Hur mår egentligen svensk damhockey och hur ser framtiden ut för våra tjejer på isen? Just nu spelas VM i Brampton, Kanada. Så här långt med blandad framgång. Förlust mot Tyskland och Finland, vinst mot Ungern. Ny match i kväll klockan 21 mot Frankrike. Förlust där och Sverige ånyo är nära att förlora statusen som lag i A-gruppen. Vid vinst ser chanserna för att ta en plats i kvartsfinalen ganska bra ut.
Ulf Hall är ny tränare för HV71, men har framför allt jobbat med svensk damhockey sedan 1980-talet. Senaste åren med juniorlandslag inom svenska ishockeyförbundet.
– Första gången jag kom i kontakt med damhockeyn var… Jag spelade själv i Farsta och vi hade damhockey, så det måste ha varit i slutet av 1980-talet, berättar Uffe Hall då vi ses på ett café invid Avicii Arena i södra Stockholm.
Vilka förutfattade meningar hade du då kring damhockeyn som vid den här tiden var väldigt liten?
– ”Fan, vad kul att tjejerna kan halka runt lite”. Klart att tjejerna kunde få vara med, men dom kunde väl ”lajja” på sitt hörn, så tänkte jag nog lite fördomsfullt.
– Efter det har jag följt damhockeyn hela vägen. Jag började min karriär som tränare för Farstas damlag. Då hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på. Under mitt sista år som spelare blev jag tränare för damlaget.
– Jag hade träffat Sussi (Susanne Hall) innan jag blev involverad i damhockeyn. Henne lärde jag känna då vi var fyra år. Jag spelade med hennes brorsa och hade pappan som lagledare i pojkåren. Farsta skulle byta tränare för A-laget och klubben visste att jag var på upphällningen för att lira. Desktop ad in article Mobile ad in article
“Permanentade håret – då kunde de inte träna”
Ganska snabbt fick Ulf Hall känna på skillnaden mellan att jobba med tjejer och killar.
– Ja, jag blev varse ganska snabbt om hur det var att jobba med damhockey. Då framför allt utanför isen. På banan hade tjejerna jättemycket tekniska brister. Det här fick jag brottas med. I och med att jag kom från herrhockeyn hade jag en bild av hur det här skulle skötas. Det tog tjejerna ur mig ganska snabbt ”Så här kan vi inte göra”, säger Uffe Hall med ett skratt och fortsätter:
– Jag körde laget under fyra säsonger och den tredje av dom fyra vann vi SM-guld. Då snuvade vi Nacka på deras tionde raka. Den känns fortfarande bra. Ursäkta Nacka.
– Det jag lärde mig under mina första år som tränare för ett damlag har jag med mig än idag.
Vilket är?
– Att se människan. Nu låter det som jag var filosof på den tiden, men jag var tvungen att lära mig tjejernas villkor. Att jag måste ha ett förhållande till varje tjej. Bra eller dåligt spelade ingen roll. ”Det är du och jag, du och jag, du och jag…” Det här var väldigt viktigt. ”Hur går det i plugget, på jobbet, vad händer runt omkring…”
– På den tiden permanentade tjejerna håret och då gällde det för mig att förstå att dom inte kunde vara med och träna den dagen eftersom dom inte kunde ha hjälm på sig. Det hade jag lite svårt att ta då jag kom från herrhockeyn, men det vara bara att gilla läget.
– Jag har, som sagt var, tagit med mig en sjuhelsikes massa från dom åren in i herrhockeyn när det gäller ledarskap.
Utvecklingen har gått rejält mycket framåt, hur applicerar du det här ledarskapet bland dagens spelare?
– Egentligen på samma sätt. Det är viktigt att få tjejerna att förstå att jag finns där för dom. Att jag utifrån min egen förmåga, ibland lyckas jag och andra gånger inte, få spelarna att känna förtroende.
– Svårigheten blir då också att vara rak och tydlig. Sedan måste jag tänka på den generation jag kommer ifrån. Jag har den här frisyren av en anledning, säger Uffe Hall som inte är allt för hårbeklädd på hjässan.
– Jag har fått en och annan ”hårfön” genom åren. Här måste man vara tydlig och kravställande på ett väldigt pedagogiskt sätt. Det finns en fördom som säger att tjejer går genom eld och vatten om dom förstår varför dom gör saker och ting.
– Det här har jag även tagit med mig in i kill-hockeyn för dom yngre generationerna som nu kommer fram på kill-sidan är likadana. Vi föräldrar har gjort ett fantastiskt jobb för dom här generationerna. ”Stå upp för dig själv, ta inte skit från någon”. Då fungerar inte ”hårfönsmentaliteten” på killarna heller. Då backar dom. Precis samma sak som med tjejerna.
– Den här myten kan vi börja ta bort för killarna är likadana.
– ”Varför gör vi det här?”
– ”Jo, det är för att vi ska kunna sätta en hög press…”
– ”Bra, då kör vi utan helve…” Desktop ad in article Mobile ad in article
“Hade ingen aning om vad jag höll på med”
Under Uffe Halls tid som tränare i Farsta var tre lag ledande i Sverige. Förutom hans eget lag även Nacka och Västerhaninge.
– Kjelle Keijser, gamla Hammarby- och Djurgårdsspelaren, hade Nacka. ”Lillen” (Christian Yngve) hade Västerhaninge och jag Farsta. Vi tre var ute och käkade och hängde en hel del… Det vill säga när ”Lillen” kunde och inte var ute och körde taxi.
– Vi diskuterade jättemycket. ”Hur gör ni” Vi lärde oss av varandra. Sedan krigade vi då vi mötte varande. Det här tror jag lade grunden till damhockeyn idag. Det är inte så att jag sitter här, slår mig för bröstet och tycker jag är guds gåva till mänskligheten. Det är inte så jag menar.
– Året vi vann SM-guld var tjejerna förbannade på mig för att dom var tvungna att köpa nya brallor eftersom dom vuxit så mycket över låren. Jag körde skiten ur tjejerna även om jag inte hade en aning om vad jag höll på med. Jag visste bara att vi skulle träna mycket. Jag minns att bland annat Camilla Kempe var vansinnig på mig.
Förstod inte tjejerna själva vad det innebar att vara elitspelare?
– Jag tror att det gick upp en ”Liljeholmare” (ljus). Nu låter det som alla satt med virkning eller stickning när jag kom in i omklädningsrummet, men så var det absolut inte.
– Vi hade Minna Dunder som kom från bandyn. Utav alla spelare jag haft genom åren är Minna kanske den som tävlat mest. Hon var uppvuxen i Haparanda med sina brorsor och var under mina år i Farsta en ilsken och underbar tjej. Dessutom hade vi Tina Månsson och några till som jag hade draghjälp av. Det fanns verkligen spelare som drev laget.
– Tjejerna som ännu inte var på samma nivå började greppa det här. Dessutom minskade vi avståndet till Nacka varje säsong. Nacka var ”the shit” då. Sedan kom Västerhaninge med Charlotte Almblad, Annica Åhlén i målet och alla dom här tjejerna. Det blev en tuff konkurrens.
– Sedan stack Brynäs upp och dom hade bland annat Gunilla Andersson (Stampes). Dessutom kom Kempe därifrån. Även MoDo stack upp.
.jpg)
Desktop ad in article Mobile ad in article
“Att införa tacklingar är det bästa man gjort”
Du har aldrig coachat något lag i SDHL men jobbat med tjejer som landslagstränare. Om du ser till den nivå som är idag och jämför med hur det såg ut för bara fem år sedan, Luleå har vunnit senaste fem åren och varit relativt överlägsna, hur ser du då på ligans och svenska spelarnas utveckling?
– Den tekniska skickligheten har gått framåt enormt mycket. Spelare födda 2002 och yngre, deras ledare har gått igenom utbildning i Tre Kronor hockeyskola och steg-utbildningarna, vilket gör att spelarna såklart blir skickligare.
– Där ser jag en skillnad. Inte så att spelare som är äldre än spelarna födda före 2002 inte är skickliga, men dom yngre är bättre skolade. Sedan har vi såklart jätteskickliga spelare som är äldre.
– Det jag tycker att vi måste jobba med är att tävla. Vi måste få upp tävlingsnivån väldigt, väldigt mycket. Jag tycker att det blivit lite bättre i och med införandet av tacklingarna. Här kommer också ett ansvar på ledarna, att lära ut vad fysiskt spel, teknik med balans, vrida huvudet och så vidare.
– Jag vet att det finns kritik mot att vi införde tacklingar i SDHL, vilket jag personligen tycker är det bästa man gjort. Under mina första år i Farsta fick tjejerna tacklas, men det här tog man bort andra året jag var där. Det ligger också ett ansvar på ledarna att införa tävling, lära ut vad det innebär att tävla, men även utbilda våra unga spelare i ”skills”.
– Om jag plockar upp en ung tjej i mitt SDHL-lag blir det att man tränar seniorträning, vilket jag kan förstå. Man vill vinna matcher och det blir mycket taktik. Samtidigt faller det på mig som ledare att fortsätta utbilda den här unga spelaren inom tekniska detaljerna, skridskoåkning, passningar och så vidare.
Har den här biten blivit bättre bland våra ledare?
– Tyvärr måste jag säga att det inte har blivit bättre. Nu pratar jag generellt. Jag vet inte exakt vad varje förening gör. Av det jag ser så finns det väldigt mycket kvar att göra. Där är det ett väldigt stort ansvar på oss som tränar seniorlag. Desktop ad in article Mobile ad in article
Har det varit för många ledare som velat komma in och göra ett kort avtryck i svensk damhockey genom åren?
– Jag menar inte att klanka på någon eller anser att någon gjort fel, men någonting som kan ha saknats är kontinuiteten. Vad det sedan berott på kan jag inte svara på.
– Kanske också viljan att förkovrat sig saknats. Att vara nyfiken. Även fast jag är fyllda 63 år är jag fortfarande väldigt nyfiken. Häromkvällen satt jag och pratade med min son (Dennis Hall, tränare Hudiksvall). Han håller på att utbilda mig. Han är inne i hockeyn och har gjort det väldigt bra. Varför skulle jag då inte ta något från honom?
Hur ser du på Svenska Ishockeyförbundets jobb kring dom här frågorna?
– Jag tycker att förbundet gjort det bra. I och med att vi startade upp U16-landslaget permanent och olympisk offensiv så tycker jag att Svenska Ishockeyförbundet tar ett krafttag för utvecklingen.
– U16-landslaget har varit en succé. När vi summerar ihop dom två U16-säsongerna så kommer vi hamna på drygt 50 spelare som spelat internationell hockey på landslagsnivå. Det är 100 procent fler än det var för tre år sedan.
– ”Offensiven” handlar om kontinuitet och många spelare som får en förkovring. Den här säsongen blir det ännu mer då dom bland annat ska spela mot Ohio State. Sedan finns det såklart saker som behövs förbättras, men utifrån från det som har varit fram till i dag tycker jag att förbundet gjort det bra.
“Får inte glömma att det även är utbildning vi håller på med”
En av frågorna som ofta debatteras då det kommer till SDHL är antalet importer i ligan. Förra säsongen var det över 100 spelare som kom från andra länder än Sverige.
– Allt handlar såklart om vilken nivå vi vill ha på ligan. Tyvärr, än så länge, finns inte svenska spelare som gör att vi kan hålla den höga nivån som vi vill ha.
– Topparna, Lara Stalder, Jenni Hiirikoski och allt vad dom heter, ska vi ha. Det vi kanske ska tänka oss lite för är att ta in europeiska spelare som kanske tar en plats i en fjärdelina. Jag tycker att vi idag har för många sådana i SDHL. Desktop ad in article Mobile ad in article
Innebär det här ett utbildningsproblem för klubbarna?
– Lite som jag var inne på förut, att man måste ta tag i det här med utbildningen. Många har LIU och NIU-gymnasier. Här eftersöker jag lite mer samarbeten. Kanske då med SDHL i spetsen. Att samla oss allihop där vi har ett forum.
– ”Okej, vad ser du?”
– ”Vi behöver jobba med passningar.”
– ”Bra, hur gör vi det?”
– Skit i om det står HV71, Luleå eller vad det nu kan vara på tröjan. Om vi ska göra det här tillsammans så ska vi väl också göra det tillsammans. Vi kanske skulle ha en gemensam utbildningsbank man kan gå in på… Att jag sedan vill spöa Luleå när vi spelar emot dom är ändå en självklarhet, men vi får inte glömma att det även är utbildning vi håller på med.
Det var nyligen inofficiella Junior-SM i Björkängshallen, vilka intryck har du tagit med dig därifrån?
– Det som slog mig var att alla fyra lagen spelade i ett väldigt högt tempo och gjorde det riktigt bra.
– Jag satt på läktaren och tänkte ”Oj, här går dom verkligen”. Det jag sa tidigare om att tävla, att här kan det vara något på gång.
– Jag hade massor av landslagsspelare med där. När jag såg dom tjejerna förstod jag varför jag hade tagit med dom i landslaget. Till exempel spelade sex av mina landslagsspelare i Troja. Fyra från i år och två från förra året. Linköping hade också ett gäng som jag haft med.
– Dessutom var det ett antal silvermedaljörer (U18-VM) som åkte omkring där ute i olika lagen. Ebba Hedqvist är borta i Kanada och spelar stora VM. Något som också var frapperande och positivt var att jag inte såg någon som hade svårt att hänga med i skridskotekniken, vilket man ofta kunde se för några år sedan. Självklart fanns det dom som var bättre och sämre, men ingen stack ut på det sättet att jag kände att hon hade det jobbigt.
– Lägstanivån på damhockeyn har höjts ganska radikalt. Då pratar jag mot mig själv lite eftersom det borgar för att klubbarna gör väldigt många bra saker. Sedan är inget så bra att det inte kan bli bättre, avslutar Uffe Hall. Desktop ad in article Mobile ad in article
