MORA (HOCKEYSVERIGE.SE)
En trafikolycka tvingade Thomas Fordell att avsluta spelarkarriären som 20-åring. Han valde då i stället att satsa på en tränarkarriär. Den satsningen fick dock pausas abrupt – efter att han i februari 2019 fått beskedet att han drabbats av leukemi. När hockeysverige.se träffade Fordell 2020 var han märkt av sjukdomen, men även vid gott mod. Dessutom hade han börjat resan tillbaka till drömmen att en dag bli hockeytränare i Hockeyallsvenskan eller SHL.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Nu skriver vi augusti 2023. Thomas Fordell har efter en säsong var i Trojas U16 och Arlandas J18 fått chansen att tillsammans med Andreas Olsson coacha Moras J18.
– Dagen jag fick besked att jag hade leukemi kommer jag ihåg som att det var igår. Det var den 3 januari. Först sa läkarna ”vi tror”. Sedan var det kontroller och den 4 februari… Jag visste inte hur jag skulle reagera, berättar Thomas Fordell då hockeysverige.se träffar honom på nytt. Den här gången i Smidjegrav efter att han haft ett träningspass tillsammans med Moras J18.
“Jag frågade rakt ut om det inte är blodcancer”
Fordell fortsätter:
– Det kändes som någon dragit proppen ur mig. Jag zoomade ut. Blundar jag och tänker på den dagen kan jag se läkarrummet, vilka läkare som var där som var där inne…
– Att få beskedet när man är 22 år ”Du har leukemi”… Min första tanke var ”vad är det och vad kommer det innebära?”.
– Jag frågade rakt ut om det inte är blodcancer och så var det. Efter det kommer jag inte ihåg så mycket mer än vad dom berättade för mina föräldrar. Själv var jag så tagen av stunden, berättar Thomas Fordell som tystnar en stund.
Hur mådde du innan beskedet?
– Först var det som jag hade fått en influensa, 40 graders feber, ont i halsen och tappade rösten. Sedan gick dagarna och jag blev tröttare och tröttare. Jag sov mest.
– När jag kollade mig själv i spegeln såg jag att jag bara blev blekare och blekare samtidigt som läpparna blev blåa.
– Tur i oturen var att jag hamnade i diket på grund av dåliga vinterdäck. Dagen efter, det här var en söndag, käkade jag frukost. Sedan somnade jag igen eftersom det var så jobbigt att ta sig till köket och tillbaka till soffan. Jag sov till tolv, käkade lunch. Samma sak där, att jag somnade direkt efteråt och vaknade fem på eftermiddagen av att mina föräldrar väckte mig och sa att tåget till Stockholm skulle gå om en timme.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Någon tågresa och besök i Stockholm blev det aldrig för honom.
– Nej, jag kan inte åka. Det är något som inte stämmer”. Därefter började cirkusen.
Kände du dödsångest då du fått beskedet?
– Det kom några gånger under sjukhusvistelsen, men det kändes som jag aldrig hann tänka förens jag började i Troja och alla behandlingar var klara. Då började jag tänka på vad som egentligen hade hänt.
– Runt den 19 februari kändes det som jag hade gått in i en vägg och tänkte ”är min tid här, är det nu det börjar gå utför?”
– När jag bytte stamcellerna kändes det som att jag hade halsbränna fast det stoppade vid bröstet. Så fort jag rörde på mig spydde jag och det strålade i hela magen och ut i vänsterarmen. Jag tänkte att jag var på väg att få en hjärtattack.
– EKG och alla prover var bra. När jag skulle åka hem berättade läkarna att det var kritiskt ett tag eftersom min lever lade av. ”Jaha…” Helt plötsligt startade den igen. Skulle den inte startat då hade det inte gått bra.
En lärorik resa: “Det har inte varit lätt”
Du var 22 år då, hur insatt var du i vad som händer med kroppen om en lever ger upp?
– Ingenting. Läkarna förklarade att eftersom levern är ett organ och den stötte ifrån sig nya cellerna. Stöts cellerna ifrån finns det ingenting du kan göra. När jag åkte hem samma dag fick jag lite småpanik.
Hur skulle du beskriva den resa du gått igenom rent fysiskt?
– Som lärorik. Innan kunde det gå en hel dag utan att jag ät något eller i alla fall inte bra mat. Jag kunde äta godis och pizza utan att tänka mig för.
– Nu, så fort jag inte får i mig bra frukost, lunch, mellanmål och middag så känner jag direkt att det är något i kroppen som inte stämmer. Kroppen vill inte ha pizzorna eller godiset så jag har lärt mig att jag ska ge kroppen något annat som är mycket bättre.
Har du kunnat träna?
– Ja, det har jag. Egentligen har jag tränat varje dag. Just för att proverna ska vara bra och jag ska ge mig själv rätt förutsättningar om leukemin kommer tillbaka igen. Sedan också för att må bra både fysiskt och psykiskt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Fysiskt är en sak, men hur tufft har det varit psykiskt?
– Det har inte varit lätt, säger Thomas Fordell som samtidigt bjuder på ett leende innan han fortsätter:
– Många tror att jag tagit det här med en klackspark, men det är så mycket som händer hela tiden. Ibland vill jag inte åka till sjukhuset för att ta proverna. Du trotsar dig själv för att ändå göra det.
– I början när jag kände att medicinnivån inte var bra… Jag tröttnade på så många saker. Exempelvis i början när jag käkade immundämpande. Var det för högt i kroppen kändes det som att jag hade druckit tolv öl. Jag kunde spy utan förvarning.
– En kväll då jag var ute och käkade med kompisar i Linköping, jag tror det heter Ågatan där alla restauranger ligger, spydde jag längs hela gatan helt utan förvarning.
– Polarna var bara:”Shit, vad ska vi göra?”
– ”Ni kan inte göra någonting.”
– Det jag kunde göra var att spy klart och sedan ringa läkaren och säga att jag spytt så man kunde få det dokumenterat.
– Skulle jag gå på en hockeymatch eller gå ut med en polare började jag alltid med att leta efter vart närmsta toaletterna låg, vart ska jag sitta någonstans för att hinna dit om det skulle komma. Det är mycket jag behövt tänka på och blivit låst av. Det har inte gått att leva som alla andra.
Fortsatte att utbilda sig
Mitt i allt skulle Thomas Fordell vidareutbilda sig som hockeytränare.
– Ja, precis. Det var tufft eftersom jag inte kunde göra vissa kurser på distans. Jag var ändå borta i två år. Två år i hockeyvärlden är grymt länge. Nu känner jag en domarcoach i Hockeyettan, Fredrik Öhman. Han sa ”Kan du inte vara domarcoach?” Så jag gjorde det under de här två åren. Det var inte samma sak, men kul.
Hur mår du idag?
– Det beror på vilken dag du frågar…
Desktop ad in article Mobile ad in article
Idag?
– (Skratt) Idag mår jag bra. sedan får vi se hur morgondagen och slutet av veckan blir. Jag har fortfarande bra och dåliga dagar.
Vad innebär en dålig dag?
– Jag känner mig trött, seg och sjuk fast jag inte är sjuk. Kroppen säger att det har blivit lite mycket även om jag inte gjort så mycket.
Är en bra dag som idag?
– Ja, precis. Då känner jag mig som vem som helst, som ingenting har hänt.
Rädslan: “Jag tänker på det varje dag”
Givetvis är det oundvikligt för Thomas Fordell att känna rädsla för att leukemin ska komma tillbaka.
– Jag tänker på det varje dag. Det kommer nog ta en väldigt, väldigt lång tid innan jag sitter där och känner att jag är friskförklarad och kan leva som innan. Jag tror det ändå alltid kommer finnas med i bakhuvudet.
Tror du att ditt ledarskap påverkats av allt du gått igenom?
– Ja, det tror jag. Idag tänker jag att det finns en människa bakom hockeyspelaren. Jag har kanske har några demoner som spökar, men det är ingen som vet vad jag eller andra slåss emot bakom muren. Jag vill vara schysst mot alla och allmänt snäll. Är man taskig blir den där demonen ännu tuffare. Sedan är det såklart roligare att vara glad.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Det har också betytt mycket för 27-åringen från Finspång att ha ett lag omkring sig.
– Att få den stöttningen jag fått inom hockey-Sverige är stort, säger Thomas Fordell med lite blanka ögon.
– Vem är jag? En liten grabb från Finspång. Vem vet vem jag är? Jag har fått lära känna grymma personer som exempelvis Marcus Davidsson. Han har betytt mycket för mig.
– När det här hände, vänner och folk inom hockeyn direkt sa ”Thomas, vi står bakom dig, vi gör det här tillsammans”. Det betyder oerhört mycket.
Är det också en anledning till att du sitter där du sitter idag?
– Ja, så är det. Jag tror inte att jag skulle orka göra det själv.
Nytt äventyr i Mora: 'Kunde inte tacka nej'
Från och med säsongen 2023/24 ska Thomas Fordell alltså träna Mora J18 tillsammans med Andreas Olsson.
– Jag vill framåt. Andreas Hägglund ringde och frågade om jag hade något uppdrag klart för den här säsongen. Han sa att Mora ville ha mig som assisterande på J18. Det var en sådan möjlighet att jag inte kunde tacka nej.
Du har senaste säsongerna varit head coach, hur ska det bli att kliva ner som assisterande?
– Jag säger inte att jag kliver ner utan att jag kliver upp. Så ser jag på det i alla fall. Om jag ser på alla tidigare säsonger som head coach kliver jag upp eftersom jag nu är på J18 Elit-nivå. Då ställs det högre krav på mig som coach.
– På pappret är det en head coach och en assisterande, men här får alla sina roller och jobbar utefter det.
Vad är din roll kontra Andreas Olssons?
– Vi har bara pratat om det lite lätt ännu, men ska sitta ner senare idag (läs: förra veckan) och gå igenom vad jag ska göra och vad Andreas ska göra för att optimera våra träningar och matcher.
Hur väl kände du Andreas Olsson sedan tidigare?
– Inte alls faktiskt. Det känns som vi kommit bra överens den här veckan vi har jobbat tillsammans.
Vad vill du tillföra laget?
– Den hockey jag har fått lära mig under alla år. Positiv energi, att jag finns här för spelarna. Mår inte en kille bra kan han komma till mig utan att det ska påverka någonting.
– Jag vill vara coachen som är glad och positiv oavsett hur det går i serien och på träningarna.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Drömmen: Coacha med Robert Ohlsson
Du vill kliva uppåt, vad är målbilden med din tränarresa och vart finns Thomas Fordell om tio år?
– Om tio år? Då hoppas jag att få vara i SHL som alla unga coacher vill hamna i. Största drömmen jag har just nu är att tillexempel få jobba med “Robban” Ohlsson.
Varför just Robert Ohlsson?
– Vi lärde känna varandra i Djurgården. Det är någonting med hans coachande som inspirerar. När jag fick se Robban på nära håll kände jag ”wow”. Jag insåg då också att jag är ljusår efter. Om tio år hoppas jag att stå i samma bås som honom.
Hur känner du att idag kunna åka ut på isen här i Smidjegrav som en respekterad tränare med tanke på allt du gått igenom?
– Jag uppskattar det mer idag än för fyra år sedan. Då tog jag för givet att jag skulle få hålla på med det här. Nu är det mer att jag är tacksam för varje skär jag tar.
– Det har inte varit en lätt resa, men här står jag idag, avslutar Thomas Fordell med ett leende och blanka ögon som visar på den tacksamhet till livet, familj och vänner han känner idag.
Desktop ad in article Mobile ad in article
