Michael Lindqvist - så i Färjestad får han sannerligen chansen att leverera. Nu är det upp till "JFK" att ta den chansen.
HV71: 0.75 poäng. Per match. Så mycket har HV71 gått bakåt sedan förra säsongen. Och då ska vi komma ihåg att de inte heller förra säsongen imponerade speciellt mycket (även om de slutade på en godkänd femteplats).
Under Stephan Lundhs ledning var HV extreeemt ojämna, så att de trots allt fick ihop 1,71 poäng per match förra säsongen får ändå ses som starkt. Men trots att de inte gjorde en direkt stark säsong förra säsongen har de alltså gått bakåt med 0,75 poäng per match till den här säsongen. 1,71 poäng har bytts ut mot 0,96. Det är otroligt.
I helgen tappade HV 2-0 till 2-5 mot Örebro. Man gjorde det med Jonas Gunnarsson i kassen. Han gjorde inte bort sig på något vis (även om 16 räddningar på 20 skott inte imponerar), men jag har ändå svårt att förstå varför inte en glödhet Markus Svensson fick stå. Kände han sig trött? Är han redan klar för en annan klubb? Ville de inte "knäcka" Gunnarsson helt?
Återigen går det att sätta frågetecken runt hur HV matchar sitt lag.
IK Oskarshamn: 16 raka förluster är historiskt usla siffror och det lär dröja innan Oskarshamn blir av med det tråkiga rekordet. Men oj, vad jag ändå imponeras över hur de tagit sig an förlusterna. Knappt något gnäll utåt. Ingen storm någonstans. Ingen uppgivenhet. De har borrat ner huvudet, fortsatt jobba på och gjort det med vetskapen att det kommer lossna.
De vann med 6-1 mot Brynäs och tappade sen 3-0 till 3-3 mot Djurgården men lyckades ändå vinna matchen. Visst, mot ett glödhett Luleå blev det förlust, men jag måste ändå imponeras av den lagmoral Oskarshamn har i år. Den lagmoral som inte tycktes finnas för fem öre under den extremt röriga fjolårssäsongen.
Leksand: När Marek Hrivik spelade fram Carter Ashton till 1-0-målet mot Malmö i lördags nådde slovaken 30 poäng. Han gjorde det på 24 matcher. Förra säsongen gjorde Hrivik 30 poäng på hela säsongen - 46 matcher.
Då förstår man hur ensam han var förra säsongen. Utan hjälp från egentligen någon annan i laget.
Det är framför allt i powerplay det lossnat. Där gjorde han förra säsongen bara ett mål och totalt sex poäng. Den här vintern har han redan nu gjort 15 (!) poäng i spelformen - 3+12.
Marek Hrivík.Foto: Ludvig Thunman/Bildbyrån
Linköping: I veckan kom beskedet att Bert Robertsson sparkas. Om det skrev jag en krönika ni kan läsa här. Om det var rätt eller fel att sparka Robertsson vet vi inte nu - men jag konstaterar i alla fall där att LHC rent spelmässigt inte är sämst i SHL. Ganska långt ifrån, till och med.
OM Luleå lyckas ro i land Joel Lassinantti tycker jag Linköping borde gå efter David Rautio. Markus Svensson vore kanske ett ännu bättre alternativ, men även Rautio borde vara aktuell. Jag vet, han har inte haft en speciellt bra säsong. Men han är fortfarande en bra målvakt och kan i alla fall göra så att LHC inte måste ställa Niklas Lundström i kassen varje match. Jag tror Rautio kan fungera som en nyttig mentor åt den ganska orutinerade Lundström. Han har dessutom varit i Linköping tidigare och gjort det bra.
Luleå: Vi fortsätter på Luleådspåret. För oj, vad bra de är just nu. Efter en lite tyngre period har de verkligen börjat tugga igång nu, och ser mer och mer ut som den guldkandidat vi alla förväntade oss att de skulle göra. Ja, de föll på straffar mot Rögle. Men i övrigt har de börjat rada upp segrar, och jag tror det här bara är början på en lång och framgångsrik vår för norrbottningarnas del.
De har till och med fått igång sin joker Fabian Lysell. Stortalangen har gjort sina två första mål sedan flytten från Frölunda - och gjorde dessutom sitt allra första mål för Luleå mot just Frölunda. Tror ni det smakade extra gott? Det tror i alla fall jag...
Malmö: Sedan nordamerikanerna Adam Johnson och Quinton Howdens intåg har Malmö fått ett lyft. De har "bara" vunnit tre av sex matcher men det kunde ha blivit ett par poäng under den sexmatchersperioden.
Howden har inte kommit igång rent poängmässigt, men jag gillar ändå vad jag ser av honom intill Johnson (fem poäng på sex matcher) och den ständigt bättre Joe Veleno. Där har Malmö en toppkedja som skulle kunna ta dem till slutspel - och som tillsammans med Oscar Alsenfelt mycket väl kan rädda SHL-kontraktet i ett eventuellt kvalspel.
Och i samma stund som jag skriver den här texten kommer beskedet att veckans matcher är uppskjutna. Tungt.
Rögle: Nils Höglander imponerar stort på Vancouvers träningsläger och ser ut att nypa en tröja. Rögle fortsätter ha en fin utvecklingsmiljö för unga spelare. När man ser vad spelare som Höglander och nu också Moritz Seider gör där, och adderar namn som Christoffer Rifalk, Simon Ryfors, Daniel Zaar, Leon Bristedt med flera, förstår man att fler agenter kommer vilja placera sina unga spelare i Ängelholm.
Rögle leder SHL. De kan, faktiskt, vinna SM-guld. Och utöver det håller man på att få en riktig hög status hos unga spelare. Fler och fler kommer vilja spela där. Var så säkra.
Skellefteå: Litegrann i skymundan gör Skellefteå en ganska svag säsong. De är faktiskt bara nia, både i tabellen och snittpoängstabellen. De löper knappast någon risk att dras in i bottenstriden, men deras säsong är ändå en besvikelse. Det är typ nu de hade behövt en riktig huvudtränare som verkligen kliver fram.
Trots att spelet hackar rullar de på med samma formationer. Tyler Morley, Darren Nowick och Tuomas Kiiskinen får sina minuter, trots att de är iskalla. Kedjorna saknar kemi men får fortsätta spela ihop...
Att de lyckades vända och vinna mot Växjö, trots det, var urstark. En förlust där också och jag hade blivit riktigt orolig för västerbottningarna.
Växjö: Jack Drury blir borta från spel i en månad. Ett väldigt tungt besked för Växjö, som blir av med en seriens bästa offensiva spelare. Räknar vi från december och framåt har Drury mer eller mindre snittat en poäng per match (tolv på 13) och har utgjort SHL:s bästa kedja tillsammans med Andrew Calof och Emil Pettersson. Det är egentligen det största problemet i allt det här: Att Växjö måste göra om i sina välsmorda kedjor.
Nu kommer Brendan Gaunce in, och han borde få ta rollen tillsammans med Pettersson och Calof. På så sätt behöver de inte göra om i de övriga, välfungerande, formationerna i onödan. Men även om Gaunce kommer in och gör det bra är tappet av Jack Drury kännbart.
Pressen kan bli stor på Brendan Gaunce.Foto: Anne-Marie Sorvin-USA TODAY Sports
Örebro: Kommer ni ihåg Borna Rendulic? Den hårdskjutande kroaten blev omedelbart närmast en kultspelare i SHL, med sitt stenhårda skott och sin något udda personlighet.
Kollar vi bara in hans Eliteprospectprofil ser vi att han gjort fullt godkända 20 poäng på 27 matcher. Men ärligt talat, hans senaste månader har varit allt annat än godkända. Rendulic har försvunnit totalt.
Ser vi till hans tio senaste matcher har Rendulic bara gjort 1+2. Hans roll som given offensiv stjärna har bytts ut mot en roll längre ned i hierarkin. På de fyra senaste matcherna har han bara skjutit fem skott på mål. Sex gånger under säsongen har han skjutit fem gånger eller mer under en och samma match.
Kroaten har helt enkelt försvunnit.
