Saknaden efter NHL-hockey börjar göra sig påmind igen.
Två månader efter avslutningen av den ytterst märkliga säsongen 2019/20 har det börjat krypa i kroppen på något konstigt sätt. Den där instinktiva reaktionen att sträcka sig efter mobilen efter att larmsignalen ljudit på morgonen för att kolla nattens NHL-resultat har återvänt, men där möts jag ideligen av besvikelse när jag gnuggat sömnen ur ögonen.
Vid det här laget är det i princip givet att vi inte kan förvänta oss en NHL-start 1 januari. Det bästa scenariot är antagligen att vi får se nedsläpp i mitten av januari, om inte senare ändå. Det är positivt så till vida att det finns hopp om att, för en gångs skull, få se de bästa spelarna delta på JVM i Edmonton efter jul. Men just nu bleknar den glädjen i skuggan av – bortsett från den här satans pandemin såklart – stökigheterna mellan NHL och spelarfacket NHLPA.
I somras förlängde parterna kollektivavtalet, något som var ett måste för att få till stånd slutspelet. Då gjorde spelarna eftergifter i form av att, tills vidare, avstå från tio procent av kommande säsongs lön plus att 20 procent av samma lön förvandlas till en depositionsavgift (escrow), pengar som de aldrig kommer att få se röken av igen.
"VILL INTE TÄNKA PÅ ELÄNDET"
Nu har ligan/klubbägarna begärt att spelarna, tills vidare, ska avstå från ytterligare 13 procent i lön då likviditeten inte är den bästa i pandemitider. Det är liksom de tidigare nämnda tio procenten pengar som ska betalas ut vid ett senare tillfälle.
Det här riskerar att sätta ytterligare käppar i hjulet för den väntade NHL-starten. Och det skulle ju just vara snyggt om ligan och spelarna lyckas initiera ännu en konflikt kring pengar. Till råga på allt i en tid av kris när 54 miljoner amerikaner rapporteras ha för lite pengar för att kunna äta sig mätta.
Nej, usch, jag vill inte ens tänka på eländet!
I stället vill jag med den här texten, exklusivt för er med Hockeysverige Plus, titta närmare på sex NHL-svenskar – tre backar och tre forwards – som jag vill hävda står inför varsitt genombrott i ligan. När den än må starta igen.
Vad är då "ett genombrott"?
Det kan vara en mängd olika saker för olika spelare. I många fall handlar det om produktion, i andra roll/speltid. Den gemensamma nämnaren för de här spelarna är att de har goda möjligheter att ta varsitt stort kliv framåt. Dels baserat på var de befinner sig i sin egen personliga utveckling, dels baserat på hur det ser ut för respektive spelare i respektive lag.
Exakt hur hoppas jag kunna utveckla här nedan:
Rasmus Dahlin, b, Buffalo Sabres
Den här är knepig.
Å ena sidan går det att argumentera för att Rasmus Dahlins genombrott kom redan när han var en av finalisterna till Calder Trophy som 18-åring 2019. Under sina två första NHL-säsonger har Lidköpingskillen svarat för 84 poäng på 141 matcher – som junior. Det är historiskt bra siffror som endast överträffas av en U20-back i NHL, Dahlins tidigare coach Phil Housley.
Å andra har draftettan från 2018 inte nått samma nivåer spelmässigt som andra hajpade backynglingar som Cale Makar, Quinn Hughes och Miro Heiskanen. Det kan till viss del förklaras med att han har spelat i ett betydligt sämre lag än dessa tre, men också med att han är yngre. 20/21 blir faktiskt hans första säsong som seniorspelare. Det är lätt att tappa sikte på det.
Säsongen 2019/20 kan beskrivas ha varit en berg- och dalbana för ynglingen. Vill man ta den enkla vägen ut kan man beskriva det med det slitna och förljugna begreppet "andraårsförbannelse". Men jag skulle snarare kalla det för "växtvärk". Dahlin ville enormt mycket och någonstans förra hösten blev ambitionen till överambition och resulterade i lite för många misstag och mindre speltid. Som rookie snittade Dahlin strax över 21 minuter per match under Housley och i fjol sjönk det till dryga 19 minuter per match under Ralph Krueger.
Trots det avslutade han starkt och spelade sin bästa hockey efter nyår och fram till coronapausen. Där går det att argumentera för att han tillsammans med Jack Eichel var lagets bästa spelare. Relativt till sina backkollegor var Dahlins underliggande siffror i en klass för sig.
Vad är det som talar för att Dahlin ska vara redo att ta upp kampen med de tre ovan nämnda backstjärnorna. Det första skulle vara den fysiska utvecklingen. Han har – på gott och ont – inte spelat hockey sedan i mars. Det har gett honom gott om tid att bygga upp kroppen ytterligare. För även om Rasmus Dahlin har all talang i världen går det inte att komma undan att han har varit en pojke bland män under sina två första år i NHL. Den styrka och uthållighet han bygger upp på vägen kommer att tillåta honom att briljera i ännu större utsträckning.
Att Buffalo Sabres efter värvningarna av Taylor Hall och Eric Staal ser ut att bli ett bättre lag borde också tala till hans fördel.
Mer speltid, fler poäng och ett större avtryck tror jag blir resultatet av hans utveckling. Vi kanske inte prata "topp tio-back i ligan" ännu. Men jag är övertygad att det är ditåt det barkar.
Foto: Bildbyrån/Simon Hastegård
Rasmus Andersson, b, Calgary Flames
Rasmus Anderssons hockeyresa har varit jäkligt häftig att följa. Inte minst på sättet hur han har gått från att vara en rätt endimensionell offensiv back till att vara på väg att bli så pass allround att det börjar kännas mer rättvist att kalla honom tvåvägsback.
Redan under andra halvan av fjolårssäsongen började man se hur Calgary Flames förberedde 24-årsingen för större uppgifter. Han skrev ett lukrativt sexårskontrakt värt 4,55 miljoner dollar per säsong, fick spela fler och tuffare minuter och började i allt större utsträckning matchas i första backpar tillsammans med kaptenen Mark Giordano.
Det mesta talar för att vi får se en fortsättning på det spåret under 2020/21. Flames har tappat/släppt T.J. Brodie och Travis Hamonic, de två högerbackar som snittade mer speltid än svensken i fjol. Detta i kombination med Rasmus Anderssons egen utveckling och till synes obevekliga självförtroende gör mig övertygad om att vi kommer att få se honom prestera sin hittills bästa NHL-hockey.
Ett snitt på en bit norr om 20 minuters istid per match och en påtaglig stegring i produktionen känns som rimliga förväntningar.
Foto: Brett Holmes/Icon Sportswire
Adam Boqvist, b, Chicago Blackhawks
Chicago Blackhawks hade antagligen planerat att ge Adam Boqvist en hel AHL-säsong innan man kastade in honom i NHL på allvar. Men ödet ville annorlunda. Redan under andra halvan av fjolårssäsongen hade ynglingen spelat till sig en ordinarie plats i NHL, vilket också bidrog till att det inte blev något JVM-spel för hans del.
När klubben nu går in i en uttalad rebuild kommer hans möjligheter att få en ännu större roll öka avsevärt. För det är runt spelare som Boqvist, Kirby Dach och Alex DeBrincat som en ljusare framtid ska byggas. Det innebär – till de etablerade spelarnas förtret – att det sannolikt kommer att bli något eller några magra år.
För en spelare som Boqvist kan det både ses som trygghet och utmaning. Klubben kommer rimligen att ha mer tålamod med hans stundtals riskabla spelstil i hopp om att misstagen ska ge lärdomar och skynda på utvecklingen ytterligare.
Jag räknar exempelvis med att han får en framträdande offensiv roll med mycket powerplay-tid och offensiva zonstarter. Med tanke på att han ändå kommer att vara omgiven av en del vassa spelare i Patrick Kane, Jonathan Toews och Dominik Kubalik borgar för fin produktion.
Offensivt sett är himlen gränsen för vad Adam Boqvist kommer att kunna göra som NHL-spelare. Den stora utmaningen för honom ligger i "göra en John Klingberg" och bli mer allround, en spelare Blackhawks kan lita på i alla situationer. Den processen kommer nog att ta lite längre tid, men där känns det betryggande att han har en perfekt mentor i superseriöse veteranen Duncan Keith.
Foto: Gary A. Vasquez-USA TODAY Sports
Adrian Kempe, c/fw, Los Angeles Kings
Adrian Kempe har länge varit den där sortens spelare som har haft förmågan att kittla dina sinnen, men också göra dig frustrerad. Ofta pendlar han mellan att vara en av isens främsta och mest synliga aktörer till att vara totalt osynlig. Potentialen för att skjuta 20+ mål och ligga på runt 50 poäng finns utan tvekan där, men då måste prestationerna bli jämnare.
Efter att ha startat 2019/20 svagt – 24-åringen lämnade isen mållös sina tolv första matcher – blev det bättre och bättre ju längre säsongen led. I slutet av säsongen var han en av Kings mer pålitliga producenter och stannade på 32 poäng på 69 matcher. Fina siffror om man betänker att han egentligen inte vaknade förrän framåt jul.
I ett Kings under återuppbyggnad har han chansen att roffa åt sig en framträdande roll. Antingen som vinge intill Anze Kopitar i toppkedjan, eller som andracenter bakom samme man. Oavsett vilket det blir finns det goda möjligheter att bli en av lagets ledande spelare på sikt.
Avslutningen på fjolårssäsongen och den fina träning han har kunnat ägna sig åt under våren, sommaren och hösten tycker jag bådar gott. Kempe är i den åldern där det verkligen kan ta fart, så jag bettar på att han blir "årets André Burakovsky" och tar både spel och produktion till en högre nivå under 20/21.
Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån
Joel Eriksson Ek, c, Minnesota Wild
På sätt och vis fick Joel Eriksson Ek ett genombrott redan under 2019/20. Inte sett till produktion, men sett till rykte. 23-åringen från Karlstad lyckades nämligen reta gallfeber på halva NHL – bara genom att vara sig själv.
Det hände mer än en gång att motståndares topplock rök efter dueller med svensken. Det som är så intressant i sammanhanget är att Eriksson Ek inte är någon som triumferar när det kommer till "trash talk", utan det är kombinationen av hans uppsyn och den kompromisslösa spelstilen, att alltid vara tung och jobbig att spela emot, blev hans sätt att kravla under skinnet på motståndare.
Här tror jag att värmlänningen har funnit sin nisch i NHL.
Vi ska inte förvänta oss att se honom i toppen av några interna poängligor. Däremot tror jag att han har kapacitet att bli en av ligans bästa defensiva centrar, en spelare som kan göra livet surt för motståndarnas stjärnor. Det finns som bekant ett pris som heter Selke Trophy som är tänkt att gå till NHL:s bästa defensiva forward, men som oftast hamnar hos de duktigaste defensiva spelarna som kan göra poäng. Det gör nog att det blir svårt för Eriksson Ek att konkurrera om den utmärkelsen.
Ett genombrott skulle i stället bestå av ett ännu större erkännande i nationell bemärkelse. Och det är dit han är på god väg.
Foto: Harrison Barden-USA TODAY Sports
Jesper Bratt, fw, New Jersey Devils
Just nu saknar han kontrakt, men när den detaljen är löst kan Jesper Bratt bli en av säsongens mest intressanta svenskar att hålla koll på. Redan vid 22 års ålder har han överträffat vad jag och många med mig trodde att han skulle vara kapabel till i NHL. Men mer och mer har jag fått känslan att Bratt bara skrapat på ytan av sin kapacitet än så länge.
För det första är det ett rätt mediokert New Jersey Devils han har spelat för under sina tre första NHL-säsonger. Bortsett från rookiesäsongen 2017/18, när Taylor Hall mot alla odds släpade laget till slutspel och fick Hart Trophy för besväret, har Devils varit ett bottenlag.
Det tror jag inte att de kommer att vara på sikt.
I takt med att lagets unga centerduo Nico Hischier och Jack Hughes kommer att ta kliv kommer Devils också att göra det. Bratt är en av de ytterforwards som har kreativiteten och spelsinnet för att åka shotgun med någon av dem. Han känns på så vis gjuten i en topp sex-roll där hans offensiva kvalitéer kan ge ännu bättre utdelning än de redan gjort.
Det här i kombination med Bratts fysiska utveckling och erfarenheterna har tagit med sig från sina 185 NHL-matcher kan mycket väl rendera i ett genombrott modell större under 20/21.
Foto: Bildbyrån
