Ett annat lag än den virriga nykomlingen

Nu vet vi ju att Oskarshamn skulle ha behövt kvala sig kvar förra året, om det inte vore för pandemin, men faktum kvarstår: De är klara för en tredje säsong i rad i högstaserien. Och i år klarade de sig kvar på ren merit, hade tre betydligt större klubbar bakom sig, och var ytterst nära att gå till slutspel.

Här ger jag mig i kast att försöka analysera IK Oskarshamns säsong, 2020/2021.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

Oskarshamn hade det minst sagt rörigt på målvaktssidan under debutsäsongen i högstaserien. Att de under en tid ställde upp med Marcus Hellgren och Daniel Rosengren som målvaktspar är närmast en klassiker.

Till den här säsongen gick man all-in på att Joe Cannata skulle passa in även i ett lag som var tillbakapressat, och inte bara kunde leverera storstilat målvaktsspel i ett dominant Björklöven. Jag var - faktiskt - något osäker på om Cannata var så bra som det gavs sken av i HockeyAllsvenskan men han visade med eftertryck att det inte fanns någon anledning till oro. Joe Cannata höll mer än väl som förstemålvakt i SHL. Han spelade 44 matcher, bara Janne Juvonen spelade mer, och stoppade 1219 skott. Även där hade han bara Juvonen före sig.

Problemet för Oskarshamn var att man inte alls litade på Tex Williamsson, som vann två av nio matcher. Allt hopp ställdes till Cannata, som visserligen klarade av den tuffa arbetsbördan på ett imponerande sätt. De säkrade sen upp genom att plocka in Aleksandr Sudnitsin, men hans SHL-karriär blev både kort och närmast legendariskt usel. Eller vad sägs om: 9:39 i speltid, tre räddningar, tre insläppta skott, GAA på 18:65 och en räddningsprocent på 50.

Joe Cannata låg väl på medelnivå jämfört med övriga målvakter i SHL, men det var gott nog för IK Oskarshamn som fick in den stabila förstemålvakt man behövde. Nu byts Tex Williamsson ut mot Tim Juel och förhoppningvis för Oskarshamns del kan Juel ta det steget något mer smärtfritt än Williamsson gjort under hans karriär. Då har Smålänningarna ett riktigt gångbart målvaktspar kommande säsong.

UTROPSTECKNET

När Oskarshamn efter förra säsongen värvade Kim Rosdahl och Fredrik Olofsson från Modo såg jag med skeptisk min på det draget. Dels från spelarnas håll, med tanke på det minst sagt infekterade läget som rådde med anledning av det inställda kvalet, men också från klubbens håll. Rosdahl hade aldrig visat något märkvärdigt i SHL tidigare, och Olofsson skulle ha behövt ett år till i HockeyAllsvenskan.

Men som så ofta annars fick jag stå där med dumstruten på. Både Olofsson och Rosdahl blev verkliga fullträffar. Ja, när vi nu summerar säsongen ser vi att de till och med slutade etta och tvåa i den interna poängligan. Olofsson nominerades till och med till "årets rookie" på SHL Awards efter att ha gjort imponerande 34 poäng. Det är lika många poäng som han gjorde i det så extremt målglada Modo i Hockeyallsvenskan säsongen dessförinnan.

Det allra största utropstecknet för mig var dock Rosdahl. Att han skulle ha den här offensiva potentialen i sig, på SHL-nivå, trodde jag inte. Jag trodde han i bästa fall var en habil tredjekedjespelare, typ. Nu är han en svensk 25-åring som gör runt 30 poäng. Den typen av spelare är extremt eftertraktade i den här ligan.

Kollar vi Rosdahls underliggande siffror och jämför dem med de han hade i Malmö är det som att vi tittar på en helt annan spelare. Då var han renodlat defensiv och var bäst på att täcka skott. Nu är han en offensiv poängproducent av rang.

Kim Rosdahl.Bildbyrån

BESVIKELSEN 

Det mesta i IK Oskarshamn gick som planerat, skulle jag säga. De allra flesta presterade som man hade tänkt på förhand, eller till och med något bättre. En som jag dock trodde skulle få ett genombrott, men som inte fick det, var Joakim Thelin.

Inför säsongen spådde jag att han skulle göra 15 mål och 25 poäng. mycket tack vare att han ifjol hade en extremt hög skottfrekvens men en väldigt låg skottprocent. De nio mål han sköt då var sannerligen i underkant. Tyvärr kom han inte upp i samma skottfrekvens den här säsongen. 133 skott på mål byttes ut mot 83. Då spelar det ingen roll att skottprocenten gick upp från 6,8 till 16,6. Målskörden går lik förbaskat ner. Thelin gick från nio mål till fem mål och hade överlag en betydligt kämpigare säsong om vi tittar på den underliggande statistiken.

Ser vi till poäng per spelad minut i lika styrka gick Thelin dock framåt. Sett till mina högt ställda förväntningar inför säsongen blev 28-åringen dock en besvikelse.

GENOMBROTTET

Det genombrott jag spådde att Joakim Thelin skulle få, det fick i stället John Dahlström  Han vann den interna skytteligan i stor stil, efter att ha gjort 16 mål. Det kan jämföras med de 19 mål han gjort på de tre säsongerna dessförinnan - och då räknar vi in hans tid i HockeyEttan och HockeyAllsvenskan. Att Dahlström skulle få det här genombrottet såg jag inte komma.

Han var faktiskt precis bakom den absoluta toppen både om vi ser till mål i lika styrka (elva kassar) och om vi ser till svenskarnas skytteliga i SHL. Ett mål till hade gett honom en delad sjätteplats. Två mål till hade placerat honom i topp-fem i den blågula skytteligan. Inte illa för en kille som gjorde tre mål i SHL säsongen dessförinnan.

I ett IK Oskarshamn där många överraskade positivt var det inget snack om att John Dahlström var den som överraskade allra mest. 16 mål är ingenting du snackar bort.

COACHERNA

Efter kaoset med Håkan Åhlund förra säsongen, och det korta inhoppet av Perra Johnsson, har IK Oskarshamn hittat sin långsiktiga huvudcoach. De var snabbt framme och högg på Martin Filander och det var, precis som många förutspådde, ett genialt drag. Han har stått och marinerat lite vid sidan av Peter Andersson i Malmö och var nu verkligen redo att ta över som huvudtränare på SHL-nivå.

Det finns ingen som pratat med Martin Filander som inte gillar honom. Han är extremt sympatisk och står för ett ledarskap som känns helt rätt i detta tidevarv. Utöver det går det heller inte att ta ifrån vilket otroligt bra jobb han redan nu gjort med Oskarshamn. Visst, de hade en 18 matcher lång förlustsvit under säsongen och visst, de var in i det sista på gränsen till att behöva kvala.

Men faktum kvarstår: IK Oskarshamn slutade före Linköping, Brynäs och HV71. Tre giganter. Tre giganter som också bytte tränare under säsongen. Martin Filander jobbade på, lugnt och metodiskt och Oskarshamn gav varken inåt eller utåt ett speciellt stressat intryck trots att man hade den rekordlånga förlustsviten.

Faktum kvarstår: Oskarshamn var två poäng bakom Djurgården på den sista slutspelsplatsen. Jag vill hävda att en stor anledning till den starka sportsliga prestationen kan härledas till klubbchefen Martin Åkerberg,  sportchefen Thomas Fröberg samt tränarstaben med Martin Filander, Jeff Jakobs och Mathias Tjärnqvist. Känner ni vilket lugn som infunnit sig i Oskarshamn? Hur stadigt de stått genom pandemin och sportsliga motgångar?

POÄNGKUNGEN

Vi har varit inne på honom tidigare: Fredrik Olofsson. Att han skulle vinna IK Oskarshamns poängliga den här säsongen såg jag inte komma. Jag gissar att han, om vi ser till poäng per spenderad krona, var en av hela SHL:s mest prisvärda spelare den här säsongen. 34 poäng på 51 matcher ger ett snitt på 0,66 poäng per match. Det är inte illa, som rookie. Speciellt inte om vi dessutom väger in att han fått i princip hela sin hockeyfostran i USA och alltså näst intill är en rookie i svensk hockey över huvud taget.

Med det i åtanke skulle jag inte bli förvånad om han till och med kan öka poängskörden något. Som det känns nu är det en lågoddsare att Fredrik Olofsson skriver NHL-kontrakt nästa säsong. Det finns säkert flertalet NHL-klubbar som redan nu har koll på honom efter hans säsonger inom Collegehockeyn.

Olofssons poängligaseger kommer dock med en viss asterisk bakom sig. Faktum är att de bästa poänggörarna var Max Veronneau, som med sina 18 poäng på 25 matcher gjorde drygt 0,7 poäng per match, och Rickard Palmberg med 21 poäng på 24 matcher. Veronneau gjorde dessutom mycket imponerande tolv mål på de 25 matcherna och hade, om han spelat hela säsongen i SHL, hotat om poängligasegern. Den enda spelarna i SHL som var effektivare målskytt i lika styrka, per spelad minut, var Leksands Fredrik Forsberg (då räknar jag bort Oscar Sundh och Nick Olesen som bara gjorde ett fåtal matcher). Vad jag hört fick Oskarshamn även Veronneau till ett mycket billigt kontrakt. De fyndade loss rejält, med andra ord.

Palmberg fortsatte på inslagen väg och var lika bra som förra säsongen. Detta trots att han hade en skada som höll honom borta från första halvan av säsongen - och sen kämpade med sviterna av COVID-19 efter det. Hans otroliga karriärslyft är närmast häpnadsväckande.

Kan Oskarshamn övertyga Palmberg om att stanna i klubben en säsong till har de en given poängkung.

MVP

I lagmaskinen IK Oskarshamn var det svårt att hitta någon som utmärkte sig så till den milda grad att den kan kallas för MVP. Men i slutändan fastnar jag ändå för Brian Cooper.

Likt många de övriga spelarna jag nämnt hämtades han från HockeyAllsvenskan. Där var han dominant och den, i mitt tycke, klart bästa backen. Jag var inte speciellt orolig för hur övergången till SHL skulle gå - men det går att argumentera för att Brian Cooper kanske till och med överträffade förväntningarna.

Poängmässigt gjorde han 19 poäng, vilket ju inte är någon summa som blåser någon av banan. Men det märktes en stor skillnad när Cooper var på isen, jämfört med när han inte var det. Han drev spelet väldigt bra, Oskarshamn gjorde 54 procent av målen som gjordes när han var på isen, och även om hans poängsumma inte låter så imponerande så gjorde han 17 av poängen i lika styrka. Bara Kim Rosdahl och Fredrik Olofsson var bättre. Tio av poängen var dessutom "primary points".

Brian Cooper visade att han höll som en toppback i ett SHL-lag.

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Efter att egentligen inte ens ha gett sig själva chansen att prestera under debutåret i SHL var IK Oskarshamn nästan som en annan klubb 2020/2021. Dels agerade de oerhört moget genom pandemisvårigheterna, och dels hade man ett så lugnt och tryggt ledarskap även på den sportsliga sidan. Medan man under förra säsongen värvade och sparkade spelare konstant - och hade Åhlund/Stolt-bråket att försöka hantera - hade IK Oskarshamn nu växt in i SHL-kostymen på allvar.

Även om de flesta var överens om att de hade ett bättre lag i år tippade de flesta dem sist. När de hade sin evighetslånga förlustsvit under säsongen kändes det också som att raset hålla i sig resten av säsongen och sluta klart sist - men så blev det inte. De var på övre halvan i special teams, hade ett genomsnittligt målvaktspel, och den tolfte bästa corsin. Man hade dessutom en PDO (skottprocent+räddningsprocent) på 99,97 - vilket tyder på att man nådde nästan exakt det resultat man förtjänade. Ligger man på 100 i PDO har man hållbara siffror - och de landade alltså in på nästan exakt 100. De var också duktiga på att skapa chanser (ett mittenlag om vi ser till skott i skottsektorn) och var helt enkelt ett annat lag än den virriga nykomling som äntrade SHL 2019.

Följaktligen ökade man också sin poängskörd från direkt usla 44 till 63. De var alltså bara två poäng bakom Djurgården på den sista slutspelsplatsen.

Betyget? Sett till förväntningarna tycker jag att det är på plats att ge Oskarshamn en fyra. Det är trots allt den klart minsta föreningen i SHL och de borde enligt logikens alla regler sluta sist. Hade de inte haft den där 18 matcher långa förlustsviten mitt under säsongen hade det kunnat gå att argumentera för att säsongen var femstjärnig, till och med.

Det mesta var bra. De allsvenska värvningarna de gjorde blev i stort sett fullträffar. Nolan Zajac, som inte ansågs SHL-mässig när klubben gick upp i högstaserien, värvades tillbaka och gjorde stor succé. Pontus Näsén tog jättekliv och blev landslagsman. Och så vidare. Thomas Fröberg plockade in Lance Bouma och Max Veronneau (förvisso också floppen JC Lipon...)  under säsongen och där räddades definitivt SHL-kontraktet, vill jag påstå. De klev in och ledde i princip en ny förstakedja, och Veronneaus kvalité har vi redan varit inne på. Han kommer kunna ösa in mål i det offensivt skickliga Leksand nästa säsong. Jag tror att han - minst - har 20 mål i sig.

Men. Även om Oskarshamn gjorde en så storartad säsong sitter jag här och känner att det hade kunnat bli ännu bättre. För låt oss inte glömma bort det här:

* Oscar Sundh var hetare än på flera år när han åkte på sin hemska hjärnskakning.

* Rickard Palmberg hade både en långlivad skada och problem med COVID.

* Johannes Salmonsson hade skadeproblem och missade halva säsongen.

* Jonas Engström gjorde lika många poäng (nio) på 52 matcher som han gjorde mål på 33 matcher förra säsongen.

* De hade en 18 matcher lång förlustsvit mitt under säsongen.

* De fick inget vidare målvaktsspel från någon annan än Joe Cannata.

Så jag har full förståelse om IK Oskarshamn är besvikna - trots succésäsongen. Det fanns helt enkelt ännu mer att ta ut.

När jag nu tittar på deras lagbygge till kommande säsong tror jag att de kommer ställa ett likvärdigt lag på benen. Stommen är till stora delar kvar, och man hoppas såklart att Patrik Karlkvist efterlängtade och välförtjänta övergång till SHL-spel ska bli lika smärtfri som den varit för de övriga allsvenska värvningar man gjort de senaste åren. Samtidigt måste man behålla fötterna på jorden i Smålandsklubben. De är alltjämt den minsta klubben i SHL. Men förutsättningarna för att de ska lyckas hålla sig kvar ännu en sväng får anses goda, med tanke på kaoset i Brynäs, att Timrå lär ha ett svagare lag på benen, och den allmänna osäkerhet som råder i klubbar som Djurgården och Linköping.

Deras största tillgång är dock vetskapen om att man är mindre än alla andra. Att man måste tänka på ett annat sätt än sina konkurrenter. Och just nu gör man det jäkligt bra, för att tala klarspråk.

Jag tror inte den här klubben har stört färdigt i högstaligan, faktiskt. De kommer säkert tippas sist på de flesta håll och kanter när vi närmar oss hösten 2021 också - men man vet nu att man verkligen är med och tävlar på samma villkor som svensk hockeys stora giganter.