Old School Hockey – Jan ”Lill-Janne” Eriksson

Jan “Lill-Janne” Eriksson vann SM-guld med Brynäs två gånger och hade en lång karriär med både spel i Sverige och i utlandet. Förutom Brynäs gjorde han sig ett namn i Södertälje, där han även blev kvar senare i livet. I veckans Old School Hockey berättar han nu om karriären, gulden, smeknamnet och varför han flyttade till Södertälje.
–  Jag petade in lite mål samtidigt som det alltid var en fantastisk publik i Scaniarinken, säger han till Hockeysverige.se.

Det var inte enbart norrlänningar i laget under Brynäs storhets tid på 1960 och 70-talet. Tvärtom var flera av killarna från Gävle. Bland andra Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Hasse ”Länsmann” Dahllöf, Håkan Wickberg, Hans ”Virus” Lindberg, Wille Löfqvist, Lasse Öberg, Lars ”Bylle” Bylund, Lasse Hedenström och Jan ”Lill-Janne” Eriksson. 
– Idrotten kom in i mitt liv redan från början. Jag började åka skridskor tidigt, då jag var runt fyra, fem år. Farsan såg nog att jag kunde åka bra så han anmälde mig till det som då hette ”Arsenal-ligan” uppe vid Arsenalskolan vid Brynäsvalen, berättar Jan Eriksson då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom på Scaniarinken i Södertälje.  
– Vi spelade tvåmål på söndagarna, men det fanns inga pojklag då jag var i den åldern. Det dök upp lag när jag var i tio, elva års åldern. Jag hade även äldre kusiner som spelade. Dessutom höll jag på med både hockey och fotboll i Brynäs.

Varför valde du hockeyn?
– Jag var kanske lite bättre på det. Samtidigt, det är hockey som är den stora sporten i Gävle. Det är lite speciellt på så vis. 
– Bandy fanns inte överhuvudet i Gävle, men i pojkåldern lirade jag lite eftersom en i Brynäs, Per Hockman… Hockman-släkten är kända i Skutskär och lurade med mig på några bandymatcher. 

Hur stark var junior och ungdomshockeyn i Brynäs under slutet av 1960-talet och början av 70-talet?
– Jo, men den var bra. Bland killar 1953 och 1954 var det helt gäng som kom fram. Dels var det Jan-Erik Sifverberg som kom från Hofors. Från Hedesunda kom sedan Lenny Eriksson, Benny Westblom och så vidare
– Från att Gästrikland och Brynäs gick killarna födda 1954 till TV-pucks-final. Vi var även uppe i Junior-SM slutspel några år. 
– Det började där. Vi var och högg lite på elitnivå i dom åldrarna. Givetvis kom det upp många egna killar också och alla samlades upp i Brynäs. Många av oss hade lite tur också att det blev en generationsväxling i A-laget när vi var runt 17-18 år. Då bildade vi en femma med bara inhemska juniorer.   

“SLAGSMÅL PÅ TRÄNINGARNA”

Idag är intresset kring Brynäs till och från halvsvalt, men Janne Eriksson upplevde under sina år i A-laget att det var ett stort intresse för laget.  

– Vi hade ofta fullt på matcherna och jag minns att det framför allt var mycket folk på Leksandsmatcherna. 
– När vi spelade TV-pucksfinalen hemma mot Västerbotten har jag för mig att det var jättemycket folk och nog publikrekord för TV-pucken. Gävle var en hockeystad och är så fortfarande. 
– Samtidigt, fotbollen i Gävle på den tiden var inte så bra. Brynäs var det bästa fotbollslaget då och uppe i allsvenskan och högg lite grann.

Säsongen 1973/74 fick den idag 65-åriga gästriken göra debut i Brynäs A-lag. 

– Jag tror att det var mot Leksand. Dom bästa, bland annat Börje Salming, hade försvunnit. Det var en mellansäsong för Brynäs och jag fick spela dom sista tre matcherna, men jag gjorde nog ingen stor påverkan, säger Janne Eriksson med ett skratt. 
– Dom som drev laget och styrde var äldre killarna, men det var Tommy (Sandlin) drog upp dom stora linjerna 

Var det tufft att komma upp till det här gänget som dels var skickliga hockeyspelare, dels ställde väldigt höga krav på sin omgivning?
– Ja, så var det, men jag hade växt upp där och sett bråken med Salming-bröderna, när dom sköt puckar på varandra och det var slagsmål på träningarna, så jag visste vad jag gav min in i. 
– Det var aldrig någon som var elak. Första året jag var på träningsläger i Alfta var det slagsmål på tvåmålen. Inte några NHL-slagsmål, men det var bråkigt, rappades och var grinigt.

Var det även bråkigt efter träningarna och kunde det fortsätta under luncherna på Pigalle?
– Nu umgicks inte jag med dom äldre utan mer med killarna i min generation. Vi gick såklart också på Pigalle eftersom Brynäs såg till att vi skulle äta där. Vi spelade flipper, käkade, surra, men det var inget bråkigt. 

“KÄNDES SOM VI INTE KUNDE FÖRLORA”

Under sina år i Brynäs hade Janne Eriksson Tommy Sandlin som coach.

– Jag skulle säga att han framför allt var en bra tränare. Det var förmodligen den bästa hockeyträningen vid den tiden. Jag skulle nog säga att han var före sin tid, supernoga. 
– Vi fick veta vad vi var bra på, men också vad vi var dåliga på. Sedan fick man välja vad man ville förbättra. 
– Tommy skapade en trygghet. Det jag tyckte var bäst med honom var att inför varje match fick vi veta i princip alla svagheter och styrkor hos motståndarna ner på individnivå. I bussarna till matcherna delade han ut lappar med svagheter och styrkor hos motståndarna. Det var såklart en väldig fördel. Det kunde vara, nu ska jag inte säga i vilket lag, men det var en back som var dålig på att vända åt ett håll. Det hade Tommy sett och när det var match utnyttjade vi det. 

Säsongen 1975/76 var Janne Eriksson med och vann sitt första av två SM-guld efter att Stefan Canderyd avgjort i sudden death mot Färjestad.

– Det var egentligen första säsongen jag fick spela mer kontinuerligt och bidra. Jag började göra lite mål. 
– Då var det ganska uppdelat i Brynäs. Det var en landslagskedja med ”Krobbe” Lundberg, Canderyd, Martin Karlsson om dom killarna. Vi hade dom äldre med Tord Lundström, ”Prosten” Karlsson, Lars-Eric Eriksson (idag Ridderström). Sedan var det jag, Lars-Göran Nilsson, (Lars-Göran) ”Jajjen” Gerdin, Lasse Öberg och några till som nästan fick dela på tredjekedjan. 
– Jag fick även spela några gånger med Tord Lundström då vi hade några skador, men jag var glad om jag ens fick vara med. 
– Att vinna första SM-guldet var stort. Vi var ett väldigt bra lag och kände att vi kunde ta det där. Det var bara att åka med, säger Janne Eriksson med ett leende. 

Du gjorde mål i båda finalmatcherna mot Färjestad, uppmärksammades det medialt?
– Nej, det var fortfarande laget som vunnit. Jag spelade bra dom här säsongerna, men det fanns alltid någon som var bättre. Powerplay och allt sådant skulle göras av landslagsspelarna. Det var inget konstigt med det eftersom dom var bättre.

Var det stor skillnad att vinna SM-guldet mot Färjestad säsongen efter?
– Nej, det tycker jag inte. Det kändes som vi inte kunde förlora. I alla fall var det min uppfattning. 

Vad var det som gjorde att det var så stor skillnad på Brynäs och Färjestad vid den här tiden trots att ni möttes i SM-final två säsonger i rad?
– Egentligen vet jag inte. Första året jag var med i TV-pucken vann Värmland. Det var spelare födda 1955 med Dag Bredberg, Emil Meszaros, ”Affe” Thörnqvist och en massa bra spelare. 
– Vi hade fått stryk av dom här killarna i Junior SM-finalen födda 1953 (säsongen 1971/72) med 9-1. Då hade Färjestad en massa bra spelare, men Brynäs A-lag var annars bättre under dom här två åren. Mest beroende på vår topp och bredd. 
– Färjestad hade hela tiden ett bra lag på gång. Bland annat kom Bengt-Åke Gustafsson upp och var med 1977.

 “NI MÅSTE SPELA I ELITSERIEN”

Janne Eriksson blev kvar i Brynäs till och med säsongen 1978/79, men laget tog sig inte till några ytterligare SM-finaler under dom åren. 

– Nej, det stämmer. Säsongen efter, 1977/78, hade vi ett ännu bättre lag så den säsongen blev faktiskt en besvikelse. Där trodde vi nog att vi skulle vinna. Att vi inte gjorde det kan ha berott på ett övermod. 
– Vi vann serien ganska överlägset (fyra poäng före Skellefteå), men sedan fick vi stryk av AIK i den tredje och avgörande semifinalen nere i Göteborg. Jag vet inte riktigt vad som hände där med oss. Vi hade slagit AIK med massor (10-1) några omgångar före slutspelet så vi kanske blev, som jag sa, lite övermodiga. AIK var inte dåliga, men vi hade ändå övertag på dom inför slutspelet.

Säsongen 1978/79 blev det debut i Tre Kronor i ett dubbelmöte med Finland.

– Det var kul och jag skulle gissa att det var tack vare Tommy Sandlin som var förbundskapten då. Han tyckte nog att han ville prova mig där. 
– På den tiden var det inte så mycket TV-sändningar, men vi mötte Finland i en dubbelmatch uppe i Norrland och det gick hyfsat för mig. I dom matcherna fick jag spela med Canderyd och ”Krobbe” (Lars-Gunnar Lundberg). 

Janne Eriksson gjorde 2-2 målet i första matchen bakom Antero Kivelä, vilket också blev slutresultatet. 

– Ja, så kanske det var… Jag minns inte så mycket av det där målet, men vi hade roligt i alla fall. 

Är du besviken över att du inte fick fler chanser i Tre Kronor?
– Nej, det kan jag inte säga. Tommy ville ha med mig till Izvestija-turneringen det året, men jag slog sönder axeln en eller två veckor innan så jag kunde inte åka. Sedan blev det inte av något mer och säsongen efter gick jag till Södertälje.

Varför valde du att flytta ner till Södertälje trots att du hade gjort en väldigt fin säsong innan i Brynäs, bland annat näst mest mål i laget (13 mål) efter Lars-Göran Nilsson (14 mål)?
– Det kändes som att jag ville göra någonting annat. Jag hade inget riktigt jobb i Gävle, hade pluggat, men det hände liksom ingenting. Jag satt där på Pigalle samtidigt som några av mina barndomskamrater hade flyttat runt och bytt lag. Dessutom hade jag opererat min axel för andra gången. Sedan var jag här med en kompis…, säger Janne Eriksson som nickar ner mot isen där SSK:s A-lag tränar på för fullt.
– Han sa: ”SSK spelar en avgörande match mot HV71 imorgon”. Då ringde jag hit till kansliet och frågade om jag kunde få två biljetter, vilket jag fick. Då träffade jag Kjell Svensson här på rinken. Jag gick med mitella, men Kjell frågade om jag inte skulle komma hit. Jag svarade på skoj ”Jo, det kan jag göra, men ni måste spela i elitserien då.” 
– HV71 vann och Södertälje åkte ur, men dom hörde av sig och jag fick ett jättebra intryck av klubben. 

“JAG BLEV MER ELLER MINDRE KVAR HÄR”

Blev det en stor kontrast att komma till Södertälje?
– Ja, det måste jag säga. Jag hade aldrig spelat i något annat lag förutom landslaget, men jag hade växt upp i en annan miljö så det var stort att komma hit. Dessutom fick jag börja jobba här. Jag hamnade på Scanias IT-avdelning. Jag hade utbildat mig inom det i Gävle. 
– Södertälje hade värvat några gamla kompisar till mig. (Krister) ”Nippe” Bergström och (Tomas) ”Malin” Jernberg kom hit samtidigt som jag. Då kändes det som att det här var något jag ville prova. Känslan var också att jag kunde flytta hem igen om jag inte skulle trivas.  

Hockeymässigt kom Janne Eriksson snabbt in i Södertäljes spel. Under första Division 1-säsongen svarade han för 27 mål och totalt 45 poäng på 27 matcher i ett SSK som tog klivet tillbaka till elitserien. 

– Det gick bra här i Södertälje och det handlade bland annat om en känsla. Då jag spelade i Brynäs gjorde jag alltid bra matcher här nere. Jag petade in lite mål samtidigt som det alltid var en fantastisk publik i Scaniarinken.

 Vad tror du det betydde för Södertälje att ta steget upp på en gång med tanke på att det är en stad med starka hockeyrötter?
– Vi gick upp det året mycket tack vare att vi hade ett väldigt flyt i kvalet. Under seriespelet var både Hammarby och Örebro överlägsna. Vi var chanslösa.
– Örebro åkte ur i något kval (Luleå vann med 2-0 i matcher i play off Norra) samtidigt fick vi en Lidners knäpp och blev hur bra som helst. Mycket var det tack vare Anders Eldebrink. Som jag kommer ihåg det var det en av hans första riktigt bra säsonger. Dessutom var målvakterna (Lars Fernqvist och Åke Andersson) bra. Vi tog oss dit och sedan gick alla resultaten i kvalserien oss i händerna.  

Många säger att gå upp med ett lag nästan är roligare än att vinna SM-guld, hur upplevde du det där?
– Det var stort då vi gick upp. Även andra gången, men då kändes det mer som att laget och klubben var redo att ta det här steget. 
– När man går upp behöver man ha en plan för ”vad gör vi nu?” Hur det än är så är det stor skillnad mellan serierna.

Vad var det som gjorde att ni inte klarade er kvar första vändan?
– Jag tror inte att vi hade ett så mycket bättre lag än då vi spelade i Division 1. Dessutom fick vi lite skador som gjorde att vi helt enkelt räckte till. 

Hur trivdes du socialt att flytta till Södertälje?
– Jag blev ju mer eller mindre kvar här, säger Janne Eriksson med glimten i ögat och fortsätter:
– Jag trivdes jättebra på mitt jobb, men jag var även borta några år i Schweiz och Frölunda. Då hade jag träffat en kvinna som är härifrån. Vi valde efter tiden i Göteborg att flytta hem och jag fick tillbaka mitt jobb på Scania. Kravet då var att jag skulle jobba. Jag fick inte spela hockey. Då var det bara att sluta, men det gjorde jag i och för sig inte helt. 
– I stället hoppade jag in och spelade med IK Tälje som var farmarlag till SSK. Dom frågade om jag ville köra. På den tiden ägde förra laget mig även säsongen efter så Frölunda hade rätten på mig. 
– SSK hade ett bra lag på den tiden så det var nog egentligen ingen tanke, men dom ville ha upp det här laget till serien under elitserie. 

Janne Eriksson trivdes även i IK Tälje som då spelade i Division 2. På 30 matcher drog han ihop 38 mål och totalt 71 poäng. 

– Det var en rolig säsong. Laget bestod bara av lokala killar och Curre Larsson som tränare. Han var duktig och kunde hockey.  

“TRÄNAREN VAR INTE SÅ POPULÄR DÄR”

Om vi backar bandet lite så åkte du och Kent ”Kneten” Andersson till Ambri i Schweiz andraliga säsongen 1983/84, hur kom det här på tal?
– Södertälje var i Östberlin och spelade förssäsongsturneringar. Ett år var Arosa där. Tränaren i Arosa, Lasse Lilja, var svensk. Han hade sett mig och ”Kneten” i den här turneringen. Jag åkte ner och tränade där några dagar och sedan skrev vi kontrakt. 

Kent ”Kneten” Andersson slutade etta i lagets poängliga med 43 mål och totalt 81 poäng på 42 matcher. ”Lill-Janne” Eriksson slutade tvåa med 42 mål och totalt 68 poäng på 42 matcher.

– Laget hade åkt ur. Merparten av spelarna som hade varit med och åkt ur bytte lag så det blev som en nystart. I och med att dom tog oss svenskar till laget och en svensk tränare blev vi som ett paket. På den tiden var två spelare i lagen utlänningar. Resten var schweizare eller spelare som hade någon släkting som var det. 
– Vi hade en hård press på oss och fick spela jättemycket. Det var en totalt annorlunda upplevelse än den jag varit med om förut. Jag skulle säga att jag fick spela lite för mycket. 
– Man spelade utlänningarna mot utlänningarna, boxplay, powerplay, fem mot fem… Samtidigt spelade jag och ”Kneten” alltid ihop.

Hur var det socialt att bo där?
– Det var en utmaning. Ambri-Piotta är två små byar. Jag bodde i en stad någon mil bort, Airolo, någon mil bort i en bostad några trappor upp. En väldig olik miljö mot vad jag var van med, men jag var där för att spela hockey så det gjorde inte så mycket. Jag sov mest där.  
– Alla som var där och inte jobbade, schweizarna jobbade eller gick i skolan, tränade på dagtid. Sedan käkade vi ihop och umgicks nästan varje dag. ”Kneten” var duktig. Han hade sin familj med sig dit ner medan jag var där själv.

Valde du själv att flytta hem efter säsongen i Ambri-Piotta?
– Nej, vi fick inte förnyat. Det hade inte gått dåligt för oss, men jag tror tränaren kom lite på kant med klubben och det blev diskussioner högt ovanför våra huvuden. Dom ville förändra. 

Kent ”Kneten” Andersson:
– Det gick bra för både mig (44 mål) och ”Lill-Janne” (40 mål) så det var synd att tränaren, Lasse Lilja, inte var så populär där. I stället tog man dit en kanadensare som ville ha dit sina kanadensiska spelare. Det innebar att vi fick åka hem. 

Hade du gärna stannat en säsong ytterligare?
– Ja, det hade jag nog kunnat tänka mig. Det som förvånade mig var att i lagen vi mötte, många av kanadensarna som spelade där och inga som jag någonsin hört talas, om var bra.

“FRÖLUNDA RINGDE – VI ÅKTE”

I stället för en fortsättning i Schweiz flyttade Janne Eriksson till Göteborg för att spela med Västra Frölunda i Division 1. 

– Jag tror att gamla landslagstränaren, Arne Strömberg, hade hört om mig via någon. Innan var jag här och pratat med Nisse Andersson och Timo Lahtinen, men Södertälje var inte intresserade. Dom hade dessutom redan ett bra lag. 
– Nu vet inte jag bakgrunden till det, men det fanns inget intresse ifrån SSK eller Brynäs. Jag fick ta chansen som kom upp. Det är inte som idag då spelarna får hur många chanser som helst. 
– Frölunda ringde i alla fall och vi åkte ner dit. ”Malin” Jernberg var också med eftersom han antagligen hade lust att flytta från Södertälje, men han valde att stanna kvar i SSK. 

Frölunda hade åkt ur elitserien och stod inför en generationsväxling. Tränare för laget var under Janne Erikssons första säsong var Roland Mattsson. 

– Han var bra, men många av dom här kända spelarna i Frölunda hade slutat så han fick börja bygga om laget. Det kom in någon spelare från Färjestad och man tog upp några egna killar, men vi var inte redo för att gå upp till elitserien. 

HISTORIEN BAKOM SMEKNAMNET

Andra säsongen kom Thommie Bergman in som coach. 

– Han var också jätteduktig och kunde hockey. Samma där, att laget var inte tillräckligt bra för att gå upp. Andra säsongen vann jag den interna skytteligan i Frölunda och jag spelade i tredjekedjan med väldigt bra spelare. 
– Första året spelade jag med Roger Åhsberg och han var väldigt bra. Han gick tillbaka till Gislaved efter den säsongen. Sedan var det en kille som heter Jan Wickberg från Färjestad. Han spelade jag med under två år och han var en duktig hockeyspelare. 
– Göteborg var en svår tid. Vi kunde spela i Scandinavium med 1500 personer på läktaren. Intresset var noll, vilket var tråkigt. Annars trivdes jag jättebra i Göteborg. En fin stad och ett trevligt ställe att vara på. Dessutom var det bra killar som jag spelade med så laget var det inget fel på. 
– Har man ambitionen att gå upp som ett före detta elitlag tror jag att det är jobbigt som klubb. Det läggs ner lika mycket energi från ledare och i allt runtomkring. Det blir lätt, precis som här i Södertälje, att man lider lite av historien. 

Varför blev du inte kvar i Västra Frölunda efter att ha gjort två fina säsonger i klubben?
– Jag blev inte erbjuden något kontrakt. Ibland får man acceptera att det är så. Dessutom var det åldern. Jag tror Bergman ville föryngra laget och jag var 30 år då. På den tiden var det vanligt att man slutade i den åldern. 
– Dessutom hade jag problem med ljumskarna så att jag inte fick ett nytt kontrakt gjorde mig inte så mycket.

 

Hur har du följt hockeyn sedan du slutade i Tälje 1987?
– När jag kom tillbaka till Södertälje hade jag inte tänkt att spela mer. Vi hade börjat planera för familj och allt sådant. Dan Landegren och Sonny Danielsson frågade om jag kunde spela med Tälje så jag började träna med laget. 
– I samma veva fick jag frågan om jag ville börja som tränare på ungdomssidan i SSK. Under det året gick jag samtidigt en tränarutbildning. Säsongen efter tog jag över A-juniorerna efter John (Petersson) som gick upp i A-laget. 
– Det här höll jag på med under några år och det var jättebra killar. Södertälje var en av dom ledande klubbarna i Sverige då. Säsongen John tränade 67:orna med Peter Larsson, (Niklas) Gällstedt, Sam Lindståhl och alla dom här vann SSK både J20 och J19 SM. Samtidigt som A-laget var bra. Det var väldigt inspirerande för mig att komma in i den miljön med en massa hungriga killar. 

När fick du smeknamnet ”Lill-Janne”?
– Jag vet faktiskt inte riktigt om det var här nere i Södertälje eller uppe i Gävle, men förmodligen i Södertälje. Alla skulle ha väl smeknamn på den tiden. Det var ”Nippe”, ”Malin”, ”Krobbe” och så vidare
– En av mina personliga favoriter är ”Lill-Prosten”. Han var alltid en glad rackare och snäll mot oss yngre. 

“JAG VET INTE EFTERSOM JAG ALDRIG VARIT STOR”

Vilken kontakt har du med Brynäs idag?
– Den kontakt jag har idag är genom brorsan, Owe, som också spelat i Brynäs även om han under stora delar av sin karriär spelade i Strömsbro. 

Tränade ni ihop?
– Nej, det blev inte så. Det skiljer tre år mellan oss, så när han kom upp i det pojklag eller juniorlag, var var jag i ett äldre lag.
– Vi spelade några juniormatcher ihop några gånger. Sedan flyttade jag vidare, men vi möttes i någon träningsmatch då jag spelade i Västra Frölunda och han i Brynäs.

Mats Näslund fick frågan en gång om det var en nackdel att vara lite, hans svar blev ”Jag vet inte eftersom jag aldrig varit stor”. 

– Det han säger är helt rätt och såklart svårt att veta. Om jag hade varit två decimeter längre kanske jag hade haft något annat ”fel”. Det finns väldigt många korta idrottsmän som varit väldigt bra. Naturligtvis finns det många långa som också är bra. 
– Jag tycker det är konstigt att det generellt fokuseras så mycket på längden. ”Han är stor, han är liten”. Det är mycket sådant och jag hör det ofta på C Mores sändningar. Jag vet inte hur lång Ryan Lasch är (170 cm), men han visar väl att det går bra att vara kort. 
– Jag tror att den hockeyn som spelas idag, med mindre hakningar och tacklingar, även om det fortfarande tacklas, så går det fortfarande att vara lite kortare. Tillexempel i tre mot tre spelet har storleken mindre roll, tycker jag. 
– Jag säger lite som Mats att det inte går att göra någonting åt. Man är den man är och gör det bästa av det. 

Hur ser Janne Erikssons liv ut idag?
– Pensionär sedan ett år tillbaka, vilket är perfekt. Ser mycket hockey på TV. Har barnbarn, smågrabbar som vill hålla på med allt möjligt, avslutar dubble svenske mästaren Jan Eriksson. 

---

TV: Hockeyhistoriens tre bästa comebacker