Den 23-årige Gävlesonen medger att det under hans tid som juniorback i Brynäs a-lag kunde pirra till i magen lite inför stora matcher, men med tiden var det där något som växte bort.
Hockeyn blev en vardag.
Så, på ett ögonblick, var den inte det längre.
Den 1 februari 2020 träffade Jacob Josefsons skridsko honom så pass illa i ögat att han i dag är helt blind på vänsterögat. Han kan urskilja om det är solljus eller inte utomhus, men inte mycket mer än så.
– Jag har ingen syn alls. Jag har fått bort den där lilla, nästan lite störande synen, som jag hade på vänsterögat. Personligen tycker jag att det har varit lite skönare, säger Ersson med ett lätt skratt.
När Marcus Ersson satt i gästernas omklädningsrum i Himmelstalundshallen förra veckan var de där fjärilarna tillbaka i magen.
Och kanske var det inte så konstigt, heller?
{{ PAYWALL LIMIT }}
* * *
– Egentligen hade jag lite dåligt samvete när det hände, då hela situationen uppkom på grund av att det var jag som tappade markeringen på Josefson.
Josef Ingman stod bara ett par meter ifrån backkollegan Marcus Ersson när olyckan på isen i Monitor ERP Arena inträffade. Den skicklige Djurgårdscentern hade skakat sig loss från Ingmans markering, vilket fick Ersson att rädda upp situationen för sin backpartner.
26-åringen från Örnsköldsvik var först fram till Ersson efter olyckan.
Än i dag får Brynäsbacken kalla kårar när han minns tillbaka till den där lördagskvällen, där han, tillsammans med en fullsatt arena i Gävle, fick se Marcus Ersson vrida sig i plågor på isen nedanför Brynäsklacken.
– Jag stod precis bredvid, så jag såg att skridskon åkte upp i ansiktet. Jag tänkte bara: ”Oh, shit… Hur illa är det här?”, minns Ingman.
– När jag kom fram till honom så höll han handen för ögat och det bara forsade blod. Jag sade till honom: ”Blunda, men ta bort handen så jag får se”. När han tog bort handen så såg jag bara…
Min första tanke var att det här var det värsta tänkbara. Nu är det kört. Synen är körd.
Josef Ingman såg olyckan från nära håll.
Ingman tystnar för en stund.
– Det… Det var ingen rolig syn. Jag vet inte hur man ska beskriva det. Min första tanke var att det här var det värsta tänkbara. Nu är det kört. Synen är körd. Det var min första tanke. Jacket var precis under ögat. Det var så mycket blod och såret var så djupt. Det var bara ett stort svart hål där det forsade ut blod.
Jacob Josefsons skridskoskena hade träffat precus under vänsterögat på Marcus Ersson, som chockad av allt blod var nära att svimma nere på isen.
– Jag fattade nog ganska tidigt att det här var allvarligt. Det märktes på folket runtomkring mig. Jag visste inte själv exakt var skridskon hade träffat, så jag frågade ambulanspersonalen och vårt medicinska team: ”Hur illa är det?”. Jag såg på dem att det förmodligen inte såg så bra ut, säger Ersson.
Chockade spelare fick se Ersson, ymnigt blödande, föras av isen.
– Just när det hände, första minuten, så hade jag panik, säger Josef Ingman.
– Man visste ju inte hur illa det var. Jag var väldigt stressad att det här måste gå fort, han måste in på sjukhus nu. Annars är det kört.
* * *
Efter en snabb vända på Gävle sjukhus för att sy igen såret fördes Ersson med ilfart till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Dagen därpå opererades han för första gången. Kort därefter opererades han igen. I ungefär tio dagar låg Brynäsbacken inlagd på sjukhuset innan han fick återvända hem till Gävle igen.
Men det var bara början på Erssons nya liv.
– Det var otroligt mycket sjukhus i början. Massa operationer och skit, minns Ersson.
23-åringen spenderade merparten av sin tid på Akademiska, där han varje morgon inställde sig för vidare undersökningar. Där och då visste inte läkarna hur hans öga skulle klara sig. Till en början hade han fortfarande viss syn på vänsterögat, men det var fortfarande ovisst huruvida hans syn skulle återhämta sig.
– Chocken satt i ganska länge. Jag har fått höra det från folk som var med mig, att jag i princip var i chock de första två veckorna. Jag hade nog inte riktigt förstått då vad som hade hänt.
Det var absolut den värsta tiden i mitt liv. Inget snack.
Marcus Ersson gick in i "den mentala väggen".
Några veckor därpå gick Ersson in i vad han själv kallar ”den mentala väggen”.
– Då började jag förstå vad som hade hänt och det sjönk in på ett annat sätt. Ur ett hockeyperspektiv så började jag tvivla kring karriären, men på ett personligt plan så började jag inse hur det här skulle förändra mitt liv. Jag började tänka väldigt mycket. Jag ska inte ljuga. Det var absolut den värsta tiden i mitt liv. Inget snack.
På sina håll hade Marcus Ersson börjat förbereda sig för ett liv utan hockeyn.
– Jag fick lära mig allt på nytt. Då menar jag allt. Jag kunde inte hälla upp ett glas vatten efter skadan. Jag har lärt mig att fånga en tennisboll igen. Jag har fått lära mig mycket sådana basala grejer på nytt.
– Det var nog det värsta av allt, rent mentalt. Jag var tvungen att börja om från noll, kändes det som. Då började jag tvivla ganska starkt på hur det här skulle gå. Då tänkte man inte direkt på gap control i mittzonen. Mina tvivel då var ganska starka på att det överhuvudtaget skulle fungera.
Men i bakhuvudet fanns alltid planen att komma tillbaka till hockeyn. I vilken kapacitet och på vilken nivå det skulle bli kvittade, mer eller mindre.
Men att helt släppa taget helt och hållet? Nej, det var inget alternativ.
– Det har varit en känslomässig berg- och dalbana ända sedan jag fick klartecken att börja träna igen. Men jag är också jäkligt glad över att jag började träna väldigt tidigt, litet som stort. Även de dåliga dagarna fick jag mycket gjort. Jag har pushat mig själv hårt de dagar när jag inte mått så bra. Det är jag jäkligt glad för när jag sitter här i dag.
– Som tur är har jag haft bra människor runt omkring mig, konstaterar Ersson.
Sen har Brynäsfansen varit otroligt peppande hela tiden. Det har varit jäkligt skönt att ha det i ryggen. Det har varit jätteviktigt.
Marcus Ersson är tacksam över Brynässuportrarnas stöd.
Familj och vänner har varit ovärderliga i Erssons tuffa resa tillbaka till hockeyn, men 23-åringen är noga med att lyfta fram Brynäs IF som en nyckelfaktor för att han överhuvudtaget skulle orka.
– De har varit otroligt stöttande och funnits där hela tiden. Det är jag jävligt tacksam för. (Michael) Sundlöv och Magnus Ågren kom direkt ner och hälsade på mig på sjukhuset och visade verkligen att de brydde sig.
– Sen har Brynäsfansen varit otroligt peppande hela tiden. Det har varit jäkligt skönt att ha det i ryggen. Det har varit jätteviktigt. Det var en jävla tuff tid för mig och ändå känna att man har många som bryr sig och tänker på en… Det hjälpte mig otroligt mycket.
Ersson var även ständigt närvarande i Brynässpelarnas tankar under våren 2020.
– Jag kommer ihåg första gången när han var tillbaka i vårt loungerum. Då stod halva laget runt honom och frågade hur det var med honom och han fick berätta själv vad han varit med om, minns Josef Ingman.
– Så fort Marcus kom tillbaka till hallen så stannade vår tillvaro upp. Alla fokuserade på hur det var med honom. Vi tänkte på honom väldigt mycket.
Hemma i Gävle kunde Ersson också hämta energi hos den goda vännen Oskar Lindblom, som liksom Ersson hade sin beskärda del av helvete förra året.
I december 2019 diagnostiserades Philadelphia Flyers-svensken för Ewings sarkom, en typ av skelettcancer, och i varandra fann Ersson och Lindblom styrka.
– Jag tror att vi har kunnat relatera mycket till varandra med just den här sjukhusmiljön som vi fick spendera så mycket tid i, båda två. Hans cancer går inte att jämföra med min skada och min skada går inte att jämföra med hans cancer, men båda två har haft mycket känslor inom sig. Mycket oro. Då har det varit fantastiskt att kunna prata ut med varandra. Det har varit skönt för oss båda, tror jag.
* * *
I skarven mellan juni och juli började Ersson träna ”på allvar”, som han själv kallar det. Det var fortfarande viktigt att hålla träningen i schack, då blodtrycket mot ögat kunde äventyra läkningsprocessen.
Samtidigt behövde 23-åringen vara snäll mot sig själv. Inget specifikt datum för när en comeback kunde vara aktuell sattes upp. Han var öppen och ärlig med agenten och sade att han inte hade stora förhoppningar kring den här säsongen. Först och främst handlade hösten om att må bra och hitta en acceptans i det som hade vänt upp och ner på hans liv.
– Jag har varit jävligt försiktig med mig själv, rent mentalt. Jag har inte velat sätta upp målsättningar och sen känna att jag inte skulle klara det. Det har varit en ganska stor nyckel för mig, att allt varit ganska avslappnat, ändå. Jag har låtit det ta tid.
– Hela den mentala biten har varit ett pussel, att hitta en acceptans till allt som har hänt och försöka leva vidare. Det har varit svårast, tycker jag.
Under hösten har Ersson tränat med Brynäs juniorlag, men att ta steget till att spela matcher på seniornivå har varit ett stort och lite läskigt sådant för 23-åringen.
Sedan kom ett telefonsamtal från Västerviksspelaren och förre Brynäspolaren Marcus Westfält.
– Westfält ringde mig och kollade bara läget med mig. Vi känner varandra sedan vår tid i Brynäs tillsammans och han frågade väl lite var jag stod och sådär.
– Ganska direkt efter det hörde Emil (Georgsson, sportchef i Västervik) av sig. Vi pratade och han ville kolla hur det var med mig och hur jag låg till med rehabiliteringen. Sen hade vi inte allt för mycket tid att snacka skit, säger Ersson och brister ut i ett skratt.
Jag är evigt tacksam till Västervik för att de vågar ge mig den här chansen
Marcus Ersson.
Därifrån gick allting väldigt snabbt.
23-åringen hörde av sig till försäkringsbolaget för att höra hur de skulle se på att han skulle testa att ge hockeyn en ny chans och fick grönt ljus.
Så, på samma dag som deadlinen för övergångar inföll så stod det så klart: Marcus Ersson hade registrerats i hockeyallsvenska Västerviks trupp inför sluttampen av säsongen.
– Jag är evigt tacksam till Västervik för att de vågar ge mig den här chansen. Ur deras perspektiv är det här ändå en chansning. Det är jäkligt stort av dem att de chansar med mig på det sätt som de har gjort. Det är inte säkert att jag hade kunnat komma ner och hjälpt till allt för mycket här. Jag kommer nog för alltid vara tacksam gentemot Västervik för att de gav mig chansen att komma tillbaka, säger Ersson.
Från sitt hem i Gävle har Josef Ingman kunnat följa Marcus Erssons resa tillbaka till elithockeyn.
– Jag kan nog inte beskriva hur starkt jag tycker det varit av honom att hantera den här situationen. Hur han orkat hålla uppe modet. När jag pratat med honom så har hans attityd alltid varit att det som inte dödar, det härdar, säger Josef Ingman.
– Jag vet inte hur många gånger jag sagt till honom: ”Glöm inte hur fantastiskt bra du gör det här”. Det menar jag verkligen. Jag tycker det är otroligt starkt av honom att orka. Att orka försöka. Att orka träna. Att orka slita. Att orka hålla uppe modet, även fast han är blind på ena ögat. Det är sjukt stort av honom.
* * *
På samma sätt som den där mardrömskvällen i februari för alltid kommer att finnas med i Marcus Erssons minne så kommer fredagen den 5 mars 2021 vara en afton Gävlesonen aldrig glömmer.
När 23-åringen klev ut på isen i Himmelstalundshallen i Norrköping var det för att spela hans första hockeymatch på nästan 400 dagar. Sporten har kostat honom synen på ett öga, men ändå fanns det ingenstans som Ersson hellre hade varit den där fredagskvällen.
– Det var väldigt speciellt på många sätt att få kliva ut på isen igen. Efter allt jag gått igenom så var det… Ja, en obeskrivlig känsla.
För Västervik innebar matchen mot Vita Hästen en sur 2–4-förlust i kampen om att spela till sig en kvartsfinalplats i Hockeyallsvenskan.
För Marcus Ersson, som spelade fem minuter och 42 sekunder i matchen, var det ingenting annat än en monumental seger.
– På ett personligt plan var det enorm seger. Att få bevisa för sig själv, att det faktiskt är möjligt och att det går, bara man vill tillräckligt mycket.
– Målet var att komma tillbaka till hockeyn, så jag har redan lyckats med mitt mål.
– Jag har inte vetat hur det skulle kännas att spela match, heller. De svaren får jag lite bättre nu. Jag känner mig fortfarande bara för och är det så att det känns bra, så är det bara att köra. Men jag försöker inte tvinga fram något. Känns det inte bra, då får jag acceptera det också.
En gång aspirerade Marcus Ersson om spel i NHL i de största av hockeyarenor.
Nu finns det förmodligen ingen som är gladare än honom över att få spela i Hockeyallsvenskan.
– Det ingår lite i det här med att acceptera läget. Men jag har utvecklats som människa av det här. Genom hela resan har jag växt som människa och behövt ta ganska tuffa beslut. Det har varit en jävla resa, det här.
– Det som inte dödar, det härdar.
FOTON
Bildbyrån/Jesper Zerman
Bildbyrån/Simon Hastegård
Icon Sportswire/Vincent Ethier
Bildbyrån/Johan Löf
