Karlskrona.Skärmdump
Karlskrona
Att Karlskrona inte ens tar sig till slutspel är naturligtvis en grav missräkning som i grund och botten grundar sig i en grandios självbild och naiv underskattning av serienivån. Man flyttades ner från Hockeyallsvenskan och tyckte uppenbarligen att man var en större maktfaktor och en mer framträdande spelare än vad man i själva verket var.
Det manifesterade sig förstås främst i att man byggde en trupp som inte räckte till. Dels för att den var för tunn och skade/sjukdomskänslig med ständiga lån in och ut, men också för att den bestod av namn snarare än karaktär. Karlskrona krigade helt enkelt inte tillräckligt bra som en enhet för att det skulle bli särskilt framgångsrikt. Man hade inte rätt typ eller rätt mix av spelare.
När Mats Lusth byttes ut mot Eric Karlsson på tränarbänken var det dock med blicken höjd mot horisonten snarare än i jakt på omedelbar framgång. Mot slutet av Allettan hittade man också en melodi där alla kämpade för varandra och där många unga spelare klev fram och gjorde avtryck. Där lade man ett fundament för framtida framgång.
Skövde
Det sitter i väggarna på Billingehov att hemmalaget på sin höjd ska ta sig till Allettan men inte längre. Det är ett mantra som upprepas säsong efter säsong oavsett vad det står för namn på tröjorna. Men det är en lite för enkel förklaringsmodell för att rama in ännu en medioker säsong.
Skövde hade en trupp som ändå såg ganska intressant ut när de klev in i säsongen och inledningen av grundserien var också påfallande stark. Men sen kom verkligheten ikapp och mer än halva säsongen spenderades som ett lag som inte var i närheten av den potential som borde ha funnits i truppen. Så vad var problemet?
Spetsarna fanns definitivt där, men det var alldeles för få spelare som verkligen klev fram och producerade. Några stjärnor fick bära produktionen helt på egen hand och bakåt släppte man till alldeles för många lägen och enkla mål. I grund och botten hade man en för dålig bredd. Laget har en stomme av spelare som är okej Hockeyettan-spelare, men inte mer. Som inte kunde ta rygg på stjärnorna. Samtidigt tycks klubbmentaliteten vara svag. Det finns stor anledning att fundera över kravbilden.
Hanviken.Skärmdump
Hanviken
Det är förstås orättvist att börja peka på svagheter i fallet Hanviken. Den lilla klubben gjorde en formidabel succé som under hösten lyckades spela så pass vägvinnande hockey att de tog sig till Allettan över huvud taget. Klubbens säsong är en stor framgång hur man än väljer att summera det med tanke på att den övergripande målbilden var att klara Hockeyettan-kontraktet.
Men ska man peka ut anledningen till att Hanviken kommer sist i den norra Allettan och egentligen aldrig var särskilt nära att utmana är det förstås så att man var med för att se och lära. Man hade några få spelare med erfarenhet och kvalitet för nivån, men för de flesta var det nytrampad mark med allt vad det innebär.
Hanviken har ett gäng spelare i laget som varit med på resan från lägre divisioner och det här var oerhört fina erfarenheter för dem inför framtiden. Men att de skulle vara med och utmana i den tuffa omgivningen i en Alletta kunde man inte förvänta sig.
Lindlöven
Det fanns en stor portion optimism i Lindesberg när säsongen skulle ta sin början. Sportchefen Tomas Östlund hade byggt en intressant trupp med en stark centersida och siktet var högt ställt. När allt ska summeras kommer dock Lindlöven undan med andan i halsen och kan lyckligt andas ut över att slippa negativt kvalspel. Så vad gick snett?
Först och främst drabbades laget för andra säsongen i rad hårt av skador och sjukdomar. Nyckelbacken David Berg tvingades lägga ner säsongen, Joakim Lilliehöök drog till Väsby och den på förhand så starka centersidan trasades sönder när herrar som Emil Eriksson och Alexander Kovalonok drogs med skador. Lån och kortsiktiga värvningar avlöste varandra och det blev ett enda stort lappande och lagande, en total brist på kontinuitet.
Det är förstås den stora anledningen till att säsongen blev som den blev, men samtidigt har Lindlöven sig själva att skylla. Man föll på eget grepp på grund av att man inte pallade trycket rent mentalt. I sista grundserieomgången skulle man bara besegra ett avsågat Grums för att ta sig till Allettan, men misslyckades trots stort spelövertag. I vårserien hade man länge svårt att omsätta högkaratiga chanser och bra spel i mål. Man hade helt enkelt inte mentaliteten. Nu väntar bygget av en till stora delar ny trupp.
Surahammar.Skärmdump
Surahammar
Efter sex raka jumboplaceringar i grundserien och sex raka vårar med negativt kvalspel ska Surahammar förstås inte ha något annat än översvallande hyllningar för att de för en gångs skull får gå på tidig semester. Laget har gjort en succéartad vårserie och att det fanns en play-in-möjlighet som levde hela vägen in i den sista omgången är imponerande.
Men ett tag såg det faktiskt ut som att den lilla klubben drivna av energin från nye tränaren Sebastian Varjomaa och kanadensartrion Blake Murray, Ethan Cardwell och Jack Thompson skulle köra över den västra vårserien och ta sig till slutspel. Man radade upp segrar, spelade fin hockey och noterade utropstecken i resultatkolumner och serietabellen. Men när man kroknade, då gjorde man det rejält och på slutet radade man upp tre raka förluster. Den sista rent av med förkrossande siffror (2-9 mot Lindlöven). Det går kort och gott att konstatera att den mentala orken inte fanns där för det unga laget.
Strömsbro
Satsningen såg så imponerande ut med mängder av skickliga spelare i laguppställningen. Filosofin att värva hem spelare med anknytning till Gävle och som till stor majoritet fått sin fostran i Brynäs borgade för att det skulle kunna ske något riktigt bra i lilla Strömsbro. När allt väl sammanfattas är det snarare så att laget ska skämmas.
Att det är offensiv slagsida och fullt ös medvetslös som gäller i Strömsbro var inget nytt för den här säsongen. Det är flärdfull offensiv hockey utan så mycket tanke som är klubbens grej, men anledningen till att säsongen havererade är att man helt och hållet valde bort skitjobbet och det defensiva arbetet.
Strömsbro hade chansen att nå Allettan i grundseriens sista match, men den obefintliga arbetsinsatsen och spelarnas bekvämlighet i förlustmatchen mot Hudiksvall var rent genant. Strömsbro hade inte ett försvarsspel eller en målvaktssida för att bli särskilt framgångsrika, men med ett hårdare arbete från många av spelarna hade det kunnat se betydligt bättre ut. Strömsbro missade Allettan och man missar slutspel för att det saknades karaktär.
Nyköping
En liten stund såg det ut som att Nyköping faktiskt skulle lyckas blanda sig i kampen om play-in-platser från den östra vårserien, men i slutändan hade man inte riktigt den tyngd och spets som krävdes för att gå hela vägen. Inte så oväntat kanske. Det såg på förhand ut lite som en mellansäsong för Nyköping och att man landar i ett ingenmansland när all krutrök lagt sig är helt i sin ordning. Man startade om och satsade ungt och kunde inte avkrävas några större resultat.
Men när säsongen summeras går det att peka ganska tydligt på vad det var som brast. Många av de unga spelarna växte med uppgiften under säsongens gång och keepern Daniel Fahlström gav sitt gäng chansen att vinna i stort sett varenda kväll. Han svarade för stort spel. Men framåt var det väldigt tunt. I stort sett hela säsongen hade Nyköping problem med målskyttet. Det var alldeles för få som bidrog kontinuerligt. Något som understryks av det faktum att endast fyra spelare i truppen lyckades göra fler än 20 poäng under säsongen och att härföraren Christian Axelsson på egen hand gjorde nästan en tredjedel av de kassar laget lyckades åstadkomma i vårserien.
Kiruna IF lämnade säsongen tidigt.Skärmdump
Kiruna IF
Vad hade hänt om man hade gjort valet att gå in i säsongen med en annan tränare? Det är så klart en helt hypotetisk fråga, men Kiruna IF fick börja om på nya kula endast fem matcher in i säsongen när ryske Sergei Zhukov entledigades och ersattes av Kim Sunna.
Kanske hade man faktiskt lyckats nå en Alletta (i slutändan var det ju bara tre poäng som skiljde till Kalix fördel vid strecket) och historien varit en helt annan. För rent krasst hade KIF ett material den här säsongen som borde ha tagit dem längre än till en tidig semester. Men det har varit ojämnt. Laget har blandat storstilade offensiva insatser och islossning med en bekväm trubbighet och ineffektivitet. Man har förlorat onödiga matcher delvis på grund av att man inte riktigt varit på jobbet varje dag.
Målvaktsgenombrottet av Ludvig Christoffersson borde ha kunnat vara något som gav råg i ryggen och pushade laget till större resultat. Men i slutändan har det funnits mer att önska av offensiven.
Sundsvall
Sundsvall tog tvärslut. Efter att ha inlett vårserien som ett furiöst ånglok som spöade allt i dess väg kom verkligheten ikapp. Det blev fullständig soppatorsk och Sundsvall vann inte många matcher under seriens andra halva.
Att det blev som det blev kan förstås förklaras med att man förfogade över en synnerligen ung och orutinerad trupp. Det bitvis tuffa matchandet och framförallt den mentala utmaningen att spela intensiv seniorhockey blev för mycket för det oprövade laget. Med några fler rutinerade pjäser i uppställningen är det mycket möjligt att historien hade blivit en annan.
Men summa summarum är en tidig semester för Sundsvall en framgång. Man tog klivet upp i Hockeyettan med ambitionen att med en hemvävd trupp försöka klara nytt kontrakt och det gjorde man med god marginal. Mer än så går inte att begära.
Kalmar HC.Bildbyrån
Kalmar
Det finns fortfarande en minimal risk för Kalmar att hamna i ett negativt kval, men det bygger på att Tranås ska gå rent i sina två sista matcher och att Kalmar själva ska förlora med tio mål i sin sista match mot Hanhals. Det händer förstås inte, Kalmar kommer gå på semester när vårserien avslutas i helgen.
Sett till hur säsongen har gestaltat sig med corona och skador på nyckelspelare är ett säkrat kontrakt och ”tidig” semester ett resultat Kalmar kan leva med. Det är först nästa säsong med en ny arena och ny sportchef i Daniel Stolt som laget ska börja göra avtryck på riktigt. Men att man inte nådde ambitionen om att lira i Allettan och heller inte deltar i slutspelet bygger till stora delar på att man aldrig hittade en jämn nivå i spelet.
Offensiven har funnits där hela tiden, men i försvarsspelet brast det, i alla fall under hösten. Kalmar underkastade sig inte det hårda jobbet, klarade inte av att spela enkelt i egen zon och blev av den anledningen stressade och satte sig i dåliga situationer. Man lyfte sig i den aspekten av spelet under säsongens gång, men då var gropen så att säga redan grävd. I Kalmar är man dock förmodligen ganska nöjda med ett säsongen slutar som den gör.
