EKERÖ (Hockeysverige.se)
Staffan Kronwall hade äran att lyfta bucklan då Sverige vann VM-guld på hemmaplan 2013. Många har hyllat hans ledaregenskaper både på och vid sidan av isen. Ofta har hans namn dock kommit lite i skymundan av hans bror, tidigare NHL-stjärnan Niklas Kronwall. Även Staffans andra bror, Mattias, var en skicklig hockeyspelare, men avslutade sin karriär tidigt. Staffan, liksom hans bröder, inledde sin karriär i Järfälla HC.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Vi hade otroligt bra möjligheter hemma i Järfälla. Fotbollsplanen låg 150 meter upp för en backe, bredvid där vi gick i skolan. Där spolade man upp en is på vintrarna så vi kunde åka hur mycket skridskor vi ville. Det var dessutom belyst, berättar Staffan Kronwall och fortsätter:
– Jag vill hävda att det var där vi blev bra på hockey, genom spontanidrotten. Träningsmängden som inte är träning separerar oftast dig från dom som enbart går på vanliga träningen.
I unga år var Staffan Kronwall dessutom en ganska bra fotbollsspelare i IFK Viksjö.
– Jag spelade länge, fram till att jag var 15 år. Det var jättekul med fotboll, men hockeyn var alltid nummer ett. Kanske att jag tyckte fotboll var roligare då vi spelade sjumanna. Då var det mer målchanser.
– När det sedan blev elvamanna, det var då det blev mer hockey än fotboll. Planen var stor, färre målchanser, långa bollar i stället för det här ”fram och tillbaka” som jag gillade.
Mattias Kronwall är född 1977, Niklas 1981 och Staffan 1982. Bröderna var väldigt tajta under uppväxten och är så fortfarande.
– Vi var jättetajta. Framförallt jag och Niklas med tanke på att det bara är ett och ett halvt år mellan oss. Mattias är fem år äldre än jag, men vi var en hockeyfamilj. Pappa var lagledare till Mattias så vi var uppväxta med att följa med och titta på honom.
– Med tanke på att vår pappa gick bort tidigt så uppfostrade vi varandra och fick ta ansvar från en tidig ålder. Hjälpas åt helt enkelt. Mamma gjorde allt hon kunde, men jag spelade i Huddinge, Niklas i Djurgården och Mattias var i Arlanda en sväng. Det var tufft att få ihop logistiken för henne så vi tvingades in i en vuxenvärld lite tidigare än många andra. Ta ansvar för mat och allt sådant.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Vad kom pappa Hasse betyda för er som hockeyspelare?
– Han var bara lagledare för Mattias, men han älskade hockey och bandy. Det var han som introducerade oss för sporten, men med tanke på att han gick bort i en så tidig ålder så har mamma haft en större betydelse för oss i hockeylivet.
”Vi bröder betydde mycket för varandra. Mattias som var äldst fick ta störst ansvar. Det var ett stöd att ha varandra eftersom vi gick igenom samma skit”
Staffan Kronwall om hur familjen hanterade tragedin kring pappa Hasses död.
Hur blev hennes roll då hennes man och er pappa gick bort?
– Som jag sa det här med logistiken så körde hon oss höger, vänster, kors och tvärs. Jag kan inte föreställa mig hur hon fick ihop allt.
– Idag har jag själv två barn och tycker det är tufft att få ihop det. Då är det ändå här ute på ön (Ekerö) medan vi spelade runt om i hela Stockholm. Hon fick ihop det. När hon inte kunde var det mycket att vi samåkte med andra barn och föräldrar.
– Så länge vi bodde hemma tog hon ett extremt stort ansvar så vi inte skulle hamna fel med till exempel alkohol. Med den tragedi som drabbade oss hade vi lätt kunnat hamna på fel bana. Hon är verkligen en stålmamma.
Det var 1992 pappa Hasse gick ur tiden. Mamma Tove förberedde en födelsedagstårta åt Niklas. När Niklas skulle gå in och väcka sin pappa gick det inte. Han hade avlidit av en hjärtattack. Staffan var då nio år.
– Jag minns det som igår och efter pappa gått bort drog vi in alla sängar i samma rum. Vi sov så i en månad eller två. Det kan ha varit längre eller kortare för jag hade inget tidsperspektiv från den tiden. Klart att det bildade en samhörighet som kanske är tajtare än vilken familj som helst.
– Det var svårt och jag var så pass gammal att jag förstod det som hände. Ändå var det såklart svårt att hantera. Vi bröder betydde mycket för varandra. Mattias som var äldst fick ta störst ansvar. Det var ett stöd att ha varandra eftersom vi gick igenom samma skit, säger Staffan Kronwall samtidigt som han har en blick som visar att det fortfarande berör honom när han pratar om sin pappas bortgång.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Mitt i tragedin hade ni hockeyn, vad kom den och idrotten att betyda för er där och då?
– Jag kan inte säga att hockeyn var en tillflykt, men jag tror idrotten var bra för oss. Idrotten hjälper en ur sådana situationer. Vi stannade hemma från skolan ett par veckor, men det gällde såklart att aktivera sig och få livet att fortgå på något sätt även om det där och då kändes rätt hopplöst.
Åter till ishockeyn. Efter tiden i Järfälla HC kom Staffan Kronwall att spela för Huddinge, men först blev det en säsong med spel i Djurgårdens B-juniorer
– Djurgården och Huddinge slog ihop sina juniorer. A-juniorerna hette Djurgården/Huddinge och Huddinge var vår bas. Huddinge var dessutom på den tiden som ett farmarlag till Djurgården. Niklas (Kronwall), (Kristofer) Ottosson, Björne Nord, Nichlas Falk, Jimmie Ölvestad… En mängd spelare gick samma väg genom Huddinge. Det var som en plantskola för hockeyspelare.
Det blev totalt tre säsonger för Staffan Kronwall i Huddinge varav en i klubbens A-lag som då spelade i Hockeyallsvenskan.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Det var tufft med resorna. Jag åkte från gymnasiet i Jakobsberg och hade gjort en matlåda på morgonen som jag tog med mig. Tog pendeln till Stockholm Södra. Bytte till den mot Stuvsta. Hoppade av där och tog bussen. Resan tog ungefär en och en halv timme.
– Jag hann inte hem emellan efter att jag slutat skolan så jag åkte till Huddinge direkt. Min kollega på C More, Sanny Lindströms, pappa Björne var materialare i A-laget. I A-juniorerna hade jag Linus Klasens pappa, Robban, som materialare.
– När jag kom ut dit var alltid någon av dom där. Då brukade jag sticka ut på isen och köra 30-40 minuter själv eftersom det stod tomt då. Sedan sov jag någon halvtimme och efter det hade vi träning. Efter träningen var det samma väg hem. Jag var väl hemma runt halv tio på kvällarna.
Den här tiden måste både fostrat och härdat dig?
– Den där matlådan kunde inte varit hälsosam (skratt). Jag gjorde den kvällen innan och lade den i kylen, men sedan låg den i rumstemperatur från åtta på morgonen till att jag åt den nio på kvällen.
– Samtidigt hjälpte den här tiden mig jättemycket, men jag minns också hur tufft det var. Trots allt var det ett val jag hade gjort och fick ta ansvar för det. Så har min mamma uppfostrat oss allihop ”Du får ta ansvar och fullfölja dom åtaganden du tagit. Du kan inte hoppa av och ändra dig längs vägen.”
– När man är ungdom, som jag var då, kompisarna lockades av tjejer och alkoholen började komma in i bilden, men jag hade för mycket kärlek till sporten så det där var aldrig aktuellt då. Klart att jag var på någon fest, men då fick jag komma dit senare.
”I Toronto gick jag på fel kille under min första internmatch. Jag proppade Eric Lindros. Tie Domi jagade mig resten av internmatchen så det var inte så jäkla kul”
Staffan Kronwall om att ta för sig (kanske lite för mycket) på träning.
Johan Hagman, tidigare lagkamrat med Staffan Kronwall drar sig till minne då den blivande landslagskapten tog steget upp i Huddinges A-lag.
”Oftast är man inte så framåt på sina första A-lagsträningar, men jag kommer ihåg då Staffan kom upp. På första eller andra träningen gav han en av våra spelare en riktigt open ice-tackling så han flög. Det där gillade jag verkligen, att det kom upp en spelare och tog för sig på det sättet.”
Desktop ad in article Mobile ad in article
Staffan Kronwall:
– Det kan mycket väl ha hänt, säger Staffan Kronwall med ett skratt och fortsätter:
– Jag kommer inte ihåg vem det var, men jäklar vad sur han blev. Det där hände i Toronto också när jag gick på fel kille under min första internmatch. Jag proppade Eric Lindros. Tie Domi jagade mig resten av internmatchen så det var inte så jäkla kul.
– Efter matchen fick jag svara på några frågor, men efter kom Mats (Sundin) fram till mig och sa ”Det här var det bästa du kunnat göra för nu har du gjort dig ett namn” ”Ja, ja, men nu kommer jag vara osams med dom här killarna resten av säsongen.”
Både du och din bror Niklas är väldigt bra på just tacklingar, är det något ni bröder tränat extra på?
– Niklas var extrem och nästan, tycker jag, bortglömd som spelare. ”Han är tacklare”, men han var minst en lika bra spelare som tacklare. Däremot har han fått den här tacklingsstämpeln på sig eftersom han var så pass bra på det.
– Jag kunde absolut dela ut lite proppar här och där och var okej på det, men jag ska vara ärlig och säga att jag var inte lika bra som Niklas. Han har den här balansen och tajmingen. Niklas var tanig länge, vägde 65 kilo, men kunde dela ut tacklingar.
– Det var ingenting vi tränade på, men han och jag spelade mot varandra hemma och han har haft det där sedan ung ålder. Jag kommer ihåg då han åkte runt i Djurgårdens A-juniorer med galler. Han spelade med en kille som heter George Umunna.
– Niklas och Douglas Murray och åkte runt och körde över folk. Sedan fick George Umunna alltid gå emellan och försvara dom.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Fick du själv någon propp då ni spelade landhockey?
– Jag kan lova dig att vi delat ut många på varandra. Vi har lärt oss mycket mer än vad man kan tro genom att spela mot varandra. Det ser inte riktigt ut så idag.
– Idag står folk och tränar själva på skottramper, vilket också är bra, men när du får till spelet aktiverar du något i hjärnan. När du får täcka bollen, som det var då, lite fysiskt och med balansen. Omedvetet lär du dig jättemycket av det.
2002 kom chansen för Staffan Kronwall att spela Junior-VM i Tjeckien. En turnering som slutade med en sjätteplats.
– En märklig turnering. Jag hade inte gjort någon landskamp innan den säsongen. Jag gjorde okej i Huddinge spelmässigt, men inte haft någon riktig produktion. Tommy Tomth var vår tränare i Huddinge. Jag misstänker att han sa ”Han borde ni kolla på”.
– Det gick bra i första turneringen och sedan kom jag till slut med till JVM. Vi hade ett jättebra lag med många förstarundare som var högt ansedda…
En okej målvakt i Henrik Lundqvist…
– Ja, båda bröderna var med. Fredrik Sjöström var ett år yngre, förstarundare, Jens Karlsson, Tim Eriksson, Lars Jonsson, Magnus Hedlund, Pär Bäcker, Daniel Widing… Som juniorer var dom väldigt högt ansedda.
– Vi hade otur att få Kanada i kvarten. Dom hade ett super-lag med Rick Nash, (Michael) Cammalleri… Vi gjorde en jättebra match och borde ha vunnit (förlust 2-5). Jag tror vi hade 40 skott på mål och dom 24. Om du pratar med ”Henke” (Lundqvist) om den matchen så tror jag att han var rätt förbannad eftersom han är en tävlingsmänniska de lux, men den matchen var inte hans bästa. Dessutom gjorde vi några misstag som straffade sig.
– Vi hade egentligen ett alldeles för bra lag för att åka ut så tidigt, men ineffektiviteten mot Kanada gjorde att det blev en tidig exit.
”Jag kom tillbaka och slogs med Sheldon Souray. Efter det fick jag spela hur mycket som helst även om jag förlorade fighten ganska rejält. Då vann jag över Wikegård och fick över honom på min sida”
Staffan Kronwall om att komma in och få speltid i Djurgården under lockoutsäsongen.
Samma sommar blev Staffan Kronwall draftad av Toronto Maple Leafs.
– Det kom som en överraskning för mig. På den tiden var det inte som det är idag där allt är väldigt organiserat, man flyger över, får tröja och keps.
– Jag fick ett samtal av Thommie Bergman som då var scout för Toronto. Först hade jag fått reda på det under träningen dagen innan Thommie ringde
– ”Grattis”
– ”Va?”
– ”Du blev draftad igår”
– Jag draftades i sista runda och var ett av dom sista valen (runda nio val 285).
Desktop ad in article Mobile ad in article
Efter Huddinge, hur upplevde du att komma in gänget med Fredrik Bremberg, Jonathan Hedström, Mikael Johansson, Kristofer Ottosson, Nichlas Falk, Christian Eklund, Björn Nord, Johnny Oduya, Niklas Kronwall och så vidare i Djurgården?
– Jag hade den tur som man kanske behöver ha. Micke Magnusson pajade sitt knä under försäsongen. (Niklas) Wikegård, som är min kollega nu, ska inte ha för mycket kredd för att han handplockade mig till Djurgården, skrattar Kronwall och fortsätter:
– Dom behövde fylla ut med någon under en turnering på Åland. Då frågade dom om jag kunde vara med i den turneringen för att fylla ut truppen. Jag var med där och det gick jättebra. Även Daniel Fernholm var där. Då blev jag kvar och sedan lånade Djurgården ut Fernholm till Huddinge.
Upplevde du att det var en stor omställning att komma i den så kallade djurgårdskulturen?
– Klart att jag kände ”Shit, där är Micke Johansson, ”Linkan”, ”Falken”, Björne Nord, Espen (Knutsen)…” Vi hade egentligen ett monsterlag på pappret. Givetvis hade jag en ruskig respekt för dom killarna.
– På den tiden visade man respekt för dom äldre. Det är inte riktigt samma sak idag. Dom unga är mer välkomna, vilket jag gillar. Man ska inte ha en hierarki även om jag tycker att dom äldre ska styra om någon är på väg åt fel håll.
– Jag fick jobba mig in för att få prata med dom här killarna och det var såklart häftigt där och då, men när du suttit i samma omklädningsrum några veckor så försvinner det där.
Hur upplevde du Niklas Wikegård som coach?
– Vart ska jag börja (skratt)? Han har det här programmet ”Wikegård VS”. Jag har sagt till honom ”Någon gång ska du göra ett program om dig själv ”Wiken”, intervjua gamla spelare som får berätta om alla galenskaper du hittat på”.
– ”Wiken” var och är en extremt bra motivator. Han har inlevelse och får ut det mesta av spelarna. Dessutom var han då i team med (Johan) Garpenlöv och (Robert) Nordmark. ”Garpen” stod för detaljerna och finesserna, medan Wikegård hade det lite mer övergripande. Dom tre var en väldigt bra kombination tillsammans.
– Garpenlöv är superkomptent och lärde mig otroligt mycket. Jag hade turen att ha honom som assisterande tränare då. Han lärde mig mycket mer hockeymässigt än vad Wikegård gjorde som var mer den auktoritära motivatorn som ville få ut max av laget, vilket han var bra på.
– Hade det varit tre Wikegård eller tre Garpenlöv eller tre Nordmark hade det inte blivit något bra, men dom tre tillsammans var en bra mix.
Under Staffan Kronwalls tredje säsong i Djurgården lånades han ut till Brynäs i tre matcher.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Det var under lockout-säsongen 2004/05. Vi hade Rikard Franzén, Ronnie Pettersson, Mika Strömberg… Många veteraner som var 30 plus. Det gjorde att jag, Daniel Fernholm och Johnny Oduya satt på läktaren.
– Efter att jag suttit där några matcher sa jag ”jag måste få spela, ge mig istid någonstans. Det må så vara i juniorerna, Huddinge eller vart som helst”. På den tiden var det fönster där man kunde lånas ut under en vecka. Då lånade Brynäs mig.
– Micke Sundlöv var sportchef där och jag fick spela i vartannat byte under mina tre matcher i Brynäs. ”fan, vad kul det är med hockey”. Från att suttit på läktaren och inte känt mig uppskattad fick jag spela hur mycket som helst och jag trivdes extremt bra där.
– Jag och Sundlöv fick en jättebra kontakt och han försökte behålla mig. Djurgården ville sälja mig, men Wikegård sa att jag skulle tillbaka. När jag kom tillbaka slogs jag med Sheldon Souray. Efter det fick jag spela hur mycket som helst även om jag förlorade fighten ganska rejält. Då vann jag över Wikegård och fick över honom på min sida.
– Det slutade sedan med att jag och Johnny Oduya gick som andra backpar bakom Dan Boyle och Daniel Tjärnqvist i princip resten av säsongen och matchades väldigt hårt.
”Jag hade precis öppnat dörren till NHL och nu blev jag utkastad av en skada. Det var mentalt tufft”
Staffan Kronwall om skadehelvetet som grusade NHL-karriären.
Inför säsongen 2005/06 tog Kronwall steget över till Toronto där han blev lagkamrat med Mats Sundin, Eric Lindros med flera. Första säsongen spelade han 34 NHL-matcher och 16 matcher i AHL för Marlies.
– Det var overkligt på något sätt. Jag var ganska inställd på att spela i farmarligan, men det gick ganska bra på campen. Jag kom inte med i start truppen, men blev uppkallad ganska snart. Det gick bra fram till jag skadade mig.
– Det var synd att jag pajade mitt knä för jag spelade bra och fick förtroende. Det var en kille som landade på mig så ledbandet gick sönder. Efter det hade jag det tungt. Jag ville tillbaka och tvingade mig själv att komma tillbaka för tidigt.
– I match två skadade jag mig igen. Samma sak, men ännu värre. Då tog det dubbla tiden att komma tillbaka. När jag kom tillbaka nästa gång var Maple Leafs säsong slut så jag spelade slutspelet med farmarlaget. Efter tre matcher där gick jag sönder igen. Det slutade med att jag hade haft tre ledbandsskador på en och samma säsong.
Bromsade det här upp hela karriären?
– Ja, framför allt var det mentalt tufft. Jag hade precis öppnat dörren till NHL och nu blev jag utkastad av en skada.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur upplevde du att bo och leva hockey i Toronto under närmare fyra säsonger?
– Även det var faktiskt lite overkligt nu när jag ser tillbaka på den tiden. När jag var där tänkte jag mer att det var så det skulle vara.
– När vi vann matcher, jag bodde bara 200 meter från rinken, gick jag och körde ”high five” med folket eftersom alla hade järnkoll på vilka vi var. När vi förlorade skrek folket på oss, säger Staffan Kronwall med ett leende och fortsätter:
– Det var jättehäftigt att spela där även om jag inte var riktigt tuff nog mentalt vid den tiden, vilket jag är lite besviken över. Jag har alltid varit hård mot mig själv. Det påverkade mig där och jag kunde inte riktigt gå vidare.
Är det därför du aldrig etablerade dig i Toronto?
– Ja, jag vill nog tro det. Jag var inte tillräckligt hårdhudad och kanske inte redo då. Sedan känner jag att det hjälpte mig att komma över den tröskeln också så det var en del av utveckling. Jag kanske ändå var där något år för tidigt.
Vilken betydelse hade Mats Sundin för Toronto vid den här tiden?
– Mats var, och är än idag, gud i stan. Han har en aura och pondus, vilket alla pratar om, som verkligen är sann. Rummet stannar då han går in. Så var det även i omklädningsrummet.
– Han var inte den som pratade jättemycket i omklädningsrummet som vissa ledare gör. Mats tränade extremt hårt, vilket jag kommer ihåg som något väldigt imponerande. Han var en av dom äldsta i laget, men var alltid först i gymmet och efter matcherna var också in i gymmet. Dessutom hade han sina rutiner där han verkligen körde skiten ur sig. Han satte standarden ”Ska du vara bäst så gäller det här. Det finns inga genvägar”
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur minns du idag första mötet med din bror Niklas i NHL?
– Vi spelade mot varandra ett par gånger. På försäsongerna spelade vi alltid en match i Toronto och en i Detroit mot varandra. Det var häftigt att se honom på andra sidan, men vi hade inte så många dueller mot varandra eftersom vi båda var backar.
– Även om det var häftigt glömde man det ganska fort när matcherna började. Då tyckte jag det var större 2012 då vi stod där i hemma VM tillsammans. Att stå på vår hemmaarena i svenska landslagströjan och vara med på första ”line-upen” var häftigt.
Under säsongen 2008/09 flyttade Staffan Kronwall från Toronto till Washington.
– Så här i efterhand tycker jag det var synd. Toronto ville ta upp mig och då var jag tvungen att gå igenom något som heter ”re-enter waivers”. Jag hade haft en jättebra säsong i farmarlaget och dom sa att man ville ta upp mig mycket tidigare, men var rädda att förlora mig.
– Till slut tog dom upp mig ändå på grund av någon skada. Då visste ledningen att dom skulle förlora mig eftersom jag spelade så pass bra. Det gjorde att alla andra lagen hade chansen att plocka mig för halva priset. Då var det Washington som tog mig.
Totalt blev det tre matcher i Washington säsongen 2008/09 och 17 i farmarlaget med dom bruna tröjorna, Hershey Bears.
– Washington ledde konferensen och var bästa laget i ligan. Jag kände lite ”vad ska jag göra här?” När jag kom dit kände jag ändå att det fanns en möjlighet att ta en plats. Det fanns en eller två öppningar där jag borde fått chansen, men jag fick bara tre matcher under dom två månaderna jag var där och väldigt sporadiskt med istid.
– Det kändes att det var lite politiskt. Man tog dit mig, höll mig kvar och när dom skadade spelarna kom tillbaka åkte jag ner i farmarlaget.
Säsongen efter reste Kronwall upp till Kanada igen efter att skrivit på för Calgary.
– Vi vann säsongen innan i farmarligan med Hershey, vilket var fantastiskt. Jag var först inte superglad då jag kom dit eftersom jag kände att jag egentligen skulle haft en ordinarie plats i Toronto. Blev upplockat i Washington där jag inte fick en riktigt ärlig chans. Sedan kom jag till Hershey, frugan var inte med…
– Efter första träningen kände jag ”wow, vilken sammanhållning det här laget har”. Vi hade grillkvällar tillsammans, spelade pingis och när någon av killarnas barn fyllde år var hela laget där. Det var verkligen något speciellt med det laget och vi vann hela slutspelet. Det var oförglömligt och något jag rankar högt i min karriär.
– Vi spelade finalmatch sju samma dag som Niklas spelade match sju mot Pittsburgh. Niklas och jag hade då möjligheten att vinna samma dag, men lite snöpligt förlorade Detroit. Säsongen efter åkte jag upp till Calgary…
Desktop ad in article Mobile ad in article
”Jag hade ett envägskontrakt så ekonomiskt hade det varit jättebra att vara kvar. Samtidigt kände jag att jag inte var gammal och ville fortsätta spela hockey. Att sitta på läktaren och äta popcorn skulle inte göra mig bättre”
Staffan Kronwall om att lämna Calgary för Djurgården.
Där blev det elva NHL-matcher för Calgary under säsongen 2009/10. Mestadelen av tiden tillbringade han i farmarlaget Abbotsford Heat.
– Ska jag vara ärlig så kände jag mig lite pushad åt det hållet. Jag hade ett par andra alternativ som jag tyckte var bättre, men jag hade en agent då som tyckte Calgary var bästa alternativet.
– Tyvärr litade jag för lite på min magkänsla och hamnade då i Calgary som hade en väldigt bra backbesättning. Där visste jag att det skulle bli tufft att platsa. Det blev inte så bra även om jag var uppe under hela året. Jag lägger mig platt för dom hade bättre backar och jag var inte tillräckligt bra i rollen som sjätte back.
– Sjätte backarna då var ”lägga i glaset”, slåss om det behövs och spela tio minuter per match. Jag var inte tillräckligt bra i den rollen utan behövde komma upp i 14-15 minuter för att känna att jag kunde göra mig själv rättvisa.
Under andra säsongen i Calgarys organisation bad Staffan Kronwall själv om att bli utlånad till Djurgården.
– Efter första säsongen i Calgary kände jag att jag inte kunde sitta på läktaren en säsong till. Det skulle inte hjälpa mig. Jag hade ett envägskontrakt så ekonomiskt hade det varit jättebra att vara kvar. Samtidigt kände jag att jag inte var gammal och ville fortsätta spela hockey. Att sitta på läktaren och äta popcorn skulle inte göra mig bättre.
– Jag sa till min agent under egentligen hela sommaren ”Du får lösa det här för jag måste få spela hockey och kan inte vara kvar i Calgary eftersom jag vet att dom har för bra backar. Jag kommer få sitta på läktaren igen”.
– Jag hade en bra camp igen och kände ”nu kommer dom aldrig släppa mig”. GM (General Manager) Darryl Sutter hade en bra dialog med Garpenlöv som jobbade för Djurgården då. Dom hade redan gjort en deal under sommaren som jag inte var medveten om. Sista dagen på campen fick jag besked om att Calgary skulle låna ut mig till Djurgården.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Kändes det bra?
– Ja, och jag ville bara få spela ishockey. Redan då hade jag en massa erbjudande från Ryssland där det handlade om stora pengar så jag tyckte att jag hade kunnat bli informerad om det här tidigare.
– Det löste sig ändå väldigt bra. Jag åkte hem och mellanlandade i Djurgården vilket jag tyckte var väldigt kul.
Säsongen efter, nappade du då på ett av dom tidigare anbuden från KHL?
– Nej, Severstal var ett lag som jag inte hade haft något anbud ifrån. Där gick jag på min agent i Ryssland, Leif Nilssons, råd att först gå till en mindre klubb och sedan ta nästa kliv upp till en större klubb. I det fallet var rådet väldigt bra. Jag har jobbat med Leif under alla mina år i Ryssland och han är en klippa.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur snabbt lärde du dig ryska?
– Jag åkte dit själv under mina första två säsonger. Min fru var hemma och jobbade. Jag är ingen ”gamer” som många andra är som spelar X-box och Playstation. Det tycker jag är för barn och det får folk tycka vad dom vill om, säger Staffan Kronwall med ett leende och fortsätter:
– Att sitta och plöja igenom alla serier som fanns, nej det ville jag inte. I stället ville jag göra något nyttigt av tiden jag hade. Vi var fem importer och ingen av ryssarna i Severstal kunde engelska. Jag tyckte att det var tråkigt att jag inte kunde prata med alla i laget.
– Då köpte jag ett program på datorn som var väldigt enkelt att följa med bilder stegvis. Jag körde det under hela mitt första år i Severstal och frågade ryssarna om olika ord. Självklart lärde dom mig en massa dumheter och fula ord också. Dom vokabulären var nog bredast hos mig då.
”Vi hade ett hemligt möte på en restaurang. Det var väldigt viktigt att ingen såg oss eftersom man inte får kontakta spelare under säsongen. Han hade med sig en tolk och 'GM' grät när vi pratade. Det här var bara tre månader efter olyckan så självklart var det jättetufft”
Staffan Kronwall om flytten till Jaroslavl efter tragiska flygolyckan.
Det här måste ha varit viktigt för dig socialt?
– Ja, så blev det. Tanken var att jag skulle kunna umgås med ryssarna. När vi gick ut, dom kunde inte engelska och min ryska var väldigt begränsad första åren, ”vi åker ut på nattklubb eller går på restaurang”. Jag hängde bara på, satte på mig åkbandet och följde med.
– På den vägen försökte jag vara en del av laget och det har jag med mig från det klassiska svenska kollektivet.
Det här måste ha gett dig en stor respekt hos ryska spelarna och fans?
– Ja och det var nog en stor anledning till att jag blev kvar i Ryssland så pass länge. Den största anledningen till att jag var kapten i Lokomotiv under så många år var att jag vann respekt av ledare och spelare genom språket. Sedan var inte det intentionen när började lära mig språket.
Staffan Kronwall flytta över till Lokomotiv Jaroslavl bara ett år efter flygplanskraschen där bland annat Stefan Liv omkom.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Dom hade tagit paus under hela säsongen då jag var i Severstal. Föreningen var sargad. Lokomotivs GM kom till oss redan i december då jag var i Severstal. Vi hade ett hemligt möte på en restaurang. Det var väldigt viktigt att ingen såg oss eftersom man inte får kontakta spelare under säsongen. Han hade med sig en tolk och ”GM” grät när vi pratade. Det här var bara tre månader efter olyckan så självklart var det jättetufft.
– Samtidigt gjorde det mötet enkelt för mig att välja spel där även om jag hade jättemånga anbud från andra klubbar. Jag hade spelat med Stefan även om vi inte hade någon regelbunden kontakt, men jag kände en gemenskap. Man har ett starkt band eftersom hockeyvärlden är så liten.
– Jag kände en stolthet över att bli tillfrågad. Det är en stor förening, en hockeystad som har många mästerskap i botten. Att dom tillfrågade mig först av alla spelare inför nästa säsongs lagbygge… Att dom åkte upp för att träffa mig privat och berättade att jag var den första ville skriva med och bygga laget runt var ”wow, vad häftigt”. Jag var såld efter första mötet.
Hur trivdes du socialt att bo i Jaroslavl under åtta år?
– Vi trivdes fantastiskt bra. Det var grymma förutsättningar för barnen med aktiviteter och förskola. Dessutom bodde vi som på ett lyxhotel. Många målar upp Ryssland som något negativt där alla bor i en container med en plåtdörr.
– Vissa hus ser såklart sämre ut en andra, men faktum är att har du bra ekonomiska förutsättningar i Ryssland så lever du ännu med lyx än vad du gör i Sverige. Under alla år har jag givetvis frågat min fru ”vad tycker du?” och hon har sagt att hon trivts minst lika bra som jag om inte ännu bättre.
– Barnen lärde sig spela hockey och åka skidor där samtidigt som vi hade ett nätverk även vid sidan av hockeyn. Det var liknade som då vi spelade i Toronto så det var aldrig en fråga om vi skulle trivas eller inte. Sedan är vi väldigt anpassningsbara.
Det talas om att du blev som en pappa för alla svenskar som kom till Lokomotiv under åren, var det en roll du tog dig an med glädje eller?
– Ja, det blev så för egentligen alla importer med tanke på att jag var där först samtidigt som det kom nya importer varje säsong.
Är det en personlighet och ett ledarskap du haft med dig sedan barnsben?
– Jag försöker bara vara mig själv. Sedan är det kul att folk ser det så. Precis som vi pratade tidigare om hierarkin så har jag aldrig gjort skillnad på juniorer eller seniorer. Gör rätt för dig och var en bra människa så får du min respekt. Det är grunden till allt och att få en bra lagkänsla.
– Någonstans går säkert det där tillbaka till min mamma, att jag nästan tror på karma. Jag är inte troende, men jag tror att man inte bara får tur. Tur kommer till dig om du gör saker bra i livet. Jobbar du tillräckligt hårt, lägger ner mycket tid på någonting så kommer turen studsa rätt. Om det är så vet jag inte, men jag tror på det. Disciplin är också något jag varit bra på under min karriär.
Desktop ad in article Mobile ad in article
”Jag blev faktiskt lite chockad för jag inte trodde han skulle få igenom det eftersom presidenten var mycket att det var en rysk stad, det ska vara ryska traditioner då det är en rysk hockeystad och en rysk kapten”
Staffan Kronwall om att bli lagkapten för Lokomotiv Jaroslavl.
Staffan Kronwall spelade i KHL mellan 2011 och 2020. Karriären i Ryssland har också varit kantad av fina insatser och framgångar även om han aldrig fick vara med och vinna Gagarin Cup.
– Vi hade två bra slutspelsraider med Lokomotiv. Vi gick till semifinaler där tyvärr tanken tog slut för oss eftersom vi blev väldigt hårt ansatta på vägen. Hela staden kokade. Det hängde flaggor på alla balkonger…
– Med tanke på historien med flygkraschen… Då kände jag att hela staden bubblade. Även att bli kapten var något jag tyckte var extremt stort.
Staffan Kronwall är så här långt ensam svensk om att vara lagkapten i ett KHL-lag.
– Ja, jag tror det är så. Min första tränare heter Tom Rowe. Senast var han i Österrike där han bland annat coachade Dragan Umicevic. Han ville ha mig som kapten första året, men han fick inte det för presidenten. ”Be inte om ursäkt för mig för jag säger inte att jag vill vara kapten. Jag är den jag är oavsett om jag har C, A eller ingen bokstav. Du får samma av mig ändå”.
– Efter tre säsonger kom en rysk tränare (Alexei Kudashov) som sa:
–”Du ska vara min kapten”.
– ”Du kan glömma det för vi kommer aldrig ha en import som kapten”
–”Det ska Presidenten skita i för det är jag som bestämmer”
– Jag blev faktiskt lite chockad för jag inte trodde han skulle få igenom det eftersom presidenten var mycket att det var en rysk stad, det ska vara ryska traditioner då det är en rysk hockeystad och en rysk kapten. Att jag sedan blev kapten var, som sagt var, faktiskt en av dom största höjdpunkterna i karriären.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Säsongen 2019/20 blev den nu 38-åriga svenskens sista säsong.
– Kroppen… Jag hade artros i höften som jag kände av redan i slutet av augusti. En vecka innan seriestart sa jag till vår läkare att något måste vara fel och att jag inte sov något på nätterna. Det var som en konstant tandvärk i höfterna. Dessutom rasade jag tolv kilo i vikt.
– Man gjorde en magnetröntgen som visade att jag hade artros i höften. Dom kunde inte göra så mycket åt det så det blev att jag käkade lite piller. Det dröjde en månad. Sedan var vi i Kina. Jag satt på flygplanet från Kina till Khabarovsk. Då kom Anton Lander:
– ”Hur mår du egentligen?”
– ”Jag har så jäkla ont i min höft.”
– Jag trodde att jag skulle svimma eftersom jag hade så ont i min höft. Han kallade på läkaren och dagen efter gjorde vi en ny magnetröntgen och konstaterade att det inte var något bra. Jag fick två olika alternativ. Antigen skulle jag operera mig, men då skulle säsongen och karriären vara över. Alternativ två var att köra kortison. Sedan fick det hålla så länge det kunde.
Kronwall valde alternativ två.
– Det fanns inte på kartan att jag skulle kasta in handduken i september. Jag ville få ett bra avslut så jag kämpade på med sprutor, men jag rörde mig inget bra. Det blev en tuff säsong för mig hälsomässigt, men även resultatmässigt. Jag spelade inte så bra som jag var van att spela.
– Jag kämpade mig ändå igenom hela säsongen, vilket jag är stolt över även om det kändes att jag spelade sista två månaderna på ett ben. Jag fick i alla fall ett avslut, spela en sista match, vilket jag är glad för.
”Hemma-VM, jag ska kunna se mig själv i spegeln efter turneringen och säga att jag gjorde allt jag kunde för att göra mitt bästa. Att det sedan gick hela vägen… Det är en saga”
Staffan Kronwall om VM-guldet i Globen 2013.
Staffan Kronwall kan även se tillbaka på en mycket fin landslagskarriär. VM-debuten gjorde han 2011 som 28-åring.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Jag var lite förvånad över att jag kom med till det VM:et. Den säsongen spelade jag i Djurgården. Jag fick inte så jättemycket förtroende av Pelle (Mårts) i första turneringen jag var med. Andra turneringen kom jag inte med. När jag blev uttagen till tredje turneringen hade jag problem med mitt ledband och valde då att tacka nej.
– Sedan åkte vi ut i match sju mot Luleå med Djurgården. Vi låg under med 3-0, kom tillbaka till 3-3. Sedan förlorade vi på övertid i sjunde matchen. Robin Jonsson gjorde sitt enda mål den säsongen. Den gick via (Josef) Boumediennes ben och in.
– Då blev jag uttagen till För-VM matcherna. Där gick det väldigt bra, men jag trodde ändå inte att jag skulle komma med när NHL-killarna kommer. Man är där på lånad tid. Jag kom ändå med till VM, fick en stor roll, spelade powerplay och allt gick jättebra. Självklart var det en besvikelse då vi förlorade finalen mot Finland.
– Det var en jättehärlig gemenskap då också. Pelles styrka som förbundskapten var att sätta ihop grupper som var väldigt starka tillsammans. Han lät spelarena styra laget till mångt och mycket. Han styrde, men släppte också väldigt mycket. Det här var en jättebra styrka han hade som ledare.
Som Staffan Kronwall nämnde tidigare spelade han tillsammans med sin bror Niklas i VM 2012. Året efter, då finalspelet avgjordes i Globen, fick han lyfta VM-guld bucklan som lagkapten efter finalvinst mot Schweiz.
– Det är som en saga. Om vi går tillbaka till det här med karma. Vi åkte ut tidigt med Lokomotiv och jag hade en månad utan is. ”Hur ska det här gå?”
– Jag åkte till Dubai på semester tillsammans med Martin Thörnbergs familj under två veckor efter säsongen. Då visste jag att jag skulle vara med i VM, men inte att jag skulle vara kapten. Jag tränade två pass om dagen under hela semestern i Dubai. Hemma-VM, jag ska kunna se mig själv i spegeln efter turneringen och säga att jag gjorde allt jag kunde för att göra mitt bästa. Att det sedan gick hela vägen… Det är en saga, säger Staffan Kronwall som samtidigt spricker upp i ett stort leende.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Turneringsstarten blev dock inte vad mad spelarna och ledarna i Tre Kronor hade hoppats på.
– Det var konstigt eftersom vi hade haft en väldigt bra säsong med landslaget. Direkt i första VM-matchen blev det torsk mot Schweiz. Det kan såklart hända eftersom Schweiz är bra. Sedan studsade vi tillbaka och slog Tjeckien. Det kändes som vi var på banan igen då.
– Efter det fick vi verkligen kämpa mot Vitryssland, Danmark och Slovenien. Vi vann inte övertygande och spelet satt inte alls. Inför sista gruppspelsmatchen, mot Danmark, kom Sedinarna (Daniel och Henrik). Då sa Pelle: ”Sätt er ner i ett rum, kom fram till hur ni vill göra och kom med ett gemensamt beslut så kör vi på det”.
– Vi tog ett snack inom laget under en timme. Vi ändrade lite på vad vi tyckte var felet och behövde ändra på. Sedan körde vi på det.
En linje som, enligt Kronwall, skulle kunna beskriva som den klassiska svenska.
– Smartness, starkt försvarsspel… Med Sedinarnas intåg fick vi helt plötsligt ett helt annat hot i powerplay. Vi hade inte haft något riktigt första powerplay innan. Bland annat hade vi Loui Eriksson som stod i playmaker-position, vilket han inte var van vid. Hierarkin var så. Han var vår bästa spelare och då var det också han som skulle stå på den positionen.
– När Sedinarna kom föll allt på plats. Loui hamnade framför mål där han är som bäst. Dessutom hade Oscar Lindberg en fantastisk turnering och så vidare.
Hur viktiga blev Henrik och Daniel Sedin vid sidan av isen?
– Jag lärde mig mycket av dom två. Bland annat spelade jag i samma powerplay som dom och fick uppleva hur noggranna dom var. Det här är något jag ser i svensk hockey, rysk hockey eller hockey över hela världen, att det noggrannheten inte finns på den detaljerade nivån som dom hade.
– Dom satt och pausade bild för bild på video. Paus, paus, paus… ”Kolla på hans klubba i boxplay, han flyttar klubban där. Då lägger du passen så…” Det var precis så vi gjorde båda målen mot Kanada.
– Jag önskar att flera hade fått se och tagit del av det här för idag går hockey så väldigt fort. Då måste du kunna skapa dig tid och utrymme genom sådan här småsaker som ger dig fördelar gentemot motståndarna. Det finns inte riktigt tid för tränarna att jobba med sådana saker för dom är så fokuserade på sitt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
”Jag tog det väldigt hårt personligen eftersom jag har en stolthet i mig själv. När det betytt som mest har jag haft mina bästa matcher, men den matchen var inte min bästa”
Staffan Kronwall om besvikelsen i OS 2018.
Du fick även chansen 2018 att spela OS, hur var den upplevelsen?
– Det var jättehäftigt och en ruskigt cool upplevelse. Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig skulle fått spela ett OS om NHL-killarna hade varit med. I Sochi 2014 var jag med som en av reserverna som inte var på plats.
– Det här var en europeisk OS-trupp, men likväl var det väldigt kul att se OS-byn där atleter från olika sporter blandades. Man åt på samma ställe och så vidare. Någonstans känner jag ändå en bitterhet i bakgrunden…
Tre Kronor slogs ut av Tyskland i kvartsfinalen, vilket givetvis måste ses som en mindre skräll.
– Ingångsvärde i den turneringen var att vi kunde vinna den. Vi hade ett tillräckligt bra lag. Ryssarna var favoriter. Efter det tycker jag att vi hade det bästa laget.
– Vi spelade bra i grundserien, men hade haft problem med tyskarna redan i gruppen. ”Shit, dom här är bra”. (Jhonas) Enroth stod på huvudet och höll nollan så vi vann den matchen med 1-0. När vi sedan fick Tyskland i kvarten var jag inte helt övertygad om att det skulle bli lätt.
– Sedan gjorde vi vår sämsta match i turneringen mot Tyskland och förlorade med 4-3. Någonting som inte fungerade under turneringen var vårt powerplay. Det blev en frustration, varför fick vi inte det att lossna?
– Vi hade chansen att vinna ett OS, men åkte ut i kvarten… Där var jag besviken på mig själv för jag tycker att jag hade en bra turnering, men i just Tysklandsmatchen var jag inre tillräckligt bra samtidigt som vi som lag inte heller var det. Jag tog det väldigt hårt personligen eftersom jag har en stolthet i mig själv. När det betytt som mest har jag haft mina bästa matcher, men den matchen var inte min bästa.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Idag är du utvecklingschef i Lokomotiv…
– Chef vet jag inte. Jag håller på med spelarutveckling, rådgivare. Jag har inte varit i Ryssland så mycket som var överenskommet från början på grund av pandemin.
– Jag har haft en dialog med dom under året och haft några unga killar där som jag jobbat extra med. Hjälpt spelare med, som vi pratade om Sedinarna, detaljer i spelet som jag menar är helt avgörande om du ska ta ett steg till. Det kan handla om hur du tänker på banan, placerar dig, placerar klubban, skridskorna… Sådana grejer som kan skapa dig fördelar.
Gillar du att jobba med unga människor?
– Ja, jag tycker det är kul att följa resan. Se att det man ger gör att det faktiskt händer saker. Det här är något som jag tycker alla lag borde ha, men det finns såklart inte ekonomi för det. Jag antar att det är där skon klämmer.
– Min bror (Niklas) gör liknande för Detroit. Han analyserar alla draftval och ger feedback på alla sådana grejer.
Dessutom är du TV-kändis på C More.
– (Skratt) Kändis vet jag inte. Jag brukar säga att jag jobbar på TV.
Vad fick dig att tacka ja till det jobbet?
– Jag jobbade under VM 2019. Jag älskar hockey och ville ha något ben kvar i den. Rikard (Segerborn) ringde mig dagen efter säsongen var slut och sa att han ville träffa mig direkt då jag kom hem.
– Jag ville tänka på det, snacka med familjen och så vidare. Samtidigt var jag trött på att resa eftersom jag gjort det under alla mina år i Ryssland. Vi kom överens om ett upplägg där jag egentligen bara jobbade en gång i veckan. I slutspelet blev det mycket mer, men det blev framför allt lagom.
– Sedan är det som på alla arbetsplatser att har man bra kollegor så spelar det mindre roll vad man gör. Vi har väldigt kul ihop och det tror jag är grunden för allt. Vi är verkligen ett team där också. Jag kände alla experter sedan tidigare och även gjort med alla kommentatorer och programledare också så vi hade redan en relation.
– Det är jätteroligt och får följa svensk hockey efter att ha varit i Ryssland under nio år. Se vilka egenskaper och brister svensk hockey har.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Blir det en fortsättning på C More även i höst?
– Ja, jag har två år till på mitt avtal. Min intention är att sätta i gång i september.
Men framför allt är du tränare i Mälarö?
– Det är viktigast av allt, Team 12, avslutar Staffan Kronwall med ett leende innan vi tar en sväng ut på torget i Ekerö Centrum för att ta några bilder i det 30 gradiga solskenet.
