BODIN: SHL:s tio mest underhållande spelare

För vissa är hockey en sport på liv och död, för andra förströelse och underhållning. För mig är det ett levebröd, men det hindrar mig inte från att njuta av sporten och dess utöver med jämna mellanrum. Här är spelarna som charmar mig allra mest i SHL just nu. Och jag säger inte att ni har fel. Däremot kan det där med "underhållande spelare" givetvis variera beroende på vad man har för preferenser. När jag satte mig ned och rannsakade mig själv kom jag fram till att det finns en väldans massa olika spelare jag finner underhållande, av vitt skilda orsaker. Därför blir det här en rätt annorlunda, och givetvis extremt subjektiv lista. Den rymmer allt från fysiska 100-kilosbackar till offensiva pucktrollare och offervilliga trotjänare. Det enda jag lät bli var att blanda in målvakterna. Inget ont om dem, men jag vet inte om jag sett en spelmässigt sett underhållande målvakt sedan och s dagar. Att göra en snygg räddning kan givetvis vara underhållning, men i dag är den stora merparten av alla målvakterna så metodiska, effektiva och välskolade i sitt spel att man sällan får se den där akrobatiken som gjorde sig synlig för 20-30 år sedan. Bra för målvakterna, som är betydligt bättre och svårare att göra mål på i dag, mindre bra för oss som tittar på som inte får se svettiga desperationsräddningar i samma utsträckning. Så sorry, inga målvakter på min lista. 10) , b, Växjö Det finns något extra häftigt med spelare som lyckas återuppfinna sig själva. På ett sätt är Ilari Melart spelaren han alltid har varit; fyrkantig, lite stabbig på rören – och tuff som järnspikar. På ett annat sätt är han en helt annan spelare i dag än när han kom till SHL och Luleå 2015. Där och då avfärdade jag honom som en omodern back, en "throwback" från 90-talet som tjänade sina pengar på att försöka dra ned tempot hos motståndarna med hjälp av klubba och fysik. Den bilden förändrades inte nämnvärt under hans bägge år i Färjestad. Men när han däremot kom till Växjö i fjol började det hända grejer. Högst oväntade grejer. Helt plötsligt var Ilari Melart – den nästan hundra kilo tunge defensivbacken från Helsingfors – en sniper. Han avslutade förra säsongen med tolv mål på 44 matcher och var med det målbäst i hela laget. Imponerande förvisso, men någonstans tänkte jag lite hånfullt: "Lycka till med att hålla i den effektiviteten i framtiden" . Melarts svar: sju mål på de 13 första matcherna den här säsongen. Han är därmed SHL:s målmässigt sett bästa back de två senaste säsongerna med 19 mål på totalt 57 matcher. Räck upp handen du som såg det komma! Men varför i hela friden tar jag med honom på en lista över de mest underhållande spelarna i ligan? Antagligen för att han är en sådan motstridig och unik spelare på svensk toppnivå. Målen i kombinationen med hans fysiska spel och sättet han väcker känslor. Allt det här har gjort att jag har gått från tvivlande till troende. Det är rätt coolt. Och framför allt underhållande. Foto: Bildbyrån/Mathias Bergeld 9) , c, Frölunda Nej, det här är alltså inte en lista enbart för skönlirare som slår backhandflippar och bjuder på dribblingsgodis. Det är även en lista där det finns utrymme för hjärta, energi och uppoffrande hockey. Så tillåt mig att presentera Uffes alldeles eget hipsterval. Nicklas Lasu är en spelare som jag haft ett gott öga till ända sedan han kom upp i Frölundas A-lag för tolv-tretton år sedan. Det är alltid fulla spjäll nord-syd när han är på isen och han lämnar alltid precis allt därute. Det är svårt att inte charmas av spelare som har den arbetsmoralen. De som kompenserar för eventuella brister i det kreativa spelet med att alltid vara påkopplade och arbetsvilliga. Nicklas Lasu är det kanske bästa exemplet på det i hela SHL. Det gör honom också till en naturlig kandidat att ta över C:et efter den dagen det blir aktuellt – cirka år 2040. Det finns flera spelare av samma skrot och korn som jag uppskattar och finner underhållande på grund av deras kompromisslöshet. Jag tänker inte minst på Leksands duo och , Luleå , Växjös och Djurgårdens , spelare som likt Lasu dessutom kan betraktas som trotjänare och kulturbärare för respektive förening. Deras hockey är allt annat än glamourös – men deras inställning till sin profession är avundsvärd. Foto: Bildbyrån/Michael Erichsen 8) , fw, Örebro Okej, nu rör vi oss mot "stjärnterritoriet". Mathias Bromé är i mitt tycke en av SHL:s absolut bästa forwards och jag tror definitivt att han kommer att kunna slå sig in i Detroit Red Wings laguppställning när det bli aktuellt med NHL-spel igen. Men det som gör honom så underhållande som spelare är egentligen inte skickligheten han besitter, utan snarare hur komplett han är som spelare. Bromé kombinerar ett bra spelsinne och en riktigt vass skridskoåkning med arbetsmoral och ansvarstagande över hela isen. Men det som framför allt kryddar hans spel är tävlingsinstinkten. Det är sällan man ser Bromé gå över gränsen och tappa fattningen som många så kallade vinnarskallar gör. Tvärtom är det rätt sällan han hamnar i utvisningsbåset. Han har förmågan att hålla sig på rätt sidan av hockeylagen och ändå kräla under skinnet på motståndarna och vara en agitator på det sättet. Jag minns inte minst hur han gnatade Leksands ur balans i den första upplagan av Slaget om Siljan när Mora tog sig upp sig upp i SHL 2017. Sedan har Mathias Bromé ett av SHL:s bästa hånflin. Antagligen det bästa (eller värsta?) någon haft i SHL sedan kanadensaren bar Modos tröja 2015/16. Foto: Bildbyrån/Jonas Ljungdahl 7) , fw, Luleå Ända sedan han slog sig in i Luleås A-lag på allvar runt 2017 har jag gått och väntat på att finliraren från Kiruna ska få sitt stora genombrott. Tekniskt sett finns alla ingredienser där för att Einar Emanuelsson ska ta nästa steg och bli en spetsspelare i SHL. Jag tror fortfarande inte att det är för sent för det, men det är vad man skulle kunna kalla en tålamodsprövande process. Emanuelsson har förmågan att göra väldigt mycket av väldigt lite när han allt klaffar. Han är rapp i tanke, skridskoåkning och kan bjuda på delikata framspelningar likväl som göra highlightmål. Framför allt går jag i gång på hans förmåga att operera med en kirurgisk precision på små ytor, skapa utrymme för sig själv och utöver det vara oberäknelig i sin kreativitet. Det handlar egentligen bara om att hitta ett sätt att utnyttja de här kvalitéerna på en mer regelbunden basis. Men det är också en fråga om förtroende... Hittills har han landat på mellan cirka 20-25 poäng per säsong med i snitt 13-14 minuters speltid per match. Det ena påverkar såklart det andra och coach "Bulan" Berglund har antagligen en annan syn på Einar Emanuelsson än jag har. Jag hoppas bara att Emanuelsson kan hitta ett sätt att ta nästa kliv och vinna mer istid, för jag finner enormt nöje i att se honom spela hockey. Foto: Bildbyrån/Simon Eliasson 6) , b, Rögle När bomben briserade att Moritz Seider skulle tillbringa säsongen 2020/21 i SHL blev jag lika uppspelt som ett barn på julaftons morgon. 19-åringen hade, som person, gjort ett starkt intryck på mig redan i samband med NHL-draften i Vancouver sommaren 2019. Dels för att han stack ut med sin fluga runt halsen. dels för hur moget och väluppfostrat han förde sig. Hockeymässigt var JVM i Tjeckien hans stora genombrott för den breda massan. Som lagkapten för Tyskland, som var överraskande kul att titta på, spelade han kopiösa mängder ishockey och gjorde det med en pondus som antydde att han var betydligt äldre än hans födelseattest indikerade. I SHL har han fortsatt att prestera på en hög nivå, sin ringa ålder till trots. Det har bara hunnit bli tio matcher så här långt, men det är tio matcher som har lämnat starkt avtryck hos mig. Totalt sett tycker jag att han är den bästa junioren i hela ligan sett till hur långt han har tagit sig i sin utveckling. Han är smart och extremt välkalkylerad i sina beslut, har förmågan att nosa upp rätt positioner båda offensivt och defensivt. Det är inte alltid så flashigt, men effektiviteten går inte att gnälla på. Det som är så uppseendeväckande är att det faktiskt är en junior vi har att tala om här. Seider stoppas visserligen från JVM den här gången – vilken bonus för Rögle! – men det är svårt att se honom som junior när man ser med vilken metodisk självklarhet han agerar på isen. Jag är säker på att Moritz Seider blir nästa framstående icke-svenska NHL-spelare som vi talar om i termer likt: "Kommer du ihåg hur jäkla bra han var när han spelade i SHL?" Foto: Bildbyrån/Johan Bernström 5) , fw, Oskarshamn Minst i hela SHL. Men också en av de mest underhållande spelarna i hela SHL. Det verkar bara finnas två lägen för Oskarshamns trollkarl Tyler Kelleher. Antingen bjuder han på highlight-aktioner som får hakan att slå i marken, eller så är han totalt osynlig. Under inledningen av sin första SHL-säsong i fjol såg det ut som om Oskarshamn hade hitta en ny . Kelleher for fram över isen som en liten furie och levererade dregelframkallande smörpassningar och häpnadsväckande soloräder om vartannat. Sedan verkade det som att han undan för undan tröttnade ju längre säsongen led. I takt med att Oskarshamn tappade mark i tabellen tappade han gnistan som hade gjort honom så sevärd. Inledningen av den här säsongen skulle kunna klassas på samma sätt. Kelleher gjorde ett utsökt solomål i en av de tidiga matcherna mot Rögle och har hållit nästan poäng-per-match-tempo fram till klubbens ofrivilliga coronapaus. Nu hoppas jag att den tidigare poängkungen i NCAA kan hålla gnistan vid liv under en större del av säsongen. Det skulle betyda otroligt mycket för Oskarshamn, och även mycket för publiken som uppskattar lirare. Med sin extremt långa (och vältejpade) klubba, snabba speluppfattning och oförutsägbarhet förs tankarna till och sättet som han trollband den svenska hockeypubliken på under sina två säsonger i Modo för tiotalet år sedan. Kelleher lär inte nå samma höjder i sin karriär som Norges främsta hockeyspelare genom tiderna, men det finns onekligen massor av talang att ta av. Och låt oss vara ärliga: hade han spelat i ett annat lag än Oskarshamn hade han säkerligen fått mer cred för sitt underhållande spel än vad som varit fallet hittills. Foto: Bildbyrån/Suvad Mrkonjic 4) , fw, Rögle Den kanske mest uppenbara kandidaten att slå sig in i ett sådant här sammanhang. Nils Höglander har varit en levande highlight-maskin sedan han debuterade för AIK i Hockeyallsvenskan blott 15 år gammal. Nu snart 20 år gammal har han funnit nya sätt att underhålla. Det handlar inte bara om lacrosse-mål i en JVM-premiär, utan lika mycket om att våga trotsa bristen på storlek och ändå utmana större spelare fysiskt. Det som står ut med Höglander är att han på sätt och vis leker hockey. Det menar jag inte på ett nedlåtande sätt. Tvärtom är det uppfriskande att han inte kommit till punkten där hockey är ett jobb mer än en passion. Han spelar fortfarande med glädje och entusiasm som hos barnen som jagar det där sista avgörande målet i landhockeymatchen på garageuppfarten. Det lyser igenom och värmer ofta min frusna själ på pressläktaren. Nu hade jag kanske förväntat mig ännu mer från Höglander den här hösten, men det är också viktigt att komma i håg att han trots den rutin han hunnit bygga upp bara är cirka två veckor från att räknas som junior även den här säsongen. Saker måste få komma i sin takt och det råder dessutom ingen tvekan om att han tagit ytterligare kliv i sin utveckling sedan förra säsongen. För Rögles del får säsongen 20/21 fortfarande betecknas som ung på grund av alla inställda matcher. Så det finns fortfarande gott om tid och matcher för Nils Höglander att bjuda på oförglömliga hockeyögonblick. Foto: Bildbyrån/Petter Arvidson 3) , fw, Skellefteå Vi får väl kalla honom för "årets komet" i svensk ishockey, Efter två skadefyllda säsonger har 20-åringen från Enköping äntligen fått visa vad han är kapabel till. Och det är svårt att inte älska det man har sett. Jonatan Berggren har klivit fram som SHL:s kanske främsta playmaker nu när Ryan Lasch inte längre spelar i ligan. Hans tempoväxlingar genom mittzonen följt av de briljanta serveringarna till kedjekamraterna innanför blålinjen har varit som manna från himlen. Detsamma kan sägas om passningarna som skär likt rakblad genom centrallinjen i powerplay och skapar perfekta lägen för direktskott. Det är leverans i nästan varje match och Berggren kan påstås ha ersatt firma / som Skellefteås viktigaste offensiva spelare. Baksidan av myntet är givetvis att han knappast kommer att spela hockey i Sverige nästa år. För ett Detroit Red Wings under återuppbyggnad är det precis en sådan här spelare man vill ha in i organisationen för att få ny vind i seglen. Så njut medan ni kan av Jonatan Berggrens spelsnille. Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån 2) , b, Luleå Ända sedan Nils Lundkvist oblygt klev ut på Luleås blålinje som 17-åring har han haft en aura kring sig som man bara ser hos de allra bästa offensiva svenska backarna. Jag tror att Roger Rönnberg någon gång kallat det för "attackpsyke", något som kan liknas vid en hunger efter att hela tiden gå framåt och skapa. Det är precis det jag uppskattar så mycket med Nils Lundkvist. Han letar hela tiden efter kreativa lösningar, och visst, ibland blir det fel, men ju äldre och ju klokare han har blivit, ju stabilare har det blivit. Han har nu kommit till den punkten där han inte längre behöver forcera något, utan spelet kommer nästan per automatik till honom. Det mest underhållande med Luleås jättelöfte är det mjuka sättet han rör sig längs blålinjen i jakten på luckor för att hitta öppnande passningar eller få pucken på mål. är antagligen bäst i världen på just det, sättet han dansar med milimeterprecision på den offensiva linjen. Där kan jag se tydliga likheter i rörelsemönster och utförande när Lundkvist spelar hockey också. Nils Lundkvist har definitivt en framtid i NHL, men jag tror att det är perfekt att han får den här extra säsongen i Luleå för att bli ännu mer trygg i sig själv och sin hockey. Och för att ge oss svenska betraktare ännu mer underhållning. Foto: Bildbyrån/Simon Eliasson 1) , fw, Djurgården Vilken skillnad en spelare kan göra för det totala underhållningsvärdet hos ett lag. Det slog mig hårt när jag satt på Hovet och såg Djurgårdens sömnpiller till match mot Leksand i tisdags. William Eklund saknades i laguppställningen på grund av sjukdom och även om Djurgården vann med säkra 3–0 blev matchen som sådan en påminnelse om före och efter – före William Eklunds genombrott och efter detsamma. Man kan likna det vid att gå från svartvit tv till färg-tv. För när William Eklund har spelat sin bästa hockey den här hösten har det varit så fasligt underhållande att hela tillvaron har fått en starkare lyster. Man har för en kort stund glömt allt vad covid-19 heter och bara njutit av den här ynglingen som dansat in i SHL och visat hur vackert det kan vara med kreativ hockey. Efter en lite trevande start på säsongen fann han sig snabbt till rätta, släppte på handbromsen och började spela hockey på ett sådant där lekfullt sätt som får pulsen att stiga i en rasande takt. Wow-ögonblicken har avlöst varandra – de lika oväntade som förtjusande framspelningarna till och den totala avsaknaden av rädsla för att ta sig in i det högtrafikerade runt motståndarkassen. Men det är inte bara den kreativa ådran som gör honom underhållande. Från pappa har "Lill-Fimpen" ärvt arbetsmoral och attityd. Det är det som gör "paketet" så himla attraktivt. William Eklund är inte en spelare som bara lirar från blålinjen och framåt – han tävlar över hela isen. Det är mycket begärt av en 18-åring som kastats in i hetluften på allvar för första gången att klara av att hålla i den här nivån under en hel säsong. Men för hela ligans skull hoppas jag att den William Eklund vi har fått se under hösten är här för att stanna. Hockey är en så mycket roligare sport med honom på isen. Foto: Bildbyrån/Andreas Sandström

BODIN: SHL:s tio mest underhållande spelare

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Färjestad gör klart med OS-forward

HA-profilen klar för tredjeligan

Stannar - trots SHL-förfrågningarna

"Jag vill vara i världens bästa liga"

Får chansen i AIK: "Stor utvecklingspotential"