Den stora svenska pionjären

Få har betytt lika mycket för svensk hockey som Ulf Sterner. I dag fyller den legendariske forwarden 80 år och hockeysverige.se firar jubilaren genom att återpublicera Ronnie Rönnkvists Old School Hockey-intervju med födelsedagsbarnet. Här berättar legendaren bland annat om sin tid i New York Rangers, en tid som gjorde honom till en av svensk ishockeys stora pionjärer.

Det går inte att förneka att den första svenskfödda spelaren i NHL var Gus Forslund. Han föddes 1906 i Umeå men vara bara ett år när han flyttade till USA. Säsongen 1932/33 spelade han en säsong med Ottawa Senators i NHL. Den första svenskfostrade NHL-spelaren var värmlänningen Ulf Sterner. Säsongen 1964/65 fick han chansen att spela fyra matcher med New York Rangers. 

Idag bor Sterner och hans fru Pia en bit utanför Karlstad. Vi reste dit för att träffa denne hockeylegendar och bad honom berätta om sitt äventyr i NHL, men även om hans långa och mycket fina karriär här i Sverige med Tre Kronor.

Ulf Sterner, som måste ses som den kanske första riktigt kompletta tvåvägscentern i Sverige, växte upp i Deje, ett litet samhälle med cirka 2000 invånare inte långt ifrån Karlstad.

– Min debut i Dejes A-lag, i division 2 som det hette på den tiden, gjorde jag då jag bara var tolv eller tretton år. Det går inte att jämföra med idag och all fritid handlade om hockey och fotboll dom här åren. TV-spel, mobiltelefoner och datorer var ord som inte ens man hade hört talas om då.
– I Deje hade vi ett väldigt bra ungdomslag där bland annat även min bror Owe Sterner var med och där vi var en hel kedja som kom upp i A-laget ungefär samtidigt.
– Sedan blev jag värvad till Forshaga som låg i högsta serien och där kom jag att bli Allsvenskans yngsta spelare genom tiderna då jag debuterade som femtonåring.

Spelade du i samma kedja som Nisse Nilsson i Forshaga?
– I början gjorde jag det vilket var väldigt kul. Men jag fick ju aldrig låna pucken av Nisse så det blev lite tråkigt i längden skrattar Sterner.
– På den här tiden fick man ju bara tacklas i egen zon och oftast tog Nisse pucken bakom eget mål och när han väl var över mittlinjen hade han så hög fart så det inte gick att stoppa honom. Han var ju en fantastiskt fin skridskoåkare och mycket skicklig spelare. Efter någon säsong fick jag istället spela med Uffe Hedqvist och vi båda kom ju även att debutera i landslaget tillsammans.

När debuterade du i Tre Kronor?
– Jag var med redan 1958 i en landskamp mellan A- och B-landslaget. Det var väl Nisse som hade pratat in mig i laget. Min riktiga debut blev mot Tjeckoslovakien i Stockholm. Sverige hade spelat mot tjeckerna dagen innan och förlorat med 2-1 och fått fem man skadade. Samma kväll spelade jag med B-landslaget uppe i Sundsvall och fick efter matchen sätta mig på tåget till Stockholm för att spela med Tre Kronor dagen därpå. Jag spelade mellan Sven Tumba och Kurre Thulin. Vi vann med 11-3 och jag gjorde två av målen.

DEBUTERADE I OS

Vid OS 1960 i Squaw Valley slutar Tre Kronor på femteplats efter att en då 19-årig Ulf Sterner gör sin internationella turneringsdebut.

– Den turneringen minns jag för att Sven Tumba jagade mig genom hela Squaw Valley . Vi bodde på ett logementliknande hotell med fyra bäddar i varje rum. Tumba låg utan kläder på sin säng och filosoferade och då passade jag på att filma honom vilket han upptäckte och blev helt galen. Han jagade mig runt där i stan tills han hade fått filmen. Tumba var väldigt populär och jag hade säkert kunna få en bra slant för den där filmen.
– Det hände mycket kul på den resan men framför allt var det ett stort äventyr för en ung kille som jag var då. Tyvärr så gick det inte så bra i själva turneringen. Det visade sig att ett par av våra spelare, bland annat Einar "Kiosken" Granath, var skadade redan innan turneringen. Dom mörkade det eftersom ingen ville missa en sån här drömresa.

Efter VM-turneringen 1961 i Schweiz väljer Ulf Sterner att lämna Forshaga för spel i hårt satsande Västra Frölunda.

– Det var svårt med jobb i Forshaga och i Karlstad. Klubben kunde inte ens ordna in mig på bruket. Jag var tvungen att flytta helt enkelt om jag skulle få jobb och då var det var bara Frölunda som visade intresse. Det här var första året som man fick ta betalt vid övergångar. Förhandlingarna drog ut på tiden och dagen innan sista övergångsdatumet hade Anders Bermar bestämt tid med Forshagas Lasse Davidsson i Mellerud. Men Davidsson kom aldrig och efter ny kontakt på telefon bestämdes Åmål men ingen Davidsson där heller. Till slut sågs de i Grums och kom överens om en övergångssumma på sextusen kronor. 

Ulf Sterner i Frölunda.Foto: Bildbyrån

Ett år senare fick han vara med om ett av karriärens största ögonblick. VM-turneringen i Colorado Springs och Denver där Tre Kronor lyckades bärga guldet.

– Vi åkte över tre veckor innan VM för att spela ihop laget, vilket verkligen behövdes. När vi kom till Bromma för att flyga över kom en ung kille som vi inte hade en aning om vem det var. Det visade sig vara reservmålvakten Lennart "Klimpen" Häggroth från Skellefteå. Det var ju bara Kjell Svensson som gällde för oss i landslaget så vi hade inte någon vidare bra koll på vem han var.

Häggroth gjorde dock snabbt intryck på de övriga svenskarna.

– Jag minns att vi bodde i någon håla på gränsen mellan USA och Kanada på det här lägret och en dag då vi skulle spela match hade vi varit ute och festat kvällen innan och ”Klimpen” var riktigt dålig. Som tur var en läkare en bra läkare med oss som hette Sjöström och som hjälpte ”Klimpen” på den här resan där han kom att bli världens bästa målvakt, säger Sterner.
– Framför allt hade vi annars ett jäkla bra lag på plats det året. ”Kilmpen” och ”Kjelle” Svensson var målvakter. Bert-Ola Nordlander, Rolle Stoltz, Bertil Karlsson, Gert Blomé och ”Nicke” Johansson var backar. ”Nicke” var oftast reserv.
– Sedan spelade ”Nisse” Nilsson, ”Sura” (Ronald Pettersson) och Lasse Lundvall i en kedja. Tumba spelade ihop med Uno Öhrlund och Eilert Määttä. Sedan hade vi kedjan med jag, Anders "Akka" Andersson och Per-Olov Härdin. Leif Andersson från Södertälje var med som extra forward.

GJORDE LÅNGNÄSA ÅT KANADICKERNA

I matchen som kom att avgöra turneringen, den mot Kanada, spelade Sterner en avgörande roll.

– Vi vinner med 5-3 och jag gör två av målen, Nisse två och Tumba ett. Mitt 3-0-mål minns jag bäst eftersom jag hade åkt på en spearing av ”Dirty-Harry”, Harry Smith, tio minuter innan det. Kanada hade som taktik att ta bort en av motståndarnas spelare och nu blev det jag. Jag hade ju svimmat av efter ”Dirty-Harrys” tilltag men återhämtat mig. Efter att jag gjorde 3-0-målet åkte jag fram till deras bås, tog av mig handsken och gjorde långnäsa varpå tio kanadicker slängde sig över sargen för att jaga mig. Det var det värt.
– Jag och ”Nisse” träffade faktiskt Harry, som för övrigt spelade tillsammans
med Darryl Sly och var det tuffaste backpar som jag någonsin mött. Det var ett riktigt kul möte och Harry är en fantastiskt trevlig person vid sidan av isen.

Ulf Sterner hamnade ofta i luven på kanadensare.Foto: Bildbyrån

Anledningen till att Sterner överhuvudtaget sedan fick chansen i NHL stavas Ulf Jansson, ett hockeyorakel och den första europeiska talangscouten. Efter VM i Colorado stegade han in på general managern ”Muzz” Patricks kontor i Madison Square Garden och övertygade honom om att det fanns bra hockeyspelare även i Europa. På hösten samma år tog Jansson med sig Jan-Erik Sjöberg, Sören Blomgren, Juha Widing, Folke Bengtsson och Ulf Sterner över till Rangers träningsläger i Winnipeg.

– När vi vann i Colorado 1962 fick man upp ögonen för oss. ”Muzz” Patrick, som var GM i Rangers var även över här och såg några matcher. Då tjatade Uffe på honom att han tyckte vi skulle få komma över dit och prova.
– Vi åkte över till Winnipeg på träningsläger den hösten, men det var OS i Innsbruck 1964 och jag ville vara med där först innan jag skrev på något kontrakt med Rangers. Det var först säsongen efter som jag åkte över för att ta en plats, men då var jag ensam. Efter tre eller fyra veckor kommer Uffe Jansson in på rummet och frågade om jag hade tänkt att skriva på snart. Jag hade inte hört ett ord om något kontrakt, men då sa Uffe att det vore bra om jag skrev på snart eftersom då betalade klubben hans resa till New York också.

Ulf Jansson var under många år var känd under smeknamnet ”Vädermannen” efter ett framträdande i TV då han hade varit lite rund under fötterna.

– Uffe är ju en fantastiskt skön kille och bra journalist. Det var under lägret i Winnipeg. Jag hade lagt mig tidigt eftersom vi tränade tre pass om dagen plus att vi var tvingade att gå två och en halv kilometer fram och tillbaka till ishallen varje träning. Jag gick säkert ner tio kilo under den här tiden.
– Vi hade varit på en radiointervju där det bjöds på en del dricka. Jag drack ingenting själv, men Jansson och reportern (Jack Wells i ”Meet me at the Paddocks”) lät sig smaka. Jag gick hem och sov. När jag slår på tv:n på morgonen är det nyheter. Då vädret kommer sprakar det till och in kommer en berusad, glad och mycket uppspelt Uffe Jansson i bild och ska presentera vädret. Nu var han där i sändning och talade om alla isbjörnar som springer vilt på Stockholms gator och hans nära och påhittade vänskap med Anita Ekberg. Han tog tillfället i akt att hälsa till alla kanadensare från Ekberg. Det här blev ju en succé och programmet röstades fram som årets roligaste tv-inslag i Kanada. Jag skrattade så jag grät. Alla i Winnipeg hade det sett det här inslaget. Efter det blev Uffe Jansson "Vädermannen".

VALDE BORT NHL

När Ulf Sterner väl åkte över till New York Rangers valde han själv att inte inleda säsongen i NHL.

– Jag och Uffe Jansson kom fram till att jag inte skulle börja i Rangers för att sedan eventuellt åka kana utför. Det var Rangers i NHL, sedan var det Baltimore i AHL och St. Paul i Central Professionell Hockey Leauge. Jag ville börja i St. Paul och gå den vägen.
– I St. Paul hade jag Fred Shero som tränare, världens goaste kille men han var full varje kväll. Vi tog alltid en promenad på kvällen. Alltid när vi gick hem mötte vi honom kanonfull på väg åt fel håll. Det var bara att vända på honom och gå hem igen. Shero gillade europeisk hockey och vi båda kom mycket bra överens.

Ulf Sterner debuterade i NHL den 27 januari 1965 mot Boston Bruins efter första ha spelat 16 matcher med St. Paul Rangers och 52 matcher med Baltimore Clippers.

– Det var order uppifrån, ”kill the swede” redan i farmarlagen. Rangers tog dit mig, men övriga fem lagen sa att man inte ville ha andra nationaliteter i ligan. I en match var det en spelare som slog ner mig var jag än var på isen. Jag ville i lugn och ro komma in i allt och inte ge tillbaka. Men efter tre matcher kallade man in mig på kontoret: ”Nu har vi lekt färdigt, Ulf.”
– Nu skulle vi möta Tulsa som vi även hade mött här om dagen. ”Du vet vem som var ute efter dig hela tiden och nu får du en order som kommer från Rangers. Om du inte gör som vi säger nu får du en enkel flygbiljett hem till Skandinavien i morgon. När han kommer så möter du honom med en crosschecking".
– När jag mötte honom efter tio minuter gjorde jag som man sa åt mig att göra, det blev 26 stygn. Jag skämdes, men i tidningen stod det att jag var ”a big hero” eftersom jag hade skadat deras spelare och dessutom gjort ett mål. Nästa match gjorde jag fyra mål och efter en månad ledde jag hela skytteligan i CPHL.

Tiden i St Paul minns Ulf Sterner fortfarande med stor glädje.

– Jag trivdes väldigt bra där. Jag spelade i en kedja med Paul Andrea och Jim Johnson. Vi öste in mål. Vid sidan av hade jag och målvakten i laget hyrt en bondgård där vi bodde. Det var mycket svensk-amerikanare som bodde där så jag var nästan alltid hembjuden till någon.
– Man hade sagt till mig att om jag blev uppkallad till Baltimore så är det värsta stället man kan vara på. När man så ringde och kallade upp mig dit efter någon månad så sa jag "No!" Vi hade ledigt tre dagar efter det och man kunde inte nå mig. Sedan kom det ett telegram där det stod att infinner inte jag mig där så kunde jag ”fuck off”.
– Baltimore var hemskt. Det var en enormt hög kriminalitet och när vi hade en improviserad avslutning med laget förekom det skottlossning på hotellet där vi var. Vi hade en galen tränare i Baltimore som hette John Crawford. Han var en kopia av Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov. Jag kallade honom Nikita, men det gillade han inte, skrattar Sterner.

Ulf Sterner i sin originalmatchtröja.Foto: Ronnie Rönnkvist

Ulf Sterner var hemifrån Sverige van att spela med hjälm, men i Baltimore tvingade John Crawford samtliga spelare att spela utan något på huvudet eftersom publiken annars inte skulle känna igen spelarna. Det här blev ödesdigert för värmlänningen från Deje.

– Jag fick ett skott i pannan ett par dagar innan jag blev uppkallad till New York och hade en rejäl bula. Jag satt i vårt eget bås och vi hade en utvisad. Ken Schinkel fick pucken i egen zon och drog i väg ett slagskott rakt in i vårt bås. Där sitter Bryan Hextall,, pucken tar på hans klubba och studsar rakt upp i min panna. Jag låg avsvimmad ett tag, men det var inte ens att tänka på att bryta matchen.
– Jag fick en hjärnskakning och var inte i bästa form när jag skulle debutera. Vi mötte i alla fall Boston och jag gjorde faktiskt ett mål i den matchen. Jag fick pucken i på mitten av planen, åkte igenom deras försvar och satte pucken med en backhand. Men det var två spelare som låg kvar bakom vår bur och slogs så målet underkändes.

Träningen innan debuten minns Ulf Sterner ganska väl.

– Vi tränade i gamla Garden som låg på fjärde eller femte våning och som inte var en fullstor plan. Alla skulle ställa upp vid blålinjen och jag då längst ut vid sargen. Sedan kom en av deras bossar in och skällde på grabbarna i säkert en timme eftersom de hade varit ute och festat dagen innan matchen. Det här var kring jul och Rangers låg på femte plats och det var fyra lag som gick till slutspel då. Rangers hade ingen chans att gå till slutspel så killarna brydde sig inte speciellt mycket. Men vi fick verkligen köra hårt den dagen för bossen var inte nådig mot oss.

SKULLE HÅRDMARKERA GORDIE HOWE

Trots succé med sin fina puckbehandling och fina skridskoåkning blev det bara fyra matcher i NHL för Sterner i Broadway Blues. ”Jag har aldrig sett en spelare förkovra sig så snabbt som Uffe och heller aldrig en som behandlar pucken så elegant”, sa New York Rangers tränare George ”Red” Sullivan bland annat.

– Man delade ut matchens stjärnor och i den ena matchen blev jag en av två och i de andra matcherna blev jag en av fem stjärnor. Även om jag inte gjorde några poäng gick det ganska bra.
– Inför tredje matchen, som för övrigt var mot Detroit Red Wings, tog ”Red” Sullivan in mig på kontoret. Han sa till mig att börja ge tillbaka. Just i matchen mot Detroit fick jag ta hand om Gordie Howe. Detroitspelarna satte hela tiden upp klubban en bit ifrån sina näsor när dom närmade sig mig. När jag kom till båset frågade jag mina kedjekompisar varför dom gjorde så. Svaret var att jag var nog lite för nära Gordie Howe nu så jag borde hålla mig lite längre ifrån, annars skulle det smälla.

Foto: Bildbyrån

Det var också nära att Ulf Sterner skulle komma i fight under tiden i New York Rangers.

– Det var mot Montréal och deras stora buse kom och slog ner mig. När jag tittade upp och så vem det var så valde jag att ligga kvar, skrattar Ulf Sterner och fortsätter:
– När jag kom ut till båset fick jag världens utskällning av spelarna eftersom kompisarna tyckte att jag skulle upp och slåss.

Varför blev det inte mer spel i NHL med New York Rangers den säsongen?
– Varje klubb fick ha tjugo så kallade prospects som kunde gå mellan farmarlaget och New York Rangers och jag var en av dom. Övriga spelare i farmarlaget vara fria att gå till andra klubbar. Så jag, Jacques Plante, Andy Bathgate och ett par spelare till blev nedflyttade till förmån för åtta eller nio spelare i Baltimore som inte var så kallade prospects.
– Det var en väldigt dålig ordning i New York Rangers under den här tiden och det fanns ingen riktig sammanhållning i laget. Visserligen hade jag ett kontrakt gällande ytterligare en säsong. Men jag ville inte resa tillbaka. Jag stannade helt enkelt kvar i Sverige och bröt kontraktet.
– Jag tjänade heller inte speciellt bra med pengar. Det fanns regler för det där och ingen rookie fick tjäna mer än 5000 dollar per säsong. Då stod dollarn i 4.90.

HAMNADE I RÖGLE

När Ulf Sterner åkte över till NHL var han ensam svensk i ligan. Visserligen hade Kjell Svensson och Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg varit över och provspelat för Toronto och Sven Tumba för Boston, men idag reser många svenska spelare över redan som juniorer för att prova lyckan.

– Pengarna är ju bra i många fall, men samtidigt förstör det för många spelare också. Samtidigt ser man ser man den ena efter den andra som åker över och gör succé. När vi, jag och Pia, var i New York senast såg vi John Klingberg och han var kanonbra. Vi såg även Oscar Klefbom och han var också riktigt bra.
– Jag vet inte om det handlar om att det är brist på kanadensiska förmågor eller vad det kan vara. Alla som kommer över dit tycks ju lyckas. Samtidigt ska man också komma ihåg att det idag är 31 lag mot sex när jag var där borta. Det är lite platser att fylla ut i lagen med andra ord.

Efter sin säsong i USA återvände Ulf Sterner till svensk hockey, men inte till Frölunda utan i stället till Gösta ”Pollenkungen” Carlsson, Rögle BK och Vegeholms Isstadion.

– Frölunda var svenska mästare då jag flyttade hem till Kungälv, men dom hörde aldrig sig till. En dag  stod en kanadensare vid namn Des Moroney utanför min dörr och undrade om jag ville komma till Rögle och spela i stället. Jag gjorde två säsonger i Rögle och jag måste säga att det var två väldigt trevliga år. Tyvärr kom inte jag och Carlsson riktigt överens sista året där och därför valde jag att lämna Ängelholm.
– Efter det gjorde jag ytterligare ett år i Frölunda innan jag flyttade till Karlstad där jag hade sex väldigt bra och trevliga säsonger med Färjestad.

Ulf Sterner i Färjestad 1967.Foto: Bildbyrån

Inför säsongen 1973/74 försökte Detroit Red Wings ägare Bruce Norris att starta upp en Europaliga där brittiskt baserade London Lions skulle bli ett av lagen. Ett lag som inledningsvis innehöll Leif "Honken" Holmqvist men även Ulf Sterner.

– Jag tillhörde faktiskt Rangers fortfarande så jag var tvungen att först infinna mig på deras träningsläger trots att jag var nyopererad och fortfarande hade tjugo stygn kvar utanpå hälsenan. Man var ju en handelsvara, men efter ett tag kom Detroit och Rangers överens om vart jag skulle spela.
– Det var en jäkligt rolig säsong där vi spelade mycket matcher och där det gick ganska bra för mig (Uffe gjorde 115 poäng på 64 matcher). Tyvärr satte Svenska Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund stopp för den är europeiska proffsligan som jag annars tror skulle blivit bra. Vi spelade i Wembley Pool, simhallen, där dom lade träplankor på poolen och frös is. I början hade dom bara en liten ismaskin eftersom plankorna inte skulle hålla för någon större bil, det blev ganska långa pauser.
– Tord Lundström kom även till Lions under säsongen och då var det vi tre svenskar och en massa unga lovande kanadensare. Vi svenskar var ju överlägsna i spelet och jag spelade i en kedja med Earl Anderson och Dennis Johnson. Men vi hade en coach, Doug Barkley, som avskydde svenskar så det blev en del konflikter under året.

Hur upplevde du matcherna mot Kanadas proffs i Stockholm 1972 där bland annat Lars-Erik Sjöberg fick näsbenet avslaget?
– Kanada hade förlorat mot Sovjet dagarna innan dom skulle spela mot oss så det var ett ganska stukat Kanada som vi ställdes mot. Vi spelade två matcher och Kanada vann den första med ett nödrop (1-4) och den andra spelade vi oavgjort (4-4). Phil Esposito hade en vapendragare som hette Wayne Cashman och vid en avblåsning hör jag fotografen Rolle Rygin ropa på mig från sargkanten då han vill ta en bild. Då hör jag att det kommer någon bakom mig som svingar klubban mot mitt huvud. Men jag hinner ducka och sätter upp min klubba i stället så han faller handlöst rakt i isen. Efter det fick jag säkert tio mordhot från folk i Kanada.
– Dagen efter skulle jag och Benny Andersson från Färjestad åka över till WHA-laget Chicago Cougars och hälsa på. Jag hade inga planer på att skriva på, men en dag kallade deras general manager in mig på kontoret och sa att ryktet nått honom att jag inte hade skrivit på. Nej, det har jag inte svarade jag. Då halade han fram ett kontrakt med något som möjligtvis liknade min signatur på. Han hade inte ens lyckats stava mitt namn rätt. När han fyllde på sitt glas lyckades jag smussla ner kontraktet i min väska varpå han försökte få mig att skriva på ett nytt kontrakt. Då jag vägrade slängde han ut mig därifrån. Journalisten Thorwald Olsson fick ju nys om det här och gick upp med det här till Chicago Tribune som slog upp det stort och det blev ett jäkla liv i hela hockeyvärlden.
– Efter det undrade i stället Québec Nordiques om jag ville spela där i stället vilket jag avböjde.

Ulf Sterner med hustrun Pia på Idrottsgalan förra året.Foto: Bildbyrån/Maxim Thoré

Säsongen efter London Lions och incidenten på ett kontor i Chicago väljer Ulf Sterner spel i Göteborgsklubben Bäcken.

– Jag har alltid gillat att spela i lag som är på väg uppåt och det var BK Bäcken, som klubben hette då. Vi hade ett bra lag med bland annat ett par kanadicker. Men som i så många klubbar försvann det pengar ur kassan.
– Vi var nära Elitserien ett år men kom tvåa i kvalserien efter Södertälje. Där gjorde vi ett jättefel som flyttade våra matcher från vår vanliga hemmaarena i Frölundaborg till Scandinavium. Vi tappade mycket av vår stora publik, känslan och närheten.
– Efter tiden i Bäcken spelade jag i några mindre klubbar här omkring, men jag var även spelande tränare i Tyskland under en tid.

Hur ser Ulf Sterners liv ut idag?
– Jag och Pia bor på landet mellan Forshaga och Karlstad. Helt underbart. Jag måste säga att jag har ett ganska bra liv även om jag har lite kramper från åren som hockeyspelare avslutar Uffe Sterner.