Mycket talade för att Sabina Eriksson skulle få sitt stora genombrott 2018/19. Men ett avslitet korsband i knäet grusades de förhoppningarna och resulterade i att hon tvingades ställa in säsongen.
Sedan dess har det varit en tuff resan tillbaka för 28-åringen från Lindesberg. Efter två säsonger i AIK valde hon nyligen lämna Solnaklubben för spel i lokalrivalen SDE Hockey.
– Jag drog av mitt korsband 2018 efter att jag haft min bästa sommarträning någonsin. Jag hade tränat på superhårt och vi hade haft försäsongsmatcher som gått jättebra. En vecka innan seriepremiären hade vi en turnering med fyra SDHL-lag där jag höll jag nollan i varje match, berättar Sabina Eriksson då hockeysverige.se träffar henne på ett avskilt kafé i ett annars överbefolkat Mall of Scandinavia.
– När det var 27 sekunder kvar av finalen körde en spelare över mig så korsbandet small. Direkt kände jag att det var kört. Jag har aldrig känt en sådan smärta innan. Dagen efter fick jag beskedet att säsongen var över. Desktop ad in article Mobile ad in article
Fick du en bra support från HV71 under den här tiden?
– Jag vill inte uttala mig något mer kring HV71:s stöd under den perioden. Jag hade ett stort driv att ta mig tillbaka så fort som möjligt så jag fick ta tag i det här med operationstid själv eftersom det var vårdkö som var minst tre månader lång, vilket jag inte ville acceptera.
– Jag fick tag på en operationstid i Örebro inom ett par veckor, cirka sex veckor efter händelsen. Det gjorde att jag gav mig själv chansen att vara tillbaka i augusti.
– Jag fick stort förtroende för Susanne som skulle utföra operationen, och jag är otroligt tacksam för att hon tog mig an mitt knä.
– Jag startade min rehab i Jönköping som jag själv tyckte gick jättebra till en början. Första veckorna var jag helt smärtfri, men sedan började jag känna en smärta jag inte hade känt tidigare, vilket oroade mig.
– På den kliniken fick jag till mig att jag behövde backa lite, vilket jag också gjorde då jag inte hade någon erfarenhet kring detta sedan tidigare. Det innebar att jag stod och stampade på samma ställe under flera månader.
FICK ALDRIG SVAR FRÅN HV71
I april 2019 blev det klart att Sabina Eriksson skulle flytta till Stockholm och spela för AIK.
– Där sökte jag mig till en ny klinik för mig rehab och som jag i efterhand önskat att jag haft från första början. Där sa dom ”Här kan du inte stå och stampa. Du måste trycka på även om det gör ont. Du kommer absolut inte vara redo i augusti om du fortsätter så här”.
Trots det tuffa läget med den allvarliga knäskadan var hon aldrig nära att kasta in handduken.
– Nej, faktiskt inte. Klart att det varit tufft. Det tog totalt 14 månader från matchen jag skadade mig i till att jag var tillbaka och spelade min första seriematch. Det är lång tid men jag är ändå tacksam för den tiden, för nu är jag säker på att jag är hel och håller. Desktop ad in article Mobile ad in article
Trots att Sabina Eriksson var landslagsaktuell då hon skadade sig valde HV71 att inte skriva något nytt kontrakt med henne efter den skadefyllda säsongen.
– Då hade jag varit i HV71 under sju säsonger och varför jag inte fick vara kvar… det har jag fortfarande svårt att svara på då jag inte har något bra svar utan någon riktig förklaring.
– Det är en historia som är väldigt speciell men som jag väljer att hålla för mig själv så länge jag är aktiv i mitt idrottande. Men det var en tuff tid och något som satt sina spår samtidigt som jag växt mycket i mig själv.
– Jag hade varit med om att ta upp laget till högsta serien igen och var lite av ansiktet utåt i HV71. Mitt hjärta för klubben var enorm och jag hade gjort mycket för laget. Det var extra tråkigt att jag inte fick vara kvar eftersom jag dessutom var skadad. Desktop ad in article Mobile ad in article
Fick du någon förklaring till varför HV71 valde att inte förlänga med dig?
– Nej, aldrig någon riktigt bra förklaring.
Hur blev det AIK?
– Jag hade haft kontakt med Jared (Cipparone) tidigare, innan beslutet i HV71 hade tagits. AIK har alltid haft den här stabila stommen i laget och jag vet att dom har en skön atmosfär, så det blev ett enkelt val för mig att välja AIK.
"VÄLDIGT TUFFT FÖR MIG UTANFÖR ISEN"
Det blev två säsonger med AIK där hon totalt kom att spela 31 matcher.
– För det första är jag otroligt tacksam att dom valde att satsa på mig då jag behövde det som mest. Jag stod där, hade varit med om en operation och var kontraktslös ”vad händer?”.
– Sedan har det varit väldigt tufft för mig utanför isen, vilket gjort att det även blivit tufft på isen. Första säsongen, efter skadan… Jag hade mindsetet att komma tillbaka i augusti. Nu blev det inte så utan det tog längre tid än vad jag hade räknat med.
– Första nio matcherna var jag andramålvakt utan att jag var spelklar efter skadan. Jag stod i båset av den anledningen att vi inte hade någon annan som kunde byta om vilket såklart var frustrerande. Amanda Johansson hade hjärnskakning då samtidigt hade Meeri (Räisänen) tillkommit sent i truppen.
– Det var ändå bra att hon hade kommit in för hade jag tvingats spela då är det inte säkert att jag hade kunnat spela idag.
På nätterna låg jag och vred och vände på mig. Klockan tre kunde jag titta på klockan och tänka ”varför sover jag inte?” Då kunde jag få panik.
Sista tiden i HV71 gav Sabina Eriksson sömnproblem.
Hela situationen och det Sabina Eriksson upplevt i HV71 säsongen innan gjorde att hon inte mådde mentalt bra.
– Att behärska mig för att knäet och inte var redo som jag hoppats till en början var tufft i sig, ny miljö, komma till Stockholm, kontaktnät och hela den biten… Knäet var nog det värsta ändå. Sedan började mina problem smyga sig på mig. Desktop ad in article Mobile ad in article
Under en lång tid led hon av ganska svåra sömnproblem.
– Jag vet inte alls vad det berodde på, men jag hade svårt att somna. Jag brukade lägga mig vanlig tid, mellan tio och elva efter som jag behöver minst sju timmars sömn för att fungera som bäst, men det gick helt enkelt inte att somna.
– På nätterna låg jag och vred och vände på mig. Klockan tre kunde jag titta på klockan och tänka ”varför sover jag inte?” Då kunde jag få panik. Dessutom hade vi två morgonträningar i veckan med AIK så klockan 05.15 gick alarmet på eftersom jag skulle vara ombytt och klar klockan sju för isträning. Därav kom någon stress ”nu måste du sova”. Jag tror att det var mycket som kom över mig samtidigt.
– När jag flyttade till Stockholm fick jag för första gången känna mig lite som en professionell hockeyspelare eftersom jag inte behövde jobba lika mycket som tidigare. Jag hade förmånen att få lite hjälp vid sidan av som gjorde att jag kunde gå ner i tid lite.
– Allting som hände i HV71, avslutet där, när jag fick andas och landa på ett annat sätt… Det var inte min tillvaro inte 220 procent om dagen utan jag kunde ha ett normalt tempo. Jag vet än idag inte vad mina sömnproblem berodde på men som sagt var, jag tro att allting kom över mig. Att jag därför fick svårt att sova. Detta fick jag kämpa med under en längre tid.
Fick du någon medicinsk hjälp för att komma runt det här problemet?
– Inte till en början. Jag kände att det var något som bara skulle fungera. Därav så tog det tid innan jag till slut tog hjälp. Säsongen som var nu sov jag två till tre timmar per natt fram till jul ungefär. Vissa nätter var bättre än andra. Som elitidrottare går det inte hand i hand. Även som en helt vanlig privatperson skulle det vara svårt att fungera som människa under sådana omständigheter.
– En morgon somnade jag fyra, gick upp en timme senare för att åka till ishallen. Jag var helt förstörd och kände att det inte gick längre. Då gick jag upp till coacherna och berättade hur det låg till ”Jag är mer död än levande, det här går inte längre”.
– Jag genomförde den träningen, men det var första gången jag verkligen berättade hur allt låg till. Det var då jag började ta lite hjälp. När jag väl hörde av mig till läkaren fick jag sömnmedicin. Det var så pass illa att jag verkligen behövde hjälp att få sova.
Påverkade det här din prestation på isen mycket?
– Ja såklart, jättemycket. Trots att jag sov så få timmar prioriterade jag aldrig bort träningen. Både på match och träning gjorde jag mitt bästa som alltid utifrån de förutsättningarna jag hade, men det har varit otroligt tufft för mig att acceptera läget och inte kunna prestera på den nivån som jag vet att jag annars hade kunnat göra.
Hur sover du idag?
– Hur bra som helst, säger Sabina Eriksson som samtidigt spricker upp i ett stort leende.
– Tack vare att jag tog hjälp. Det var en lång process som tog tid, men jag har lärt mig hur jag ska hantera det. När jag började hos läkaren så var såklart sömnmedicin nödvändig. Efter ett tag så kände jag att det bara hjälpte för stunden men kände mig aldrig riktigt utvilad. Processen att gå och sova kunde ta tre, fyra timmar för mig med varmt bad, te, sitta och måla i målarböcker, ta bort telefonen, tv… Det var på den nivån. Jag trappade ner på sömnmedicinen mer och mer. Nu käkar jag inga mediciner alls och sover sju timmar per natt. Desktop ad in article Mobile ad in article
Fick du en bra feedback från AIK då du berättade om dina sömnsvårigheter?
– Ja, absolut. Sedan kanske det inte följdes upp som jag hade önskat, men det har varit en turbulent säsong för alla med Corona och allt så det är inget som jag klandrar någon för.
Hur ofta kunde du åka hem till Lindesberg och kanske få ett andrum under dom här personligt tuffa tiderna?
– Det har inte varit så ofta jag har kunnat åka dit eftersom jag hade ganska fullt upp. Även fast jag mådde dåligt och inte sov ordentligt prioriterade jag som sagt aldrig bort träningen. Jag har försökt göra det bästa av vad jag har och kan. Efter jul, när det gick bättre med sömnen, blev det bättre på isen också.
– Samtidigt är jag jättetacksam att jag har haft min familj som stöd under den här tiden. Det har behövts. Lindesberg är alltid kul att komma hem till.
"SDE HAR VÄXT OCH BLIVIT BÄTTRE FÖR VARJE SÄSONG"
Efter två säsonger i AIK lämnar nu Sabina Eriksson för spel med SDE Hockey.
– Det känns otroligt skönt med ett miljöombyte. Det har varit mycket historia för mig i AIK som gör att ett miljöombyte för mig kommer göra mig gott. Nu mår jag kanonbra och är jättetaggad på säsongen.
Varför just SDE Hockey?
– Det kändes spännande samtidigt som det är skönt att kunna vara kvar i Stockholm eftersom det är en ganska jobbig process att flytta igen. Ny stad, ny miljö… Jag har ändå byggt upp ett kontaktnät här.
– SDE har växt och blivit bättre för varje säsong. Dom var bättre än oss i AIK säsongen som var. Jag tycker att det är en spännande trupp den här säsongen och jag tror att vi kan gå långt. Det känns jättekul att få vara med på den resan.
Klubben har värvat hem Michelle Löwenhielm, vad tror du det kommer att betyda för lagets slagkraft?
– Vi har haft en isträning ihop och hon verkar vara superhärlig. Hon har väldigt mycket rutin och jag är 28 år och också varit med länge så jag tror vi båda kan bidra med ganska mycket rutin till laget, säger Sabina Eriksson som också berättar att Sara Grahn, Kim Martin Hasson och Valentina Lizana Wallner var tre av hennes förebilder som ung.
– Alla tre är superduktiga målvakter och ser jag till idag är Sara Grahn helt fantastisk i målet. Desktop ad in article Mobile ad in article
Vilka förväntningar har du då säsongen 2021/22?
– Jag har höga förväntningar på säsongen. Jag personligen har en hög målsättning. Det är OS runt hörnet bland annat. Jag kommer ge mig dom bästa förutsättningarna att nå mina mål genom att satsa på personlig fysträning och mental coachning bland annat. Det ska bli otroligt spännande försäsong och jag ser fram emot att dra igång i augusti!
Vem blir nästa damstjärna från Lindesberg?
– Nell Lönnström. En grymt driven och duktig tjej, avslutar Sabina Eriksson innan vi tar oss ut framför Friends Arena i duggregnet för att ta några bilder på 28-åringen i nya matchtröjan. Desktop ad in article Mobile ad in article
FOTON:
Toppbild - Ronnie Rönnkvist
Första bild - Bildbyrån/Andreas L Eriksson
Andra bild - Bildbyrån/Andreas Sandström
Tredje bild - Ronnie Rönnkvist
