Laget som lämnade minst intryck - på gott och ont

Måns Karlsson blickar tillbaka och summerar och analyserar samtliga 14 SHL-lags säsong. Idag: Malmö Redhawks. Dessutom hade lagkaptenen och kulturbäraren skrivit NHL-kontrakt. försvann efter åtta år i klubben. Hemmasonen hade också gjort sitt. Men när vi summerar säsongen kan vi slå fast att Malmö var Malmö den här säsongen också. De slutade återigen nia. Men hur hamnade man där? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av åtta olika rubriker.{{ PAYWALL LIMIT }} MÅLVAKTER Malmö gick in i den här säsongen med samma målvaktspar som förra året. gjorde sin sjätte raka säsong som förstemålvakt, och backade upp honom. Precis som säsongen 19/20 blev 20/21 dock en säsong där man litade alldeles för mycket på Alsenfelt. Skillnaden mellan honom och Lars Volden var helt enkelt för stor för att man skulle låta norrmannen stå speciellt mycket i onödan. Alsenfelt släppte in 2,38 mål per match - Volden 3,48. Alsenfelt räddade 92 procent av skotten - Volden 87,4. I skottsektorn räddade Alsenfelt 87,2 procent av skotten - Volden 76,4. I lika styrka räddade Alsenfelt 94 procent av skotten - Volden 88,3. Alsenfelt vann 19 av 39 matcher - volden 4 av 13. I kategorin "räddningsprocent i lika styrka", som ni ser ovan, var Oscar Alsenfelt bäst av alla, medan Volden klockade in runt en 30:e plats. Det säger egentligen allt om styrkeförhållandena mellan de båda. Volden & Alsenfelt. Foto: Bildbyrån UTROPSTECKNET Litegrann i skymundan tog steget till att bli en målskytt i toppklass i SHL. Rivjärnet sköt hela 17 mål och slutade på en delad åttondeplats i skytteligan. Även om vi successivt sett en offensiv förbättring på Sylvegård, och även om han hade spelat ganska mycket i landslaget innan den här säsongen, såg i alla fall jag inte den här offensiva potentialen i honom. Det ska jag vara ärlig och säga. I lika styrka sköt han tolv mål och var med det nionde bäst i SHL - precis bakom storstjärnor som och Det säger ändå en del om vilken fin säsong Emil Sylvegård gjorde. Det var inte bara produktionsmässigt han tog kliv - även spelmässigt tycker jag han gjorde sitt bästa år i SHL. Och det finns såklart en enkel förklaring till det: Han fick under stora delar av säsongen spela i en förstakedja med de två kanske puckskickligaste spelarna Malmö hade den här säsongen. Emil Sylvegård blev ett perfekt komplement till tvillingarna Westerholm. Som bekant var det den trion som verkligen stack ut hos Malmö den här säsongen. Efter att flera år ha haft i princip fyra andrakedjor tycker jag att Redhawks det här året verkligen hade en renodlad förstakedja. Det ska bli riktigt spännande att se vad den trion kan uträtta också kommande säsong. Emil Sylvegård. Bildbyrån BESVIKELSEN Att han inte skulle vara samma spelare som sist han var här, att han skulle ha stora problem att anpassa sig från KHL-hockeyn till SHL-hockeyn och att han inte skulle hänga med i fem mot fem-spelet...det hade jag på känn. Men trots att jag har allt det i åtanke måste jag ändå säga att var en grymt stor besvikelse för mig. Det lite ironiska är att om vi kollar på Hersleys underliggande siffror var de helt okej. Han hade en fin relativ corsi och Malmö gjorde imponerande 57,5 procent av målen med honom på isen. Det är mycket fina papper. Så, vad grundar jag min besvikelse på? Jag tycker helt enkelt han gjorde alldeles för många enkla misstag, jag tycker inte han var farlig nog i powerplay, och jag tycker det blev för uppenbart att han inte riktigt hängde med i SHL-hockeyn i alla lägen. Det finns en anledning till att den tidigare stjärnbacken var petad vid ett par tillfällen, exempelvis. Jag ska inte dra fram sågen helt och hållet. Jag tycker att 34-åringen spelade upp sig allt eftersom, och det är väl ett bevis för att inkörsperioden från KHL till SHL behöver få vara ett par månader lång, men han nådde ändå inte upp i den nivån jag hade trott eller hoppats på. Patrik Hersley. Bildbyrån GENOMBROTTET Att hitta ett genombrott i Malmö den här säsongen var ungefär som att leta efter en nål i en höstack. De yngre spelarna som förväntades ta kliv, eller de som etablerade sig som bra spelare förra året och nu skulle bli toppspelare, gick snarare bakåt i sin utveckling. Där tänker jag på exempelvis och (som ni förstår saknades Martin Filander väldigt mycket som back-coach). Men det fanns ändå en back som gjorde det oväntat bra: Jättetalangen . Den 18-årige Åstorpsprodukten hade bara gjort ett fåtal matcher i SHL inför den här säsongen, men tog något oväntat en plats i Malmös backuppställning när juniorsäsongen ställdes in. Utan att för den sakens skull glänsa gjorde han det oväntat bra, och behöll sin plats i laget säsongen ut. Han fick förvisso spela i en väldigt skyddad roll men gjorde det efter förutsättningarna väldigt bra. Det som är ganska uppfriskande med Anton Olsson är att han är en traditionell back. I ett tidevarv där i princip alla svenska backar som kommer upp är skridskovirtuoser som har sin styrka på offensiva blå, tycker jag att Olsson är en utmärkt tvåvägsback som kanske främst (i alla fall än så länge) har sina styrkor i det defensiva spelet. Den typen av backar behövs också. Det ska bli spännande att se vilka kliv den här killen kan ta till kommande säsong, med som ny backtränare. Anton Olsson. Bildbyrån COACHERNA Det har skrivits spaltmeter om Malmös coachbyte inför den här säsongen. Peter Andersson och Martin Filander drog till Brynäs respektive Oskarshamn. Och som jag var inne på tidigare försvann även Jesper Mattsson från båset under säsongens gång. Malmö hade alltså en helt ny tränartrio i båset då. Efter att ha gjort succé med Björklöven kändes det helt rätt att Joakim Fagervall togs in av Malmö - och trots att starten i den nya klubben blev minst sagt darrig får vi konstatera att slutresultatet blev med beröm godkänt. Sett till hur rörigt det ändå var i Malmö, med en ny ledarstab mitt i COVID-tider sedan återkommande coronautbrott i laget, några Nordamerikaner som kom in och försvann...då måste jag säga att Joakim Fagervall gjorde en väldigt lovande debutsäsong i Malmö Redhawks. Man låg kvar på ungefär samma nivåer vad gäller skott på eget mål, och skott i den egna skottsektorn. Så det defensiva spelet, som man fick så mycket beröm för under Peter Andersson-åren, var ungefär jämbördigt även nu. Den stora skillnaden fanns i stället offensivt, där Malmö tappade 141 skott i skottsektorn mellan 19/20 och 20/21. De var tredje bäst under förra säsongen, och näst sämst den här säsongen. Men nu pratar vi om fem mot fem. Det som coachstaben verkligen misslyckades med var boxplayspelet. Där gick MIF från drygt 79 procent till drygt 69. SHL har boxplaystatistik på sin hemsida sedan säsongen 06/07, och inget BP har sedan dess varit sämre än Malmös i år. Timrå hade 69,19 procent 2011/2012, men Malmö hade 69,13 i år. Där misslyckades Fagervall och hans coachstab kapitalt. När jag gjorda mina "införtexter" skrev jag att Joakim Fagervall hade SHL:s svåraste jobb. Med det i åtanke får man säga att han gjorde ett utmärkt jobb som lotsade dem till en niondeplats. Joakim Fagervall. Bildbyrån POÄNGKUNGEN Precis som tidigare år byggde Malmö ett lag med få offensivt skickliga spelare. Visst, det anslöt en del skickliga nordamerikaner längs resans gång men när pucken släpptes i september var det mer eller mindre "samma gamla Malmö" man ställde på isen. Från Finland hade man dock hämtat tvillingarna Westerholm, och det är mer eller mindre två renodlade "puckspelare" som ska ha pucken så mycket som möjligt, gärna i offensiv zon. Det fanns väl vissa tveksamheter hos mig om de skulle vara bra nog för att leda en förstakedja, tidigare har de varit perfekta "middle six-spelare", men jag måste säga att både och överträffade mina förväntningar. Trots att Malmö var ett bottenlag slog båda två personliga poängrekord. Ponthus gick från 25, som han hade en säsong i Brynäs, till 30. Pathrik gick från 33, som han hade en säsong i Brynäs, till 34. Det var alltså den sistnämnde som vann poängligan. En svensk center som gör mer än 30 poäng är en drömspelare för varje SHL-sportchef, och jag gissar att Pathrik Westerholm sitter på ett betydligt mer prisvärt kontrakt än många andra i den kategorin. Malmö lär inte ha lockat med en trave pengar utan lär snarare ha sålt in Westerholm med argumentet att han skulle få chansen att bli förstacenter. Han tackade för förtroendet genom att leverera som en sådan. Han gjorde i lika styrka 24 poäng, vilket var lika många som Oscar Möller och Simon Ryfors. Och då ska vi komma ihåg att Ponthus bara gjorde två mål på 78 (!) skott på mål i spelformen. Det lär med andra ord finnas ännu mer att ta ut nästa säsong, om han får en bättre skottprocent än 2,63 procent... Speciellt eftersom han hade fenomenal underliggande statistik, och höll absolut toppklass i "relativ corsi" och andra liknande kategorier. Pathrik var också en av de som gjorde flest "förstapoäng" (mål+första-assist) i SHL den här säsongen. Pathrik Westerholm. Bildbyrån MVP Få lag har en lika given MVP som Malmö. har år efter år burit Malmö Redhawks på sina axlar och den här säsongen var inget undantag. Han nominerades ju till och med till Årets MVP på SHL Awards. Det går liksom inte att undvika att tänka på var Malmö hade varit utan sin stjärnmålvakt. Om Malmö hade haft en riktigt vass backup hade det lindrat arbetsbördan på 33-åringen, som blir 34 i sommar, och då är jag övertygad om att han hade kunnat prestera ännu bättre. Problemet var dock att Lars Volden presterade på för låg nivå för att man skulle våga ge honom speltid när Alsenfelt var skadefri. Där har ju Redhawks nu säkrat upp ett vassare alternativ i . I GAA var Alsenfelt sexa, i räddningsprocent trea. I kategorin "räddningsprocent i lika styrka", var Oscar Alsenfelt som sagt bäst av alla. I räddningsprocent i skottsektorn var han fjärde bäst. Är vi så basic att vi bara räknar antalet räddningar totalt var Malmömålvakten fyra. Han var helt enkelt i toppen av alla målvaktskategorier. Jag vet inte om det finns någon spelare som betyder så mycket för sitt lag som Oscar Alsenfelt. I normalfall är det väl och som kan utmana. Den här säsongen kan vi byta ut Anton Rödin mot . Absolut, utsågs till MVP i SHL (och det går inte att säga att det var fel) men han var mest värdefull för att han rätt och slätt var bäst. Oscar Alsenfelt är den som gör störst skillnad för sitt lag, om ni förstår skillnaden. Oscar Alsenfelt. Bildbyrån SUMMERING OCH SLUTBETYG Inför säsongen hade jag Malmö på en kvalplats tillsammans med Oskarshamn. Tränarstaben var ny, lagkaptenen Fredrik Händemark skulle försvinna, och sportchefen Patrik Sylvegård höll hårt i plånboken av uppenbara skäl. Malmö hade ett riktigt budgetlag som skulle leva på Oscar Alsenfelts målvaktsspel. Typ. Till en början såg det också ut som förväntat, och känslan var att Malmö ganska tidigt var "klara" för kval. I stället slutade man på en niondeplats efter en ruggigt stark andrahalva av säsongen. Från omgång 27 och framåt snittade Redhawks 1,54 poäng per match. Det var bättre än lag som Örebro, Luleå och Frölunda - och faktiskt inte speciellt långt bakom Rögle som hade 1,69. 1,54 poäng per match var det delat femte bästa poängsnittet. Men så ska vi också komma ihåg att Malmö under säsongen spelade med ett helt annat lag än man inledde med. Visst, Fredrik Händemark försvann. Men de tog också in , , , , och . Nu var det ju lite smårörigt kring ett par av nordamerikanerna, och långt ifrån alla lyfte laget - men Malmö var när allt kom omkring ett av de mest aktiva lagen på marknaden under säsongen. När de förstod vartåt det barkade valde de att förstärka laget. Och det gav onekligen resultat, även om långt ifrån alla nyförvärv var några succéer. Joe Veleno. Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån Det som är så intressant med Malmö är att det var så mycket som var nytt - men att slutresultatet var detsamma. Så mycket var nytt - men allting var ändå sig likt. Jag kände igen ganska mycket av Malmös spel från det man hade under Peter Andersson-åren. Man var återigen ett mittenlag. Man levde återigen väldigt mycket på Oscar Alsenfelt. Det har fått mig att fundera på vem som egentligen är Malmö, och vem som sätter Malmö Redhawks identitet. Jag inbillade mig att det i mångt och mycket var Peter Andersson och Fredrik Händemark - men efter den här säsongen är jag beredd att ändra mig. Nu är jag tämligen övertygad om att det är familjen Sylvegård som är Malmö Redhawks. Patrik Sylvegård har varit i Malmö Redhawks sedan 2012 och har sedan klubben gick upp i SHL 2015 gjort ett utmärkt jobb med små medel. Förutom förstaåret i högstaligan har de gått till slutspel alla år, och såväl 2017 som 2018 gick de till semifinal. Då fick Peter Andersson mycket av berömmet. Kanske ska vi rikta mer kärlek åt Patrik Sylvegårds håll också? På isen var det sonen Emil som ledde laget med sina 17 mål, och nu kommer också Marcus hem efter två år i Växjö. Kanske är det helt enkelt: "Ju fler Sylvegårds, desto bättre", som gäller i Malmö? Patrik Sylvegård är mångårig sportchef och VD för Malmö Redhawks. Foto: Petter Arvidsson/Bildbyrån. Ska vi hitta något negativt med säsongen är det att Malmös poängskörd var den sämsta sedan de var nykomlingar. Den niondeplats de tog berodde lika mycket på att det fanns fem lag som, om vi ska vara ärliga, var urusla i SHL den här säsongen. 67 poäng på 52 omgångar är inte speciellt imponerande. Det var exempelvis en lägre poängskörd än vad tabelltian Växjö hade förra säsongen - och en tio poäng sämre poängskörd än Malmö själva hade förra året när de också kom nia. Men den här säsongen handlade mycket om att överleva. De gick in i säsongen med SHL:s näst sämsta trupp på pappret och hade förmodligen varit nöjda med en tolfteplats när allt kom omkring, även om man till en början på fullaste allvar gick ut och siktade på topp-sex. Det var som att man insåg en bit in att det var fullständigt världsfrånvänt - och då lyfte faktiskt resultaten. Betyget då? Det blir en stark tvåa. Tabellplaceringen är egentligen en fyra, men spelmässigt kan jag inte hävda att det var så mycket mer än godkänt. Malmö var okej, inte mer, men klarade sig med lätthet kvar i SHL tack vare att så många andra lag var så fruktansvärt dåliga. Redan på förhand var Redhawks SHL:s kanske mest anonyma lag och med facit i hand får vi konstatera att man nog var det lag som mycket riktigt lämnade minst bestående intryck och satte minst tydliga avtryck. Både på gott och ont.

Laget som lämnade minst intryck - på gott och ont

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Har spelat en NHL-match - är nu klar för SHL-spel

Tränade Daniel Alfredsson som rookie: "Alla älskade Alfie"

Svensken hyllas – uttagen i framtidslag

Floppen lämnar Sverige – klar för ny klubb

Leksandstalangen högaktuell för draften – efter tuffa skadan