Kevin Reidler om morfar Håkan Wickberg: "Det är först nu jag förstått hur stor han var"

SOLNA (Hockeysverige.se)

I femte rundan av 2022 års NHL-draft plockade Ottawa 17-åriga målvakten Kevin Reidler. För många en relativt okänd kille, men synar man bakgrunden så finns det mycket hockey i blodet.

Morfar är nämligen ingen mindre än tidigare storspelaren Håkan Wickberg och gammelmorfar Thure Wickberg som är en av anledningarna till att Brynäs är den storklubb man är idag. Reidler är också från Gävle, men bor numera i Stockholm.

– Det är nog mest av en slump. Vi bodde i Valbo till det jag var åtta år. Sedan flyttade vi in till Gävle. Mamma och pappa jobbade mer och mer i Stockholm. På den vägen var det. Mina syskon blev vuxna och mamma och pappa tyckte vi skulle ta det här steget, berättar Kevin Reidler för hockeysverige.se och fortsätter:
– Jag har aldrig varit den som säger nej till att röra på mig och kan tycka det är kul ibland med lite nytt. Men jag var elva år och såklart lite skraj över att flytta till storstan.

Var du lika social och verbal då som du är idag?
– Jag vet inte, men jag har blivit bättre på det sociala på grund av att jag flyttat runt när jag var mindre, men att komma från Gävle till Stockholm var en omställning. Jag är ändå såklart väldigt glad idag över att vi flyttade hit ner.
– Först bodde vi i Täby, men för några veckor sedan flyttade vi in till stan. Jag går 20 meter och sedan ner till pendeltåget som går hit till Ritorp (Solna). Det är väldigt, väldigt smidigt.

Morfar är alltså Håkan Wickberg som vunnit sju SM-guld med Brynäs, spelat OS, VM och vunnit Guldpucken. Han gick ur tiden i december 2009 då Kevin Reidler var fem år.

– Jag minns morfar som otroligt snäll, oerhört trevlig och schyst. Precis som man vill att en morfar ska vara, säger Kevin Reidler med ett varm leende då han minns tillbaka.
– Ett minne jag har är när han stod där och vi skulle slå så hårt vi kunde på hans mage (skratt). Vi tyckte det var ”svincoolt”. Nu var vi väldigt små och kunde såklart inte slå speciellt hårt.
– Varje midsommar, morfar och hans fru, ordnade trekamp eller femkamp och vid påsk målade vi påskägg tillsammans. Dom flesta minnena jag har är från hans stuga som vi sedan fick ärva. Jag hann precis bli så gammal att jag har minnen kvar av honom.

Det var den 9:e december Kevin Reidler, familjen och hela hockeysverige fick beskedet att Håkan Wickberg hade gått ur tiden.
– Jag blev väckt hemma i Valbo. Första 20 minuterna tog jag inte så hårt på det och det var första dödsbeskedet jag fått. Jag tror inte riktigt att jag förstod.
– När jag sedan gick ut i köket samma morgon kom allt… Det var hemskt. Sedan var det en jättefin begravning och det var nog då jag började inse ”det är så här det ligger till”. Han finns med mig i tanken varje dag.

Bär med sin morfars nummer 

Håkan Wickberg spelade med 12 på sin matchtröja, vilket Kevin Reidler uppmärksammar på sitt sätt.

– På plocken, stöten och benskydden har jag tolv. Det följer med och har blivit lite av ett familjenummer. Jag och brorsorna, det blir alltid nummer tolv om vi ska välja i något sammanhang.
– Jag har såklart sett både bilder och klipp från då han spelade. När vi flyttade sa pappa att jag skulle komma in i förrådet. Där låg det sju SM-medaljer och saker från OS 1972 i Sapporo och 1968 i Grenoble. Det är först nu jag förstått hur stor han var, när jag pratat med personer som följt honom. Det är superkul och jag känner rakt igenom en stolthet.

Morfar och gammelmorfar är verkligen Brynäs, har det aldrig varit aktuellt för dig att spela där?
– Vi bodde väldigt nära ishallen i Valbo. Då började jag spela där och när jag var elva år flyttade vi till Stockholm. För mig blev inget Brynäs utan jag gick från Valbo till ”Viggan” (Viggbyholm). Efter det till SDE och sedan AIK.
– Det var egentligen aldrig på tanken att spela i Brynäs. Jag missade TV-pucken, HG och hela det köret, men i J18 provspelade jag med Brynäs, men det blev inget. Desktop ad in article Mobile ad in article

Om Johan Alcén eller Erika Grahm från Brynäs ringer nu och frågar om du vill komma upp dit…?
– Just nu trivs jag otroligt bra med Robin Blidstrand, målvaktstränaren i juniorakademin. Vi har ett otroligt bra samarbete. Jag måste ge honom den elogen.
– Jag trivs bra i AIK. Ju äldre jag blir… Jag har inga dörrar stängda och att spela i Brynäs är i slutändan en dröm. Absolut, i framtiden skulle det vara superkul, men nu har jag bara fokus på att göra det bra här i AIK.
– Vill även ge en eloge till Ola Kahem. Ola var min målvaktstränare åren innan AIK. Han är den jag alltid litat på så här långt genom min karriär.

Varför målvakt?
– Mamma satt tidigare i Brynäs styrelse. Då fick vi säsongskort. Det här var säsongen 2011/12 då Brynäs vann SM-guld. Jag var alltid fascinerad av målvakter. Det här kom egentligen med (Jacob) Markström. När jag var fyra, fem år kom han upp och spelade i kvalserien med Brynäs.
– Det där minns jag. När han kom upp i A-laget som junior var vi sju målvakter och fem utespelare på träningarna (skratt). Vi kallar det än idag för ”Markan-effekten” eftersom alla helt plötsligt ville bli målvakter.
– Sedan blev det att folk gick tillbaka till att bli utespelare, men jag kände att vara målvakt var det jag ville. När jag blev äldre fick jag mitt eget seriekort precis vid sargen i den zon där Brynäs värmde upp. Varje match, det finns bilder då jag är åtta, nio år och kollar på när målvakterna värmer upp.
– Jag har alltid känt att det varit en häftig roll, att ha den avgörande biten i det defensiva spelet. Det var vad som fascinerade mig mest.

“Det var mamma som skrek ut det”

I somras satt Kevin Reidler hemma vid Odenplan och följde draften.

– Klart att jag hade förhoppningen. Det hade varit några samtal och intervjuer, men hela tiden försökte jag hålla någon typ av distans till det. Jag försökte fokusera på hockeyn mer än allting runtomkring.
– Egentligen tänkte jag inte alls mycket på det. Om det skulle bli så att jag draftades skulle det vara en bonus mer än en besvikelse om det inte skulle bli så. 

17-åringen hade inför draften haft lite kontakt med några klubbar i NHL.
– Jo, jag hade haft några intervjuer och haft några fys-tester precis innan. Det var precis så jag vågade började tro på att det kunde hända så det var en rolig period, säger Reidler som fick beskedet av sin mamma att Ottawa draftade honom.
– Jag låg hemma och kollade på förstarundan mitt i natten. Då snackade jag lite med mina brorsor och några kompisar. Dagen efter hade jag draften på TV:n. Det var nog mamma och pappa som var mest uppmärksamma på vad som hände under draften. Jag hängde såklart med, hoppades och höll tummarna.
– Jag satt inte och kollade på TV:n just när det hände utan det var mamma som skrek ut det. Då riktade jag blickarna… Det var helt otroligt.

Hade du på känn att det skulle bli Ottawa?
– Jag hade inte pratat mest med Ottawa, men jag hade haft en intervju och den tyckte jag var bra. Nu blev det Ottawa och när jag tänker efter så här i efterhand var det, som sagt var, en jättebra intervju som vi hade. Desktop ad in article Mobile ad in article

Vem var den första från Ottawas organisation som ringde dig efter draften?
– Sverigescouten, Anders Österberg. Han sa grattis och ville att jag skulle komma på ”dev campen” några dagar efteråt, vilket lät jätteroligt.
– Sedan redan dom igen och frågade om skostorlek, pass och allt sådant. Sedan var det bara att sticka.
– Den kvällen allt det här hände var nästan som en chock. Dagen efter försökte jag få allt att sjunka in. Då blev det mer att ”okej det hände, men nu måste jag fokusera på nästa steg.” Egentligen var det bara sätta mig i taxin till Arlanda för att flyga över till campen.
– Första tiden jag verkligen fick njuta av allt var i princip då jag kom hem eftersom allting hände så pass fort.

“Jag har ständig kontakt med organisationen”

AIK-målvakten var imponerad över vad han fick uppleva på plats i Ottawa.

– Det var jätteroligt. Vi var 25 spelare och fyra målvakter. Det var mer fokus på att vi skulle ta med oss hem så mycket erfarenhet vi kunde. Mycket teori och liknande som vi ska kunna använda på en daglig basis för att ta steg hela tiden i stället för att köra stenhårt just den veckan.
– Vi var fyra svenska. Jag, Oscar Pettersson som spelar i Rögle, Theo Wallberg som ska spela i USA och sedan Oliver Johansson från Timrå. Vi gick ut och käkade tillsammans och lite så där.

Var det skönt att ha några svenskar på plats? 
– Ja, men första kvällen var jag själv där. Deras flyg anlände lite senare. Vi hade middag med laget då blev det lite nervöst (skratt), men jag trivs med det också och tycker det är kul.

Vad har klubben sagt om din framtid inom organisationen?
– Jag har ständig kontakt med organisationen, men sedan ska vi ha ett större möte vid jul där vi kommer prata om framtiden, spel och så vidare.
– Just nu är fokus att spela så bra som möjligt i AIK:s J20 och utvecklas varje dag. När jag väl får chansen att spela i A-laget här i AIK kommer jag ta den. Jag kommer såklart göra mitt bästa för att nå det målet.

Ottawa har väl åsikter om att du måste få spela matcher?
– Jo, precis. Nu måste jag komma in i J20-tempot och mitt spel. Det är framför allt vad dom känner. Sedan kan vi ta ett snack vid jul hur jag ligger till och vad vi ska göra.

Var reservmålvakt i Allsvenskan redan förra säsongen

Nu väntar en säsong med spel i första hand tillsammans med kompisarna i AIK:s J20-lag.

– Det känns superkul när nya laget börja forma sig. Jag tycker att det är en väldigt spännande grupp. Alla i gänget är otroligt nära varandra så det ska bli väldigt kul att se hur långt det kan ta oss. Dessutom har vi en otroligt bra spets.
– För mig handlar det mycket om att göra jobbet varje dag. Det kanske låter klyschigt, men att försöka bli bättre varje dag och upprätthålla högstanivån. Många kan ha en hög högstanivå, men kan man göra sin livs bästa match varje match är man i NHL.
– Det handlar om att hålla sin lägsta nivå så hög som möjligt. Det är vad jag försöker jobba på nu, att vara med konsekvent i mitt jobb. 

Redan förra säsongen var Kevin Reidler med som reservmålvakt i Hockeyallsvenskan.

– Ja, jag var med under tre matcher. Det jag tar med mig är vilken nivå av proffsighet det är där. Jag kom upp från J18 och fick hänga med A-laget. Allt äldre spelarna gör för att vara redo och jobbet dom lägger ner för att spela så bra som möjligt då pucken släpps tyckte jag var mest fascinerande.
– Rutinen dom har i allt killarna gör. Det finns inget slarv för det finns inget utrymme för det till skillnad mot J18 där det kan vara lite mer åt det hållet, avslutar Kevin Reidler. Desktop ad in article Mobile ad in article

TV: Frölundatalangen om sin händelserika säsong