Så bra var Juniorkronorna – expertens dom

Juniorkronorna bärgade guldet vid JVM i Minnesota. Nu ger juniorexperten Steven Ellis sitt utlåtande om de svenska spelarna som är draftade av NHL-klubbar och hur de presterade i turneringen.

• ”Utan tvekan turneringens bästa målvakt”
• ”Behöver fortsätta jobba på jämnheten”
• ”Sveriges bästa back nästan varje kväll”
• ”Lika avgörande för guldet som Frondell och Stenberg”
• ”Jag gillade inte hans turnering”

Omdömena på spelarna publicerade ursprungligen på DailyFaceoff.com och har översatts till svenska.

Här är Steven Ellis omdömen om de svenska JVM-spelarna. Han har endast lämna omdömen om de spelare som är draftade av NHL-klubbar. Dessa klubbar står noterade inom parentes.

Love Härenstam, mv (St. Louis Blues)

Härenstam har haft det tufft i stora och avgörande lägen tidigare, men jag tycker att detta var några av hans mest stabila insatser. Han har varit väldigt bra på hemmaplan i år och det känns som att han gör ett betydligt bättre jobb med puckföljningen nu. Jag upplevde att han hade mycket bättre kontroll. Härenstam var utan tvekan turneringens bästa målvakt och han kommer att få chansen att bevisa det igen som förstakeeper nästa år.

Sascha Boumedienne, b (Winnipeg Jets)

Det var en turnering med blandad bild av Boumedienne. Jag tyckte att hans storlek kom väl till pass i närkamper och med klubbarbetet, men samtidigt upplevde jag att han ibland läste spelet lite för långsamt. Han var bättre när matcherna var mindre kaotiska och han fick möjlighet att lugna ner spelet. Hans rörlighet är imponerande och han är en stabil pucktransportör, men han behöver fortsätta jobba på jämnheten.

Victor Johansson, b (Toronto Maple Leafs)

Å ena sidan var Johansson väldigt bra i World Junior Summer Showcase. Å andra sidan var det ett halvår sedan. Han fick inte mycket speltid i den här turneringen och jag upplevde att han faktiskt var överspelad i egen zon både under träningssmatcherna och i gruppspelet.

Leo Sahlin Wallenius, b (San Jose Sharks)

Sahlin Wallenius snittade över 22 minuter per match, men sparade sin bästa hockey till slutet. Jag tror att ”LSW” i de flesta andra JVM-turneringar hade gjort tillräckligt för att få ännu mer beröm som toppback. Med den här talangnivån var det aldrig riktigt aktuellt, men Sahlin Wallenius förmåga att täcka skott, spela i alla situationer och få puckarna dit de behövde med få misstag gjorde honom extremt värdefull för gruppen. Jag tyckte att han var Sveriges bästa back nästan varje kväll.

Alfons Freij, b (Winnipeg Jets)

Freij var Sveriges bästa back under hela gruppspelet. Hans lugn med pucken var mycket tydligt, och han visade även upp fin speed. Det kändes som att LSW skulle vara det självklara valet i powerplay, men Freij gjorde ett fantastiskt jobb med att få pucken till farliga lägen. Jag tyckte att Freij var helt okej under träningsmatcherna, men det var kul att se hur han hittade ytterligare en växel med pucken ju längre turneringen pågick.

Jack Berglund, f (Philadelphia Flyers)

Jag minns att jag en gång såg Berglund spela inför kanske 30 personer i Plymouth, Michigan, där han jobbade hårdare än i princip alla på isen. Det gjorde han varje kväll i St. Paul – fast uppskruvat till tusen. Hans stora kropp gjorde honom till en enorm kraft i omställningarna, och han var ostoppbar framför mål. Enligt min mening var Berglund minst lika avgörande för guldet som Frondell eller Ivar Stenberg.

Wilson Björck, f (Vancouver Canucks)

Björck spelade inte många matcher, men han var heller inte helt fastkedjad på bänken när han väl fick chansen. Jag tyckte faktiskt att han syntes i semifinalen mot Finland, även om han var inne på ett baklängesmål. Han slog några bra passningar och visade upp viss speed, men det fanns helt enkelt inte så mycket mer att visa upp.

Victor Eklund, f (New York Islanders)

Jag önskade mer av Eklund i början – och allt blev bättre mot slutet. Han visade mycket skicklighet och fortsatte att skapa chanser i anfallen. Eklund snittade en poäng per match, och kvaliteten på målchanserna ökade ju längre turneringen gick. Förra säsongen var han mer av en målskytt, men han har bara ett mål i SHL och gjorde två i den här turneringen. Den här gången gillade jag honom för energin och för hur han skapade lägen åt Anton Frondell.

Linus Eriksson, f (Florida Panthers)

Ingen kommer att ta Eriksson för en spelmotor. Och det tog sex matcher innan han gjorde sitt första mål. Men han verkade vara rätt pusselbit bredvid Anton Frondell. Han var en playmaker, men spelade också ett utmärkt tvåvägsspel och slet hårt längs sargerna. Han gjorde livet enklare för sina kedjekamrater så att de kunde fortsätta avlossa skott mot mål. Trots att siffrorna var klart bleka kändes han alltid närvarande, även när han fick begränsad istid i början.

Anton Frondell, f (Chicago Blackhawks)

Att Frondell flyttades ut på kanten i början av träningslägret föll verkligen väl ut här. Frondell är som bäst när han får fokusera på att skapa offensiv, särskilt med sin patenterade direktskott från högra tekningscirkeln. Sverige såg märkbart sämre ut när Frondell inte fick iväg några puckar mot mål mot Schweiz, men han tog igen det med flera starka insatser resten av turneringen. Frondell genererade det mesta av sitt spel i numerärt överläge, men utan honom hade svenskarna mycket väl kunnat stå där med ett klart mer missvisande facit i gruppspelet. Så viktig var han.

Eddie Genborg, f (Detroit Red Wings)

Genborgs uppgift var att spela fysiskt, skapa lägen för sina kedjekamrater och plocka någon enstaka poäng. Han gjorde en stabil turnering sett till vilken roll han hade. Vi fick inte se honom skjuta särskilt mycket, utan i stället fokuserade han på att spela med ren kraft och fysik. Jag tror att han är en framtida tredjekedjespelare på kanten som gör livet lite enklare för dem runt omkring sig.

Milton Gästrin, f (Washington Capitals)

Jag är vanligtvis ett stort fan av Gästrin – jag älskade verkligen hans draftår. Och till största delen har han varit väldigt bra i HockeyAllsvenskan. Jag gillade bara inte hans turnering. Han fick en mer uttalad rollspelarroll och tog dessutom några olyckliga utvisningar i premiären mot Slovakien (en match som Sverige var nära att förlora). Han spelade sin bästa hockey i storsegern mot Tyskland, men var annars mer i bakgrunden. Jag förväntar mig att Gästrin blir mer tongivande nästa år.

Loke Krantz, f (Seattle Kraken)

Krantz är en stark kille. Hans roll handlade helt om att bidra med storlek och kraft i de nedre kedjorna, och det var exakt vad han gjorde. Han spelade inte särskilt mycket, men jag upplevde ändå att han var tillräckligt fysisk när han väl behövdes.

Eric Nilson, f (Anaheim Ducks)

Svenska fans var inte helt nöjda med Nilson i förstakedjan, och till slut flyttades han ner till fjärdekedjan. Jag tyckte att han gjorde ett bra jobb med att spela ett tvåvägsspel i ett försök att låta en spelare som Frondell blomstra med pucken. Jag tyckte att Nilson var bättre än vad den svenska ledarstaben verkade anse, främst eftersom det kändes som att han gjorde ett bra jobb med att se till att pucken tog sig in i anfallszon. Nåväl.

Lucas Pettersson, f (Anaheim Ducks)

De två saker som sticker ut mest i Petterssons spel är hans hockey-IQ och hans tävlingsnivå. Han är inte världens snabbaste skridskoåkare, men han kompenserar för det med ren arbetsmoral och en vilja att nöta hårt i en roll längre ner i hierarkin. Han stod för ett par stabila insatser för Sverige, både som center och ytterforward. Han är en mångsidig forward som mycket väl kan ha en hygglig chans att bli en botten sex-spelare i NHL i framtiden.