"Ingen svensk har betytt lika mycket för NHL-intresset i Sverige som Henrik Lundqvist", påstod jag i ett avsnitt av den numera insomnade podcasten NHL-timmen i december förra året. Då hade vi precis nåtts av uppgifterna om att den då 38-årige målvakten tvingats ställa in säsongen 2020/21 på grund av ett hjärtproblem som sedermera åtgärdades med en operation. I det ögonblicket kändes det som att karriären var över, men Henke gav inte upp hoppet om en fortsättning förrän nu i sommar. Till slut insåg till och med han att det inte skulle gå att spela ishockey på elitnivå igen. I dag kom därför det slutgiltiga beskedet att han lägger av.
Men åter till det där påståendet.
Det är kanske svårt att argumentera för att Henrik Lundqvist haft en bättre sportslig karriär än andra storheter som Peter Forsberg, Mats Sundin eller Nicklas Lidström. Men det finns definitivt fog för att hans personlighet har tagit honom till högre höjder än nämnda stjärnsvenskar. Man kan älska eller hata det, men i dagens samhälle är utstrålning, karisma och utseende hos idrottsutövare i vissa avseenden nästan lika viktigt som prestationen. Åtminstone om man vill göra avtryck hos den breda massan. Desktop ad in article Mobile ad in article
Det är precis vad Henrik Lundqvist har lyckats göra.
Han kombinerade ett målvaktsspel som i många år höll världsklass med en publikfriande personlighet och har genom åren synts i alla möjliga och omöjliga sammanhang som inte är hockeyrelaterade. Det gjorde honom inte omåttligt populär i New York och bland hockeyfans över lag, det tog hans kändisskap bortom hockeysfären och gjorde honom till en person som blev igenkänd i andra sammanhang också. Jag kan slå vad om att din av hockey och idrott helt ointresserade släkting skulle kunna namnge Henrik Lundqvist, men inte så många andra svenska hockeystjärnor om hen presenterades för bilder av dem. Det är "Foppa" och möjligtvis Mats Sundin och Börje Salming som gör honom sällskap i ett sådant exklusivt sällskap, gissar jag.
Varför är det viktigt då?
Jag tror att det för sporten ishockeys fortsatta popularitet och fortlevnad är otroligt viktigt att man får fram den här sortens personligheter. Visst kommer den sportsliga prestationen alltid att vara i förgrunden, men ska man ta det ett eller två steg till krävs det någon som – på gott och ont – inte räds att ställa upp i schamporeklam eller drar några ackord från "Sweet Child O' Mine" i en populär amerikansk talkshow.
Det är på den vägen man faktiskt kan bli större än sporten. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
Henkes popularitet i Sverige har för min del aldrig blivit mer tydlig än i samband med de NHL-resor som jag varit med och regisserat genom åren. Otaliga gånger har jag varit med om att ha med mig grupper till New York för att i första hand se Rangers-matcher. Resenärerna var i många fall uteslutande med för att de fick chansen att se Henke live. Och även de få som resenärer som kanske i första hand hängde med för att se staden och shoppa följde ofta med på matcherna enbart för att få en glimt av "Schampomannen".
Under en av de första resorna jag var med om till New York lyckades Henke bli skadad dagen innan vi landade. När vi slog på våra telefoner efter flygningen från Arlanda till Newark nådde vi av det nedslående beskedet att Rangers-målvakten inte skulle spela på minst två veckor. Jag minns fortfarande hur dynamiken i gruppen förändrades på en sekund. Från uppspelt förväntan till uppgivenhet. Det blev en av de mer svårroddade resorna.
Över lag har det dock varit enastående att se vilken enorm inverkan han har haft på NHL-intresset över lag i Sverige. Jag tror framför allt att han är förklaringen till att New York Rangers blivit ett av de mest mest populära laget här hemma, men även att fler och fler unga killar velat bli målvakter, Frågar man de yngre toppmålvakterna i svensk hockey vem deras förebild varit är detnästan chockerande när man får ett annat svar än Henrik Lundqvist.
Otroligt viktigt eftersom Sverige egentligen inte varit känd som någon stark målvaktsnation i hockey. Det har Lundqvist i allra högsta grad bidragit till att förändra. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
Vilka minnen tar jag då främst med mig från Henkes karriär? Utan längre betänketid är det följande fem grejer som sticker ut.
1) OS-finalen mot Finland 2006
Henrik Lundqvist gjorde sin starka rookiesäsong i NHL med Rangers när han kom till Turin och växte ut till en jätte mellan stolparna. Inte minst då i finalen mot Finland. Hans räddning på Olli Jokinens skott i slutsekunderna av den svenska 3–2-segern ger fortfarande gåshud.
Henrik Lundqvist efter OS-guldet 2006.Foto: Bildbyrån/Daniel Nilsson
2) Stanley Cup-slutspelet 2014
New York Rangers var egentligen inte speciellt bra, men på något jäkla vis krånglade sig laget till Stanley Cup-final mot Los Angeles Kings ändå. Det hade utan tvekan väldigt mycket med Henrik Lundqvist att göra. För frågan är om han någonsin varit bättre än i just det här slutspelet. I konferenssemifinalen mot Pittsburgh Penguins låg Rangers under med 1–3 i matcher när Lundqvist radade upp några helt magiska insatser som gjorde att laget kunde avancera. Han höll Penguins till ett mål i både match sex och match sju efter att ha stoppat 37 respektive 36 skott. Rangers förlorade sedan finalen mot Kings, men Henke var fenomenal ändå. Desktop ad in article Mobile ad in article
3) Vezina Trophy 2012
Att utses till NHL:s bästa målvakt är få förunnat. Bara Pelle Lindbergh hade gjort det bland svenska hockeyspelare innan Henrik Lundqvist tog hem utmärkelsen 2012. Jag och Peter Sibner var på plats i Las Vegas och följde festligheterna på NHL Awards, där Gabriel Landeskog samma dag vann Calder Trophy som årets rookie medan Erik Karlsson fick Norris Trophy som bäste back för första gången. Henke stal dock showen genom att bli så chockad över att han, slutligen, vann utmärkelsen att han släppte en "f-bomb" på scenen. För att handla om en så pass mediatränad kille säger det en hel del om vad det faktiskt betydde för honom.
4) VM-guldet 2017
När Henrik Lundqvist sent omsider dök upp i Köln för att förstärka Tre Kronor i VM 2017 kändes det som att Sverige var oövervinnerliga. Ett redan riktigt starkt Tre Kronor hade fått den slutliga pricken över i:et. Det häftigaste i allt det här var dock inte att Henke fick vinna guld utan att han fick göra det tillsammans med tvillingbrorsan Joel, som var svensk kapten. Det vette katten om den då 35-årige målvakten dykt upp om det inte vore för möjligheten att spela hem de ädlaste medaljen tillsammans med honom.
Joel och Henrik efter VM-guldet i Köln 2017.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund
5) Temperamentet
Henrik Lundqvist var på intet sätt någon Ron Hextall på isen, men det är få spelare jag stött på genom åren som hatat att förlora lika mycket som just Henke. Jag minns framför allt en match i Philadelphia för en massa år sedan när jag stod och väntade på en intervju efter att Rangers förlorat med rätt stora siffror mot Flyers. helt plötsligt kommer en klubbhandske flygande i hög hastighet genom korridoren. Därefter plockhandsken. Det var bara att ta betäckning för att komma till undsättning. Jag upplevde aldrig Henke som otrevlig eller svårpratad de gånger jag hade med honom att göra. Däremot var det dag och natt att prata med honom efter en vinst jämfört med en förlust. Desktop ad in article Mobile ad in article
