De gjorde saker med Leksand som jag inte trodde var möjliga

Leksands IF slutade trea i SHL. Det är faktiskt nästan lite svårt att ta in. Efter att förra säsongen räddats undan kval på grund av pandemin var man i år ett topplag för första gången på ett par decennier. Ett resultat som knappast någon såg komma. Med en ny tränare, en ny förstakedja och en pånyttfödd målvakt blev Dalalaget en svårstoppad lagmaskin som under säsongen till och med växte fram till en guldkandidat. Vad mer låg bakom klubbens plötsliga lyft? Det försöker jag ta reda på, med hjälp av åtta olika kategorier.{{ PAYWALL LIMIT }} MÅLVAKTERNA Det känns som att halva förra säsongen gick ut på att Leksand försökte bli av med , som plockades in från Mora som en tänkt toppmålvakt men i stället var en dunderbesvikelse och ofta överglänstes av När den här säsongen inleddes satt Juvonen faktiskt till och med på bänken i premiären. Det kändes som en tidsfråga innan han skulle lämna Dalarna. Så blev det inte. I stället gjorde Juvonen stor succé och blev en av tre målvakter som nominerades till säsongens bästa. Han spelade överlägset mest (300 minuter mer än som spelade näst mest), vann klart flest matcher (nio fler än någon annan), och räddade flest skott. Trots sin massiva spelmängd släppte han dessutom "bara" in tredje flest mål, vilket får ses som en merit i sammanhanget. Den finske burväktaren fick speltid i 50 av 52 SHL-matcher under säsongen och släppte in 115 mål. Hans 2,4 insläppta per match var sjunde bäst i serien. Ska man se det rent prestationsmässigt var de ungefär där han låg i mitt tycke, mellan plats fem och sju någonstans. Jag hade inte röstat fram honom som en av tre finalister till SHL Awards, men kan inte heller säga att de som gjorde det röstade fel. Han var så pass bra och viktig för Leksand att det inte riktigt gick att bortse ifrån. Ser vi till total räddningsproent var Leksand tredje bäst i serien - och det säger ändå en hel del om hur bra Janne Juvonen var. Eller kanske hur lite man litade på Axel Brage. Den här säsongen funkade det bra i SHL att ha en så utpräglad förstemålvakt, men det kanske man fick betala för i slutspelet. Är det något vi sett i SHL de senaste åren är det att det faktiskt är viktigare än man kan tro att ha två bra målvakter, snarare än en. Det finns många exempel där det visat sig vilken fördel det är att inte ha gått på allt för hårt med en förstemålvakt i SHL, om man sen också vill nå framgång i slutspelet. Janne Juvonen. Foto: Ronnie Rönnkvist UTROPSTECKNET Egentligen var Janne Juvonen det stora utropstecknet. Jag tycker också att hela förstakedjan var ett stort utropstecken. Att skulle kunna ha den här nivån i sig trodde jag nog, förra säsongen drabbades han negativt av att ha för dåliga kedjekamrater. Men att och skulle vara så här bra trodde jag faktiskt inte. Cehlárik kändes som en spännande värvning, men långt ifrån en given succé. Och Camper kunde lika gärna ha blivit en flopp, var känslan på förhand. Ett annat utropstecken som jag vill lyfta fram är . Han fick otroligt mycket beröm under förra säsongen, där han var en av få i Leksand som nådde upp i förväntad nivå. Men jag vill faktiskt lyfta fram honom även den här säsongen. Hans corsi var på ungefär samma nivå som förra säsongen, men hans relativa corsi sjönk rejält (till en mer förväntad nivå). Det bevisar verkligen vilket otroligt kliv Leksand tog jämfört med förra säsongen. Det som framför allt stack ut med Jon Knuts den här säsongen var dock hans offensiva produktion. Grovjobbaren gjorde 17 poäng, bara två poäng fler än förra säsongen, men det imponerande är att samtliga 17 poäng kom i spel i lika styrka. De enda spelarna i Leksand som gjorde fler poäng med lika många spelare på isen var Marek Hrivík, Carter Camper och Peter Cehlárik. Och de spelade ungefär sex poäng mer per match i lika styrka. Jon Knuts. Bildbyrån BESVIKELSEN Varning! Varning! Varning! Nu kommer jag gå emot mig själv. Triggervarning för alla läsare utfärdas! Jon Knuts gjorde 17 poäng den här säsongen, på 10:59 speltid per match i lika styrka. Han blev ett utropstecken. gjorde också 17 poäng i lika styrka den här säsongen, på 11:39 per match. Han blir min besvikelse i Leksand. Anledningen till att han blir en besvikelse grundar sig i mångt och mycket i just det: Att han inte lyckades ta en större roll än han gjorde. Att det inte var någon större poängproducent Leksand hade värvat anade vi kanske, men jag hade på något sätt ändå förväntat mig mer av honom. Han gjorde totalt 22 poäng vilket inte var någon katastrof på något sätt, men rent spelmässigt hade jag hoppats och trott på mer. Jag menar, han fick så otroligt mycket beröm när han värvades. Att kontraktet då bryts efter ett gör att Paajanens tid ändå måste ses som något av ett misslyckande. I ett Leksand där det fanns få besvikelser sticker, tyvärr, Otto Paajanens prestation ut. Otto Paajanen. Foto: Carl Sandin/Bildbyrån GENOMBROTTET Det fanns två stycken spelare med samma namn som stod för maximala prestationer med minimalt med speltid. Jag snackar såklart om , som vräkte in mål i HV71, och , som gjorde detsamma i Leksand. Leksands Fredrik Forsberg gjorde elva mål i lika styrka den här säsongen. Med det delade han den interna skytteligavinsten tillsammans med Peter Cehlárik. Det anmärkningsvärda är att slovaken hade nästan dubbelt så mycket speltid som Forsberg. Nästan dubbelt så mycket! Och framför allt hade han förstås en betydligt mer framskjuten och offensiv roll. Räknar vi bort och , som bara gjorde fyra matcher och därför hade ett alldeles för litet arbetsprov, var Fredrik Forsberg den spelare i hela SHL som gjorde flest mål per spelad minut. Trots den tillbakadragna rollen gjorde han 1,55 mål per 60 spelade minuter. Näst bäst var på 1,4. Därefter stack , nästa säsong i Leksand, ut på 1,37 mål per 60 minuter. Forsberg fick ett jättegenombrott och var uppe och nosade på den målskörd han hade i Almtuna, där han gjorde 13 respektive tolv mål under sina två år i HockeyAllsvenskan. Vi lär dock inte få se samma målskörd kommande säsong. Forsberg hade bara 65 skott på mål i lika styrka under säsongen och gjorde alltså mål på elva av dem. Kan han hålla samma höga skottprocent? Fredrik Forsberg. Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån COACHERNA En helt ny tränartrio skulle styra Leksandsskutan den här säsongen. som head coach, med och som assisterande tränare. Det blev succé. Det känns som en hel evighet sedan, men det har faktiskt bara gått 14 månader sedan Björn Hellkvist plötsligt gick ut med att han till vilket pris som helst ville bort från Modo och flytta till Leksand, trots att han nyligen hade sajnat ett treårskontrakt med Modo. Efter tre veckors spekulationer och hårt klimat både i media och sociala medier fick Hellkvist till sist sin vilja igenom. Sättet hur han tvingade sig bort från Modo kommer jag aldrig acceptera - men man kan väl säga att det blev en jackpot för både honom själv och Leksand att han fick sin vilja igenom. Hellkvist prisades som säsongens bästa tränare i SHL och det är svårt att argumentera för att någon annan skulle vara mer värdig utmärkelsen. Den förvandling han fått Leksand att genomgå är otrolig. Otrolig! Visst hade han ett utmärkt spelarmaterial till sitt förfogande, i alla fall jämfört med de lag Leksand tidigare haft i högstaserien, men det går inte att nog understryka vilken kopiös påverkan Björn Hellkvist redan haft på den klassiska klubben. Det finns några nyckelgrejer som jag tycker sticker ut: * Framåtlutningen. När Leksand förlorade en match mot Frölunda den tredje oktober, alltså i den fjärde omgången, var Hellkvist rasande. – Det känns för jävligt, vi presterar tillräckligt bra för att ta poäng men vi ger bort tre mål. Sista målet har vi Zackrisson och Lang med hem i en backcheck, men vi gör egentligen ingenting. – Lär vi oss och adderar den kryddan till vårt spel kan vi vara ett vinnande lag. Jag tror att adderar vi det kan vi vara med och slåss om topp sex. Det är den biten vi behöver reda ut och förstå, killarna måste bestämma sig där inne, sade han till C More. Då hade Leksand fyra inspelade poäng och såg ut som allt annat än ett topplag. De flesta hickade nog till. Leksand? Topp-sex? Nu är man lika verklighetsfrånvända som vanligt, var känslan. Från den dagen och framåt var det bara Växjö som tog fler poäng än Leksand, som snittade 1,88 poäng per match under de resterande 48 omgångarna. * Matchningen av laget var en annan nyckel. Björn Hellkvist vågade göra det som svenska coacher normalt sett inte gör: Han lät sina stjärnor vara stjärnor. Han gav dem alla verktyg för att vara toppspelare i SHL. Han spelade dem närmast konstant, var känslan, och länga orkade stjärnorna också prestera på absolut högsta nivå. Mot slutet av säsongen var känslan att Cehlárik och Hrivík tröttnade en aning - men då hade övriga Leksand tagit sådana steg att man fortsatte att bara vinna och vinna ändå. I slutändan är jag övertygad om att Leksand tjänade på att matcha sina stjärnor som hårt. Björn Hellkvist fortsätter titta uppåt. Bildbyrån POÄNGKUNGEN OCH MVP Här måste vi sätta ihop två kategorier till en. vann SHL:s poängliga och utsågs till ligans mest värdefulla spelare. Det vore alltså ytterst förmätet från min sida om jag inte hade slovaken som min MVP i Leksand den här säsongen. Han var egentligen fruktansvärt bra redan förra säsongen man hade då i princip ingen hjälp från någon annan. Då gjorde han 30 poäng på egen hand, och bara det var en väldigt stark prestation. De underliggande siffrorna var bra redan då, sensationellt bra om vi ser till att han kom från KHL och aldrig hade spelat i Sverige. Så nog förstod vi att det fanns en potentiell storstjärna i SHL här. Samtidigt hade jag bara honom som ligans sjunde bästa center när vi på redaktionen rankade de bästa på varje position inför säsongen (han kom inte med topp-tio i den totala rankingen) så jag måste erkänna att jag inte riktigt trodde att han skulle bli så här bra som han blev. Han gick från 30 till 51 poäng, vann SHL:s poängliga trots att han missade åtta matcher, och lyckades spela sig tillbaka till KHL igen. Marek Hrivík måste ses som en av de mest lyckade värvningarna en SHL-klubb gjort de senaste tio åren. Så långt vill jag dra det. Om Leksand fortsätter vara ett topplag tror jag att värvningen av Hrivík kommer ses som den symboliska vändpunkten på något sätt. "Han kom när vi var ett bottenlag gjorde oss bra igen", typ. Ser vi till poängsnitt var slovaken med sina 1,16 poäng per match klart bäst. De som var näst bäst snittade 1,0 poäng per match. Ser vi till poäng i lika styrka var bara bättre, och ser vi till powerplaypoäng var bara tre forwards bättre. Marek Hrivík levererade egentligen rakt över hela linjen. Hrivik tog dessutom hem guldhjälmen. Bildbyrån SUMMERING OCH SLUTBETYG Leksand kan såklart kvittera ut ett toppbetyg. När jag gjorde motsvarande analys av Leksand för ett drygt år sedan hade jag rubriken "Den här gången gör de nästan allt rätt". Jag syftade då på tillsättningen av Thomas Johansson som general manager, och deras på pappret mycket intressanta spelarförstärkningar. För även om varken eller var speciellt bra förra säsongen, även om Janne Juvonen var en rejäl flopp och även om Spencer Abbott inte blev den succé som många hade trott så var tanken rätt. Grunden, "Leksingarna", fanns redan på plats. Nu skulle de kompletteras med spets. De värvningar man gjorde inför förra säsongen blev som sagt inte så lyckade, men samtliga (utom möjligtvis var i mitt tycke bättre den här säsongen. Marek Hrivík var seriens bäste spelare och Patrik Zackrisson var på en "redemption tour" hela säsongen och visade att han är långt ifrån slut som hockeyspelare. Det fanns en grej som oroade mig för ett år sedan, och det var just tränarfrågan. Jag skrev: "Tränarfrågan blir såklart den stora nyckeln. Men sätter de rätt namn där, då är jag övertygad om att Leksand har en ljus framtid. För än så länge har de gjort nästan allting rätt. Fortsätter det så, då är det här definitivt gången då Leksands IF etablerar sig i högstaligan igen". Man kan lugnt säga att Leksand hittade rätt. Björn Hellkvist (och hans övriga stab) gjorde saker med detta Leksand som jag inte trodde var möjliga. För även om man på pappret som sagt hade ett klart bra lag var de flesta överens om att Leksand fick vara glada om de gick till slutspel - eller till och med undvek. Kval. men de slutade alltså trea. De nästan fördubblade sin poängskörd, från 49 till 94, gjorde 41 fler mål och släppte in 34 färre. Och det var liksom ingen slump att det blev så. Leksand hade ett grundspel av yppersta toppklass i SHL. De sköt exempelvis 1658 skott på mål - vilket var flest i SHL. Bara Skellefteå och Frölunda sköt fler skott i skottsektorn. Och ja, det går inte att nog understryka att man hade en förstakedja av toppklass. En förstakedja där en spelare vann poängligan i hela SHL, en annan gjorde 46 poäng på 46 matcher och en tredje sköt 20 mål och nådde 40 poäng. Men det vore också för enkelt att bara härleda succén till den kedjan. I början av säsongen var det så. Senare hade man satt ett grundspel som var så starkt att fler spelare också klarade av att kliva fram. blev successivt bättre under säsongen, och var till sist den back han värvades för att vara. Jag tror han kan vara en Marek Hrivik fast på backplats, och förutspår redan nu att han kommer slåss om segern i backarnas poängliga nästa säsong och vara en av seriens absolut bästa på sin position. Nu har han "lärt sig" SHL. Matt Caito. Bildbyrån kom också in och gjorde det bra - och framför allt var ju en av säsongens allra bästa värvningar. Fakumet att Leksand lyckades behålla honom kommer gissningsvis bli hela Silly Seasons viktigaste besked för klubben. Han var fruktansvärt bra, och även om han kanske inte kommer snitta över ett halvt mål per match kommande säsong är jag säker på att han kommer vara en absolut toppspelare i SHL. Detsamma kan såklart sägas om Carter Camper, som här och nu känns som en trolig poängligavinnare kommande säsong om han hittar kemi med någon center på samma sätt som han gjorde det med Marek Hirvik. Hade Camper inte spelat med Hrivík tror jag han också hade kunnat nämnas i MVP-diskussionerna. Det blir intressant att se vem som drog den andra mest, så att säga. Så, den utdelning på tunga värvningar man inte fick förra säsongen fick Leksand i stället i år. De fick också en utveckling på de yngre spelarna, som , och inte minst backen som lite i skymundan gjorde en kanonsäsong. Lyckas Leksand hitta rätt på sina spetsförstärkningar (målvakten och forwarden , bland annat. Max Veronneau känns som en närmast given succé) inför kommande säsong finns det nu alltså en så pass bra grund att stå på att det inte är helt omöjligt att tro att de kan bli ett topplag även fortsättningsvis. Det som framför allt talar för Leksand är dock att man för en gångs skull har lite lugn och ro. Det kan det såklart bli ändring på om man får en dålig start på kommande säsong och ligger i botten av tabellen i november och det börjar tryckas på panikknappar av oroliga sponsorer och en spattig styrelse, men här och nu är det mer harmoniskt än på länge. De har sin sportsliga ledning på plats, de har till sist hittat sin huvudtränare och kommer slippa fokusera på att leta tränare ett par gånger per år (om nu inte Hellkvist känner sig "tömd på energi" och vill bort snart igen, förstås), de har ett riktigt bra lag på pappret och har börjat värva från en helt annan hylla. De värvningar de gör känns också mer trovärdiga än tidigare. Det är inte samma panikagerande som känslan är att det varit genom historien i Leksand. Allt är liksom noga genomtänkt nu. De har skapat en miljö där det går att utvecklas, både som äldre och yngre spelare. Tyvärr för Leksands del tappade spetsspelarna formen rejält i slutspelet, där man var helt chanslösa mot ett formtoppat Örebro. Att som tabelltrea förlora med 4-0 i matcher är inte godkänt. Jag tror dock att det slutspelsmisslyckande man råkade ut för i våras kan ha gett klubben nyttiga läropengar inför framtiden. Jag har svårt att se att den missen skulle upprepas om man hamnar i ett liknande läge igen. De får i alla fall försöka se det som ett sådant: En nyttig läxa. Något att lära sig saker av. Thomas Johansson. Foto: Daniel Eriksson / Bildbyrån Det ironiska är att monstersuccén i SHL kom utan supportrarna på plats. Det som tidigare varit Leksands signum och som lyft dem så många gånger. Som känslan är nu var det här dock bara början för Leksand. Supportrarna kan komma att få se sitt lag vinna en hel del i Tegera Arena även till hösten. Den här gången gör de nästan allt rätt.

De gjorde saker med Leksand som jag inte trodde var möjliga

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Stannar - trots SHL-förfrågningarna

"Jag vill vara i världens bästa liga"

Får chansen i AIK: "Stor utvecklingspotential"

VM-guldvinnaren väljer Brynäs: "Rätt steg"

Ikonen återvänder: "Enormt hjärta för Leksand"