Nu är det slut på uppvärmningen. Efter några mjuka varv med ljumskstretch och höftrullningar hoppar vi rakt in i "idioten" för att få upp pulsen, flåset och kroppstemperaturen. För efter att ha plockat ut All-Star-lag bestående av norrmän respektive tjecker i SHL var det en utmaning deluxe att utse de sex bästa finnarna i ligans historia. Sedan elitserien/SHL:s första finländare – och , Skellefteå, , Södertälje, samt , Björklöven – kom in i ligan 1976 har totalt 377 finska spelare gjort minst en match i svenska toppligan. Och det är många av dem som har varit bra. Ruskigt bra! Oavsett position har det varit beslutsångest innan valen fallit på plats. Det är också en del personliga favoriter som har ställts utanför laget. Exempelvis den tragiskt bortgångne , en av de första spelarna jag lärde känna till i elitserien tack vare 1980-talets samlaralbum, eller för den delen superprofiler som , och , liksom alla storspelare som tillbringade lite för kort tid i Sverige för att på allvar utmana om en plats här. Jag tänker inte minst på , , och . Här är spelarna jag slutligen valde: MÅLVAKT Vid första tanken var den här enkel. Klart att det skulle vara Myllys, en av hela SHL-historiens profilstarkaste målvakter. Men vid närmare eftertanke blev det i slutändan riktigt svårt att välja mellan Myllys och Fredrik Norrena, som egentligen var en av ligans främsta målvakter under fler säsonger än Myllys var det. Det som slutligen fick mig att välja Myllys var den stora, för att inte säga avgörande del han spelade i Luleås SM-guld 1996, å han spelade som om han vore besatt. Norrena vann för all del också ett SM-guld med Frölunda 2003. Skillnaden var att han kamperade ihop med en viss som var minst lika involverad i guldet som Norrena. Jarmo Myllys är inte bara en av de bästa och viktigaste spelarna som har representerat Luleå genom åren. Han är även en av bästa målvakterna i SHL-historien. Hans heta temperament i kombination med den oberäkneliga personligheten på och utanför isen gjorde att det aldrig blev tråkigt eller ens vardagligt att följa honom. Han brann för sin uppgift, men framför allt för att vinna hockeymatcher. Visade sig dessutom vara en vass målskytt – för att vara målvakt. Ett par gånger om under karriären . Just spelet med puck och klubba utanför kassen gjorde honom rätt unik i svensk hockey på 90-talet. Det fanns ingen målvakt som kunde mäta sig med honom på den fronten. Fick sin tröja hissad i Luleå 2011. Runner-Up: Jarmo Myllys efter SM-guldet 1996. Foto: Bildbyrån/Pontus Höök BACKAR Herregud, vilken klassback! Pasi Puistola stal aldrig de stora rubrikerna likt en , eller . Antagligen för att han varken var lika flashig eller lika karismatisk som någon av dessa landsmän. Däremot var Puistola stabiliteten personifierad. När HV71 hade honom på isen kändes det alltid lugnt och tryggt. Så här i efterhand kan jag känna att han antagligen aldrig fick tillräckligt med cred för sin tvåvägsförmåga. Offensivt gjorde han aldrig färre än 28 poäng under någon av sina fem säsonger samtidigt tog han ett stort defensivt ansvar i en offensivt väldigt begåvad miljö med spelare som , , och Jukka Voutilainen. Var en viktig kugge när HV vann sina SM-guld 2008 och 2010. Blev dessutom världsmästare 2011 och hann med KHL-spel under karriären. Är i dag assisterande coach för Tappara – och far till den av Carolina Hurricanes draftade jättetalangen som gjorde ett riktigt vasst JVM för Finland förra säsongen. Pasi Puistola i HV71-tröjan 2007. Foto: Bildbyrån/Andreas Hillergren Det var många som gjorde sig lustiga på Mikko Luomas bekostnad sent i hans karriär. Det var många skämt om bristen på fart under den storvuxne finländarens rör. Och ja, det fanns onekligen tillfällen när det inte såg så vackert ut. Men att enbart bedöma Luoma utifrån det vore väldigt orättvist. Länge och väl tillhörde han SHL:s främsta backar och levererade därefter. På den tiden allt inte handlade om fart och tempo var han en backelegant som tack vare sitt spelsinne styrde och ställde på isen likt en eller . Han hade förmågan att själv diktera (läs: sänka) tempot bara genom att kontrollera flödet med sin puckkontroll och sitt lugn. Defensivt använde han sin storlek till att suga in motståndarna och var svår att ta sig runt. Dessutom hade han en aggressiv sida som gjorde sig påmind till och från. Hade sina bästa säsonger runt 2006-2009 när han först hjälpte Linköping till final 2007 och vann SM-guld med HV71 året därpå. Är med sina 387 SHL-matcher den finska back som har gjort flest matcher i ligans historia. Mikko Luoma oense med Rickard Wallin under en SHL-match 2011. Foto: Bildbyrån/Daniel Malmberg Runner-up: FORWARDS Jag minns fortfarande förvåningen över att Tomi Kallio valde att komma till SHL och Frölunda i januari 2003. Då hade han ändå ett par rätt stabila NHL-säsonger i ryggen, men ledsnade ur när han hade flyttats runt mellan tre olika klubbar under säsongen 2002/03. För Frölunda blev värvningen rena lyckträffen. Klubben fick in en spetsspelare som ledde dem hela vägen till SM-guldet. Kallio vann inte bara SM-slutspelets poängliga i överlägsen stil – han även satte pricken över i:et genom att . Det där blev början på en kärleksrelation mellan Kallio och Göteborg. En relation som varade i drygt sju år och resulterade i ytterligare ett SM-guld (2005). När Kallio slutligen fick sitt kontrakt uppsagt av Frölunda 2011 trodde man knappt att det var sant. För det är få finländska spelare som blivit så symtomatiska med sin SHL-klubb som Kallio hade blivit i det skedet av sin karriär. Men det som blev slutet på en resa blev början på en annan. Tomi Kallio blev Växjö Lakers stora prestigevärvning när laget gjorde sin jungfruresa genom SHL 2011/12 och växte snabbt ut till en viktig spelare och kanske ännu viktigare ledare för det färska SHL-laget. Han fanns där som en lugn och rutinerad pjäs i en orutinerad skara spelare och hjälpte Växjö att skapa en vinnarkultur som till viss del finns kvar i klubben än i dag. 2015 kulminerade det i klubbens första SM-guld, ett guld Växjö tog med Kallio som lagkapten. I dag är han den finska spelare som gjort överlägset flest matcher (637) och poäng (464) i SHL. Sett till vad han åstadkom under sin tid i Sverige är han också den mest självklara spelaren för mig i det här All-Star-laget. Tomi Kallio med Le Mat-pokalen 2015. Foto: Bildbyrån/Jonas Ljungdahl Esa Keskinen eller Raimo Helminen? Raimo Helminen eller Esa Keskinen? Det var antagligen den frågan jag brottades mest med när jag skulle utse en center i det här All-Star-laget. Två magiskt skickliga spelare som dominerade för HV71 respektive Malmö under ett par år på 90-talet och som båda var högst involverade i att deras lag vann SM-guld. Även om Helminen hade en starkare internationell karriär var Keskinen den som gjorde det starkaste intrycket på mig personligen. En anledning till det var, tro det eller ej, det populära tv-spelet Elitserien '95 till Sega Mega Drive. Ett spel jag tillbringade åtskilliga timmar framför i tidiga tonåren och där Keskinen var en anledning till att jag väldigt ofta valde HV71 som "mitt" lag. Den elegante finländaren tog en skön dubbel 1995 med SM- och VM-guld samma vår. Men det var under säsongen 1995/96 som han var som bäst under sin tid i Sverige. Han vann poängligan med 59 poäng på 39 matcher och hjälpte hårdskjutande parhästen till en 30-målssäsong – och ett NHL-kontrakt med Los Angeles Kings. Den säsongen belönades han även med Guldhjälmen som hela SHL:s mest värdefulla spelare. Tillsammans med Kari Eloranta och Jarmo Myllys är han den enda finländaren som vunnit den utmärkelsen. Keskinen tillbringade fem minnesvärda säsonger i Jönköping innan han avrundade karriären med ett år i TPS Åbo i Liiga säsongen 1999/2000. Han tog sig aldrig till NHL, men kunde se tillbaka på en mäktig hockeygärning som inte minst gjorde honom oförglömlig bland fansen runt Vättern. Foto: Skärmdump Elitserien '95 & Bildbyrån Är det bara jag, eller är "Jussi" Riihijärvi lite bortglömd? Vi pratar ändå om den bäste poängplockaren Malmö Redhawks har haft under alla sina säsonger i högstaligan – 366 poäng på 430 SHL-matcher. Och ändå har han till skillnad från en hel del andra Malmöprofiler inte fått sin tröja hissad i arenan. Kanske beror det på att Riihijärvi kom till Malmö när klubben var på väg utför. Efter de gyllene åren i början av 90-talet, med SM-gulden 1992 och 1994 som kronan på verket, lyckades Redhawks aldrig nå samma nivåer igen. Det blev några semifinalserier, men Malmö trendade i fel riktning på grund av allt tumult i och runt klubben. Och kanske hade degraderingen till Hockeyallsvenskan kommit tidigare om det inte vore för den finska spjutspets laget ändå kunde luta sig emot. För när Riihijärvi försvann till Schweiz 2004, ja då åkte laget ur SHL. Juha Riihijärvi vann poängligan både 1997 och 2000. Han sköt 20 mål eller fler fyra gånger och var över 50 poäng tre gånger. Det är klass. Dessutom återvände han till Malmö efter att de åkt ned i Hockeyallsvenskan och var en av kuggarna som såg till att man kunde ta sig upp till SHL igen redan 2006. Baserat på det sportsliga förtjänar han få sin tröja hissad i Malmö Arena – och givetvis en plats i det här All-Star-laget. Juha Riihijärvi flinar glatt åt sin plats i det här All-Star-laget. Foto: Bildbyrån/Rickard Nilsson Runner-up:
