Ny vecka – ny ranking. är det i dag dags att sammanfatta vilka som var NHL:s bästa backar under 2020. Som jag konstaterade när jag rankade målvakterna har jag lagt fokus helt och hållet på det här kalenderåret – och alltså inte säsongen 2019/20. Det innebär att de två delar jag har tagit hänsyn till är hur spelarna presterade under den sista delen av grundserien – från 1 januari till 11 mars – och hur de presterade i sensommarens och höstens Stanley Cup-slutspel. Jag har valt att ge slutspelsinsatserna lite mer vikt, vilket då naturligtvis gynnar de spelare som faktiskt spelade slutspel och i ännu större grad de som gick långt. Men som backrankingen här nedan avslöjar har jag även tagit med grundserien i beräkningen. I sammanställningen av listan har jag lagt stor vikt vid statistiken – inte minst spelarnas underliggande siffror – men även utgått från det så kallade ögontestet utifrån vad jag själv sett och upplevt. Statistiken är i första hand hämtad från sajten . Jag skulle hävda att den här rankingen inte bjuder på lika anmärkningsvärda resultat som målvaktsrankingen gjorde, men några "honorable mentions" bör vi ändå få med här. * Calgarys kapten , 2019 års vinnare av Norris Trophy, hade absolut ett case för att slå sig in här. Det han föll på i slutändan var ett relativt begränsat arbetsprov eftersom han missade matcher under slutspurten av grundserien och sedan fick vara med om respass i första rundan av slutspelet. * Columbus amerikanska backhingst knackade hårt på dörren även han. Han var riktigt vass för Blue Jackets efter nyår och presterade riktigt bra i slutspelet också, men även här blev arbetsprovet lite för knappt på grund av den tidiga slutspelssortin. * Philadelphia Flyers hade två backar jag attraherades av i och . Båda glänste stundtals i slutspelet, men saknade den offensiva glöden för att rå på några av spelarna som tog de sista platserna. Duon lär dock dyka upp i sådana här sammanhang framöver. Så här ser min lista ut: 10) , Washington Capitals Succéstarten på säsongen 2019/20 räckte inte hela vägen. Carlson fortsatte att producera poäng i en imponerande takt även efter att han toppat NHL:s poängliga i oktober, men de defensiva aspekterna av hans spel var inte särskilt imponerande. Antagligen var det just därför han i slutändan förlorade Norris Trophy till Roman Josi. Och tillika anledningen till att jag inte med gott samvete kan placera honom högre här, även om han har poängen för att backa upp det. I slutspelet mäktade han med sex assist på fem matcher, men kom att missa tre matcher på grund av skada. Man kunde rätt tydligt se att 30-åringen inte var helt kry i serien mot New York Islanders. Defensivt blev han i det närmaste en belastning under stundom. Offensivt, och framför allt då i powerplay, tillhör han allt jämt de bästa i ligan. Hans bidrag är i det närmaste en garanti för att Caps kommer att fortsätta vara ett lag att räkna med i numerära överlägen. John Carlson. Foto: Kim Klement-USA TODAY Sports 9) , Tampa Bay Lightning Det mesta av rampljuset landade inte helt orättvist på Victor Hedman under Tampa Bay Lightnings resa till den efterlängtade Stanley Cup-vinsten. I hans gigantiska skugga svarade Ryan McDonagh för ett synnerligen starkt slutspel. 31-åringen fick av naturliga skäl ta mer av en defensiv roll i ett lag med offensivt skickligare backar som Hedman, och . McDonagh var också en best i numerärt underläge och när det kom till att offra sin kropp fysiskt. Amerikanen täckte sin beskärda del av skott och delade ut ett par minnesvärda bröstvärmare, inte minst i finalserien mot Dallas. Men trots en utpräglat defensiv roll, med en stor andel defensiva zonstarter, avslutade McDonagh slutspelet med en fina underliggande siffror. Hans spelstil har kanske blivit mindre glamourös och mindre produktiv med ålder och roll, men han bevisade att han fortfarande är en spelare som fyller en väldigt viktig funktion i ett lag. Inte minst för att han tog skitgörat och satte en enorm stolthet i utförandet. Nyblivna Stanley Cup-mästaren Ryan McDonagh. Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports 8) , St. Louis Blues Det som visade sig bli avskedssäsongen i St. Louis Blues tröja kan mycket väl ha varit det bästa vi har sett av Alex Pietrangelo i NHL. Hittills. 30-åringen, som skrev på för Vegas Golden Knights som unrestricted free agent förra månaden, hade ett riktigt starkt 2020. Och detta trots att Blues, som regerande Stanley Cup-mästare, åkte ut redan i första slutspelrundan mot Vancouver Canucks. Pietrangelo avslutade grundserien med 21 poäng (6+15) på 29 matcher bortom nyårsafton och hade sedan starka siffror under det slutspel som bara varade i nio matcher. Det som blir så intressant nu är att se vilken sorts inverkan ha får på Golden Knights kommande säsong. Laget fick en annan genombrottsback som ni kommer att läsa mer om längre upp på den här listan, och jag undrar hur hans roll förändras av att klubben får in en ny sheriff i stan. Vanligtvis är det bara positivt att ha två så pass prominenta backar i laguppställningen, speciellt som den ena är högerfattad och den andra vänsterfattad. Men det kan också bli så att den ena stjäl både roll och minuter från den andra. Vi får se var det landar. Alex Pietrangelo. Foto: Jeff Curry-USA TODAY Sports 7) , Vancouver Canucks Härom dagen läste jag att det finns folk i Vancouver-media som rankar Quinn Hughes som den bästa backen Canucks har haft. Efter en säsong i klubben! Det är kanske lite tidigt att börja dra sådana slutsatser redan nu, men de råder nog ingen tvekan om att 21-åringen trendar i den riktningen. Under sin första NHL-säsong hann amerikanen lämna ett outplånligt intryck på både fans och motståndare. Han växte till en offensiv gigant i grundserien, avslutade den med 53 poäng på 68 matcher och hade sedan ytterligare 16 poäng på 17 slutspelsmatcher. Som rookie! Det som är så bisarrt i allt det här är att han ändå inte vann Calder Trophy som årets rookie. Det fanns faktiskt en back som ansågs bättre. Och honom kommer jag att återkomma till strax. Med Hughes i laguppställning kommer Canucks att fortsätta att vara ett av ligans mest sevärda lag. Lägg då till att det finns en viss i laget också, som också lätt faller in under kategorin "en av NHL:s mest sevärda spelare". Quinn Hughes. Foto: Ed Mulholland-USA TODAY Sports 6) , Dallas Stars Under slutspelet var det svårt att ignorera Miro Heiskanens framfart på isen. Men ju längre Dallas slutspelsresa tog dem, ju mer framträdande blev John Klingbergs roll i lagets framgång. I finalserien mot Tampa går det att argumentera för att han till och med var en av lagets bästa spelare, och definitivt någon som överglänste en vid den tidpunkten rätt tröttkörd Heiskanen. 28-åringen noterades för 21 poäng på 26 matcher, bara en poäng färre än Victor Hedman, och var tillsammans med Heiskanen den som drev på Stars offensiv under stora delar av slutspelet. När lagets forwards hade svackor eller uppträdde ojämnt blev det upp till den dynamiska backduon att bära laget. Och det gjorde de med den äran. Det som var intressant med Klingbergs roll i framför allt slutspelet är att den inte var så offensivt tiltad som man kanske förväntar sig av en back som honom. Svensken hade i princip lika många defensiva som offensiva zonstarter, något som antyder att han blivit mer av en allroundback än den endimensionellt offensiva back man såg honom som tidigt i karriären. Coachen Rick Bowness var inte rädd för att använda Klingberg i alla sorters situationer, vare sig det handla om att jaga i ett underläge eller försvara en ledning. Framtiden i Dallas må tillhöra Miro Heiskanen, men John Klingbergs närvaro gör att laget har en svårslagen toppduo på backlplats. John Klingberg. Foto: Winslow Townson/USA Today Sports 5) , Colorado Avalanche Årets rookie 2020 efter en grundserie som var tillräckligt stark för att få folk att tappa hakan och börja omnämna Makar som "den nye Erik Karlsson". Den 22-årige kanadensaren gjorde ett starkt intryck på hockeyvärlden redan under Stanley Cup-slutspelet 2019. Då klev den äppelkindade kanadensaren in i Colorado Avalanches backuppsättning som gröngöling och spelade brallorna av veteraner spelade i ligan innan han ens hade börjat skolan. Det som sticker ut med Cale Makar, precis som med Quinn Hughes, är dels hans förmåga att lösa problem på isen, dels hans oförutsägbara kreativitet. Under sina byten kan han vara över allt på isen, få det att likna kaos, men ändå ha full kontroll på var han ska vara och när han ska vara där. För en spelare som spelar med så små marginaler är det förbluffande sällan han gör stora misstag. Makar, draftad som tredje spelare 2017, hade 21 poäng på 25 grundseriematcher under 2020 och stod sedan för 15 poäng på 15 slutspelsmatcher för Colorado. Han hade en drygt 60-procentig Corsi i samma slutspel och visade upp starka underliggande siffror över hela linjen egentligen. Exempelvis gjorde Avalanche 20 mål med honom på isen i spel fem mot fem samtidigt som man bara släppte in åtta. Colorado kommer att gå in i var och en av de närmaste säsongerna som en av Stanley Cup-favoriterna. Cale Makar är en stor anledning till det. Cale Makar. Foto: Amber Searls-USA TODAY Sports 4) , Nashville Predators 2020 års vinnare av Norris Trophy var svårare att placera ut än vad som kan tyckas vara naturligt. Framför allt eftersom Nashville Predators Stanley Cup-slutspel tog slut innan det ens startat, det vill säga efter ett misslyckat kvalspel mot Arizona Coyotes. Detta misslyckande till trots måste Roman Josis 2020 uppmärksammas med den respekt och värdighet det förtjänar. Han lämnade nämligen säsongen som Predators enda utropstecken och det är direkt skrämmande att föreställa sig var det här underpresterande laget hade hamnat om det inte vore för honom. 30-åringen hade 26 poäng på 31 matcher mellan 1 januari och grundseriens paus 11 mars. Det var bäst av alla backar i ligan. Under de fyra matcher Predators hann spela i play in-rundan mot Coyotes var Josi en hingst. Laget hade 65 procent av alla avslut när han befann sig på isen i spel fem mot fem. Men vad hjälpte det när Preds sprang in i en glödande het målvakt i form av . Att det inte blev något slutspel är skälet till att jag inte med gott samvete kan släppa in Josi på medaljplats här. Men sett till hans prestation i grundserien 2019/20 råder det ingen större tvekan om att han förtjänade sin Norris Trophy. Roman Josi. Foto: Gary A. Vasquez-USA TODAY Sports 3) , Vegas Golden Knights När jag besökte Las Vegas för ett år sedan pratade jag med några av lokaljournalisterna om vad som fattades för att laget skulle bli en Stanley Cup-utmanare på allvar. Då var de rörande överens om att det man behövde var en toppback som kunde leda laget och spela tunga minuter. Nu har man fått den backen i form av Alex Pietrangelo. Men redan innan Pietrangelo kom in i bilden hade Golden Knights egentligen redan fått den spelaren – inifrån. Shea Theodore måste räknas som en av de stora genombrottsspelarna under 2020. Han har visserligen hunnit bli 25 år, men stegen han har tagit sedan han kom till Vegas i och med NHL:s expansion 2017 är enorma. Kanadensaren sköt åtta mål och hade 23 poäng på de sista 28 matcherna i grundserien. Han följde upp det med att vara Golden Knights poängkung i slutspelet med 19 poäng (7+12) på 20 matcher. Då svarade han för några riktiga läckerbitar till offensiva aktioner i processen. Tittar man på hans underliggande siffror i slutspelet var det fenomenala. Hans Corsi landade strax under 60 procent medan Vegas gjorde 23 mål och släppte in tio med honom på isen i spel fem mot fem. Då ska vi ha i åtanke att det här är en kille som drabbades av testikelcancer så sent som under sommaren 2019. Att han ändå lyckats prestera så bra hockey senaste året är jag full av beundran för. Theodore visade under 2020 att han bör nämnas som en av de bästa backarna i ligan. Frågan är nu bara hur Alex Pietrangelos inträde kommer att påverka hans roll i laget. Den spontana känslan är att han kommer att få ta ett kliv tillbaka och ge upp sin plats i lagets första powerplay-uppställning. Och kanske mer än så. Shea Theodore. Foto: Brad Penner-USA TODAY Sports 2) , Dallas Stars Det är inte en fråga om Miro Heiskanen kommer att vinna en Norris Trophy. Det är en fråga om när. Ungefär så kan man summera intrycken av finländaren efter 2020. Jag skrev att det inte kommer att dröja länge innan Heiskanen kommer att räknas som den bästa finska backen genom tiderna. Och kanske är vi där redan i dag. Hans Stanley Cup-slutspel introducerade honom för den breda hockeypubliken. Där blev det 26 poäng på 27 matcher – dubbelt så många poäng som den tidigare bästa finska backnoteringen i ett slutspel – och seger i den interna poängligan, backarnas poängligan och en tredjeplats i den totala poängligan. Och detta trots att Heiskanen inte matchades så offensivt som man kanske skulle kunna förvänta sig. Bara runt 45 procent av hans byten inleddes innanför offensiv blålinje. Miro Heiskanen har en gyllene kombination av skridskoåkning och hockey-IQ. Vill man hårdra det kan man beskriva honom som en mix mellan , en av de mest mobila backarna i NHL-historien, och , antagligen den smartaste backen i NHL-historien. Det är givetvis ingen garanti för att han kommer att komma nära dessa exceptionella spelare totalt sett. Men jag vågar lova att han är en back som kommer att räknas som en av de bästa i NHL under många år framöver. Miro Heiskanen. Foto: USA Today Sports/Jerome Miron 1) , Tampa Bay Lightning I slutändan var det enklaste med hela den här rankingen att utse vem som skulle vara herre på täppan. Victor Hedmans namn skrev jag ned här innan jag ens börjat botanisera i hans siffror. För det räcker egentligen med att veta att han vann Stanley Cup och fick ta emot Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Detta efter att ha blivit den blott tredje backen efter och att göra tvåsiffrigt antal mål i ett slutspel och dessutom satt svenskt poängrekord för en back i ett slutspel med sina 22 pinnar. Hedman var kort och gott en best rakt igenom hela slutspelet. * Tampa var 24-10 i antal mål för/emot i spel fem mot fem med Hedman på isen. * Han hade en Corsi på drygt 57 procent – alltså, med honom på isen tog Tampa 57 procent av alla avslut. * I powerplay var han poängbäst av alla backar i slutspelet med sina tio poäng. * Han snittade 26.28 minuters speltid per match – mest av alla utespelare som spelade fler än tio matcher i slutspelet. Victor Hedman har nu vunnit det häftigaste som går att vinna i hockeyvärlden och har egentligen inget mer att bevisa så till vida. Efter att ha vunnit en Norris Trophy, en Stanley Cup och dessutom en Conn Smythe Trophy vågar jag sticka ut hakan och säga att han vid snart 30 års ålder har säkrat en framtida plats i Hockey Hall of Fame. Victor Hedman tar emot Conn Smythe Trophy som 2020 års MVP i Stanley Cup-slutspelet. Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports
