Under delar av 1990-talet hade Leksand ett lag som mer eller mindre vimlade av landslagsspelare från USA, Kanada och inte minst Sverige. Bland andra spelade Magnus Svensson, Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Per-Erik Eklund och Anders ”Masken” Carlsson säsongen 1996/97 i Leksand. Tillsammans har dom fem spelat 873 A-landskamper, 62 B-landskamper och 76 juniorlandskamper. Lägg därtill tre OS-guld och åtta VM-guld. Det kan väl tilläggas att en Tomas Jonsson dessutom vann Stanley Cup två gånger med New York Islanders.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur kom dom att hamna i just Leksand i och med att deras moderklubbar är Tranås, Falun, Rögle, Brommapojkarna och Gävle?
Det var på våren 1982 som det stod det klart att Magnus Svensson ville till Leksand.
– Det var strul mellan klubbarna och Tranås ville ha mer betalt än vad Leksand var villiga att betala. Tranås hotade med att stänga av mig men jag svarade att det inte spelade någon roll eftersom jag tänkte åka ändå. Jag hade varit på hockeyskola i Leksand under ganska många år och det sista året som jag var med var jag faktiskt ditbjuden för att delta. Dom tyckte väl att jag hade lite talang i alla fall. Jag blev i alla fall ettårsfall i tre veckor, världens kortaste ettårsfall, och ärendet var uppe hos Svenska Ishockeyförbundet innan klubbarna kom överens.
– Jag hade faktiskt skrivit på övergångshandlingarna för HV71 men inte postat dem när Leksand hörde av sig. Leksand tyckte att jag skulle spela kvar i Tranås ytterligare en säsong och efter det var jag välkommen hit upp och spela. Leksand var min favoritklubb så när jag fick den chansen tvekade jag aldrig.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Lennart Åhlberg som tidigare tränat Troja i samma serie som Tranås var tränare för Leksand när Magnus Svensson skrev på övergångshandlingarna.
– Det stämmer, men han var inte delaktig i själva övergången utan det var först och främst Tore Jobs. Med i det resonemanget var även Lars ”Nubben” Andersson och Kjell Landén som då drev hockeyskolan.
Var det en stor omställning socialt att lämna föräldrahemmet i Tranås för att flytta till Leksand?
– Så var det verkligen! Jag bodde hemma hos mina föräldrar i Tranås och nu skulle jag fixa mat, tvätta och så vidare. Framför allt var jag ingen expert på städning utan jag fick övertala lite damer att komma hem och städa hos mig i början.
– Att få nya kompisar har aldrig varit något stort problem för mig eftersom jag nog är ganska lättsam av mig. Jag kunde aldrig tänka mig att det skulle bli en så här lång resa i Leksand. Jag hade spelat i division 1 med Tranås när jag kom hit upp, men jag hade ingen förhoppning om att ta en plats direkt i Leksand, vilket jag i och för sig inte gjorde heller.
Efter en säsong i Leksands juniorlag fick Svensson chansen i A-laget. Ett lag där det vimlade av duktiga spelare och färgstarka profiler som Stefan Lunner, Dan Labraaten, Roland Eriksson, Ivan Hansen, Per-Olof Carlsson, Ulf Weinstock, Ulf Samuelsson och Kjell Samuelsson, för att nämna några.
– Att få chansen att spela i A-laget var ju det största som fanns just då. Flera av dom här killarna var ju mina idoler. Leksand hade ett fantastiskt lag och det var jättespännande för mig att få den här chansen.
A-lagsdebuten?
– I elitserien så var det hemma mot Södertälje. (Förlust 4-3 efter Leksandsmål av Ove Pettersson, Kjell Samuelsson och Ivan Hansen)
Desktop ad in article Mobile ad in article
"VI HADE ENORMT ROLIGT TILLSAMMANS"
Under Tomas Jonssons åttonde säsong i Islanders meddelade klubbens general manager, Bill Torrey, att Jonsson hade blivit köpt av Glen Sather i Edmonton Oilers. Där kom han att spela tillsammans med stora namn som Mark Messier, Glenn Anderson, Jari Kurri och Grant Fuhr. Trots ett fint kontraktsförslag efter säsongen från Edmonton valde Jonsson att återvända hem till Sverige.
– Äldsta dottern, Camilla, var sju år då och skulle börja skolan och trots att vi pratade svenska när vi var i huset i New York talade hon mer engelska än svenska. Vi valde att flytta hem samtidigt som jag själv ville börja en utbildning för ett fortsatt liv efter hockeyn.
– Vi ville bo i Falun och jag kunde tänka mig att spela hockey ytterligare en eller två säsonger. Innan jag hade flyttat hem ringde Dan Labraaten mig och frågade om jag var intresserad av att spela för Leksand. Ja, ja jag kommer till er svarade jag, men Danne trodde väl inte riktigt på det.
– Jag ville ju spela ishockey ett par år till och något annat alternativ än Leksand fanns aldrig för mig. Det var i Leksand jag ville spela och det blev inga två år utan det blev i stället nio säsonger. Mest berodde det på att vi hade enormt roligt tillsammans i Leksand under mina år i klubben.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Tomas Jonssons första säsong i Leksand slutade med att Luleå vann den avgörande kvartsfinalen med 3-2. Leksands och Tomas Jonssons två säsonger därpå blev betydligt tuffare då det båda åren blev spel i hockeyallsvenskan efter jul.
– Första året i allsvenskan och kvalserien var jobbigast. Vi vann den allsvenska finalen, som det då hette, mot Frölunda med 3-1 i matcher och höll oss kvar i Elitserien. Jag hade satt en enorm press på mig själv och när vi väl hamnade i kvalserien tappade jag all glädje och kände i stället bara oro för att vi skulle åka ur. När slutsignalen ljöd efter den fjärde matchen och det stod klart att vi var klara för elitserien släppte all press och en enorm glädje och lättnad infann sig. Känslan var fantastisk när vi åkte omkring där på isen i ”gamla ladan” och blev hyllade av alla fansen.
– Andra året i kvalserien var jag egentligen aldrig orolig utan vi hade ett så pass bra lag att vi visste hela tiden att det skulle ordna sig.
Var det naturligt att du direkt vid din ankomst till Leksand skulle kliva i en ledarroll som spelare?
– Det bara blev så eftersom jag just kommit hem från NHL och dessutom spelade jag i landslaget…
Tomas tystnar lite innan han fortsätter:
– Med facit i hand tog jag kanske på mig för mycket ansvar för snabbt. Men samtidigt ville jag ju så enormt mycket med hockeyn och Leksand.
Ditt roligaste minne eller bästa säsong med Leksand?
– SM-slutspelet 1997 då vi förlorade semifinalspelet mot Färjestad med 3-2 i matcher. Jag tror inte mindre än fyra av matcherna gick till ”sudden”.
– En annan riktigt bra säsong var 1993/94 då vi hade Wayne Fleming som coach och vann elitserien. Vi hade ett riktigt bra lag då men jag vill nog säga att OS-turneringen i Lillehammer gjorde att vi inte vann guld det året eftersom vi hade väldigt många av våra spelare med där (Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Niklas Eriksson, Roger Johansson, Magnus Svensson, Greg Parks och Peter Ciavaglia).
– Det var ganska turbulent under en tid i Leksand och mellan åren 1989 och 1992 hade vi inte mindre än åtta olika tränare (Christer Abris, Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Bengt ”Fisken” Ohlson, Dan Labraaten, Staffan Tholson, Roger ”Sotarn” Lindqvist, Dan Söderström och Olle Öst ). Sedan kom Olle Öst och Björn Doverskog in och styrde upp Leksand då man bland annat tog in Wayne Fleming som tränare.
– Jag minns första träningen med Wayne när vi fick åka runt med namnlappar på hjälmarna och göra basic-övningar för att verkligen få killarna att börja om från början, skrattar Jonsson.
Desktop ad in article Mobile ad in article
"JAG BLEV UTSKÄLLD PÅ POSTEN"
Jonas Bergqvist
– Leksand var mitt favoritlag redan som grabb som jag sa tidigare, men att jag hamnade där var en otrolig tillfällighet. Mamma, som var ensamstående då, var ute på dans och sprang på Leksands dåvarande hockeyordförande Tage Eriksson. Tydligen hade dom pratat ihop sig om att jag skulle söka in på hockeygymnasiet i Leksand och så fick det bli.
– Vilket rabalder det blev när ledarna i Rögle förstod att jag skulle lämna klubben. Jag blev utskälld på posten i Ängelholm av Rögleledaren Hilmer Persson, då jag skulle posta övergångspapperna. Visst kan jag förstå Hilmers vrede då han bara ville Rögle väl.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Jonas Bergqvist lämnade Ängelholm och flyttade upp till Leksand 1979. Första säsongen blev det bara juniorhockey med sin favoritklubb. Säsongen därefter plockade Lennart Åhlberg, bror till Bergqvist barndomsidol Mats Åhlberg, upp honom i A-laget.
– När jag flyttade upp till Leksand bodde jag hos familjen Renholm på Hantverkaregatan i Leksand. Sedan flyttade jag Mikael Craas och målvakten Mikael Ahlerup in en trerummare på Rättviksvägen inne Noret. Då handlade det verkligen om att lära sig ta ansvar. Vi turades om att tvätta, laga mat, städa och så vidare. Det gick bra och den här tiden var väldigt kul.
– Mitt första kontrakt med Leksand såg ut enligt följande: Fri hyra (375 kr), fri lunch på Leksandsbaren och en månadslön på 375 kronor. Sedan hjälpte klubben mig att få ett jobb.
Vilka är dina starkaste minnen från elitseriedebuten med Leksand?
– Den minns jag ganska väl. Jag låg i lumpen uppe i Älvdalen och hade fått besked någon vecka innan av Lennart Åhlberg att det inte fanns någon plats för mig i A-truppen. Den här dagen kom Majoren in på morgonen och röt till: Bergqvist! Jag gnuggade sömnen ur ögonen och lyssnade tvivlande då han sa att tränare Åhlberg ville att jag skulle följa med mina lumparkompisar Kent Lantz, Tommy Fors, Peter Bohlin, Stefan Lunner och Ove Pettersson ner från Trängslet för att spela träningsmatch mot Brynäs.
– Elitseriedebuten var en fullsatt bortamatch mot ärkerivalen Brynäs. Jag kände ett enormt lyckorus att jag hade lyckats att ta mig till elitserien. Sedan minns jag att Christer Abris svimmade i duschen efter matchen av vätskebrist. Debuten var minnesvärd på många sätt med andra ord, skrattar Jonas Bergqvist och tillägger att matchen slutade 4-4.
Vad klassar du som din största framgång med Leksand?
– Oj, det är svårt att plocka ut efter sjutton år som spelare. När vi gick till final 1989 var häftigt. Tyvärr lyckades vi inte betvinga Djurgården, men vilket härligt gäng vi var. Vi hade 1-0 i finalmatcher efter att vi slagit Djurgården nere i Globen. Djurgården vände och vann finalserien med 3-1.
Om du tittar i backspegeln på de kedjor du tillhört i Leksand. Vart har ditt spel passat in bäst?
– Jag har spelat i några riktigt bra kedjor under åren där en del har varit mer framgångsrika än andra. I slutet av 1983/84 och under säsongen 1984/85 spelade jagihop med Ulf Skoglund och ”Peo” Carlsson. Det var då som det lossnade för mig som spelare och det var även då som jag blev landslagsman.
– En annan kedja som fungerade bra var den med ”Peo” Carlsson, Ronny Reichenberg. Vi spelade tillsammans 1989 då vi gick till final. Vi hade verkligen kul tillsammans.
– I slutet spelade jag tillsammans med Anders ”Masken” Carlsson och Stefan ”Loppan” Hellkvist och det fungerade även det väldigt bra.
Desktop ad in article Mobile ad in article
"BÖRJADE BLI ORDNING I LEKSAND"
Per-Erik Eklund, varför blev det Leksand och inte AIK, som vann SM-guld med 1984, när du återvände till Sverige?
– Jag hörde väl egentligen ingenting från AIK då jag skulle flytta hem. Eftersom som jag bott alla somrar i Leksand och pappa kommer från Hjortnäs hade väl Leksands IF bättre koll på att jag skulle flytta hem och var snabbast med kontraktsförslag.
– Sedan har Leksand alltid betytt mycket för mig genom mina somrar här uppe men även om också AIK som klubb ligger nära mitt hjärta.
Du gjorde fem säsonger i Leksand innan du lade skridskorna på hyllan. Var det stor kontrast på Leksand som klubb jämfört med AIK?
– Leksand hade haft några tuffa år med spel i kvalserien och liknande. Då jag kom dit så hade Olle Öst blivit sportchef och han hade tagit dit Wayne Fleming och några bra utländska spelare som till exempel Greg Parks och flera stabila bra svenska spelare.
- Det började väl bli ordning i Leksand då efter dom tuffa åren. AIK kändes redan direkt som en mer etablerad klubb då jag kom dit 1981, men det hann gå några år där emellan så det är inte rättvist att jämföra.
När du kom till Leksand så fick du Wayne Fleming som coach, vad tror du han betydde för Leksands utveckling som klubb?
– Wayne fick klubben att ändra attityd lite mer mot den kanadensiska kan man väl säga, vilket jag tror var jätteviktigt just då. Sedan fick han ihop han ihop ett väldigt bra lag med Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist som kunde bilda stomme i laget under flera år framöver.
Desktop ad in article Mobile ad in article
"VI HADE ALLT FÖR ATT VINNA GULD"
Anders ”Masken” Carlsson
- Olle Öst ringde redan före jul när jag spelade i Västerås och började tjata på mig om att komma till Leksand och spela. Det här tjatet fortsatte och till slut gav jag med mig. När Olle bestämt sig för något så brukar det bli så skrattar ”Masken”.
Hur bildades den klassiska JAS-kedjan med dig, Jens Nielsen och Stefan Hellqvist?
- Första året spelade jag ingenting med ”Loppan” (Stefan Hellkvist) trots att det fungerat bra mellan oss året innan i Västerås. Jag vet faktiskt inte hur Wayne Fleming resonerade där.
- Sedan satte Bendelin ihop Jonas Bergqvist, ”Loppan” och jag i en kedja, men då Jonas flyttade till Feldkirch kom ”Jensa” in på hans plats.
- Jag måste säga Jens Nielsen var en fantastisk spelare att få spela med. Det är ytterst få som har haft det spelsinnet som han hade. Det var riktigt härliga år när vi tre spelade tillsammans i Leksand.
Vad saknades för att ni skulle blivit svenska mästare dina år som spelare i Leksand?
- Vi hade egentligen allt för att vinna ett guld. Det var på den tiden då Leksand satsade väldigt hårt på att bli just svenska mästare.
- Leksand hade ett fantastiskt bra lag och 1997 borde vi ha gått till final. Vi ledde med 3-0 i den avgörande semifinalen mot Färjestad, men tappade till 3-3 och förlorade sedan i sudden. I matchen innan hade en Färjestadsspelare kört på Johan Hedberg så han bröt handen och inte kunde spela den avgörande semifinalen. Med en hel Johan Hedberg och en modigare tränare (Torgny Bendelin), som inte blev feg när vi ledde den där matchen med 3-0, hade vi haft en bra chans att vinna guldet.
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok "Hockeyadlen"
Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln".Foto: Ronnie Rönnkvist
