Under Tomas Jonssons åttonde säsong i Islanders meddelade klubbens general manager, Bill Torrey, att Jonsson hade blivit köpt av Glen Sather i Edmonton Oilers. Där kom han att spela tillsammans med stora namn somMark Messier, Glenn Anderson, Jari Kurri och Grant Fuhr. Trots ett fint kontraktsförslag från Edmonton efter säsongen valde Jonsson att återvända hem till Sverige.
– Äldsta dottern, Camilla, var sju år då och skulle börja skolan och trots att vi pratade svenska när vi var i huset i New York talade hon mer engelska än svenska. Vi valde att flytta hem samtidigt som jag själv ville börja en utbildning för ett fortsatt liv efter hockeyn.
– Vi ville bo i Falun och jag kunde tänka mig att spela hockey ytterligare en eller två säsonger. Innan jag hade flyttat hem ringde Dan Labraaten mig och frågade om jag var intresserad av att spela för Leksand. Ja, ja jag kommer till er svarade jag men Danne trodde väl inte riktigt på det.
– Jag ville ju spela ishockey ett par år till och något annat alternativ än Leksand fanns aldrig för mig. Det var i Leksand jag ville spela och det blev inga två år utan det blev i stället nio säsonger. Mest berodde det på att vi hade enormt roligt tillsammans i Leksand under mina år i klubben. Desktop ad in article Mobile ad in article
“ÅKTE RUNT MED NAMNLAPPAR PÅ HJÄLMARNA”
Tomas Jonssons första säsong i Leksand slutade med att Luleå vann den avgörande kvartsfinalen med 3-2. Leksands och Tomas Jonssons två säsonger därpå blev betydligt tuffare då det båda åren blev spel i hockeyallsvenskan efter jul.
– Första året i allsvenskan och kvalserien var jobbigast. Vi vann den allsvenska finalen, som det då hette, mot Frölunda med 3-1 i matcher och höll oss kvar i Elitserien. Jag hade satt en enorm press på mig själv och när vi väl hamnade i kvalserien tappade jag all glädje och kände i stället bara oro för att vi skulle åka ur. När slutsignalen ljöd efter den fjärde matchen och det stod klart att vi var klara för elitserien släppte all press och en enorm glädje och lättnad infann sig. Känslan var fantastisk när vi åkte omkring där på isen i ”gamla ladan” och blev hyllade av alla fansen.
– Andra året i kvalserien var jag egentligen aldrig orolig utan vi hade ett så pass bra lag att vi visste hela tiden att det skulle ordna sig. Desktop ad in article Mobile ad in article
Var det naturligt att du direkt vid din ankomst till Leksand skulle kliva i en ledarroll som spelare?
– Det bara blev så eftersom jag just kommit hem från NHL och dessutom spelade jag i landslaget…
Tomas tystnar lite innan han fortsätter:
– Med facit i hand tog jag kanske på mig för mycket ansvar för snabbt. Men samtidigt ville jag ju så enormt mycket med hockeyn och Leksand.
Ditt roligaste minne eller bästa säsong med Leksand?
– SM-slutspelet 1997 då vi förlorade semifinalspelet mot Färjestad med 3-2 i matcher. Jag tror inte mindre än fyra av matcherna gick till ”sudden”.
– En annan riktigt bra säsong var 1993/94 då vi hade Wayne Fleming som coach och vann elitserien. Vi hade ett riktigt bra lag då men jag vill nog säga att OS-turneringen i Lillehammer gjorde att vi inte vann guld det året eftersom vi hade väldigt många av våra spelare med där (Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Niklas Eriksson, Roger Johansson, Magnus Svensson, Greg Parks och Peter Ciavaglia).
– Det var ganska turbulent under en tid i Leksand och mellan åren 1989 och 1992 hade vi inte mindre än åtta olika tränare (Christer Abris, Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Bengt ”Fisken” Ohlson, Dan Labraaten, Staffan Tholsson, Roger ”Sotarn” Lindqvist, Dan Söderström och Olle Öst.). Sedan kom Olle Öst och Björn Doverskog in och styrde upp Leksand då man bland annat tog in Wayne Fleming som tränare.
– Jag minns första träningen med Wayne när vi fick åka runt med namnlappar på hjälmarna och göra basic-övningar för att verkligen få killarna att börja om från början, skrattar Jonsson. Desktop ad in article Mobile ad in article
“SPELA MOT LEKSAND – DÅ BLEV DE SKITNÖDIGA”
En av coacherna Tomas Jonsson hade under sin tid i Leksand var tidigare storspelaren Christer Abris som tog laget till SM-final 1989.
– Jag hade nog alltid varit intresserad av att ge tillbaka till hockeyn av de kunskaper som jag fått av andra tränare genom åren, svarar Christer Abris då hockeysverige.se frågar honom om varför han valde tränaryrket efter karriären som spelare.
– Mora ringde då jag var ute på ett jobb i Idre och frågade i fall jag var intresserad av att träna laget. Jag sa till mig själv "Varför inte, Mora är väl en bra början?" och tackade ja. Desktop ad in article Mobile ad in article
Efter Mora tränade Abris Skellefteå innan han återvände till Leksand.
– Jag har alltid föredragit att spela en offensiv hockey och jag såg ingen anledning att ändra på det när jag kom till Leksand igen. Leksands styrka har alltid varit skridskoåkningen och att ha initiativet i spelet. Varför stå och vänta på motståndarna och se vad dom ska göra då vi spelar på hemmaplan.
– När jag spelade var oftast stockholmslagen kaxiga på hemmaplan, men då de skulle möta Leksand på bortaplan så blev dom bra "skitnödiga" då de kom till Borlänge. Dom visste att vi skulle gå ut stenhårt här hemma. Sådan är ju hockeykulturen i Leksand och den ska vi vara rädda om och försöka få tillbaka i klubben. Desktop ad in article Mobile ad in article
“EN FANTASTISK SPELARE – EN VÄLDIGT BRA PERSON”
Var det med den filosofin du lotsade Leksand till final mot Djurgården 1989?
– Vi hade mycket glädje i allt vi gjorde. Ishockey måste vara kul annars blir det sällan bra. I dag släpar vissa spelare huvudet i asfalten på väg till hallen för de känner sån press på sig.
– Sedan har jag alltid gillat att lyfta fram ungdomen för det sätter en bra blåslampa på de äldre och mer erfarna spelarna. Talang har vi nog lite till mans allihop, men det gäller att ta fram den också.
– Visst hade vi lite tjafs inom laget även den säsongen. Men även de äldre killarna tog det här på rätt sätt och jobbade stenhårt i varje match för lagets bästa. Jag är väl inte den som är känd för att vara feg direkt och jag kunde ta den kritik som jag fick.
- Tomas Jonsson? En fantastisk spelare och väldigt viktig för oss, men framförallt är Jonsson en väldigt bra person. Desktop ad in article Mobile ad in article
Mora, Skellefteå, Leksand, Rögle, Malmö, Falun, Hannover och Östervåla blev Abris adresser som tränare. På frågan om det svåraste jobbet så svarar han:
– Malmö var ett konstigt lag. Många bra äldre spelare som inte ville göra något för laget. Det fanns ingen glädje eller entusiasm bland killarna. Jag har aldrig riktigt förstått varför men nu efteråt så förstår man delvis att laget var på väg neråt de här åren, avslutar Abris.
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"
