De ska vara glada att det inte blev ännu värre

Efter att under säsongen sen ha förstärkt med några starka namn går det dock inte att komma ifrån att tiondeplatsen det slutade med var ett misslyckande.

Varför blev det så? Det försöker jag ta reda på, med hjälp av åtta olika kategorier.

MÅLVAKTERNA

På pappret gick Djurgården in i säsongen med ett starkt målvaktspar. Niklas Svedberg kom från en bra säsong och kändes för mig som förstemålvakt, eftersom Mantas Armalis haft ett par skadefyllda och sportsligt prövande säsonger i Skellefteå AIK.

Men när allt kom omkring var Armalis den ganska klart bättre av dem två. Jag måste säg att han verkligen överträffade de förväntningar jag hade på honom inför säsongen. Han överglänste Svedberg i egentligen alla statistiska kolumner, och lyckades inte minst få med sig segrar. Litauern hade raden 16-13, medan Svedberg hade 6-17.

Överlag hade Djurgården ett okej målvaktsspel. Visst, ser vi till räddningsprocent var man bara tolva, men det var inte speciellt långt upp till Örebro och Malmö som var mittenlag i statistiken. Även om framför allt Svedberg nog gärna hade sett att han hade haft en bättre säsong föll Djurgårdens målvaktsspel inte igenom på något sätt. Jag tror man känner sig trygga i att gå in med samma målvaktspar nästa säsong.

UTROPSTECKNET

När jag såg hans debutsäsong i SHL tänkte jag att det inte skulle dröja speciellt länge innan han var tillbaka och spelade allsvensk hockey med Västerås igen. Nu har jag lagt de tankarna åt sidan när det gäller Kalle Östman.

Centern tog ett enormt kliv jämfört med förra säsongen. Han gjorde det väldigt bra som center mellan Alexander Holtz och William Eklund, och var både ansvarstagande och ett offensivt hot.

Just det offensiva lyftet var verkligen anmärkningsvärt den här säsongen.  Han ökade sin poängskörd med 500 procent - från fem till 25 - och det som gör lyftet så häpnadsväckande är att hans speltid "bara" ökade med ungefär en och en halv minut per match: från 11:59 till 13:25. I lika styrka hade han tolfte mest istid av Djurgårdens forwards, bara några sekunder mer än Henrik Eriksson, men trots det var han en poäng ifrån att vinna den interna poängligan i spelformen. De 19 poäng Östman gjorde var nämligen bara en färre än Niclas Bergfors och Sebastian Strandberg som gjorde 20.

Det känns som att Malmö, som nu värvat Östman, kan ha gjort en riktigt stark förstärkning där.

Kalle Östmans 2019/2020 (grön) jämfört med 2020/2021 (svart).Betterthanamonkey.com

BESVIKELSEN

Jag tror många har glömt bort att han ens spelade i SHL den här säsongen - men i mina ögon var han en av seriens stora besvikelser. Jag pratar om Dominik Bokk  den unge tysken som så sent som förra säsongen gjorde det så bra i Rögle.

Bokk lånades in i början av säsongen men blev en riktig dunderflopp. På 20 matcher gjorde han två mål och en assist, och vann med all rätt aldrig Robert Ohlssons förtroende. Han fick bara iväg 22 skott på mål på de 20 matcherna och kändes generellt väldigt ofarlig. Stundtals till och med ointresserad.

Efter att ha sett Bokks enorma genombrott i JVM, och i de SHL-matcher som följde 2020, trodde jag han skulle få en stor roll i detta på förhand ganska trubbiga Djurgårdslag. Men det blev precis tvärtom. Till både min och inte minst alla Djurgårdares stora besvikelse.

GENOMBROTTET

Jo, visst hade man hört talas om att han var en talang utöver det vanliga. Visst såg man under hans matcher förra året att det fanns något där. Att han nog skulle kunna slå sig in på allvar i Djurgårdens lag den här säsongen.

Men jag tror inte att någon såg framför sig ett genombrott av den här magnituden från William Eklund. Han överglänste den betydligt mer beprövade Alexander Holtz och var under delar av säsongen Djurgårdens bästa forward. Det fanns perioder då han tvingades göra saker på egen hand och nästan dra Djurgårdsloket. Den blott 18-årige forwarden gjorde 23 poäng på 40 matcher, slog sig in i landslaget, och blev allt mer uppsnackad inför den draft som stundar i sommar. Eklund kan till och med komma att gå topp-fem.

Det som framför allt stack ut med "Lill-Fimpen" var inte bara att han gjorde sina mål och poäng - utan det var lika mycket sättet han gjorde det på. När han var som allra bäst den här säsongen bjöd han på material till highlights-paketet varenda match. Hans närvaro på isen märktes nästan varje gång. Tyvärr åkte han på en lätt skada, och sen kom den där COVID-smällen som gjorde att han inte fick spela JVM. Efter det kändes det som att säsongen gick litegrann i stå för supertalangen - men fram tills dess går det till och med att argumentera för att han hade stått för hela SHL-säsongens största genombrott. Tyvärr fick han även se VM-drömmen gå i kras nu, efter att ha dragit på sig en skada på träning.

Jag hoppas i alla fall på att vi får behålla William Eklund i svensk hockey ett år till. Känslan är att han skulle kunna prestera något alldeles extra nästa säsong.

COACHERNA

Fram tills i år har Robert Ohlsson fått ut max av sitt spelarmaterial konstant. Med en andraplats i SHL och en SM-final hade han också cementerat Djurgården som ett topplag, var känslan. Och det kändes framför allt inte som att Ohlsson och Djurgården var klara med varandra. När pucken släpptes i höstas kunde jag inte för en sekund tro att det skulle vara sista säsongen Ohlsson och Djurgården jobbade ihop. Den känslan blev inte direkt svagare när det under stora delar av säsongen rapporterades att coachen hade ett tvåårskontrakt liggandes på bordet, och som bara väntade på att bli påskrivet.

Och sen gick det från en dag till en annan, kändes det som. Helt plötsligt hade Robert Ohlsson valt att inte skriva på - och sedermera sajnade han i stället med Skellefteå AIK.

Jag har en oerhörd respekt för Ohlssons hockeykunnande och ledarskap, och kan inte nog poängtera hur mycket han växt på mig under sina fem år i klubben. Därför kan jag inte för mitt liv förstå hur Djurgården lät det bli så här. Det hade varit skillnad som de var mil ifrån varandra i kontraktsförhandlingarna, men känslan man fick var att så inte var fallet.

Tyvärr för Ohlssons del fick han heller inte avsluta på topp. Långt därifrån. De sista månaderna i Djurgården blev också de första månaderna där man verkligen kände att han och laget underpresterade ordentligt. Inte ens under den första, turbulenta, hösten för fem år sedan upplevde jag att man underpresterade på den här nivån. Det var som att all energi bara försvann ur laget, och att man mer eller mindre gav upp säsongen.

Nu lämnar även assisterande tränarna Mikael Håkanson och Jörgen Bemström Djurgården.

POÄNGKUNGEN OCH MVP

När Djurgården i slutet av september värvade Robert Virgil Nardella III var det nog ingen som riktigt visste vad det var de skulle få in. En ganska liten, spelskicklig back som förvisso gjort det bra på college, men som bara hade en AHL-säsong på proffsnivå bakom sig.

Ganska snabbt såg vi dock att Bobby Nardella  som han är mer känd som, var en riktig kanonback på SHL-nivå. Det kändes som att han passade perfekt in i ligan. Nardella vann Djurgårdens interna poängliga på 33 poäng, hade mest istid (20:54 per match) och var lagets genomgående bästa spelare. I backarnas poängliga hade han bara Jesse Virtanen, Eric Martinsson, Joel Persson och Éric Gelinas framför sig. Och det säger en hel del, eftersom Nardella spelade i ett svagt lag utan egentliga offensiva stjärnor. Ja, det säger väl sig självt eftersom han som back vann den interna poängligan...

Kollar vi på amerikanens underliggande siffror ser det också grymt bra ut. Han drev spelet oerhört bra, sköt mycket, och låg helt enkelt bakom mycket av Djurgårdens offensiv. Han fick också sina lagkamrater att se bättre ut, vilket inte minst syns på Jesper Pettersson som var en toppback när det gäller produktion i lika styrka. Det har han inte varit tidigare.

Djurgården gjorde dessutom 54 procent av målen med honom på isen, och släppte således in 46. Trots att laget som sådant alltså slutade tia, och var nära att missa slutspel, hade man positiv statistik med den 24-årige backen på isen i fem mot fem-spelet.

Tyvärr tror jag Nardella kommer få det tufft framöver. Risken är stor att han fastnar i AHL, då jag är osäker på om han är tillräckligt skicklig för att med den spelstil han har slå sig in i NHL. Jag tror han egentligen hade mått som allra bäst av att spela i Sverige eller Schweiz, och verkligen fått skina som en offensiv stjärna. Med tanke på hans ålder, och det han gjort på såväl college som i AHL och SHL, skulle jag dock bli mäkta förvånad om han inte väljer att gå all-in på att jaga NHL-drömmen och göra sina år i AHL med hopp om att kallas upp till Washington på sikt.

Jag hoppas vi får se den här backen i Sverige igen, för det var en fröjd att följa Bobby Nardellas suveräna succé i Djurgården. Han, Rhett Rakhshani och William Eklund var egentligen de enda som stack ut och var speciellt roliga att se.

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Inför säsongen tippade jag Djurgården elva. Således måste den tiondeplacering man fick ses som en framgång, eller?

Nja.

Inför säsongen var Djurgården mycket tydliga med att man höll hårt i plånboken och skulle spara sig igenom pandemitiderna. De skulle inte göra som många andra lag och värva den där "extraspelaren" och chansa på att det höll. Därför var det svårt att se Djurgården högre än elva.

Sen kom beskedet att Tobias Björnfot skulle inleda i SHL. Sen lånade man in Bobby Nardella. Sen lånade man in Dominik Bokk. Sen kom Rhett Rakhshani. Och Ryan Stoa  Och Marc-André Gragnani  Sex spelare som skulle göra skillnad.

I slutändan vet vi att Björnfot varken gjorde till eller från, att Bokk var en floppvärvning och att Gragnani bara hann göra fem matcher. Men ändå. Djurgården hade hela säsongen ett mer slagkraftigt lag än vad man spåddes ha. Och framför allt gjorde ju Nardella och Rakhshani enorm skillnad. De var lagets bäste back respektive forward - inget snack om saken.

Därför är Djurgårdens säsong ett misslyckande. De tog 65 poäng, vilket var två ynka poäng fler än Oskarshamn och bara åtta poäng före Brynäs på kvalplats. De snittade 1,25 poäng per match - vilket var lägre än 2012 då de åkte ur och 2014 då de var nykomlingar. Faktum är att vi får gå tillbaka ända till säsongen 05/06 för att hitta en sämre säsong ur det hänseendet. Då tog Djurgården 58 poäng på 50 matcher, och slutade tia av tolv lag. Det är inte godkänt. Det är inte svårare än så.

De underliggande siffrorna var okej under stora delar av säsongen, men samtidigt kändes Djurgården aldrig riktigt farliga. Det var som en lightversion av Frölunda. "Visst, corsin är bra. Men hur farliga känns de?". Typ så.

Det var tydligt att Djurgården hoppades på att deras unga garde, med Alexander Holtz i spetsen, skulle ta stora kliv. De fick en kopiös utveckling på William Eklund, men Holtz lyfte aldrig riktigt. Han gjorde inte en dålig säsong på något sätt, men den var inte mer än möjligen marginellt bättre än 2019/2020. Han var nååågot effektivare per spelad minut, men väldigt lite. Och hans corsi var någon procent vassare. Men där hade Djurgården definitivt räknat med mer.

Tyvärr kommer det mesta i slutändan ned på tränarsituationen. Det var som att ovissheten kring Robert Ohlsson låg som en blöt filt över hela klubben, större delen av säsongen. Känslan av att det var en klubb som inte var helt harmonisk blev starkare när sportchefen Joakim Eriksson i intern-TV tog heder och ära av vissa delar av laget. Ni minns väl? Han sågade först Mantas Armalis, och sen bara fortsatte det.

"Bobby Nardella, Rhett Rakhshani och Dick Axelsson är bra i powerplay men fullkomligt osynliga i spelet fem-mot-fem. För att inte nämna (Tom) Wandell, (Michael) Haga, Niclas Bergfors, Tom Nilsson… De ska steppa upp, men de bara försvinner. Du ser dem inte på hela matchen"

"Jag tror att folk kan acceptera att vi ligger där vi ligger i tabellen med utgångspunkt i hur vi har hanterat den här pandemin, men de kan inte acceptera att vi ligger där med det beteendet. Det gör inte jag heller", dundrade han.

Uppfriskande? Ja. Ett bra agerande av en sportchef? Inte om du frågar mig.

Och tyvärr kommer jag behöva rikta en stor del av kritiken mot Jocke Eriksson. Han är på intet sätt ensamt ansvarig för att Djurgårdens tidigare så fina trend nu börjat gå åt fel håll - Eriksson har gjort mycket bra för Djurgården. Men det senaste året går det att ifrågasätta hans agerande. Dels hur han hanterade tränarfrågan, dels hur han agerade i intern-TV, dels med tanke på hur uppenbart det är att det ändå finns ett visst missnöje mot honom i spelartruppen efter hur han behandlade Henrik Eriksson-situationen. Att Henrik Eriksson inte får vara kvar i Djurgården är rimligt på alla sätt och vis. Men sättet hur sportchefen försökte få det till att det var "Hank" som hade nobbat Djurgården var inte helt snyggt.

I slutändan tycker jag att en större portion av Djurgårdens misslyckande beror på sportchefen, snarare än tränaren. Skulle Barry Smith-lösningen inte bli framgångsrik kommer det vara läge att börja ifrågasätta Joakim Eriksson. Men det är ett senare problem... Det går dock inte att komma ifrån att Djurgården just nu är i ett bekymmersamt läge - och att man riskerar en säsong på under halvan även nästa säsong.

En annan anledning till Djurgårdens tuffa säsong var såklart skadeproblematiken. Jacob Josefson och Sebastian Strandberg är när de är skadefria två spelare som tillhör toppskiktet av centrar i ligan. Att Josefson bara kunde spela 27 matcher, och Strandberg bara 35, var såklart tufft. Med Sebastian Strandberg tog Djurgården 55 poäng på 35 matcher - utan honom blev det bara tio på 17. Det säger en del om hur otroligt viktig Strandberg var för Djurgården den här säsongen. Kanske var det honom jag skulle utnämnt som MVP...? Han är på något sätt syret i det här Djurgårdslaget, tillsammans med Josefson som dock inte är den Jacob Josefson han var för ett par år sedan.

Till syvende och sist ska Djurgården till och med vara glada att det inte blev värre, den här pandemisäsongen.