Den 14 november åkte John Persson å en hjärnskakning i Brynäs bortamöte med Malmö. Det blev det sista 29-åringen gjorde på en hockeyis. Igår avslöjade Persson för hockeysverige.se att han tvingas sluta med ishockey.
– Det känns jäkligt tufft, måste jag säga. Det har varit fram och tillbaka hela tiden, men ända sedan smällen inträffade har det varit jobbigt. Väldigt tufft. Och just att säga de orden har varit extremt tufft. Jag har pratat med frugan mycket och då har jag sagt rätt ut att det är slut. Sen har man pratat med farsan och då har man inte kunnat säga det, utan det har mer varit "jag tror det är slut". Men det är slut, sade han.
Det var en smäll som viken annan, egentligen. Det var ingen ful tackling där en spelare kom med full fart eller hoppade in i situationen. Det var mer eller mindre en olyckshändelse som gjorde att John Persson tvingades fatta det drastiska beslutet.
– Smällen var inte så kraftig i sig, men jag kände direkt att det inte var speciellt bra. Första veckorna gick jag med huvudvärk hela dagarna och hade lite större symptom. Man gick och drogs med det konstant. Men samtidigt tänkte jag hela tiden att det kommer gå över. "Jag kör hjärntrappan och så är det lugnt sen". Man tänkte inte att det var slut. Men det gick inget bra. berättar han. Desktop ad in article Mobile ad in article
"DÅ HAR DET VARIT LÄSKIGT"
Det var framför allt när minnet påverkades som John Persson började bli orolig.
– Minnet har varit ett stort problem. Det var ganska skrämmande när man började glömma bort småsaker. Jag kunde vara på nedervåningen och så sa frugan: "Kan du hämta en grej på övervåningen?". Så går man upp för trappan och när man är uppe vet man inte vad man ska hämta... Då har det varit läskigt. Det och huvudvärken har framför allt varit problemen.
Även synen har påverkats.
– Jag fick problem med synen, när jag skulle röra sig i sidled blev jag blev yr direkt.
John PerssonBildbyrån
Hur har du mått mentalt?
– Det har varit fruktansvärt jobbigt, såklart. Man är ju så van att få skador, men då finns det alltid en tidslinje. Du opererar dig, sen händer det här så länge, sen det här och sen mår man bra. Nu finns det ingen sådan. Varje dag hoppas man bara att man ska vakna utan huvudvärk, så att man äntligen kan ta ett steg framåt.
– Det tar enormt mycket. Men jag måste säga att räddningen i det, för att man inte skulle gå ner sig för mycket, var min fru och min son. Att han var där på morgonen gjorde att man kunde hitta ljusglimtarna i livet. Speciellt i början.
John Persson och hans amerikanska fru Michelle blev föräldrar i september, bara ett par månader innan han åkte på smällen. Desktop ad in article Mobile ad in article
– Man får en liten annan syn på saker och ting efter det, berättar han.
– Även om det var en jobbig period så känner jag att det hade kunnat vara värre. Jag försöker hela tiden säga och tänka att det var synd att det hände, men att det hade kunnat vara så mycket värre. Jag kan ändå göra vardagliga saker, även om det kommer en del symptom ibland. Min fru har verkligen steppat upp, speciellt när jag inte kunde göra vardagliga saker utan att bli trött för minsta lilla. När det hänt har jag verkligen tänkt "oj", men samtidigt trodde jag att det skulle ge med sig. Det skulle släppa.
"HADE KUNNAT VARA VÄRRE"
Persson säger att han försökte allt. Vad han än rekommenderades att göra försökte han med det, men när läkarna inte längre rekommenderade honom att spela ishockey förstod han att det var över.
John Persson.Ronnie Rönnkvist
Känner du att du fattade beslutet i tid?
– Ja, jag hoppas det. Jag har några symptom kvar, men för mig handlar det mer om att hitta var gränsen går. Jag går från att vara en professionell ishockeyspelare som kan göra i princip vad som helst när det gäller träning, till att hitta en gräns för hur mycket jag klarar av.
– Men jag försöker se ljust på framtiden. Jag har min son, jag är bara 29 år och har mycket kvar av livet vid sodan om. Som jag sa innan: Jag vet folk som har eller har haft det mycket värre än vad jag har. Jag kan göra vanliga saker, jag kan gymma...Det är bara de där sista 30 procenten som jag behöver som elithockeyspelare som jag inte har längre. Och ja, det suger. Men det hade kunnat vara värre.
För ett par år sedan drabbades John Persson av en fotskada som höll honom borta från spel under en halv SHL-säsong.
Kunde du ha någon "fördel" av att ha åkt på en jobbig skada tidigare, nu när du var borta från spel länge igen?
– I början kanske. Då jämför man med det man varit med om tidigare. Då tänkte man att "nu kanske det är så här i några veckor" och sen kan jag vara tillbaka. Men sen blev det mer att man jämförde som "Oj, vad det skulle vara skönt att veta allting, och få en tidslinje". Men en sådan finns inte över huvud taget. Allt är bara "vi får se".
Efter att ha anslutit till Brynäs under förra säsongen hann John Persson bara göra 27 matcher. 15 förra säsongen, och tolv den här. I stället fick han se klubbens kamp om ett nytt SHL-kontrakt från sidan.
– Det är klart det blev jobbigt, man vill vara med och tävla. När man ser att det går tungt för laget, att man är kort om folk, allt med coronan...då är det klart man vill hjälpa till och att det spär på lite så att det blir ännu jobbigare. Desktop ad in article Mobile ad in article
Ångrar du något från karriären? "Varför gick jag in i den situationen?" "Varför gjorde jag si eller så"?
– Nej, absolut inte. Jag känner en otrolig tacksamhet för karriären i sig. Jag har fått se världen, jag har fått vänner för livet, jag fick spela i USA och det var där jag träffade min fru. Jag hade den karriär jag hade tack vare det spelsätt jag hade. Hade jag inte spelat fysiskt hade jag inte tagit mig någonstans. Och smällen var ju bara en olyckshändelse. Det var ingen ful tackling, utan bara en krock. Det hade kunnat ske vem som helst, när som helst.
Det blev 208 SHL-matcher för Färjestad, moderklubben Mora IK samt Brynäs. Det blev 177 AHL-matcher. 39 matcher i den finska högstaligan. Och framför allt: tio NHL-framträdanden för New York Islanders.
Vilka är dina bästa minnen från karriären?
– Det som sticker ut mest är NHL-debuten. Att få spela där, just den dagen, och allt som hände...
John Persson
NHL-DEBUTEN
Persson har tidigare berättat om debuten för hockeysverige.se.
– Debuten var lite annorlunda. Brorsan, Johan som spelar i Timrå nu, var över och hälsade på. Jag vaknade på morgonen och åkte ner till träningen. Mitt i träningen åkte coachen över till mig och sa –Du ska upp och lira idag eftersom det är mycket skador och man möter Tampa borta.
– Hur skulle jag hinna dit var det första jag tänkte? Jag fick åka en sorts limousine och man sa att jag absolut inte fick stanna om jag skulle hinna med flyget. Jag tänkte att jag ändå måste ha min kostym med, så vi åkte förbi lite snabbt hemma och hämtade den.
– Jag fick åka ett vanligt flyg, stå i lång kö och på flyget satt jag i mittenraden hur svettig som helst i tre timmar. När jag landade började dom skriva sms och undrade om jag skulle hinna så man kunde skriva upp mig i laguppställningen. Om jag inte skulle hinna hade man en extra back med sig som man tänkte sätta upp som forward. Jag ljög väl lite och sa att jag var närmare än jag var kanske, säger John Persson med ett leende och fortsätter:
– Dessutom satt jag fast i trafiken med alla som skulle dit och se matchen. När jag kom fram skakade jag hand med coacherna och sedan var det bara att byta om. Då hade just laget gått av efter värmningen. När dom kommer in i omklädningsrummet är dom ombytta medan jag fortfarande står i kostym. Dessutom är alla mina grejer dyngsura eftersom jag varit på is på morgonen med Bridgeport. Jag bytte om och hann precis ut till nationalsången och sedan var det bara att lira direkt.
I debuten spelade John Persson i andrakedjan tillsammans med Cal Clutterbuck och Brock Nelson.
– Jag hann bara sätta mig på bänken så började matchen. Jag visste inte vilken femma jag var i så jag frågade och fick svaret att jag var i den andra. Jaha, då visste jag ju att jag skulle byta med någon spelare redan i nästa byte. Men jag visste inte med vem.
– Det blev en annorlunda debut och kanske inte den uppladdning som man hade förväntat sig i sin första NHL-match.
John Persson i Moras tröja.Bildbyrån
"BOTTEN OCH TOPPEN"
Några andra minnen från karriären sticker också ut.
– Självklart att få göra sitt första mål i NHL också. Det finns alltid där, att jag gjorde mål i NHL kan man aldrig få bort. Det sticker helt klart ut. Jag hade också en fantastisk tid i Färjestad, vilken fantastisk arena och vilka fans! Jag har fortfarande vänner kvar från min tid i Färjestad. Att få komma hem till Mora var också otroligt. Men där blir det både botten och toppen. Ena året fick vi slå Leksand i kvalet och hålla dem kvar i HockeyAllsvenskan, och sen åkte vi ur vilket var en riktig bottenkänsla. Men att få vara där och spela i den hallen man växte upp...det var fantastiskt. Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur ser framtiden ut?
– Jadu, jag får känna efter lite vad jag vill göra. Som det ser ut nu ska jag börja studera i augusti. Jag har lite att göra på den fronten (skratt). Men det känns ändå ganska bra. Jag har lite att plugga upp och sen kan jag känna vad jag vill göra. Jag har ju en familj i Sverige och en i USA, så vi får se vad om händer. Jag blir i alla fall kvar i Gävle ett tag, avslutar John Persson.
