Andreas Johansson har gjort avtryck både som spelare och tränare i svensk hockey. Han kom att spela 377 NHL-matcher och gjorde 82 mål och totalt 170 poäng. Lägg därtill två VM-silver och två VM-brons. Men för att lära känna hockeymänniskan Andreas Johansson börjar vi resan i Hofors, ungefär fem mil från Gävle. 
— Vi växte upp i en lägenhet under enkla förhållanden. Utanför där låg en uterink som man spolade upp då det var kallt. Där fick jag börja åka skridskor då jag var tre eller fyra år. Mina föräldrar har berättat att jag aldrig ville komma in på kvällen, säger Andreas Johansson med ett leende då vi ses på ett café i centrala Stockholm.
— Första skridskorna var två-medars, men det ville jag inte åka på länge eftersom jag tyckte det var pinsamt. Då fick jag ett par riktiga skridskor. Sedan tjatade min pappa in mig på hockeyskolan i Hofors redan då jag var fyra och ett halvt år eftersom jag hade tjatat på honom att jag också ville börja. Jag hade det här drivet att det var så otroligt kul redan från dag ett.

Spelade även pappa, Lars, ishockey?
— Han spelade lite grann, men min förebild var hans bror, Håkan som kallades för Joel. Han hade spelat TV-pucken för Gästrikland, hade flyttat till Stockholm för att spela i Göta/Traneberg och så vidare. Men framförallt spelade han i Hofors A-lag.
— När jag sedan kom upp i A-laget som 14-åring fick jag nummer sex för det hade Håkan haft. Du ska ha det numret Joel hade sa materialaren. Desktop ad in article Mobile ad in article

Hur såg ni i Hofors på Brynäs, en klubb som du faktiskt aldrig tillhört, som lag?
— Brynäs var allt! Runt 1979-80 började jag och pappa åka på deras hemmamatcher. Farsan köpte säsongskort för sista pengarna så det vart väl ingen utlandsresa det året ha ha…
— Jag skulle alltid vara där 20 över så jag kunde se värmningen, (Lars-Göran) ”Jajjen” Gerdin, (Anders) ”Masken” Carlsson och Tomas Sandström då han kom upp i laget med galler. Jag satt och studera hur dom sköt, vilka klubbor om hade, så jag var tok-brynäsare. Dessutom fick jag en korv i pausen.

HYLLAR LEGENDAREN

Andreas Johansson är alltså bara 14 år då han debuterar i Hofors A-lag. Säsongen är 1987/88.
— Då hade jag (Lennart) ”Tigern” Johansson och Yngve Söderström, som var Ulf Söderströms pappa, som tränare.
— Vi hade ett jätteduktigt 72-lag i Hofors. Jag är 73:a. Vi hade nio stycken med i TV-pucken. Halva laget var Brynäs, med bland andra Andreas Dackell, och andra halvan Hofors. Vid den här tiden hade fortfarande Hofors ambitioner. Bland annat spelade man i Division 1 då AIK, med Bosse Berglund, var nere och vände.
— Mina kompisar, bland annat då just Uffe Söderström, fick debutera året innan mig. Det där gillade jag inte riktigt. Jag visste precis när ”Tigern” skulle komma ut från ishallen efter träningarna. Då såg jag till att vara där och sköt på bandyplanen som låg där utanför då. Jag frågade hela tiden ”när är det min tur”. Han sa: ”du får vänta lite till pysen”.
— Till slut fick jag chansen i en hemmamatch mot Oppala från Gävle och jag gjorde två eller tre mål. Enligt Lennart Hovelius hade jag tydligen sagt efter mitt sista mål ”där ser du gubbjävel”. ”Tigern” gillade mig ändå för att jag hade det här drivet.

Just Lennart ”Tigern Johansson kom att bli en väldigt viktig person i Andreas Johanssons hockeyliv.
— Han var väldigt bra. För det första hade han en så enorm karisma och alla visste att han hade vunnit runt tio SM-guld som spelare och coach. Sedan hade han det där som jag gillar, att han stack ut och inte var som alla andra.
— Han kunde ringa och säga att han var sjuk och inte skulle komma på matchen. Då fick Yngve ta matchen mot exempelvis Sandviken. Efter matchen kunde ”Tigern” komma in och skälla ut dom som inte var bra. Då hade han stått på läktaren och sett matchen i stället. Han hade många såna sköna knep.
— ”Tigern” körde mig ofta hem efter träningarna eftersom han skulle till Gävle. Han hade en vinröd golf. Hemfärden brukade normalt ta sju, åtta minuter men med ”Tigern” tog det alltid en halvtimme för han skulle vara mentor åt mig och prata. Sedan lämnade han av mig hemma hos mina föräldrar. På så vis fick jag ett otroligt bra mentorskap. Han var hård, men han var också mjuk.
— Jag tror mycket på det här just att när en coach eller en ledare i arbetslivet hård mot dig så är han eller hon det för att den ledaren tror på dig. Då får en uppgift ”you better deliver”. Jag ser det som en komplimang att få det.
— Även om ”Tigern” formade mig en del så tycker jag hela Hofors-tiden formade mig. Det är en stål-stad. Det bodde 14 000 i Hofors då och 6000 av dom jobbade på verket. Fick du inget annat jobb så fanns det alltid jobb på verket. Jag ville inte hamna där utan jag ville bli hockeyspelare och hade min affisch med Börje Salming på väggen. Men det fanns alltid folk där som tyckte jag hade för höga ambitioner och det blev min morot.

Lennart "Tigern" Johansson.Foto: Bildbyrån

Efter två säsonger i Hofors skriver Andreas Johansson på för Falun.
— Jag fick chansen att flytta till Falun då Anders Kallur tog dit mig. Många tyckte det var för tidigt, men för mig var det första steget som ett bevis på att jag hade lyckats.

Varför blev det just Falun och inte Brynäs?
— Jag spelade redan seniorhockey, att då gå ner och spela juniorhockey tyckte jag och ”Tigern”, vi satt i vårt kök… Brynäs var väldigt rörigt då och olika som ringde mig varje dag, men jag var också upp till ”Ö-vik”, AIK, Djurgården och egentligen till alla lag i hela Sverige som hade ett hockeygym.
— Anders Kallur hade flyttat hem och jobbade som scout för Islanders men jobbade också åt Falu IF. Han frågade vilken linje jag ville gå. Nu var jag inte så intresserad av skolan, men jag sa målarlinjen eftersom farsan var målare. Då skräddarsydde Anders Kallur ett hockeygym i Falun åt en elev, jag.
— Klockan 7.00 och ibland 8.00 var jag och Anders själva i Falu Ishall. Jag tog bussen från Hosjö, där jag bodde då, tränade is och fys med Anders, gick till skolan, tillbaka på eftermiddagen och sedan tränade jag med laget på kvällen. Vi mötte lag som Örebro och Vita Hästen så det var en bra serie. Jag kom ihåg att vi hade derbyn mot Mora när ”Boorken” (Leif Boork) var tränare där och (Stefan) Ketola och ”Notan” (Mattias Norström) spelade där.

VALDE FÄRJESTAD

Det blev en tuff första säsong för den då 16-åriga forwarden från Hofors.
— Jag var yngst och det fanns inga andra juniorer i laget. Falun var ett lag som till och med siktade på att gå upp. Det var en jäkla tuff jargong och jag var ofta hackkycklingen. Leif Eriksson hade kommit hem från Malmö liksom Lars-Åke (Nilsson), den duktiga centern. Stefan Perlström hade kommit hem från Djurgården.
— Jag jagade dom här killarna på träningarna och Perlström hatade mig. Innerst inne älskade han nog mig, men han markerade och slog mig blodig några gånger fast jag hade galler. Det här gjorde att han till slut älskade mig också. Det där var en bra skola för mig.
— Andra säsongen gick det riktigt bra för mig, men för laget gick det dåligt och vi kom sist. Desktop ad in article Mobile ad in article

Det blev två säsonger i Falun innan Andreas Johansson inför säsongen 1991/92 flyttade till Karlstad för spel i Färjestad.
— Efter andra säsongen, då hade jag spelat i juniorlandslaget, skulle jag bestämma vart jag skulle gå. Då tyckte ”Tigern”, som var med i processen även då, att jag skulle gå till Färjestad.
— Jag ville till Brynäs, men dom gjorde ingen större ansträngning för att få mig. Brynäs erbjöd ettårskontrakt med Färjestad erbjöd tre år så jag kunde utvecklas i lugn och ro. Presentationen då jag kom till Karlstad var förstklassig.
— Jag sa först nej till Färjestad. Sedan ringde (Kjell) Glennert hem till oss i Hofors. Då sa han till pappa ”ta med pöjken och kom ner hit igen”, och så blev det.

Den sommaren blev också väldigt händelserik för Andreas Johansson.
— Junior-EM gick väldigt bra. Vi var ju 73:orna med ”Macke” (Markus Näslund) och ”Foppa” (Peter Forsberg), men jag hamnade alltid ett snäpp under dom eftersom dom var så väldigt bra.
— Draften som var den sommaren hade jag ingen koll på. Visst hade jag hört att jag kunde bli draftad, men det var först då pappa ringde och sa att det stod i Expressen att jag blivit draftad som jag fick redan på det. Det var Anders Kallur och Islanders som tog mig i sjunde rundan.
— Nu flyttade jag långt, 30 mil. När jag bodde i Falun kom mamma förbi med matlådor fast jag aldrig åt dom. Nu blev det mer på riktigt.

Det blev också en tuff start för honom i sin nya klubb.
— Jag gjorde illa foten direkt mot HV71 borta. Under den perioden misskötte jag mig. Jag åt fel mat och sökte mig till fel umgänge när jag var ute på krogen. Jag gjorde saker jag aldrig hade gjort förut. Dessutom tjänade jag pengar för första gången på hockeyn, 15 000 kronor i månaden var sjukt mycket. Det var knappt vad farsan hade på sitt jobb.
— Jag gillar att ha kul, men jag pratade med Håkan Loob nyligen om det här då vi gjorde en podcast, att jag nästan slängde bort ett år där. Fast jag haft en lång bra karriär så är det saker jag ångrar och det där är ett år som jag ångrar att jag inte hade ett bättre mentorskap. Jag själv klarade inte av det samtidigt som mina föräldrar satt hemma i Hofors. Dom jobbade och kunde självklart inte sitta och åka till Karlstad hela tiden.
— När jag var ute på krogen hamnade jag med lite äldre samtidigt som jag var skadad och gick upp i vikt eftersom jag åt dålig mat. Bara en sådan sak som det fanns ett McDonalds i samma stad. Det var som ryssar som blir nyrika, jag hade hela världen framför mina fötter, men det gick lite för fort.
— Jag tog mig igenom den perioden, men vi hade också ett sjukt bra lag. Det var inte bara att slå sig in där, Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Bengt-Åke Gustafsson, Kjell Dahlin, Peter Ottosson, Lasse Karlsson, Magnus Roupé, Jonas Höglund, Staffan Lund… Jag kan rabbla hur många som helst. Dom forwards jag räknade upp var landslagsspelare allihop. Jag spelade 36 matcher, men min is-tid var inte så stor.
— Jag skapade mig själv en jäkla uppförsbacke och det är därför jag idag vill att unga hockeyspelare tar vara på den här tiden i sina hockeyliv.

Hur tog du dig igenom det?
— Jag gick igenom några stålbad och var bland annat uppkallad till Harald Lückner och föreningen. Till slut bestämde jag mig bara och när jag väl bestämt mig så har jag bestämt mig.
— Då träffade jag också henne jag var gift med under många år. Hon är fem år äldre än mig och hon var viktig eftersom hon fick mig att bli lite mer seriös. Samtidigt visste jag att den här chansen aldrig mer kommer tillbaks. Bland annat ”deffade” jag ner mig tio kilo till säsong två.
— I samband med det började framgångarna komma. Jag blev mer intresserad av vad man äter och hela den biten. Oavsett om det är i arbetslivet eller idrottslivet så måste du gå igenom tuff för att lyckas och det där var en tuff bit för mig.

"GRYMT BRA LAG"

Färjestad har på pappret ett riktigt starkt lag, men trots det får laget lämna elitserien efter jul säsongen 1993/94 för att spela i allsvenskan.
— Vi hade ett grymt bra lag. Problemet under mina två första säsonger i Färjestad var målvaktssidan. Anders Bergman var en grymt bra målvakt, men han var skadad väldigt mycket. Bakom där fanns det inga vinnarmålvakter, vilket var det som Djurgården och Malmö vann på.
— Säsongen du nämner sticker Bengt-Åke och Thomas Rundqvist till Feldkirch. Lasse Karlsson, som var VM-center och vinner VM-guld, knäet på honom går sönder och han kan inte spela. Då har vi Mats Lindgren född 1974 och Mathias Johansson född 1974 som centrar. Man får göra om mig till center så det blir 19-20 åringar som ska driva laget. Vi var jättetalangfulla, men vi kunde inte axla den biten.
– Vi började serien med sju raka torsk. Då var det 22 matcher innan jul och vi hade en rad med elva matcher utan förlust, men då var det försent och vi hamnade i allsvenskan efter jul. Desktop ad in article Mobile ad in article

Ville fansen och folket i Karlstad se tränaren Jörgen Palms huvud på ett fat?
— Ja, det blev så. Sista matchen, den i Rögle då vi förlorade och blev klara för allsvenskan, kom Kjell Glennert in och körde ett tal ”Det är stora pamparnas fall i år”. Då hade PG Gyllenhammar fått gå från Volvo. ”Det ni läser i tidningarna om att ni ska få gå ner i lön behöver ni inte oroa er för. Ni får er lön, men vi ska upp direkt”.
— Det var turbulent, men vi unga killar men jag tror inte påverkades lika hårt som Håkan Loob och dom här som mer förstod innebörden om vi skulle åkt ur. Det var faktiskt klubbens existens det handlade om.
— När Per Bäckman kom in, det var inför OS i Norge, fick vi ett långt break. Vi började allsvenskan lite knackigt med förlust mot Vita Hästen och något lag till. Då kom jag ihåg känslan, att det här var inget bra. Då sparkade klubben Jörgen Palm och in kom Bäckman. Då fick vi tre veckor på oss att träna. Han kom in och var så jäkla tydlig och tuff. Vi fick energi på träningarna och sedan vann vi 18 raka matcher med dom tre sista mot Boden. Det var aldrig något snack och vi hade ett sjukt bra powerplay med Leffe Carlsson på backen, Håkan Loob på vänstern, jag på högern, Mats Lindgren och Jonas Höglund i slottet. Vi gjorde mål nästan varje gång vi var på isen. Vi vände det till något positivt och det vart en kul resa ändå.

"SKULLE GÖRA ETT VM INNAN MAN BLEV NHL-PROFFS"

Andreas Johansson kom med till VM i Globen 1995, men efter turneringen lämnar han Färjestad för spel i New York Islanders.
— Det fanns en oskriven lag som man följde och det var att man skulle göra ett VM innan man blev NHL-proffs. Du var inte redo annars. För mig var det och Tre Kronor viktigt.
— Jag hade tackat nej till att åka över året innan. Då ville Islanders att jag skulle åka över och spela i farmarligan. Nu gjorde jag ett bra VM i Globen och spelade bra hela säsongen i elitserien samtidigt som jag ville över dit och spela.
— Man kan säga att Håkan Loob var min agent. Vi står uppe på gamla herrgården och tar emot ett fax mitt i natten på jättemånga sidor. Håkan ville att jag skulle läsa, men jag sa åt honom att bara visa var jag skulle skriva på ”Jag skiter i vad det står” ha ha…

Det blir tre matcher för Andreas Johansson i Islanders under hans första säsong. I stället får han tillbringa större delen av tiden i farmarlagen Worcester och Utah.
— Det var så annorlunda då. Jag åkte dit dagen innan campen och det är inte som nu när agenter är där och tar emot dig, du lotsas in och så vidare.
— När jag kom dit till Kitchener, Ontario var det två listor i lobbyn på hotellet. Jag var i ena gruppen av 33 spelare. Tommy Söderström, Tommy Salo och Niklas Andersson var i den andra. Jag tyckte att det var jobbigt att behöva vara ensam svensk med tanke på språket. Dessutom var jag van med det svenska där materialaren kommer med grejer, men där borta var det ingen som ens pratade med mig. Första övningen i Sverige åkte man och stretchade lite, men där var det bara att köra direkt.
— Det blev lite av en chock, men det gick väldigt bra på campen. Jag och Zigmund Palffy spelade ihop. När det hade gått några veckor på campen började snacket gå, att jag var överraskningen samtidigt som jag gjorde en hel del poäng. Trots det skickade klubben ner mig. Det här var tio dagar innan premiären och det var lite tufft eftersom jag inte såg att det skulle komma.

Nu blev det alltså istället spel i farmarligan.
— Jag åkte ner till laget Worcester, spelade en träningsmatch mot New Jerseys farmarlag. Jag gjorde tre mål. Direkt efter matchen blev jag uppkallad. Då hade jag skaffat en agent och han sa att man bara testar mig och att jag tog det på rätt sätt.
— När jag kom upp spelade jag genrepet mot New York Rangers. Det var första gången jag spelade mot (Wayne) Gretzky och jag tekade mot honom hela matchen. Vi vinner med 3-2 och jag gjorde ett mål. Direkt efter matchen, jag hann inte ens duscha, blir jag inkallad till GM, Don Maloney, coachen Mike Milbury och alla andra som satt där. Jag skulle ner till Worcester igen.
— Då kände jag ”vad är det här”. Jag hade gjort precis allt. Då delade Islanders farmarlag med St. Louis Blues och Islanders hade lovat att skicka dit ett antal spelare. Dom som jag egentligen hade gått lite bättre än hade envägskontrakt och tjänade en halv miljon dollar medan jag tjänade 25 000 dollar, så det var mycket politik.
— Nu kanske inte jag var fullt redo ändå, men hade det varit idag hade jag fått spela in mig eftersom man nu har ett helt annat tålamod. Det var inget kul i farmarlaget eller rättare sagt, det enda som var kul där var att Christer Olsson också var där eftersom han tillhörde St. Louis. Varken han eller jag tjänade direkt några pengar då så han och jag fick hyra en lägenhet ihop tillsammans med våra respektive. Vi delade på en hyrbil och tog bilen till träningen på morgonen. Sedan fick vi skynda oss hem för tjejerna skull, handla och göra det dom ville göra på eftermiddagen.

"BARA ETT ALTERMATIV - BÖRJA SLÅSS"

Det blev ingen lyckad säsong för Andreas Johansson i Worcester då han bland annat ådrog sig en allvarlig ansiktsskada.
— Vi hade en coach, Tim Roberts, en ruggigt old school från Montréal. Han var bra mot mig i början, men sedan vände det där. Jag försökte göra allt för att passa in hos honom men till slut hade jag bara ett alternativ kvar och det var att börja slåss.
— Jag ringade in i kalendern vilket datum jag skulle göra det och började träna fighting efter träningarna med fightern i laget. Sedan gick jag på pumpen och gjorde mig väldigt illa. Jag bröt ok-benet, satte i åtta skruvar och bytte ut en del av skelettet i ansiktet och var borta väldigt länge.
— Efter det att jag kommit tillbaka, det här pratar jag med spelare om idag att bara för att dom blir petade så åker dom hem med svansen mellan benen, men man får bita i. Ofta får jag höra ”du var ju inget tuffare”. Jo, det var jag för jag bet i.
— En månad efter operationen sa läkarna på Boston University hospital att det var 50/50 om jag skulle kunna ha kvar mitt öga. Ögat hade tryckts upp under pannbenet av frakturerna. Idag mår jag bra, men jag fick 30 procent nedsatt syn på vänster öga, vilket jag fick reda på 15 år senare.

Trots den svåra skadan kämpade Andreas Johansson sig tillbaka till en mycket fin NHL-karriär.
— Jag kom tillbaka, började träna men relationen med coachen var helt körd. Då ringer Butch Goring. Han coachar i IHL som då var andraligan efter NHL. Jag spelade i AHL som då var tredjeligan. Han hade pratat med Islanders och sagt ”jag tar hand om pojken, skicka hit honom”.
— Då åkte jag till Salt Lake City och fick börja spela mycket. Tommy Salo var också där och det slutade med att vi vann mästerskapet ihop inför 19000 personer, en helt fantastisk resa. En stor anledning till att vi vann mästerskapet var att Tommy Salo var så sjukt bra. Vi slog Orlando i finalen efter fyra raka. Vi avgjorde hemma i sudden.

Under sin andra säsong i Islanders blir Andreas Johansson trejdad till Pittsburgh.
— Då hade jag först spelat World Cup, vilket hade gått bra, och jag tog en tröja direkt i Islanders. Sedan blir jag och Darius Kasparaitis trejdade i slutet av november. Islanders var ett ungt lag där Mike Milbury tränade skiten ur oss varje dag. Sedan kom vi till Pittsburgh med alla sina superstars. Det var som en stor country-club.

I laget spelade bland andra Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Ron Francis, Petr Nedved, Kevin Hatcher och Ken Wregget.
— Direkt då jag kom dit kom Tomas Sandström fram ”Tjenare hoforsan” på sitt Fagersta-mål. Dagen efter blev Fredrik Olausson trejdad från Anaheim. Pittsburgh låg dåligt till och Mario hade bara gjort två mål på senaste tolv matcherna så man bytte ut halva laget. Stu Barnes kom in, Jason Woolley, jag, Freddan, Kasparaitis.
— Kvällen innan hade jag varit hos Kenny Jönsson och Annelie på middag. När jag kom hem hade Rick Bowness i Islanders pratat in på telefonsvararen att jag skulle ringa honom. ”Vi har trejdat dig och Darius till Pittsburgh, Craig Patrick kommer ringa dig så lycka till där”.
— Då ringer Craig Patrick ”A flight leaving 9.30 to morrow morning from La Guardia airport, see you”. Jag sa till min tjej att jag måste dra till Pittsburgh imorgon. Jag och Darius drog dit och på den här tiden hade vi inga mobiltelefoner så vi kunde kollat träningstiderna. Vi missade träningen men dom säger till oss att det är match samma kväll mot St. Louis hemma.
— Jag fick hälsa på alla, men hade inte träffat tränaren ännu. I alla fall sa man till mig att jag skulle vara på arenan, Civic Center, vid halv fem. Jag och Darius åkte ner dit till halv fem. Jag tänkte att jag nog inte skulle spela. Mario ville ha dit Darius eftersom han hade blivit tacklad av honom så mycket. Så var dealen. Jag åkte med på ett hörn.
— Då blir jag inkallad till tränaren och han visar mig line-upen. Jag börjar titta längst ner. Jag var inte i tredje eller andra utan jag fick spela center med Mario och Jagr i första. Jag var så jäkla nervös och rädd, ringde min pappa från omklädningsrummet och sa ”kolla inte på sporten imorgon bitti för din son kommer ha skämt ut sig”. Nu gick det jättebra och jag spelade fram till ett mål som Mario gjorde. Desktop ad in article Mobile ad in article

Dick Tärnström har berättat då han spelade i Pittsburgh att det var Mario Lemieux som dikterade villkoren på träningarna, var det så under åren du var där också?
— När vi kom dit då hade åtta, tio man varken axelskydd eller hjälm på träningen. Jag och Darius var ju vana att tackla några varje träning så det blev en omställning.
— Vi fick skjuta Tom Barrasso på benskydden annars vart han grinig. Du kunde inte tackla dom här killarna som inte hade några axelskydd på sig och när Mario hade pucken, du kunde ändå inte ta den så det var bara att åka och byta, skrattar Andreas Johansson som säsongen därpå fick vara med om en stor förändring då det gällde inställningen i laget:
— Mario gick av träningen då han kände sig klar men efter säsongen lade han av. Ed Johnston, som var coach, slutade också. Då kom Kevin Constantine in och då blev det stentufft i stället. Då hade inte Jagr Mario med sig och det slog verkligen gnistor kring Constantine och Jagr. Det resulterade i att Jagr slutade mitt under säsongen. Han var bara inte där en dag.
— Laget var ändå fantastiskt bra. Vi fick in en målvakt, Patrick Lalime, som tog rookie-rekordet, mest matcher i rad utan att förlora. Han släppte in fem ibland, men dom här andra killarna gjorde sex, sju mål framåt. Jag spelade med Jagr och Lemieux ganska länge in första säsongen. Sedan fick jag en tackling borta mot Toronto av Wendel Clarke så jag bröt två revben. Då kom, Stu Barnes in från Florida och tok-levererade så jag blev av med min plats i den kedja.

"TAMPA OCH CALGARY VAR INTE BRA"

Islanders, Pittsburgh, Ottawa, Tampa, Nashville, Calgary, Rangers… Var trivdes du bäst?
— Det som var höjdpunkten i Pittsburgh var att jag fortfarande var i en etableringsfas. Det var där jag visade att jag kunde spela även om jag inte fick den rollen som jag kanske hade fått i Islanders om jag hade varit kvar där.
— Höjdpunkten var ändå mina två sista säsonger i Nashville (2002-2004). Då var jag trygg och hade etablerat mig. Ottawa (1998/99) var också fantastiskt. Inte bara då att jag gjorde många mål på få matcher. Utan jag, (Daniel) Alfredsson, (Andreas) Dackell och (Magnus) Arvedsson vi var ett så skönt team. Jacques Martin var en grym coach.Vi gjorde en grym säsong men åkte ut mot Buffalo då (Dominik) Hasek var helt ostoppbar. Tiden i Rangers var också bra.

— Det som inte var bra var Tampa Bay och Calgary. Det har och göra med att jag blev trejdad sommaren efter Ottawa trots att jag inte ville det. Martin ville ha kvar mig, men (Rick) Dudley som var GM i Ottawa, ägarna i Tampa tog in honom dit och jag var hans favoritspelare. Han trejdade bort Rob Zamuner, lagkaptenen, och en miljon dollar mot mig. Det här samtalet får jag hemma i Hofors på midsommar. Ja tänkte ”nej, jag trivs ju så bra i Ottawa”. Det där med palmer och golf skiter jag i. Jag är hockeyspelare och vill vara i en hockeymiljö.
— I Tampa var det jag, ”Nyllet” (Michael Nylander) och Fredrik Modin som var svenskar, men den coachen (Steve Ludzik) gillade inte svenskar. Jag vantrivdes verkligen sjukt mycket i Tampa så där begärde jag en trejd. Orsaken till det var att jag hade fyra frakturer i foten som tränaren visste om men ändå spelade mig utan att tala om det för mig, så jag var nära att stämma Tampa. ”Nyllet” blev också illa behandlad. Då tog Calgary mig och där hade jag det bra.

Ny coach för Andreas Johansson blev Brian Sutter.
— Det var en hårding. Dagen efter en förlust så smög jag efter väggen för att han inte skulle se mig. Det som hände då var att min dåvarande fru blev gravid och det hade varit för mycket på kort tid för mig och jag kände att jag ville till Europa eftersom vi skulle föda barn samtidigt som jag ville landa lite grann.
— Jag och Olausson var tajta då och han hade också fastnat lite. Då kom Bern och jag har alltid varit nyfiken så vi sa att vi kör en säsong i Schweiz och det blev jättebra. Min son (Wilson) är född där i oktober 2000 och jag fick pris som bästa spelare i ligan. Samtidigt plockade Rangers upp rättigheterna på mig under säsongen. När dom gjorde det ställde jag in mig på att jag ska spela så bra i Bern att jag får spela i Rangers. Det är ändå som att få spela fotboll för Barcelona.
— Då var Jörgen (Jönson) hemma i Färjestad. Även Micke Renberg var hemma. Vi tre spelade alla landskamper ihop den vintern och blev en bra trojka i Tre Kronor och fick avsluta med ett bra VM. Rangers-tiden kom också att bli helt underbar förutom 9/11.

"SÅG NÄR PLANET FLÖG IN"

Den tragik som utspelade sig då två flygplan flög in i båda tornen på Twin Tower på Manhattan var något som Andreas Johansson fick se på nära håll.
— Jag såg när det andra planet flög in i World Trade Center. Det här var första gången Rangers skulle köra campen i Madison Square Garden. Jag var på väg dit när jag såg det andra planet komma och röken som blev. Då hade jag inte ens märkt av det första.
— Jag frågade en man som stod i kostym vad det var som hände. Han sa att det var krig och då sprang jag. Jag visste inte om jag hade några shorts i Madison Square Garden så jag skulle in i en sportbutik där uppe. Men då sprang jag till arenan. Först då förstod jag vad som hade hänt. Desktop ad in article Mobile ad in article

Vad hände då du väl kom dit?
— Vi blev inlåsta där i nio timmar. Det gick inte att ringa och sedan fick vi inte lämna stan på några dagar. Jag var som alla andra, i chock och allt var chockartat. När tornen rasade skakade hela Madison Square Garden. Då satt jag på testcykeln för Glen Sather kom in och sa att vi skulle fortsätta göra testerna och försöker göra det bästa av situationen.
— Jag kommer ihåg att jag ville åka hem efter det där. Min son var inte gammal och när man blir förälder blir man extra känslig för allt, så jag var beredd att skita i hela karriären. Men Mark Messier sa till mig ”Vet du vad Andreas, nu gör vi det här tillsammans, New York ska resa sig”.
— Jag fick så jäkla mycket adrenalin när han sa det här. Vi var i Carolina utanför bussen när han sa det här. Det var ett tag efter att vi kommit igång igen. Det var så mycket som hände där med (George) Bush, man bröt någon match mot Philadelphia då han höll ett tal och alla började sjunga ”USA, USA”.
— Folk drog människor ur taxibilar bara för att dom var från Mellanöstern och spöade dom på gatorna. Propagandan man körde på TV var med syrianer som brände amerikanska flaggor, men dom bilderna var tagna tio år tidigare. Det var så mycket skit samtidigt som man inte visste hur det låg till med allt. Sedan började även konspirationsteorierna.
— Till slut blev vi en del i det här och var med i sorgearbetet. Vi var nere på ”ground zero” då man fortfarande hittade huvuden och armar. Själv vart jag fadder åt en brandstation i Harlem och var ibland där och hängde med dom som jobbade på stationen. Alla fick hjälpas åt. Det var ett otroligt lärorikt år, på ett tråkigt sätt, som jag aldrig glömmer.

Trots allt som skedde vid sidan av hockeyn och som var mycket viktigare än själva sporten gjorde Andreas Johansson en okej säsong i New York Rangers. På 70 matcher svarade han för 14 mål och totalt 24 poäng.
— Jag och Micke Samuelsson spelade med Messier i stort sett hela säsongen. Vi hade även Eric Lindros och Theo Fleury så ni kan förstå att det hände grejer. Brian Leetch, Mike Richter, Petr Nedved, Pavel Bure… Ändå bommade vi slutspelet.
— Själv gjorde jag 14 mål i en lite mer defensiv roll och fick mycket förtroende av Ron Low, coachen.

"EGENTLIGEN BORDE ALLA SÄNKT SIN LÖN"

Efter säsongen flyttade Andreas Johansson till Nashville.
— Allt var jäkligt negativt efter att vi missat slutspelet. Jag tjänade överlägset, verkligen överlägset minst. Det Eric Lindros tjänade på två veckor var lika mycket som min årslön. Då sa min agent i New York att vad jag än gör så skulle jag inte låta Glen Sather ta in mig i något rum och börja prata kontrakt, utan han får ringa mig. ”Hamnar du där kommer han äta upp dig”.
— Efter säsongen har man möte med coachen och efter det går man in till GM. Sather satt där med sin cigarr i mungipan och tuggade. Han kan se lite arrogant ut, men han har vunnit några Stanley Cup så man har en rätt hyfsad respekt för honom.
— Han lägger fram ett papper och frågar om jag vill vara kvar. Det ville jag ju och han ville också att jag skulle vara kvar. Det kändes så jäkla skönt. Han skrev på pappret exakt vad jag tjänade och sa att det är vad jag får. Jag var marknadsmässigt väldigt underbetald. Min agent och jag hade sagt att vi inte skulle vara giriga, men vi skulle i alla fall upp lite grann. Jag skruvade på mig och bad Glen ringa min agent. ”Andreas, du och jag behöver ingen agent, vem har du förresten?”. Han visste mycket väl vem jag hade och när jag sa vem det var sa han bara ”Never heard of him”. Då hade ändå agenten även Brian Leetch.
— Så du vill ha mer? Då kände jag att han började hala in mig och det är då man säger att man ska stå på sig men jag var in-målad i ett hörn. Jag försökte säga att vi ändå hade hoppats att jag skulle få ett par hundra tusen till. Då gick han igång ”Vad i helvete! Vi missade slutspelet och du tycker att du ska ha lönehöjning? Va fan!!!”. Han hade rätt i sak och egentligen borde alla sänkt sin lön.

Trots ”sur-förhandlingar” som Andreas Johansson uttrycker det blev det ingen fortsättning för honom i New York Rangers.
— Först ringde Calle Johansson från Washington och han ville ha in mig dit. Jag gillade Calle och det hade varit väldigt kul. Men Washington hade också ett ganska bra lag samtidigt som jag ville sätta min position för att se om jag kunde vara en offensiv spelare.
— Då får vi Nashville-samtalet. Dom säger ”första kedjan, vi vet var du gjorde i Ottawa med 21 mål på 59 matcher, här finns det inte bara en massa måsten utan här kommer du få spela”. Jag skrev på för Nashville och det var kanonbra. Nashville var ganska annorlunda, men det var en härlig tid. Barry Trotz har jag fortfarande kontakt med idag. En fantastisk coach och en go människa.

Varför väljer du att avsluta NHL-karriären och flytta till Schweiz 2004?
— Då kom lockouten. Under mina två säsonger i Nashville var jag den som hade gjort mest mål i laget. Men jag hade haft ett par tuffa skador och missat några matcher. Det använde Nashville emot mig.
— Nu skrev man inga kontrakt eftersom det var lockout. Det var bara att packa ihop igen och då ville jag i första hand spela hemma. Jag kontaktade Färjestad tidigt, men i det skedet hade dom sagt att man inte skulle ha några lockout-spelare. Jag ville inte ha en sommar till där jag inte visste vart jag skulle spela. Då började det med att Joe Thornton sajnade för Davos. Sedan dök Genève upp samtidigt som jag inte ville sitta i augusti och inte veta vart jag skulle spela.

Hur trivdes du i Schweiz?
— Nja, det var en ganska dålig tajming för mig eftersom jag nu började bli ett namn i NHL. Jag hade börjat visa att jag kunde vara i en ledande kedja och hade lite respekt i Nashville efter många års slit i ligan. Men jag var aldrig lycklig i Genève.
— Det var en tuff period. Jag var lagkapten men det blev ingen lugn och ro. Det kom lockoutspelare dit på tryout, men som sedan lämnade efter en månad. Geoff Sanderson kom, Michal Grosek, Derek Armstrong… När jag precis lärt känna dom här killarna så drog dom. Micke Samuelsson var också där men fick faktiskt sparken. Det här var inget kul eftersom allt var så rörigt.

Efter två säsonger i NLA, som ligan heter i Schweiz, återvänder Andreas Johansson till Färjestad.
— Inför säsong två i Schweiz kom NHL igång igen. Då hade det blivit ett nytt avtal så erbjudandet jag fick av Nashville var skitdåligt med tanke på vad jag hade gjort. Det var inte värdigt för mig att ta det avtalet.
— Vi pratade då bland annat med L.A Kings och några andra, men den typen av spelare jag var, alltså i mellanskiktet, vi fick endan jäkla pisk i den här förhandlingen. Våra löner halverades. Genève gav mig ett jättebra erbjudande, men då skrev jag också ett sidoavtal med dom att jag kunde lämna under säsongen om jag blir erbjuden över en miljon dollar. Då får jag ett erbjudande av Boston. Jag har kontrakt hemma påskrivet och klart.
— Men då fanns det inget som sa juridiskt att man kunde ha ett sådant kontrakt. Det var en sido-deal mellan mig och Genève-Servette. Vi låg dåligt till i ligan och jag var lagkapten. Då sa dom att det inte fanns något avtal och vägrade släppa mig. Min pappa kom ner från Sverige för att hjälpa mig att packa ihop eftersom jag skulle till Boston. ”Yes, fan vad kul”, men klubben ville inte veta av något avtal.
— Jag vägrade gå till jobbet under en vecka och sa till (Chris) McSorley att han och jag hade en deal. Efter en vecka tog alltså NHL-drömmen slut, men jag är så här efteråt glad för det eftersom jag efter säsongen fick möjligheten att operera mitt knä. Hade jag kommit till Boston hade jag antagligen inte kunnat göra mig rättvisa. På så vis var det bra att jag inte kom till dit och gjort dom besvikna. Men efter det hade jag fått nog och då åkte vi hem till huset i Karlstad och skriver treårskontrakt med Färjestad.

"FOLK KAN VARA JÄKLIGT ELAKA"

Det blir bara en säsong och enbart 19 matcher i Färjestad, vad hände där?
— Jag var i en sån jäkla superform inför den säsongen. Nu skulle jag visa dom i Karlstad vilken bra spelare jag var. Jag var så ung när jag var hemma förra gången.
– Jag flög fram i European Trophy, vi vann den och jag gjorde flest poäng. Jag var enormt het. Sedan fick jag den här kyssen i nacken som sedan blev starten till upptäckten av tumören i ryggen. Jag fick lägga ner efter 19 matcher den säsongen, vilket var tufft eftersom jag kommit hem för att leverera. Då mådde jag väldigt dåligt.
— Det var många som tyckte och tänkte om mig och folk kan vara jäkligt elaka. Jag kom hem till klubben jag gillade. Jag kanske överdrev, men jag fick dåligt samvete och låste in mig under den här perioden. Sedan fick jag börja om, bygga upp min rygg från början, jag gick med stavar, lade om min kost och så vidare. Samtidigt blev det infekterat mellan mig och Färjestad. Dom hade investerat pengar i mig och jag skulle leverera, vilket jag hade gjort på försäsongen. Sedan gick jag där skadad och kostade pengar.
— Jag kände från ett antal människor i föreningen att dom inte var så nöjda samtidigt som jag inte kunde göra någonting åt det, men jag kände mig så jäkla skyldig. Under säsongen hände det att jag inte ens gick ner till hallen… (Andreas tystnar lite innan han fortsätter). Jag skulle vara bäst i det där laget och leda grabbarna mot ett SM-guld, när jag då inte kunde leverera, det var inget kul.
— Jag kan förstå Färjestad, men jag kan inte förstå att vissa personer, då menar jag inte Håkan Loob och dom här personerna för dom förstår, utan mer folk högre upp som inte förstod hur det låg till.

Det blev en tuff resa tillbaka för Andreas Johansson samtidigt som det inte blev någon fortsättning för honom i Färjestad.
— Vi lokaliserade problemet. Jag hade på väg till diskbråck i nacken och en låsning i bröstryggen. Jag tränade upp mig igen och någon gång i juli då jag skulle börja säsong två ringer min agent. Han frågar om jag kunde tänka mig att åka till Ryssland.
— Nej, jag ville stanna i Färjestad och visa. Agenten hade pratat med Färjestad och dom var lite oroliga för min rygg. Då gjorde jag upp med Färjestad att jag åker till Barry Smith i St. Petersburg. Jag kände att som 35-åring skulle få vara med om ytterligare ett äventyr var bra samtidigt som jag alltid varit fascinerad av Ryssland.
— Färjestad och jag gjorde en presskonferens tillsammans. Det tråkiga var att vi inte sa samma saker som vi var överens om. Jag blev svartmålad utav helvete eftersom någon kläckte ur sig att ”vill man inte spela i Färjestad så ska man heller inte göra det”. Det var många som ringde på min telefon efter det, fans och allting. Allt vart så jävla fel. Men jag drog och det var väldigt skönt. Desktop ad in article Mobile ad in article

Säsongen 2007/08 i KHL blir väldigt bra för Andreas Johansson. På 48 matcher svarar han för 14 mål och totalt 35 poäng.
— I Ryssland hade jag det fantastiskt bra och spelade min bästa hockey, inte ”all time” kanske men inte långt därifrån. Min kompis Kasparaitis kom dit och det var skönt att ha en amerikansk coach som jag kände sedan tidigare. Vi gick till slutspel för första gången i klubbens historia så allt var verkligen jättekul.

Andreas Johansson skadar sig ånyo efter sin säsong i St. Petersburg, men försöker sig ändå på en comeback i Leksand efter ett års uppehåll från hockeyn.
— Jag gjorde illa mig i St. Petersburg säsong två. Jag hade kontrakt och försökte ta mig tillbaka, men brosket i foten gick sönder och jag fick en dom på att jag inte kunde spela hockey något mer. Trots det tränade jag upp mig igen och skrev kontrakt med Salavat Yulayev som hade (Viacheslav) Bykov som coach. Dom visste om problemet med min fot och jag sa till honom att klubben inte behövde betala en spänn om det inte funkar, utan då åker jag hem.
— Så blev det också och jag sa till mitt ex att jag var klar, men jag var inte klar. Det går ett par månader och inflammationen gick ner. Jag började träna med Skåre eftersom jag hade långa dagar och det var kul att träna. Jag spelade även någon internmatch med dom.

HADE LAGT AV - DÅ GJORDE HAN COMEBACK

Då får Färjestad några skador i sin trupp.
— Jag hoppade in och tränade med Färjestad i Löfbergs Arena och det var inga problem för mig att hänga med.
— Då hör Leksand av sig. Jag sa att jag hade lagt av, men jag fortsatte träna några veckor till. Patric Kjellberg var sportchef i Leksand och Håkan Åman var V.d. Jag kände mig piggare och piggare samtidigt som några i Färjestad tyckte att jag skulle åka till Leksand eftersom dom tyckte att jag såg hur vass som helst ut.
— ”Strumpan” (Leif Strömberg) och Christer Olsson var tränare och jag kände till slut att jag åker upp. Dom behöver inte betala mig någonting utan behövde bara fixa ett boende åt mig. Jag tränade med Leksand några dagar, flög verkligen fram och bodde bra uppe i Tällberg. Sedan var det match mot Mora. Det gick bra med foten så länge jag inte vred till den, men på matchen fick jag en vridning och då svullnade hela fotleden upp. Då bestämde jag mig direkt att ”thats it”, nu är jag klar.
— Ingen visste om omständigheterna så snacket blev att jag bara kom och drog. Det spekulerades i att jag fått en massa pengar av Ejendal, men det fanns inga pengar i det här. Det här gjorde jag för min egen och för Leksands skull.

Andreas Johansson har under åren varit en flitig gäst i olika landslag. Bland annat fick han vara med och spela i det Junior-VM som spelades i Gävle 1993 där kedjan med Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundström gjorde stor succé.
— Det var lite kul eftersom man lade lägret veckan innan i Hofors så jag fick vara hemma på camp. Vi spöade Kanada med typ 10-2 i genrepet. Då var ändå inte ”Foppa” och ”Macke” med eftersom man var rädd att kanadensarna skulle vara ute efter dom. Efter den matchen kände vi att inget lag kunde ta oss.
— Vi hade ett ruggigt lag med ”Foppa”, ”Macke”, ”Susse”, (Magnus) Wernblom, ”Linkan” (Fredrik Bremberg), (Mats) Lindgren, jag… Kenny Jönsson på backen. Men när turneringen började fick vi stryk med ett mål mot Kanada. Alla från Petter (Rönnqvist) i målet till oss utespelare gör vår sämsta matchen, en flänghockey.
— Det var en jättebesvikelse, hemmaplan och första gången ett junior-VM sändes på TV. Sedan var ”Foppa” så otroligt bra. Det var pinsamt att se hur han lekte med alla lagen. I matchen mot Finland gör han två mål ”short hand”. Först i tre mot fem och sedan i samma byte fyra mot fem. Då var det ändå blivande NHL-killar i Finlands lag.

Hur blickar du tillbaka på VM-debuten i Globen 1995?
— Det är ett av mina absolut bästa minnen i karriären. Jag var en landslags-fan sedan tidig ålder och såg varje turnering. Landslaget var för mig ”number one”.
— När jag vart uttagen till VM var det grymt kul. Jag bodde med Jonas Bergqvist och dagen innan, om det var nervositet eller sjukdom vet jag inte, får jag ont i kroppen, svettas och blir febrig. Jag kände ”neeej”. Då visste jag också att jag spelade för ett NHL-kontrakt. ”Berka” satte mig i ett badkar med iskallt vatten. Kallbad hade jag inte hört talas om då även om jag vet vad det är idag. Han berättade för mig vad som händer med blodcirkulationen och så vidare medan jag satt där och skakade eftersom det var så otroligt kallt.
— På morgonträningen var jag enormt pigg så när vi mötte Norge med Espen Knutsen i premiären hade jag turbo-ben. Jag gör ett så jäkla fint solo-mål och ytterligare ett mål i ett fullsatt Globen, det var så sjukt kul. Desktop ad in article Mobile ad in article

"VÄRSTA SOM KUNDE HÄNDA"

Tre Kronor tar sig hela vägen till final mot Finland.
— Vi slog ut Kanada. ”Affe” (Daniel Alfredsson) avgör i sudden. Nu var det inga proffs med men det brydde jag mig inte om. För mig var det grymt stort att bara få spela VM.
— Sedan mötte vi Finland och dom var för bra, Knatte, Fnatte, Tjatte alltså (Saku) Koivu, (Ville) Peltonen och (Jere) Lehtinen.
— Efter matchen var jag så förbannad på vissa spelare eftersom jag inte tyckte att alla gav järnet. Klart att det var nervositet, men jag var besviken. Jag ville verkligen inte förlora en final mot Finland i Stockholm. Det var väl det värsta som kunde hända idrottsmässigt.

Andreas Johansson har även spelat två World Cup 1996 och 2004.
— World Cup 1996 var väldigt kul eftersom jag var osäker på om jag skulle komma med efter mitt första tuffa år i USA. Kent Forsberg och Barry Smith hade varit borta och kollat på mig under slutspelet i farmarligan och jag kom med.
— Finnmatchen här när ”Foppa” och ”Sudden” gör dom här två målen (skratt) var bland det värsta jag varit med om.
— Mot Kanada, matchen som spelades i USA, var vi bättre, men dom hade ett så jäkla bra lag och avgör så småningom i femte perioden. Dom slänger in en puck som flänger och far. Innan det hade både ”Nyllet” (Michael) Nylander och ”Garpen” (Johan Garpenlöv) skjutit i stolpen.
— Personligen hade jag en låg roll i början av turneringen, men i slutet fick jag spela väldigt mycket.

Jag var på OS i Nagano 1998…
— Jag med, skrattar Andreas Johanson

Vad hände mot Finland i kvartsfinalen?
— Vi blev så jäkla uppskrivna, vilket alla lag blev eftersom det var första gången NHL-proffsen var med i OS. Sedan vart det Uffe Samuelsson-grejen mitt i allt (han var amerikansk medborgare och fick inte spela för Sverige). Det störde verkligen.
— NHLPA hade redan bokat flyg för finnarna hem dagen efter. Det var också därför inte vi riktigt kunde ta oss hem direkt som vi borde. Man fick boka om allt. Men anledningen till att vi förlorade mot Finland var framförallt för att vi gör en dålig match.

Har du tackat nej till VM någon gång?
— Nej, men jag har åkt till VM skadad en gång. Det var i Tjeckien då ”Foppa” fick den där tacklingen i ryggen av Rob Niedermayer. Då åkte jag dit med dålig axel och gick på sprutor.
— Jag hatar när folk tackar nej till VM. Idag är det någon jäkla epidemi att tacka nej och ja köper inte att en förbundskapten ska behöva åka runt och fjäska. Det är inte (Rikard) Grönborgs förtjänst att många NHL-spelare kom till VM i år. Spelarna åkte för man ville representera Sverige, punkt slut. Det där har blivit en medial grej där man gnäller på förbundskaptenerna som haft ”otur” att inte fått hem spelarna. Det finns ingen spelare som åker för förbundskaptenens skull. Det snacket kan vi lägga ner direkt. Man åker för Sveriges, ”Puddings” (Anders Weiderståhl) och polarnas skull. Vem som är förbundskapten skiter man fullständigt i. Desktop ad in article Mobile ad in article

När du nämner det här med Peter Forsberg och tacklingen i ryggen, varför gjorde ni spelare inte något?
— Jag personligen hade, som jag sa, problem med axeln och spelade bara sporadiskt. Jag pratade med Hardy (Nilsson) om det och hade uppmärksamhet på det just då. När tacklingen kom blev Uffe Dahlén skogstokig. Jag sa att jag kunde offra mig för vi kan inte vika ner oss.
— Då kom det här svenska in, att vi inte skulle göra någonting. Ärligt talat skulle vi slåss. Det låter fel att slåss, men vi vart små i det ögonblicket. Ibland för att vinna så måste du vara beredd på att göra allt, men det gjorde vi inte. Vi ”pissade” bort den matchen för att en spelare fick en tackling. Ska man peka på en enskild händelse så var det faktiskt så eftersom dom satt in tacklingen på vår bästa spelare som dessutom var en av världens bästa spelare. Där skulle vi skickat ett budskap att ta den där jävla Niedermayer.

Inför säsongen 2010/11 valde Andreas Johansson att hoppa på jobbet som assisterande coach i Modo. Därefter har han haft tränaruppdrag i Färjestad, Södertälje, HV71 och ytterligare nästan två säsonger i Modo.
— Det var två anledningar till att jag tog tränarjobb. Nummer ett var att jag älskar hockey och nummer två att jag inte hade något annat val.
— Med det menar jag att när man är i hockeybranschen så sätter man sig själv i ett fack. Jag hade nyss lagt av, fick frågan av Modo att bli assisterande rätt in i elitserien. Allt kändes perfekt, jag kör eftersom det är vad jag kan. När jag väl sedan började så tyckte jag att det var kul. Man är en del av någonting.

"FINNS EN SJUKT DÅLIG RESPEKT"

Det har genom åren varit ett drev kring dig som tränare, hur har det påverkat dig som person?
— Är man ambitiös, vågar man stå för någonting, säga vad man tycker, om det är bra eller inte får vem som helst tycka om, men att jag ska bli svartmålad av folk som inte känner mig…
— Idag är det så fruktansvärt lätt att sitta bakom en telefon eller dator och skriva saker. Man tror, tror och tror. Det kan jag känna är för jävligt. Folk som känner mig vet vem jag är, resten skiter jag i.
— Har jag haft tuffa perioder med det där? Ja, det har jag haft. Jag ger så mycket av mig själv och är man med i ett lag så tycker jag att det ska vara lika för alla. Jag vill inte särbehandla någon. När jag sedan gör en intervju i någon periodpaus kanske jag skulle vara som alla andra när man ser att sin egen spelare slänger sig och filmar ”han klev på pucken, eller det var hakning”. Jag skulle aldrig kunna göra det.
— Drevet tycker alltid si eller så, men det negativa blir ofta starkare än det positiva. Det har jag fått lära mig att hantera. Jag tycker mer synd om min familj som fått läsa vissa saker. Sedan tycker jag också att det finns en sjukt dålig respekt. Exempelvis har jag alltid respekterat media, men när det finns vissa journalister som inte kan göra detsamma då tycker jag att det är för dåligt eftersom vi ändå har med människor att göra. Sedan är det för många i dagens samhälle som är för egoistiska, me, me, me… När dom får en konsekvens för att dom inte når upp till ett krav som dom inte når upp till så känner dom sig kränkta. Det där gillar inte jag riktigt. Desktop ad in article Mobile ad in article

Blir du arg, ledsen eller besviken?
— Jag önskar att jag blir mer arg. Det sa också en mentalcoach till mig ”testa att bli arg Andreas”. Men jag blir ledsen eftersom jag är en ruggig känslomänniska. Många tror att jag är så hård, tuff och kall, men jag är så mycket känslomänniska att jag gråter när jag ser en tragisk film, när barn far illa eller när jag upplever orättvisor.
— Efter HV-grejen var jag så djupt ner att jag inte ville göra någonting på ett långt tag. Jag säger inte att jag hade gjort allting rätt, men jag kände att jag inte kunde försvara mig. Du kan exempelvis aldrig vinna en fajt med media så oftast har jag varit tyst. Jag tycker den biten är jobbig.
— Nyligen höll jag ett föredrag för ett av Sveriges största företag, deras ledningsgrupp. Efteråt kom det fram en kille och sa att han stod i klacken hos Växjö Lakers och säger att han hade ändrat helt uppfattning om mig. Jag sa att det skulle han inte göra utefter en föreläsning och att han inte känner mig. Det jag också sa var att han inte ska säga och tycka saker om människor som du inte känner. Du vet aldrig vad dom går igenom. Man ska akta sig för det. Det är så lätt att säga elaka saker, den där Andreas är en idiot och så vidare. Döm ingen. Sedan är det lite fult i Sverige att vara ambitiös och tydlig, avslutar Andreas Johansson som idag jobbar som spelaragent.