– Född i Malmö, men jag flyttade tillJakobsberg då jag var runt två år. Sedan hamnade jag ute i Nackadå jag var fyra år, berättar Reino Sundberg då hockeysverige.seoch OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom i Tullinge söder om Stockholmdär han bott sedan i mitten av 1980-talet.
– Pappa (LeifSundberg) fick jobb här uppe. På den tiden sålde hankopieringspapper till bland annat arkitekter.
Hockeyn komin i Reino Sundbergs liv efter det att han flyttat till Nacka.
– Jag började i Skuru IK. Varför det blev just hockey vet jag inte.Pappa spelade faktiskt fotboll i Malmö FF:s juniorlag. Han speladebland annat tillsammans med Calle Palmér som sedermera blev proffs(Legnano och Juventus).
– Sedan hängde jag med brorsan,Kenneth, och spelade hockey. Han är två år äldre än jag. Jagspelade även fotboll i Järla. Det gjorde jag fram till det att jagvar 17 år. Jag gick också till Djurgården när jag var 17 år.Först tränade jag sommarträning med Djurgården på Stadion. Sedantog man bussen och tummelbanan för att åka och träna fotboll.
– Sommarhockeyträningen var 18 till 20.30. Sedan var fotbollsträningenfrån hav nio till tio ungefär.
Varför valde duhockeyn före fotbollen?
– Egentligen har jag ingen aning.Jag kom med i TV-pucken två år. Första året var jag reserv. Andraåret spelade jag. Antagligen hade jag lite bättre förutsättningarför hockeyn, men jag har alltid tyckt att fotbollen varit kul.
– Anledningen till att jag blev målvakt var att min bror alltid villeskjuta på mig. Jag fick aldrig låna klubban utan fick stå hemma ihallen och ta emot puckarna. Sedan började det här medansiktsmasker på målvakter och skydden var lite ballare förkeeprarna.
Stod du matcher även utan mask?
– Jag hade kunnat göra det, men mina föräldrar tvingade på migmask. Jag sa inte så mycket om det förutom en gång. Efter att jagköpt första masken gick jag ner och spelade landhockey utan mask.Då fick jag en klubba över läppen. Det var bara att åka upp tillsjukan och sy, skrattar Reino Sundberg.
Var ni enidrottsfamilj?
– Ja, pappa hade spelat fotboll och gilladeidrott. Brorsan har spelat fotboll, hockey och handboll. Bland annatvar han med om att vinna St. Erikscupen i handboll. Dom hade ettriktigt bra 55-lag som gick till final i fotbollen och hockeyn. Sedanvann dom, som sagt var, handbollen. Det var samma killar som speladealla sporter.
Nu var det inte enbart ishockey ochfotboll som gällde för en ung Reino Sundberg.
– Nej, det varlite boxning också. Det var ute i Skuru. Jag tyckte boxningen varkul, men föräldrarna tyckte det inte var lika kul då jag kom hemhelt nedblodad efter att ha fått något slag på ”pipen”.
Reino Sundberg växte upp på Ugglevägen i Ektorp ochSkuru IK blev hans första hockeyklubb.
– Ektorp, som detheter, ligger nära Skuru. Jag var 16 år då jag debuterade iA-laget. Debuten minns jag inte mycket av, men det var lite nervöstatt komma upp i A-laget. Jag upplevde ändå att jag blev väldigtväl omhändertagen av alla som var där.
Var det iSkurus A-lag du hade förebilderna inledningsvis?
– Nej, dettror jag inte. Skuru låg i Division 3 på den tiden. Den jag tittadepå var ”Honken” (Leif Holmqvist). Han var så himla bra ochsenare har jag fått spela mot honom också.
Vart höllni hus med hockeyn då du fortfarande spelade i Skuru?
– Först var vi på Skuru IP. Sedan var vi uppe på Nacka IP. Där varvi egentligen hela tiden, men det fanns ingen hall då.
– NackaSK hade på den tiden ett bra Division 2-lag som ofta var upp ochknackade på dörren till det som då hette allsvenskan (dagens SHL).Dom var till och med upp i allsvenskan något år (1975/76) då blandandra Bert-Ola Nordlander spelade där.
”Att dom var lite äldre gjorde att jag valde Djurgården eftersom jag visste att jag då skulle vara lagets påläggskalv”
Reino Sundberg om valet av Djurgården.
En av tränarnaReino Sundberg hade i Skuru var Lars-Gunnar Jansson. Känd både somhockeytränare och expertkommentator på Radiosporten.
– Hanvar även med som tränare i TV-pucken. Jag hade honom även ijuniorlaget, men framför allt hade han hand om A-laget i Skuru. Jagvar ju upp där och tränade då och då. Vi har sprungit påvarandra under resten av livet också. Hockeyhallarna är ju inte såmånga och stora. Alla känner alla och det är bara kul.
EfterTV-pucken värvades Reino Sundberg 1974 till Djurgårdens juniorlag.
– Kurre Thulin från Djurgården hörde av sig. Samtidigt hördeHammarby av sig, men dom låg då i tvåan. AIK hörde också av sig,men dom hade Gunnar Lejdborg. Han är bara två år äldre än jagoch var riktigt duktig.
– Djurgården hade Peder Nilsson ochhan är sex år äldre än jag, 51:a, men också Roland Einarsson somär född 1948. Roland gick för övrigt bort för flera år sedan(2004). Att dom var lite äldre gjorde att jag valde Djurgårdeneftersom jag visste att jag då skulle vara lagets påläggskalv.
Givetvis blev steget över till Djurgården en kontrastjämfört med hur hockeymiljön var ute i Skuru.
– Jo, så vardet, men det funkade bra i Djurgården också och det var schysstakillar och allt det där. Jag har aldrig haft några sådana problemoch alla har tagit hand om mig. Det var bara Björn Palmqvist somkunde vara lite sur.
– Vi som lyckades överleva honom blevganska hyfsade. I alla fall dom flesta av oss, säger tidigareDjurgårdsmålvakten med ett leende.
Björn Palmqvist,Stig ”Stickan” Larsson, Claes-Göran ”Myggan” Wallin…
– ”Stickan” var jättesnäll. ”Myggan” med, men Björn kundehacka på oss samtidigt som han brydde sig om oss.
– Vi speladeen veteranmatch i Helsingborg. Björn hade en speciell blick när komoch blängde på en. Jag stod i båset och öppnade inte dörren. Dåblängde han på mig och knackade till, precis som vanligt, så attjag hoppade högt.
– Jag sa ”jag känner igen den därblicken sedan tidigare”. Då garvade han bara. Nu vågar jag jusäga ifrån vilket jag inte vågade då.
Den ReinoSundberg mest delade målvaktsklubba med i Djurgården var PederNilsson. Pappa till VM-guldmålvakten Anders Nilsson.
– Han varhelt suverän mot mig. Vi umgicks inte privat. Han var polis och hadefamilj medan jag var ungkarl.
– Peder blev aldrig sur då jagfick stå före honom, men däremot blev han ganska sur på tränaren.Vi hade under alla säsonger en bra relation. Han pushade och hjälptemig. Roland Einarsson däremot kunde komma och köra bort mig frånmålet då jag var lite yngre när han ville stå. Peder var aldrigsådan.
Peder Nilsson.
En som spelade med Reino Sundberg i Djurgårdenvar Kenta Nilsson som kom att lämna klubben för AIK efter klubbensdegradering till Division 1 1976.
– Kenta var helt suverän dåvi spelade tillsammans. Vi spelade även tillsammans i juniorlaget.Han vann skytteligan i elitserien den säsongen vi åkte ur. När hansedan spelade för AIK säsongen efter var han också med högt upp iskytteligan (slutade fyra). Alla visste såklart att han var väldigtbra och lika skämtsam som han är nu.
– Palmqvist högg mycketpå Kenta. I Djurgårdens omklädnings fanns det pelare. Kenta sattpå ena sidan och Björn en bit bort, men på andra sidan av pelaren.Efter en period var han så jäkla sur på Kenta. Björn lutade sigåt ena hållet om pelare för att blänga och skälla på Kenta. Dålutade sig Kenta åt det andra och så där höll dom på.
– Kenta garvade hela tiden medan Björn blev mer och mer förbannad,men Kenta brydde sig inte och det var typiskt honom.
ReinoSundberg etablerade sig i Djurgården då laget åkt ut elitserien.Säsongen 1976/77 blev en säsong där alla lagen i Division 1 Östrasåg det som årets match att få möta Djurgården oavsett om detvar i hemmahallen eller på Johanneshovs Isstadion.
– Det varändå lite annorlunda. Åker du ur idag är det som att hälla urinnehållet ur en Coca Cola-flaska. Sedan ska du fylla på med vatteni den. Dom vi förlorade var Kenta och Lars-Göran Nilsson som bådagick till AIK. Lars-Göran hade kommit till Djurgården bara någraår innan. Alla andra stannade kvar ”Har vi åkt ur ska vi ävenvara med och ta upp Djurgården igen”.
– Säsongen viåkte ur var jag med i truppen som tredjemålvakt bakom Peder och Christer Wiberg och räckte inte riktigt till, men säsongen i ettanvar det bara jag och Peder.
Säsongen 1978/79, andrasäsongen efter återkomsten till elitserien, tog tränaren, Eilert”Garvis” Määttä, Djurgården till SM-final mot Modo.
– Peder stod alla matcher i det slutspelet. Anders Kallur kom till ossden säsongen, men även Bosse Berglund, Håkan Dahllöf, Mats Waltin… Det hade kommit många bra spelare efter att vi gått uppoch Djurgården satsade ordentligt den säsongen
– Vi börjadeden säsongen lite segt, men efter hand gick det bättre och bättre.”Garvis” var tränare, men vi hade då kanske behövt en tränaresom hade lite mer piska. Däremot hade vi bra spelare som gick in ochtog tag i saker och ting.
Modo vann finalserien motDjurgården. Samtidigt satt stockholmarnas stora stjärna, tidigareModo-spelaren Anders Kallur, på läktaren skadad.
– Modo hadehaft ett stabilt lag och trupp under en längre tid. Vi kom upp somnya och jag kan tänka mig att skillnaden var att Modo hade mererfarenhet.
– Kallur hade skadat bröstbenet och att han intekunde vara med var nog den största skillnaden. Han var otroligt braoch blev efter säsongen proffs i New York Islanders. Modo gjorde välrätt som skadade honom. Annars hade dom nog inte vunnit, sägerReino Sundberg lite skämtsamt och med glimten i ögat.
”Klart att jag blev sur, det är den inställning man har då man inte kommer med”
Reino Sundberg om att inte ta plats i truppen till OS 1980.
Säsong1979/80 etablerade sig Reino Sundberg som etta i Djurgården och fickchansen att spela i Tre Kronor för första gången.
– Ja,exakt. Kommer ihåg att (Valeri) Kharlamov skällde på mig en gångi debuten. Jag hade väl gjort någonting på honom. Matchenförlorade vi med 8-2.
Det måste ändå varit ettstort och snabbt steg från att varit reserv i Djurgården till attsäsongen efter spela i Tre Kronor samtidigt som du blev väldigtuppskriven i media för dina prestationer?
– Det där tänktejag inte på. Jag levde lite i nuet. Samma år var det OS i LakePlacid. Där var jag tredjemålvakt bakom Pelle (Lindbergh) och Willie Löfqvist.
Var det en besvikelse att du inte fick enplats i OS-laget?
– Jag hade varit med på För-OS i LakePlacid, men besviken vet jag inte… Klart att jag blev sur. Det ärden inställning man har då man inte kommer med. Wille varjätteduktig i Brynäs då och Pelle hade kommit fram i AIK.
– För-OS var en bra turnering. Bland annat var USA:s OS-lag där. Domvann ju guldet i OS. Vi ledde med 2-1 i den matchen inför sistaperioden. Sedan torskade vi med 4-2. Kanadas OS-lag var också med,men dom var inte lika bra. Under den turneringen var (Jan-Erik)”Biffen” Nilsson ledare.
Reino Sundberg var också densom vaktade målet under För-OS matchen mot USA. På bänken satt Peter Lindmark.
– USA var bra, en lagmaskin som aldrig gav upputan bara körde och körde. Det var collegespelare som speladematcher i International Hockey League, vilket var tredje ligan därborta. Det här gjorde att dom hade fått spela väldigt mycketmatcher tillsammans. Dom spelade även mot collegelag.
Ensom Sundberg spelade i landslaget med var Pelle Lindbergh som omkomefter trafikolycka i november 1985.
– Vi var bästa polare,säger Reino Sundberg som tystnar en stund innan han fortsätter:
– Vi spelade fotboll i Järla tillsammans. Han stod i mål ijuniorlaget där. Han är 59:a så jag är två år äldre än honom.Vi möttes ofta i korridoren på Hovet då han kom upp i Hammarby ochvi spelade mot varandra i juniorlaget.
Pelle Lindbergh.
Hur minns duidag 10:e november 1985 då Pelle kraschade med sin porsche vilketledde till hans död dagen därpå?
– Den dagen lär jag nogaldrig glömma. Det började med att en journalist som ringde ochfrågade mig hur det var att köra Pelles bil. ”Vad menar du?”Jag blev lite tagen på sängen och sedan avslutade journalisten medatt berätta att Pelle låg i koma i Philadelphia efter att hankrockat med bilen. Det var så jag fick reda på det.
– Jagspelade i Arosa då och bodde i Schweiz. Jag ringde hem till pappaoch han berättade vad som hade hänt. Däremot slängde den därjournalisten bara på luren.
Det blev spel i enVM-turnering för Reino Sundberg, 1981 i Göteborg. Eller rättaresagt så spelade han en period.
– Från början var jag tredjemålvakt. Det var stort att få komma med till VM och det hade gåttbra för mig hela den våren. Med var även Christer Abris som varjätteduktig, men han gjorde illa sig.
– Problemet för mig varatt jag inte fått så mycket träning sista månaden innanturneringen. ”Pekka” (Lindmark) och Christer stod alltid påträningarna och fick avlösning av mig när dom själva ville. Nuför tiden kanske man sätter spelarna som inte spelar på testcykelneller styrketräning, men den enda träning jag fick då var den medlaget. Där har det gått framåt senaste tiden.
– Jag speladeen landskamp mot Tjeckoslovakien i mars och VM började i mitten avapril. Det jag lärde mig efter den turneringen var att man behöverträna dubbelt upp för att hålla uppe konditionen, men jag till ochmed upp ett par kilo i vikt under VM eftersom vi fick mycket mat.
Hur minns du stämningen runt matcherna?
– Den var otrolig och fullt varje match vi spelade.
Hurofta blir du påmind om matchen mot Sovjet?
– Inte såmycket nu längre…
”Pekka Lindmark som ett spöke för oss allihop vid den tiden. Han fick göra misstag, men gjorde någon av oss andra ett misstag så var det ut”
Tre Kronor mötte Sovjet i nästsista omgången av slutspelet i VM. Peter Lindmark storspelade underförsta perioden och Sverige hade 0-0. Många, inte minstFörbundskaptenen Bengt ”Fisken” Ohlson, trodde att svenskarnaäntligen kanske kunde rubba den ryska björnen. I andra periodeninledde Sovjet en uppvisning som vi sällan skådat, varken tidigareeller senare. Efter två perioder var ställningen 0-6. Inför tredjeperioden fick Reino Sundberg hoppa in. Hur slutade då matchen? Jo,1-13(!).
– Det stod 6-0 när jag hoppade in. Sedan blev det sjubakåt i sista perioden. För att se det positiva brukar jag sägaatt jag var inne på ett framåt (skratt). Solen gick trots allt uppdagen efter också, men det var tufft. Speciellt eftersom jag intehade fått någon träning också.
– Just ryssarna sköt nästanaldrig innan dom hade öppet mål och alla motståndarna var borta.Det var passning, passning, passning... Sedan sköt dom då det var110 procents chans att göra mål. Så kändes det i alla fall påden tiden.
Du var ändå en explosiv målvakt, var detändå svårt att agera mot det här spelet?
– Ja, så vardet. När man inte spelar tappar man spelet även om explosivitetenfinns kvar. Man tror att dom ska skjuta och går, men då blir manyvig i stället för att ha det här lugna spelet där man väntar,väntar, väntar.
– Man ska inte heller glömma att vi varamatörer. Några var halvproffs, men dom flesta av oss hade vanligajobb. Det fanns bara Hovet för oss här i Stockholm att träna pådå. Vi i Djurgården tränade alltid halv fem till sex. AIK hade sextill halv åtta och sedan bytte vi medan Hammarby alltid fick tränahalv åtta till nio. Samtidigt tränade ryssarna hela dagarna vid denhär tiden.
– När jag senare var målvaktstränare i Schweizhade jag en spelare som hette Jevgenij Popikhin som hade spelat i detryska landslaget samtidigt som jag spelade i Tre Kronor. Hanberättade att dom blev väckta sex på morgonen, frukost och sedanbörjade första träningen vid halv åtta och höll på till nio.Dom hade tre is-pass om dagen. Sedan hade dom även simning,styrketräning, konditionsträning, rehab. Sista passet brukade varafrån sju på kvällen fram till halv nio. Så här tränade ryssarnaelva månader om året och var också betydligt bättre tränade äntillexempel kanadensarna.
Perioden mot Sovjet var denenda Reino Sundberg fick göra under ett VM.
– Det var ävennära att jag kom med till VM 1989, men då tackade jag själv nej.Jag höll på att bygga hus. Bland annat skulle jag varit med på enturné med Vikingarna till Italien och Sovjet. Vi skulle vara bortrunt två veckor, men det hade jag inte tid med.
– Då hade Peter Åslin kommit fram så det stod ett tag mellan oss två.Dessutom var Roffe (Ridderwall) i landslaget då. Även Göte Wälitalo spelade en del i landslaget. Samtidigt var Pekka Lindmarksom ett spöke för oss allihop vid den tiden. Han fick göramisstag, men gjorde någon av oss andra ett misstag så var det ut.
”Jag satte svansen mellan benen och åkte hem – det är vad jag ångrar idag”
Reino Sundberg om att lämna Philadelphia.
Vi backar bandet till säsongen 1981/82. Reino Sundberglämnade Djurgården och blev ettårsfall.
– Det blev litestrul med ”Benke” Broberg som var ordförande i Djurgården. Inteså mycket med Leffe Boork, men det blev lite strul där också.
– Djurgården hade erbjudit en kanadensisk målvakt, Robbie Moore, attkomma över. Det klumpiga här var att Moore var Pelles (Lindbergh)kompis som han spelat med i Maine. Jag fick redan på att han skullefå 30 000 dollar för att spela i Djurgården kommande säsong.
– Själv hade jag fått ungefär 2-3 000 kronor så jagtyckte att även jag borde få bättre betalt. Det här var efter attjag spelat VM. Dessutom hade ”Boorken” kommit från Hammarby. Medsig hade han Roffe (Ridderwall) som var hans favorit under flera år.Då valde jag att inte stanna kvar utan blev ettårsfall.
Vadgjorde du under den säsongen?
– Tränade mycket. Dessutomvar jag över till Philadelphia på en camp. Jag fick om jag villebörja spela i Toledo i International Hockey League, men då blev detstrul här hemma. Det här var då Mats Sundin hade åkt över ochskulle fört bli avstängd på livstid. Samma skulle det bli om jagåkt över, men jag satte svansen mellan benen och åkte hem. Det ärvad jag ångrar idag och självklart hade det inte hänt någontingom jag stannat kvar där.
Givetvis var det Pelle Lindberghsom låg bakom att Reino Sundberg fick den här chansen.
– Ja,så var det och det var en upplevelse. Jag spelade även två ellertre träningsmatcher med Philadelphia och Maine. Det var absolut ingavänskapsmatcher.
– Jag kommer ihåg en match då jag förststod och tittade ner i hörnet. När jag tittade upp låg tre, fyrapar handskar framför målet och det var fullt slagsmål. Jag minnsatt bland andra Behn Wilson var inblandad.
– En grej sompräntades in i huvudet efter det att jag varit där borta var attspelarna i NHL var stora. I American Hockey Leauge var spelarnakortare, men spelskickligare. När det kom till International HockeyLeague var det ännu kortare spelare.
Hur varrelationen till Benke Broberg och Leif Boork efter det här?
– Den var dålig. Leffe gick ut och sa att han hade petat mig, men såvar inte fallet. Det var jag som sa att jag hoppar över den härsäsongen.
Inför säsongen 1982/83 skrev Reino Sundbergpå för Hammarby som då var nykomlingar i elitserien.
– Hammarby behövde en målvakt. Dom frågade mig och jag hoppade på.En av anledningarna till att jag stod över en säsong var att jag dåskulle bli fri att gå till den klubb jag ville. Annars tog klubbarnaalltid betalt.
Hammarby gjorde förhållandevis en ganskabra säsong även om dom åkte ur med fem poängs marginal tillkvalplatsen som Modo intog.
– Säsongen var ganska bra. Vitorskade ofta med uddamålet, men hade mycket publik, runt 5000 isnitt. Vi var med i alla matcher, men sämre lag torskar ofta meduddamålet.
Efter en säsong i Hammarby väntade tresäsonger i Schweiz för Reino Sundberg där han representeradeArosa.
– Det var genom Olle Öst. Vi hade tidigare varit påträningsläger i Schweiz och spelat mot bland andra Arosa. Lagen därnere tog då alltid in spelarna som gjorde mål. ”Virus” (Hans Lindberg) var tränare där och i Sverige bygger vi alltid bakifrånoch framåt. I Schweiz byggde man framifrån och bakåt, men ”Virus”tog in mig och ställde mig längt bak.
– Att spela där var enupplevelse. Schweiz har blivit mitt andra land och jag har varitmycket där nere som tränare. Senast var jag i Arosa på derashockeyskola under några veckor. Jag har också många vänner kvar iArosa och många av dom jag spelade med bor kvar där.
”Vi torskade en del matcher. Då ville ledningen riva det där kontraktet, vilket inte var så kul”
ReinoSundberg inledde väldigt starkt i Arosa och sågs tidigt som en avligans absoluta toppmålvakter.
– Det var en lägre nivå därnere, men jag hade en press på mig eftersom det bara fick vara tvåutlänningar i varje lag. Det här gjorde att jag inte var en i lagetutan som utlänning var jag en av två. Går det dåligt får dusparken.
– Först skrev jag ett tvåårskontrakt. Sedanförnyade man det under år två. Det började gå dåligt mitt underandra säsongen och vi torskade en del matcher. Då ville ledningenriva det där kontraktet, vilket inte var så kul.
– Jag ficksparken, men jag anlitade en advokat där nere som kom från Arosa.Han såg till att jag blev kvar där plus att klubben och vårpresident fick betala min advokatkostnad. Jag hade ändå en väldigtbra relation med presidenten. Även efteråt.
Under ReinoSundbergs tredje säsong i Arosa bytte klubben tränare. In kom Timo Lahtinen.
– Han hade det nordiska tänket och han var kanskelite för snäll. Där nere skulle man ha en järnhand att styra med,men jag tycker jättemycket om Timo. ”Virus” var annars en somkunde bli förbannad Det bästa betyg en tränare kan få är välnär man sitter på bänken men ändå tycker om tränaren. I mittfall så satt jag till och med på läktaren, men tyckte omtränaren.
– Timo tog med sig en ny målvakt, Urs Räber, menhan slet sönder ett ledband i knäet, vilket jag själv också hadegjort året innan. Den innebar att jag fick stå nästan helasäsongen medan den kanadensiska backen (Pierre Lacroix) fick ståvid sidan av.
– Efter den säsongen drog sig Arosa urförstadivisionen på grund av att man inte längre hade ekonomi föratt spela där. Jag åkte hem efter den säsongen eftersom Arosaskulle spela i Division 1 och där fick inte lagen ha någrautländska spelare.
”Jag släppte in sju mål eller något och nästan så folk kastade burkar på mig”
Reino Sundberg om den "kräsna" SSK-publiken.
Efter tre säsonger i Arosa skrevReino Sundberg i stället på för Södertälje som då spelade ielitserien.
– Det var genom Dan Hobér. Han hade varit tränarei Davos och ville då ha mig till Södertälje. Han fick sparkenefter den säsongen. Efter det kom John Pettersson.
Vardet flera klubbar som var intresserade av dina tjänster efter tideni Schweiz?
– Nej, inte det året. Däremot ringde ”Honken”(Leif Holmqvist) året innan och frågade om jag ville komma tillHV71.
Hur var det att komma in i Södertälje, en ävenflytta hit till Tullinge?
– Då var det riktnummer och jagvar uppväxt i stan. Dit 08 går är gränsen för vart jag kan bo,skrattar Reino Sundberg och fortsätter:
– Jag var även nere iSödertälje och tittade på lägenheter, men nej. Tumba hade 0755.08 slutade här i Tullinge och det var en anledning till att jagflyttade hit.
– Det gick inte så bra för mig i Södertälje iförsta matchen. Jag släppte in sju mål eller något och nästan såfolk kastade burkar på mig. Den publiken är ganska kräsen. Sedanvar det vissa spelare, exempelvis Peter Loob, som hade lite näsan ivädret och var kaxig. Thom Eklund kunde också slänga ur sig ettoch annat ord i början.
– Det tog ett par matcher sedan vardom tysta i alla fall. Jag skulle nog säga att den bästa säsongenjag gjort var i Södertälje.
Glenn Johansson, Anders Eldebrink, Thom Eklund, Peter Ekroth, Conny Jansson… Det måsteändå ha varit ett ganska skönt gäng?
– Sedan kom (Mats) Hallin dit också så vi hade ett riktigt bra lag.
ReinoSundberg kom att spela i Södertälje från 1986 då laget låg ielitserien till 1992 då SSK var ett lag i allsvenskan.
– Tideni Södertälje var jättebra och nog dom bästa åren för mig.Tyvärr var jag skadad mycket. En gång slet jag av ledbandet itummen. Sedan drog jag av muskeln bak i benen. Dessutom fick jagdiskbråcket.
– Jag slutade i Södertälje då jag var 34 år.Då fick dom bära ut mig eftersom dom inte ville ha kvar mig längre.Hade dom inte sagt det då så hade jag nog fortfarande spelat,skrattar Reino Sundberg.
Södertälje tappadeallteftersom mark och säsongen 1990/91 åkte alltså klubben urelitserien.
– Vi tappade spelare. Bland annat försvann(Anders) Eldebrink till Kloten. När en person satsar mycket pengar,vilket Nisse (Andersson) gjorde, när blir dom mätta på något sättnär dom vunnit sitt SM-guld. Det kan ni se i många andra föreningarockså.
– Det är svårt att hålla i som Färjestad och domhär lagen har gjort under många, många år. Nisse var jujärnhanden hos oss.
Blev det mycket gnäll inom lagetoch klubben vid den här tiden?
– Så blir det när det integår bra. Vi fick Oto Haščák,men sedan fick vi inte många mer samtidigt som tre, fyra av våratongivande spelare gick. Glenn Johansson, ”Malin” (Tomas Jernberg) och så vidare.
Hur reagerade du på attinte få ett nytt kontrakt med Södertälje efter säsongen1991/92?
– Då blev jag ledsen och det var inte så kul.Samtidigt förstod jag Södertälje. Jag hade opererats fördiskbråck, men åkte på ett till.
Fanns det andraklubbar som var intresserade av att få dig till deras lag efter attdu fått lämna SSK?
– Ja, det var några småklubbar. Blandannat Haninge, men att sitta åka dit varje dag…
Duspelade senare ändå i Division 1 och 2 för Salem, Botkyrka ochTumba.
– Det var tre och ett halvt år efter att jag slutati Södertälje. Efter första diskbråcket tog det tre månader tilldet att jag stod på is igen. Andra diskbråcket kom sista säsongen.Vi spelade mot Almtuna och jag skulle bara ut och skjuta bort en puckdå det klickade till i ryggen.
– Det lustiga är att jagspelade perioden ut. Sedan gick det inte mer. Under fem, sex månaderhade jag världens diskbråck och behövde opereras en gång till.Efter den operationen tog det tre år att bli frisk. Samtidigt gickjag på brandskolan eftersom jag tänkte jobba som brandman iSödertälje.
Hur var det att göra comeback 1995?
– Det var kul och jag gjorde det också för skojs skull. Jag hade enbra kontakt med Salem. Bland annat spelade även Tomaz Eriksson där.Efter det började jag här nere i Tumba där Thom Eklund vartränare. Jag var både spelare och målvaktstränare där och harvarit i klubben och jobbat under många år.
– Bland annat harjag varit assisterande A-lagstränare, A-lagsspelare, målvaktstränareoch så vidare.
Hur ser ditt liv ut idag?
– Det är fullt upp med min 12-åring, Linus, som spelar i Tumba. Hanbörjade i Tullinge då han var tre år. Efter ett tag flyttade hanöver till Huddinge och var där under flera år. Sedan träffade jag Magnus Zirath på en tränarekurs. Vi snackade lite och hanövertalade mig att Linus skulle gå till Tumba. Det är ju nära därvi bor och jag hade ju varit i klubben under så många år. Sedanjobbar jag på 50 procent på Arlanda Express, avslutar Reino Sundberg.
FOTON
Ronnie Rönnkvist/Arkiv/Bildbyrån/Stickan Kenne
