Jesper Ollas växte upp i Siljansnäs en bit utanför Leksand. Han har genom åren blivit lite av en ikon i Leksands IF, men största framgången på isen nådde han med Brynäs. Alltså den klubb som det finns en speciell rivalitet med sedan 1960-talet. Idag jobbar han inom Leksands IF på juniorsidan, men vi inleder den här OLD SCHOOL HOCKEY i Norrköping.
– Pappa jobbade ett tag inom Vita Hästen i Norrköping. Hur hockeyn kom in? Jag vet inte exakt hur, men jag gick på några matcher i Himmelstalundshallen och såg Vita Hästen spela. Någonstans där måste intresset för hockeyn börjat, berättar Jesper Ollas då han, hans son Max och hockeysverige.se slagit oss ner i hemmet på Åkerö.
– Vi flyttade hit upp då jag var sex år. Jag hade hunnit gå på hockeyskola ett år där nere. Pappa har alltid haft mycket intresse av sport och varit allsidig där med hockey och fotboll. Vi var även på speedway i Norrköping.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Det blev också flera idrotter för Jesper Ollas efter att han flyttat upp till Siljansnäs.
– Jag satsade länge rätt hårt på fotbollen. Först i Siljansnäs. Sista ett eller två åren spelade jag inne i Leksand. Vi spelade i P16-allsvenskan där vi mötte lag som Örebro, Carlstad United, Brage och så vidare, men sedan valde jag hockeyn.
Familjen bodde ungefär en och en halv mil från dåvarande Leksands Isstadion och som så många andra idrottskillar och tjejer så ställde Jesper Ollas föräldrar upp och skjutsade.
– Det blev en mängd bilresor för föräldrarna. Vi var tre grabbar utifrån Siljansnäs som hände länge och kunde samåka. Utan på det sätt mina föräldrar (Mikael Pettersson och Yvonne Ollas) har ställt upp hade jag inte kunnat hålla på med hockeyn, så är det. Det är helt deras förtjänst att jag fick börja med idrotten och fortsätta hålla på med den.
– Pappa är från Vansbro, Dala-Järna, men har rötter både i Hälsingland och högre upp i Norrland. Mamma är från Siljansnäs och Almo. Själv har jag bott mer i Leksand än i Siljansnäs eftersom jag flyttade in hit till en lägenhet då jag började i nian.
Under säsongen 1999/00 kom chansen för Leksandsforwarden att representera Sveriges U16-landslag tre matcher.
– Det var grymt kul att bli kallad. På den tiden trodde jag nog att jag var helt överlägsen på allt. Jag hade ett väldigt självförtroende, men jag var bara med i en turnering och blev inte heller uttagen till någon mer därefter.
– Då var jag såklart besviken, men jag förstod efterhand att jag inte tillhörde toppen i den kullen, vilket jag hade åkt runt ett tag och trodde att jag var.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur minns du dom tre matcherna mot Finland som spelades i Bollnäs (0-3), Hudiksvall (5-2) och Alfta (1-1)?
– Att dra på sig landslagströjan var jättehäftigt. Morsan och farsan var och tittade på matcherna och efteråt tog dom några bilder.
”SLASHADE RESERVMÅLVAKTEN SÅ HAN BRÖT NÄSBENET”
Säsongen 1999/00 var Jesper Ollas med om att vinna J18-SM-guld.
– Det var en rolig resa och här var Fredrik Söderström med som coach. Jag var yngre eftersom det här var för årskullen född 1982. Alla 82:or var så pass bra att dom spelade i J20. Dom som spelade hela den säsongen i J18 var 83:or och 84:or.
– J20 åkte ur och vi i J18 var kvar. Då kom alla 82:or ner till J18 och det blev en tuff gallring. Jag spelade inte alla slutspelsmatcher. Jag spelade alla kvartfinaler (Västra Frölunda), ingen av semifinalerna (AIK), inte första finalen (Modo), men den sista. Det här var första riktiga stora grejen jag fick vara med om.
J20-säsongen 2001/02 drog du på dig 121 utvisningsminuter, hur var du som hockeyspelare vid den här tiden?
– (Skratt) Då började agenterna ringa eftersom dom tyckte det var asbra. ”Du gör mycket poäng och har många utvisningar, det är bra” Dom trodde att jag var en tuff powerforward.
– Jag hade flera matchstraff efter att jag försökt vara lite tupp på planen. Det var många heta matcher samtidigt som jag nog inte hade mognat till tillräckligt. Det brann för fort i huvudet.
Hade du ett hett temperament som junior?
– Ja, det hade jag. Däremot gjorde jag inte så jättefula grejer, men jag hade temperament och vägrade alltid att ge upp.
– Jag vet att det var några småfajter också. Jag minns att det var en incident med HV71. Dom slashade vår reservmålvakt när han stod i båset så han bröt näsbenet. Då hoppade flera av oss ut och det blev en jäkla grej. Matchen efter drog jag också på mig ett matchstraff i ren frustration. Den helgen blev lite stökig och då drog jag säkert på mig över 50 av dom 121 minuterna.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Slashade reservmålvakten?
– En av deras spelare blev intacklad i vårt bås. Som jargongen var så stod nog inte reservmålvakten tyst då. Han vände sig om och svingade klubban över näsan på honom och då blev det såklart kalabalik.
Inför säsongen 2003/04 var första tanken att Jesper Ollas skulle ta en plats i Leksand, men i stället blev det utlåning till Arboga i Hockeyallsvenskan.
– Att bli utlånad var mitt eget önskemål. (Anders) ”Masken” Carlsson var sportchef. Det var ett samspel mellan oss. Jag hade mognat i skallen och hade en bättre självinsikt.
– Jag kände redan på försäsongen att jag inte skulle få speltid i Leksand och då var det bättre att fråga om jag kunde få bli utlånad.
– I Arboga var det jättebra och det var ett grymt bra beslut att åka dit. Där fick jag förtroende, utveckling och på allvar lära mig att bo själv. När jag bodde här i Leksand hade jag morsan som sprang hem till mig med matlådor och tvättade.
– Där fick jag verkligen ta ansvar för mitt liv och jag tycker att det var en väldigt bra utbildning i Arboga. Samtidigt gick det upp och ner där också, vilket jag tror var jättenyttigt. Jag fick spela mycket, men var även åsidosatt i några matcher, vilket gjorde att jag fick kämpa mig tillbaka.
Arboga hade ett starkt lag med bland andra Aleksandrs Semjonovs, Henrik Björkman, Andrejs Ignatovics, Nick Angell med flera.
– Jag tycker att vi hade ett bra lag och roligt vid sidan av också. Sedan kände jag några sedan tidigare. Bland annat Fredrik Vestberg. Vi bodde nära varandra och hängde hela tiden.
– Där vi sitter nu är förresten Fredriks barndomshem. Vi köpte det här av hans pappa Tommy (Vestberg).
Desktop ad in article Mobile ad in article
”Det var då den största grejen i karriären. Just den säsongen var extremt lärorik”
Jesper Ollas om SHL-avancemanget 2005
Säsongen efter återvände Jesper Ollas till Leksand där han fick vara med om att ta steget upp till elitserien.
– Det var då den största grejen i karriären. Just den säsongen var extremt lärorik. Det roliga var att vi egentligen skulle börjat med samma grej igen. Jag och ”Masken” hade kommit överens om att jag skulle bli utlånad till Arboga en säsong till.
– På försäsongen hade jag varit forward 13–14 och spelade inte. Då kom vi överens om att låna ut mig en säsong till Arboga. Vi var helt överens. Hem, packade, tog med grejer… Jag skulle åka ner till Arboga på kvällen, men ”Masken” ringde på eftermiddagen. ”Du det har kört ihop sig lite…” Han hade missat reglerna eftersom Leksand hade åkt ut elitserien och spelade i Hockeyallsvenskan. Det var samma serie som Arboga och man fick inte göra utlåningar till samma liga.
– ”Vi kan inte låna ut dig, men kriga på…” Först kände jag det lite hopplöst och jag fick kriga mig fram den säsongen. Jag spelade inte så mycket, men av en slump var några sjuka och bortresta så det var ett ganska stort manfall till en bortamatch mot Skellefteå, vilket var en toppmatch.
– Jag skulle spela från start och hela den biten. Den matchen gjorde jag 1+2 i den matchen. Då vände hela förtroendet hos ”Pirro” (Per-Arne Alexandersson). Det var väldigt speciellt att allt just vände över en match.
Efter den matchen fick Jesper Ollas ett stort förtroende och spelade mycket.
– Jag hamnade med (Michael) Ryder, (Mikael) Karlberg och fick spela powerplay.
Vad betydde NHL-stjärnorna Michael Ryder och Francis Bouillon för det här laget?
– Dom var en extrem injektion. Ryder hade på den tiden en väldigt hög högstanivå. Sedan kanske han inte var någon allroundspelare, men direkt han hade pucken offensivt var det livsfarligt. Han var grym och med ”Challe” bredvid sig kunde han åka på öppna lägen och ytor. Sedan var ”Challe” den som styrde och serverade, men också kontrollorerade balansen mellan defensiven och offensiven.
– Bouillon var också grym. Han var en back som kunde göra allt och gjorde det också. Han var fantastisk.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Ni fick ändå inte ihop det då ni kom upp till elitserien, vad hände?
– Det började rätt tufft och det tog tolv omgångar till det att vi vann första matchen. Vi byggde en ny arena och fick inte spela vår första hemmamatch förrän i fjärde omgången. Det blev som en ond cirkel och vi fick ingenting att stämma.
Trots all bedrövelse resultatmässigt under säsongen fick publiken åter se riktiga daladerbyn mellan Leksand och Mora.
– Alla vi som kom från juniorerna hade mött Mora under alla år som pojk och juniorspelare. Nu är man bortskämd här i Leksand, men inramningen… Det var galna matcher och jag kommer ihåg att det var väldigt mycket uppsnack inför matcherna mot Mora.
– Det var extremt mycket fokus kring själva mediabiten då det gäller dom matcherna. Så har det egentligen alltid varit från det att vi backar bandet till nutid.
”FULLSTÄNDIGT KAOS”
Efter degraderingen spelade Jesper Ollas fem säsonger i Hockeyallsvenskan med Leksand. En tid som kantades av ideliga kvalförluster och stök inom föreningen.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Turbulens är väl rätt ord och fullständigt kaos, säger Jesper Ollas när han ska sammanfatta den här tiden.
– Tyvärr var det ingen trygghet för varken oss som lag eller förening. Jag var rätt ung, men det jag minns och som jag tyckte var segt och tråkigt var att vi hade en så stor omsättning på spelare. Jag kände aldrig ”det här är vårt lag”.
– Det var väldigt stora truppen dom här åren samtidigt som det nästan var en ny tränare varje säsong. Ingen trygghet alls, vilket man såklart känner av som spelare. Hur föreningen andas och är letar sig alltid ner till omklädningsrummet och A-laget.
– Känslan var att det aldrig fungerade. Leksand har hela tiden försökt, vilket man är bra på, men där och då blev det aldrig någon stabilitet. Det var nödlösningar hela tiden för att ta sig tillbaka. Dyra nödlösning. Hade man då vågat ha en längre plan så hade man förmodligen kommit tillbaka tidigare.
– Vi hade förmodligen en stark ekonomi sett i allsvenskan mått. Hade Leksand spenderat dom över tid så hade man, som sagt var, säkert tagit sig tillbaka tidigare. Samtidigt förstår jag att man ville tillbaka snabbt.
– Det måste såklart också varit svårt för ledarna då det aldrig fanns någon långsiktig plan från föreningens sida.
När började du spela med Johan Eneqvist och Johan Hägglund?
– Det måste ha varit 2007/08. Tomas Kämpe sa ”lika barn leka bäst” sedan satte han ihop oss tre.
– Vi var väldigt lojala och villiga att jobba hårt för varandra. Det blev en kemi där vi gillade varandra både som hockeyspelare och personer. Vi hjälpte varandra till framgångar. I grund och botten var vi tre killar som ville jobba hårt. Sedan hade vi lite olika spetsegenskaper, men i grunden var vi lika i tänket.
Kedjan gick flera säsonger under namnet ”krigarkedjan”.
– Jag skulle nog säga att det var första gången namnet ”krigarkedjan” var på någon kedja i Leksand. Det var väldigt uppskattat av oss samtidigt som det är en tacksam roll att vara i en fjärdekedja på det sättet.
– Fansen kräver egentligen bara att man jobbar hårt i en fjärdekedja. Det finns inga krav på att man ska göra poäng, matchavgörande mål och den biten. Det är tacksamt att gå in, skjuta, tackla och härja. Då gick fansen i gång.
Eneqvist, Ollas och Hägglund.
Senaste säsongen bestod Leksands krigarkedja av Martin Karlsson, Jon Knuts och Fredrik Forsberg. Jesper Ollas kan också se likheter mellan dom båda kedjorna.
– Jag kan absolut känna igen oss i den. Alla tre är likadana i sättet. Nu känner jag inte Fredrik jättebra, men jag känner Martin och Jon superbra. Jag vet vad dom känner och brinner för Leksand, men också vad dom har för inställning till att spela hockey. Att man gör det genom att arbeta hårt, vilket dom ser som grunden till allt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur tajta var du, Johan Eneqvist och Johan Hägglund vid sidan av isen?
– Då umgicks familjerna mer eller mindre varje dag. Johan Hägglund och jag pratar med varandra varje vecka och ses tre, fyra, fem gånger per år. Vi reser tillsammans och vi alla tre har fortfarande en stark relation, vilket är roligt.
”Jag tycker att det var en olustig känsla eftersom jag inte riktigt hade haft det på känn. Det var något som gjorde mig rätt besviken. Även om jag förstår deras besvikelse så trodde jag inte riktigt att det skulle vara så där”
Jesper Ollas om Leksandsfansen reaktion efter övergången till Brynäs.
Under säsongen 2010/11 klev Tommy Salo in som sportchef i Leksand, en säsong som kom bli Jesper Ollas sista på fem år.
– Det funkade bra. Han kom in, vågade saker och var ganska obrydd. Tommy vågade gå sin egen väg, vilket kändes väldigt bra då.
– Idag jobbar GM och sportchefer närmare laget än vad man gjorde på den tiden så jag såg honom inte så ofta.
Inför säsongen 2011/12 valde Jesper Ollas att lämna Leksand och skriva på för tyngsta rivalerna, Brynäs.
– Det var bara det alternativet som dök upp från elitserien. ”Masken”, som hade haft mig innan då han var här som sportchef, var med i Brynäs sportgrupp. Han gillade mig och hade sagt till övriga i sportgruppen att dom skulle titta på mig.
– Jag har fått återberättat för mig att Inge Hammarström hade skrikit rakt ut ”han ska vi inte ha eftersom han är en alldeles för dålig skridskoåkare”.
– Senare hade ”Masken” och Inge varit på någon juniormatch i Mora. När dom satt i bilen ringde ”Masken”. ”Du, får vi komma förbi så jag kan introducera dig för Inge?””Ja, det kan ni väl få göra”. Det här var efter säsongen och lite silly season. Jag hade inte heller bestämt vad jag skulle göra.
– Dom kom hit hem och Inge ställde bara en fråga. ”Vad kan du bidra med i Brynäs?” Då svarade jag något liknande att jag skulle i så fall vara den bäst tränade i laget. ”Masken” har sedan återberättat för mig att när dom satte sig i bilen tittade Inge på ”Masken” och sa ”honom tar vi”.
– Det var, som sagt var, bara Brynäs som kom upp med ett förslag förutom Leksand. Jag och agenten hade pratat jättemycket om att jag, efter två poängstarka säsonger i Hockeyallsvenskan, skulle ta chansen om jag fick den någonstans.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Givetvis var det väldigt känsligt att det var just Brynäs Jesper Ollas valde att spela för.
– Ja, så var det. Samtidigt kände jag att det inte skulle bli någon jätteförändring. Jag hade fått berättat för mig att Brynäs och Leksand var lika varandra som klubbar, historiken, fansen…
Var det så när du kom till Brynäs?
– Det skiljer sig lite. Brynäs lever också på en fin historia och allt det där. Det märkte jag av och det fanns många bra gamla spelare som var involverade här och där. Även om det finns likheter skiljer det sig en hel del i slutändan.
Hur reagerade fansen i Leksand då du skulle lämna för Brynäs?
– Det var hårt ett tag, men inte så att det kändes olustigt eller att jag var hotad. Mest påtagligt var det då vi möttes i SHL efter att Leksand gått upp. När vi spelade här låg all fokus hos hemmasupportrarna på mig.
– Jag tycker att det var en olustig känsla eftersom jag inte riktigt hade haft det på känn. Det var något som gjorde mig rätt besviken. Även om jag förstår deras besvikelse så trodde jag inte riktigt att det skulle vara så där. Dessutom gjorde jag mål för Brynäs här i Leksand, men jag firade inte.
– Det var en halvtuff övergång, men det lade sig och nu så här i efterhand ångrar jag ingenting. I Brynäs fick jag ta ett jättekliv i min karriär.
Jesper Ollas (vänster) firar SM-guldet.
VANN SM-GULD UNDER DEBUTÅRET I BRYNÄS
Under sin första säsong i Brynäs svarade Jesper Ollas för sex mål och totalt 20 poäng på 55 matcher, en säsong som avslutades med att Brynäs vann SM-guld.
– Jag fick en bra relation till Gävle och Brynäs. Det var väldigt kul att spela där.
Desktop ad in article Mobile ad in article
I Brynäs spelade även Niclas Andersén, Jörgen Sundqvist, Lasse Jonsson, Jonas Nordqvist och Daniel Widing som alla tidigare spelat med Ollas i Leksand.
– Det betydde jättemycket att dom fanns där. Vissa kände jag lite sedan tidigare, men många av dom blev jag jättebra kompis med under tiden i Brynäs och är nära vän med än idag. Att dom var där var ändå som en liten trygghet för mig.
Hur upplevde du guldresan och generationen med Jakob Silfverberg, Calle Järnkrok, Johan Larsson, Mattias Ekholm, Elias Lindholm med flera som kom fram under säsongen?
– Det var en helt fantastisk tid och vad roligt det var att få vara på den nivån. Jag hade innan det aldrig ens spelat ett slutspel utan mest kvalserier med ångest.
– Ett slutspel, spela varannan dag, möta samma lag i sju matcher, gå in i bubblan och verkligen känna sig som ett proffs… Det var en skithäftig resa att fått vara med om. Samtligt var det otroligt lärorikt att få uppleva vad som krävs av varje individ för att till slut ska bli ett lyckat koncept, säger Jesper Ollas och det syns verkligen på uttrycket i ansiktet att det här var en tid som fortfarande ligger honom varmt om hjärtat.
En som betydde mycket för guldlaget var enligt Jesper Ollas Jakob Silfverberg.
– Han betydde hur mycket som helst. Så här i efterhand var det helt fantastiskt vilka bra spelare vi hade. Vi var inte tippade som ett topplag och killarna som var bäst för oss var dom yngre, vilket var väldigt coolt.
– Vi äldre var ändå stabila, men spetsen låg på våra yngre killar. Silfverberg blev kapten och var en ledare för oss. Jag är superimponerad över hans mentala styrka.
Jakob Silfverberg blev stor guldhjälte 2012.
Hur upplevde du att ta emot Gävlefolkets jubel på torget efter guldet?
– Det var såklart speciellt och jättehäftigt, men jag vet att tanken slog mig att jag hade velat göra det här med Leksand.
– Kanske att det hade känts annorlunda om det varit efter mitt femte år i Brynäs och jag fått den känsla för stan och klubben som jag fick, men första säsongen… Det var roligt för mig personligen och med gruppen, men jag hade inte då riktigt knutit dom här banden med staden och klubben.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Kan du uppleva att det är lika kul att gå upp med ett lag som att vinna SM-guld?
– Det sista som hände för mig då vi gick upp med Leksand var större än SM-guldet. Det fanns ett så mycket större mervärde att gå upp med Leksand till SHL än att vinna SM-guld med Brynäs.
– För mig var det i alla fall ett helt annat mervärde att ta Leksand till SHL, bygden, klubben och historiken. SM-guldet var en helt annan känsla, att det mer var roligt och häftigt.
”Det sista som hände för mig då vi gick upp med Leksand var större än SM-guldet. Det fanns ett så mycket större mervärde att gå upp med Leksand till SHL än att vinna SM-guld med Brynäs”
Det blev fem säsongen för Jesper Ollas i Brynäströjan, säsonger med både stora framgångar, men också med tuffa motgångar på grund av skador.
– SM-guld säsongen, ett lite mellan andraår, ett tredje år som var sjukt bra. Där spelade jag med Jonas Nordqvist och Bill Sweatt. Vi tre fick allt att fungera och gjorde mycket poäng. Då kom jag även med i landslaget innan VM.
– När vi började sommarträningen för säsong fyra pajade ryggen efter att jag fått diskbråck. Allt bara fallerade.
Desktop ad in article Mobile ad in article
VAR NÄRA ATT LÄGGA AV
Det gick så långt säsong fyra att det var nära att han skulle ge upp karriären.
– Ja, det var väldigt nära. Det gick ett helt år och ingenting fungerade eller något som ljusnade, säger Jesper Ollas som drar en djup suck innan han fortsätter:
– Jag spelade en match hemma. Det var under en tid då det började kännas helt okej och jag hade varit på is. Jag gjorde mål i den matchen. Sedan åkte vi ner till Karlstad. Jag värmde upp, men kände att det gjorde väldigt ont. Det gick inte.
– När andra killarna gick ut till värmningen var jag tvungen att lägga mig på golvet. Då kom (Stefan) Bengtzén in och frågade vad det var. Jag svarade att det inte skulle gå. Den säsongen blev det bara rehab, röntgen och ingenting fungerade. Allt var trist.
– Femte säsongen spelade jag hela säsongen med ganska mycket smärta och problematik med ryggen.
Ryggproblemen har följt med Jesper Ollas även efter tiden i Brynäs.
– Jag har inte fått ordning på det och har pågått alla säsonger efteråt också. Bäst ordning hade jag på det sista säsongen här i Leksand. Innan det hade jag väldiga problem Det var mycket kiropraktik.
– Det är så med diskbråck att det härjar och knyter ihop hela kroppen. Jag kunde inte träna normalt och var betydligt sämre tränad än vad jag normalt brukade vara. Idag har jag lärt mig att leva med det.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Jesper Ollas i Tre Kronor.
Du fick under Brynästiden även spela med Tre Kronor, hur upplevde du det?
– Jag spelade fem matcher. Det skulle även varit en sjätte match, men då gick isen sönder uppe i Sundsvall, säger 37-åringen med ett skratt och fortsätter:
– Att spela i Tre Kronor var häftigt och grymt kul. Då var jag stolt över att få vara med. Jag var i en väldigt fin form. Däremot började min rygg krångla under dom turneringarna. Jag kommer ihåg att det inte kändes något bra, men jag höll mig kvar under några veckor.
Hade du en förhoppning om att komma med till VM det året?
– Nej, det hade jag inte. Jag kan inte minnas att jag trodde så hårt på det. Framför allt eftersom jag inte tyckte att det gick så bra i just dom här matcherna.
Desktop ad in article Mobile ad in article
ÅTERVÄNDE TILL LEKSAND: ”TUDELAD LYCKGLÄDJE”
Inför säsongen 2016/17 blev det klart att Jesper Ollas skulle återvända till Leksand. Ett Leksand som då tagit klivet upp i SHL.
– Efter min femte säsong i Gävle hade vi börjat förhandla med Brynäs om en fortsättning. Bengtzén ville bara, med tanke på mina problem med ryggen, skriva ett år med mig. Vi hade precis fått barn och jag är lite av en trygghetsmänniska på så sätt att jag vill vet över tid vad som händer och jag ska göra. Vi ville ha två år.
– Vi satt mitt uppe i förhandlingarna då Leksand spelade sina kvalmatcher mot Modo. Jag hade lite SMS-kontakt med ”Challe” (Mikael Karlberg) under serien, men det så mörkt ut för Leksand. När sedan Leksand vann uppe i Modo tog det inte mer än en timme efter matchen så fick jag ett SMS av ”Challe” där det stod ”Nu ska du hem”.
– Jag sa då till min fru, Johanna, ”Nu vill dom att jag kommer hem”. Det var en tudelad lyckoglädje. Vi hade rotat oss bra i Gävle. Johanna hade till och med rotat sig extremt bra där. Jag hade ändå alltid sagt att jag ville hem igen för att spela, få ett annat slut och spelat i SHL med Leksand.
– Johanna visste nog inte om hon skulle gråta eller skratta. Efter det började vi prata med Leksand och min ambition var att få komma hem igen.
Det blev en säsong i SHL för Leksand innan laget fick lämna finrummet igen.
– Vi jobbade såklart med små medel den säsongen, vilket inte är något att hymla om. Truppen var inte konkurrensmässigt stark jämfört med andra lagen. Vi hade bland annat en lägre spelarbudget.
– En kort tid under säsongen var vi och nosade på att ta oss upp och förbi strecket. Vi nosade på Örebro någon match, men vi fick inte riktigt till det. Jag tycker ändå att vi i slutändan gjorde det rätt bra med dom medel vi hade och var inte heller någon slagpåse.
– När vi sedan gick in i kvalet var det mentalt tufft. Mora kändes väldigt bra. (Jeremy) Colliton kändes så övertygande och stabil i allt man hörde om och från honom. Han var en sådan som nästan satte skräck i mig. I den matchserien kände jag att Mora var bättre än oss.
– Kommer du från en säsong i SHL och har en negativ trend, många som spelar med dåligt självförtroende och möter ett lag i en uppåt gående trend med ett bra självförtroende, då får dom det mentala och psykiska övertaget.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Var det ett sådant övertag Leksand fick säsongen efter då ni tog steget upp till SHL?
– Ja, lite så var det. Man är inne i ett ”flow” och jag kände igen mig så väl då vi mötte Mora min sista säsong. Det märktes hur påtagligt det var för dom. Hur tung ryggsäcken var som deras killar åkte runt med.
Innan vi reser till april 2020 och avancemanget till SHL stannar vi upp vid julhelgen 2019 då Tobias Forsberg skadade sig allvarligt i en match mot Almtuna.
– Det var så jävla tufft… Där och då visste vi inte hur det skulle sluta med allt. Jag har varit med om otroligt otäcka smällar i hockeyn tidigare. Det har hänt många saker under åren, men det har alltid gått bra. Den känslan hade vi i början, att det ”var som vanligt en tuff smäll, det kommer bli bra”
– Det brukade alltid gå bra. Jag minns Antti-Jussi Niemi som åkte in med ansiktet i plexit nere i Ängelholm och det var blod överallt. Jag träffade honom på sjukhuset i Falun veckan efter. Det var slangar och rör överallt och det rann blod ur örat, men några veckor senare var det okej. Så har jag alltid upplevt då det var en värre smäll, att det till slut ordnar sig.
– Här smög det sig på hela tiden. För varje dag som gick fick vi inte reda på någonting. Det vi hade fått veta var att Tobbe flugits med helikopter och behövde opereras.
Desktop ad in article Mobile ad in article
”I en machokultur som hockeyn fortfarande är finns det väldigt fina individer och människor bakom spelarna. Vi var många som kramade om varandra och det var massvis med tårar”
När det inte kom några besked om Tobias Forsbergs status så började Jesper Ollas och övriga i laget förstå att det var väldigt allvarligt.
– Det började infinna sig att ”helvete, det här verkar vara väldigt illa”. Framför allt var tystnaden mot oss i laget ruggigt frustrerande. ”varför säger dom ingenting till oss, varför får vi ingenting veta?”
– Just den dagen olyckan hände var det jättejobbigt att någon blev skadad och måste ut på bår, men jag trodde inte att det skulle gå så illa. Det förstod vi först senare när vi fick beskedet om hur det låg till.
Tobias Forsberg.
Kan det här tragiska påverkat att ni i slutändan tog er upp till SHL?
– Ja, vi blev så tajta som grupp. Vi satt i flera gånger i omklädningsrummet och pratade om det. Ibland kom en läkare och då och då även hans agent (Michael Reander). Vi fick sitta där och motta dåliga besked tillsammans. Alla var där för varandra, säger Jesper Ollas samtidigt som han blir blank på ögonen.
– Alla var där… I en machokultur som hockeyn fortfarande är finns det väldigt fina individer och människor bakom spelarna. Vi var många som kramade om varandra och det var massvis med tårar.
– Vi släppte aldrig tanken på honom och han nämndes jämt i olika sammanhang. ”Nu ska vi vinna den här matchen för honom”. Fansen sjöng för honom…
Desktop ad in article Mobile ad in article
Och sedan går ni upp i SHL på Tobias Forsbergs födelsedag.
– Det är ju så extremt och helt otroligt.
Pratade ni inför den matchen att det var hans födelsedag?
– Ja, vi hade koll på det, men det var nästan för bra för att vara sant. Sådant händer bara inte. Hur allt blev den säsongen, olyckan och rubbet. Att vi sedan hade chansen att gå upp på hans födelsedag, hur troligt vad det att något sådant skulle ske?
”KÄNNS BRA ATT HA SLUTAT DÄR OCH DÅ”
5:e april. Match i Smidjegrav. Leksand ledde med 3-1 i matcher. Det blir förlängning i den femte matchen. Tre minuter in i den snurrar Jesper Ollas runt bakom Moramålet, tar sig upp mot blålinjen och hittar en passning över till August Berg som gör sitt första mål för säsongen. Leksand var tillbaka i SHL.
– Jag såg att det var någon som kom på bortre och att det var en ”rightare” så jag kunde spela på hans forehand, men vem det var såg jag inte där och då.
– För det första spelade jag med ett väldigt bra självförtroende i den matchserien. Jag hade fått komma in på Tobbes plats från att ha varit nere på botten. Jag skulle ha varit en ledare på isen, vilket jag inte hade kunnat vara eftersom jag knappt spelade.
– Det var en tuff situation att försöka vara positiv hela tiden och hjälpa laget fast jag inte fick spela. Jag hade under våren byggt upp ett bra självförtroende och hade en bra dialog med Roger (Melin). Jag hade hittat tillbaka till spelet jag alltid velat stå för. Roger placerade mig ute på en kant. Jag hade varit mycket center sedan jag kom tillbaka till Leksand, vilket inte var min naturliga situation.
– Innan målsituationen uppkom försökte jag vara kreativ. Jag hade sagt till mig själv att jag skulle våga någonting. När det är ett slutspel och en sudden, oftast avgörs det inte av någons misstag utan att det är någon som vågat något.
Tanken var egentligen att Jesper Ollas själv skulle komma till ett avslut.
– Jag försökte ta mig loss för att komma in på ett avslut. Jag minns att jag tänkte skjuta, men upptäckte i sista sekund att det kom någon på bortre. Jag kom upp i ett så pass bra läge att försvararna måste kliva ut på mig.
– Dels hade jag han från hörnet i ryggen och jag tror det var två som attackerade så jag inte kom till något bra skottläge. Just då uppenbarade sig läget att spela över och det blev ju bra, säger Jesper Ollas som spricker upp i ett leende.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hade du bestämt innan att det här skulle bli det sista du gjorde som spelare?
– Inte helt, men det första jag gjorde var att ta ut tandskyddet, kastade upp det på läktaren och tänkte att jag aldrig mer skulle ha ett tandskydd i munnen.
– Efter några veckor hade jag funderingar på att hitta något annat, men jag hade lite bestämt att skulle kvalspelet gå bra så skulle jag ta mig en riktig funderare på om inte det skulle vara sista jag gör. Så som det blev och så här efteråt har jag inte ångrat att jag inte fortsatte. Det känns bra att ha slutat där och då.
Hur ser Jesper Ollas liv ut idag?
– Jag trodde att jag skulle ha mer tid för familjen när jag lade av, men nu hoppade jag på som junioransvarig i Leksand så det blev tvärtom, skrattar Jesper Ollas och fortsätter:
– Det är jättekul och en dröm att få fortsätta jobba med Leksands IF. Jag vill göra bra saker för den klubben eftersom den gjort bra saker för mig. Jag vill ge tillbaka till ungdomar så dom kan gå samma väg som jag ändå har fått göra. Ungdomar som kan gå ännu längre än vad jag gjorde. Jag nådde aldrig några himmelska resultat på det sättet.
Desktop ad in article Mobile ad in article
FOTON
Matchbilder: Bildbyrån
Porträttbilder: Ronnie Rönnkvist
