JOHANNESHOV/STOCKHOLM (Hockeysverige.se)
Sedan 1983 har Johan Kellerstam jobbat som materialförvaltare i Djurgården. Storebror Anders jobbade även han i klubben. Då Leif Boork klev in som coach i klubben valde han att rensa i leden och plocka in lite nytt. Ett av namnen blev då en 18-åring från Sätra. Om två år är det alltså 40 år sedan han klev in i rollen och har sedan dess fått uppleva både SM-guld, degradering och avancemang.
Hockeyintresset började egentligen med spel i Sätra SK där han gled fram som knatte i klubbens orangea tröjor på Sätra Bollplans natur-is.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Min karriär som hockeyspelare började en gång i tiden i just Sätra SK då jag var runt åtta, nio år. Redan år två som jag spelade hockey bytte jag hockeylag till Norsborg eftersom vårt lag i Sätra lades ner på grund av att två, tre spelare flyttade till nybyggda Slagsta, berättar Johan Kellerstam då hockeysverige.se träffar honom för en intervju på Hovet.
– Några av mina kompisar, Conny Läth och Lasse Nilsson, gick till Norsborg. Då hamnade jag också där. Det blev succé direkt och vi vann St. Erikscupen redan första året jag var där. Det var största som fanns att vinna i Stockholm då.
Johan Kellerstam kom att spela under två säsonger i Norsborg.
– Sedan startades Djurgårdens 64:or av en ledare från Djurgården Fotboll. Jag hade 1975 gått till Djurgården i fotboll så jag var redan i föreningen. Då tog jag med mig en kille från Norsborg och gick även till Djurgården i hockey 1977.
– Det blev ett väldigt liv för att jag gick till Djurgården och det gick så långt att lillebrorsan (Mats) inte fick spela kvar i Norsborg. Året efter kom det fem, sex norsborgare till och då vann vi St. Erikscupen med Djurgården.
– Efter att det puttrat på i Djurgården under några år valde jag att kliva därifrån och börja i Mälarhöjden. Jag kom från en elitsatsning till ett Mälarhöjden som tyckte att dom satsade, men för mig blev det ”mitt emellan” och det var ingen grej som passade mig. Antingen ska det vara 100 procent eller lite lek. Samtidigt växte intresset hos mig för att hjälpa brorsan (Anders ”Spindeln” Kellerstam) som var på Djurgårdens juniorer.
– Första gången vi spelade hockey var annars i en påsklovsturnering. Vi hade ett kvartersgäng som hette Björklöven eller något sådant. Det var brorsan som drog igång det med. Djurgårdare blev vi sedan eftersom som han började spela där.
”SPELARNA FÖRR VAR MER TACKSAMMA”
Desktop ad in article Mobile ad in article
Anders, Johan och Mats var eller är alla materialförvaltare, men det var även mamma Lisbeth.
– Hela historien börjar med att Anders var entreprenören i familjen och drog i gång massor av saker. Han spelade också i Djurgården en gång i tiden, men slutade ganska tidigt. Han var målvakt. Senare fick han förfrågan om han ville ta över materialet på ungdomsverksamheten. Det gjorde han runt 1976, 1977 någonstans.
– Juniorverksamheten i Djurgården fick nys om brorsan och frågade om han ville ta över materialet på klubbens juniorer. Då släppte han ungdomssektionen. Då klev morsan in och tog över den biten. Sedan hade hon ungdomssektionen under många, många år.
– ”Boorken” lyfte upp brorsan till A-laget 1982/83. Vi båda hade jobbat ihop i juniorerna under några år och sedan lyfte ”Boorken” upp mig till slutspelet för att hjälpa ”Spider” (Anders Kellerstam). Jag släppte juniorerna helt 1985. Jag jobbade första tiden även som snickare så det var inget heltidsjobb från början.
Det var alltså 1983 Johan Kellerstam blev upplockad i Djurgårdens A-lag.
– Jag och min storebror hade jobbat ihop under några år. Då kom Leif Boork in i Djurgården Hockey. Hans första år var 1981/82. Inför säsongen 1982/83 gjorde Leffe en stor rensning i ledarstaben och allt runtomkring. Kenta Nilssons pappa, Åke, hade varit materialare, men fick lämna då Anders tog över.
– Första gången jag var med A-laget var samma säsong. Under slutspelet, när vi hade spelat klart med juniorerna lyfte ”Boorken” upp mig under hela slutspelet. Det var egentligen första gången jag kom i kontakt med Djurgårdens A-lag.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Thomas Eriksson, Håkan Södergren, Kalle Lilja, Micke Thelvén, Hans Särkijärvi, Jens Öhling, Håkan Eriksson, Kenta Johansson, Tommy Mörth, Hans Särkijärvi, Janne Claesson, Rolf Ridderwall, Tord Nänsén… Hur blev du bemött at det här ganska verbala gänget?
– Stefan Perlström, Mats Waltin, Björne Carlsson, Håkan Dahllöf, Bosse Berglund… Det fanns ledarskap i alla dom här killarna. Jag var ganska ung och tassade mest omkring där med svansen mellan benen och sa inte så mycket.
– ”Boorken” kunde motivera mig rätt bra och var duktigt på det här med att lyfta upp unga killar. Jag var 18 år då och fick vara med om att ta guld 1982/83.
Hur var respekten mot dig från spelarna?
– På den tiden var det en lite annan mentalitet på människorna jämfört med hur samhället och dom spelarna som kommer upp ser ut idag. Jag tror spelarna förr var mer tacksamma för den tiden vi lade ner än vad kanske dagens spelare är som är, så att säga, stöpta i en annan form är.
– Det var så pass nytt det här mer ordning och reda. Storebrorsan lade ner enormt med tid på det här. Det var minutiöst hur man hängde grejerna och allt det där. Roger (Andersson) i AIK, som inte finns längre, var den alla pratade om då det kom till snack om materialet. Att man hade lade ner mycket tid och hade ordning i omklädningsrummet.
– Det här anammade min brorsa och satte i gång en era kring hur det skulle se ut i ett omklädningsrum. Den andan lever vidare här. Jag kan inte jobba när det ser för jäkligt ut i ett omklädningsrum, det går inte.
– Du ska komma in och känna att här är det ordning och reda. Signalvärdet är underskattat för jag tror signalvärden är bra då man kommer till en omgivning där man ser att det är ordning och reda. Det tar du med dig ut på isen och överallt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
”MÅNGA FÖRSTÅR INTE HUR MYCKET TID DET KRÄVS”
Hur har relationen med andra materialförvaltare som exempelvis Roger Andersson i AIK, Johan Bonde i Leksand, Anders Huss i Timrå och så vidare?
– Materialförvaltarna sinsemellan har alltid haft en bra relation. Vi har sedan många år tillbaka våra årliga träffar. Nu har det varit en pandemi som stört litegrann. Från början var det Tommy Töpel, som jobbat inom svensk hockey, som drev våra frågor och startade, sedermera, årliga materialträffar.
– Där växte också vår relation mellan varandra. Vi byggde även upp hur servicen skulle fungera när man kommer till bortamatcher.
Har den biten fungerat bra genom åren?
– O ja. Absolut. Där tror jag att vi är topp i världen.
En materialförvaltare får sällan uppmärksamhet när laget vunnit ett SM-guld, hur delaktig har du känt dig i Djurgårdens sex guld där du har medverkat eller avancemanget upp till SHL?
– Varje säsong är man med på en resa. Det kan komma nya spelare och tränare, men man är med på hela resan, teambuilding och så vidare. Klart att jag då känner mig delaktig, det gör jag ju.
– Jag brukar säga att i Formel 1-loppen är det depåstoppen som avgör vilka som vinner racen. Servicekillarna är rätt viktiga där.
Kan du känna någon tagg i hjärtat att materialförvaltarna inte uppmärksammas mer när laget har framgångar?
– Nej, det gör jag inte. Det jag kan känna är att många även inom hockeyn inte förstår hur mycket tid det krävs att du lägger ner. Det kan störa mig lite grann. Inte att man inte får feedback ”Åh, vilket bra jobb du gör”. Utan att inte vår status kommit längre än vad den gjort.
– Jag har, tillsammans med Jocke (Eriksson, sportchef), drivit på så vi fått in mer personal så vi har ett serviceteam som håller över tid. Jag vet också att det är kollegor som kraschat tidigare. Killar som inte pallat med det här jobbet.
Desktop ad in article Mobile ad in article
”SKAPAT KOMPISAR FÖR RESTEN AV LIVET”
Ofta får materialförvaltarna agera lite psykolog för en del spelare. Killar som tar med sig en kopp kaffe för att bara prata med någon om egentligen allt och inget.
– Så är det. I och med att jag har jobbat så länge, till och med under den tiden då spelarna var lika gamla som jag. Då skapades kompisar för resten av livet.
– Sedan blir jag äldre och äldre så det blir ett glapp mellan mig och killarna i laget. Samtidigt har psykologer ingen ålder och visst är det så att jag är ett lite bollplank och har pratat med många unga killar som jag tyckt varit lite vilsna. ”Gör på det här sättet så kan din karriär bli bra”.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Johan Kellerstam har idag också en nära vänskap med flera av dom tidigare spelarna i Djurgården.
– Absolut. Jag har spelare med fru som är gudfar och gudmor, Micke och Charlotte Magnusson, till mina barn och så vidare. Ola Josefsson var toastmaster på vårt bröllop…
– Roffe (Ridderwall) och jag umgicks mycket. Vi hade ett gemensamt intresse i musiken och gick på många konserter tillsammans. Jag träffar dom här vännerna lite då och då i och med att vi har en årlig golftävling som Björne Carlsson och Anders Johnson är drivande i. Det är verkligen jätteroligt att träffa dom här gamla stofilerna, säger Johan Kellerstam med ett leende.
Rolf Ridderwall har berättat om sina målvaktsbenskydd som det i slutet av säsongen kröp maskar ur efter att stoppningen varit blöt. Djurgårdens materialförvaltare har såklart genom åren stött på en del materialmarodörer.
– Vad som är värst för en materialare är någon som gör av med många grejer, slipar mycket och så vidare. På 80-talet bytte man inte ut utrustningen på samma sätt som man gör idag.
– Idag… Det heter skydd för att det ska skydda. Förr bet man ihop och hade skydd för att man var tvungen att ha det.
– Jag har haft en spelare som i modern tid, alltså på 2000-talet, åkt omkring med planslipning. Det har jag aldrig varit med om förut. Sedan är det några som åker på jättevasst. På så vis är det ganska stora kontraster.
Desktop ad in article Mobile ad in article
”INTRESSERAD AV ATT GÖRA EN SPELARE BÄTTRE”
Ditt jobb måste ha förändrats genom åren enormt.
– Absolut. Ska man jobba med det här… Från början var det en hobby jag kunde tjäna pengar på. Sedan har jag succesivt känt att det här är ett yrke. Det är ingen som under åren sagt ”Det här ska du utbilda dig på”. Utan du måste själv ha en drivkraft för att hela tiden ta ett steg framåt.
– Jag är också väldigt intresserad av vad jag kan göra för att en spelare ska bli bättre. Inte bara slipa ett par skridskor.
– Det finns tre faktorer som jag tror alla förstår att en spelare kan göra för att bli bättre. Självklart det fysiologiska. Sedan har du det här du ska stoppa i dig. Tredje faktorn är det materiella. Jag tror att du kan bli någon procent bättre genom att exempelvis har rätt radie, rätt åk-yta och sådana saker. Sådant intresserar mig. Då måste jag också hänga med i utvecklingen.
När och hur blev det här ett heltidsjobb för dig?
– Jag släppte mitt andra yrke 1988 och efter 1989 har jag varit heltidsanställd. Brorsan var heltidsanställd redan 1982.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Var ni alla tre bröder i A-laget samtidigt?
– Nej, inte samtidigt. Först var det jag och storebrorsan Anders under många år. När han klev av tog jag in lillebrorsan.
– Då hade han precis i sin hockeykarriär fått problem med en skada. Han hade varit nere och spelat med Pantern ett år. Det året han gick dit hade han varit och provtränat med Väsby, vilket var den säsongen dom gick upp i elitserien. Han är utbildad massör och jobbar idag med hälsovård på företag.
Har du varit med Tre Kronor och jobbat något under åren?
– Ja, jag var med i Canada Cup 1991. Det var en väldigt häftig upplevelse. Jag och ”Pudding” (Anders Weiderstål) åkte över. NHL är det häftigaste ishockeyorganet. Det är business, allt är vattentätt och ingenting får ramla mellan stolarna. Upplägget är magiskt.
”ALDRIG UPPLEVT DÅLIG STÄMNING I DJURGÅRDEN”
Leif Boork var Johan Kellerstams första tränare i A-laget, men efter det har 57-åringen haft en rad olika coacher att jobba med.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Det har alltid fungerat bra. Leif är den som satt mest spår här. På den tiden gjorde han så stora skillnader. Inte bara det som skedde på isen utan även det runtomkring hockeyn. Då satte han det här med hur viktigt det är att jobba som ett tajt ledarteam gentemot en grupp spelare.
– Jag tror att det har levt kvar hela tiden och jag har aldrig upplevt att det varit någon dålig stämning i Djurgården. Sedan är det såklart så att när det går tungt kan det smågnissla överallt. Någonstans har ändå kittet varit oerhört starkt i Djurgården oavsett hur det sätt ut i tabellen eller vilka tränare som kommit in.
Har du behövt ändra ditt sätt att jobba beroende på vilken tränare som lett laget?
– Nej, det är nog tränarna som fått ändra sitt sätt, skrattar Johan Kellerstam och fortsätter:
– Nej då… Det har varit lite smågrejer som jag förändrat, men inga stora saker. Nu sköter jag även det här med resor och sådana saker. Jag sitter på dom bitarna. Självklart har det varit något tränare som sagt ”vi ska resa på det här sättet”.
– När det gäller själva materialbiten är det ingen tränare som gått in för att peta och rota. Dom har nog känt att här har det fungerat bra. Jag tror också det är viktigt att få känna sig delaktig för att få stimulans i jobbet.
– Vi har våra områden, självklart. Tränarna har sina möten, med det är otroligt viktigt att känna sig delaktig i det man jobbar med. Då innebär det att man är tajt som grupp och lyssnar på vad tränarna tycker.
Du klev in i Djurgårdens juniorer runt 1979, vad är det som drivit dig att fortsätta säsong efter säsong?
– Utveckling. Passionen till hockeyn självklart. Jag älskar hockeyn, älskar att vinna… När jag kom in i Djurgården fotboll 1975 fanns det något i den här klubben, ett driv och en vinnarkultur. Man vill vara med och vinna. Hela tiden vara på tårna. Vill vara bäst. Idag kan jag ibland sakna det där. Jag tycker inte att man riktigt har det drivet.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Har det med klubbkänsla att göra, spelare byter klubb ofta?
– Klubbkänsla kan det vara. Idag är det är mycket annat i idrott än att bara vinna matcher.
– Viktiga saker i samhället, frågor runtomkring som idrotten är bra på. Idrotten är det största folkrörelsen vi har och vi når mycket människor. Det är viktigt att all idrott gör rätt saker i samhället, att man har bra tränare och så vidare. Idrotten är en otroligt bra uppfostran och jag saknar inte ett dugg att inte hålla på med idrott.
– Sedan kan idrotten vara hemsk också när man läser hur vissa tränare kan vara mot barn och allt möjligt, säger Johan Kellerstam och skakar på huvudet av misströstan.
.jpg)
”KOMMER KÖRA SÅ LÄNGE JAG HAR DRIVET”
Vad har den här gamla isladan på Hovet betytt för dig genom åren?
– Första gången jag klev in på Hovet var 1975 då vi vann St. Erikscups-guld med Norsborg. Sedan har jag varit här några år.
– Jag saknar Globen enormt mycket. För mig är det en hall med känsla i. Jag älskar Hovet också, men jag saknar Globen. Den arenan är häftig. Jag gillar färgerna, att det är lite tätare mot isen och mer på riktigt.
– En sak som är väldigt speciell för mig är från då vi gick till final mot HV71 2010. Vi hade haft en tredjetröja som vi spelat lite då och då i. Den var röd. Jag ringde upp till Janne Viktorsson som jobbar på sälj. ”Janne ska vi inte göra en häftig grej. När du tittar på Philadelphia i slutspelet kollar hur det ser ut då alla på läktaren har samma färg.”
– Han ringde upp partners och det var inga problem. Under första matchen var hela läktaren helt röd. Sedan fanns det såklart några som tyckte ”Nej, ni ska inte bestämma vad vi ska ha på oss”. Det blev ungefär tio som stod i klacken som inte hade rött på sig. Det är mest magiska jag varit med om.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Du är 57-år ung, hur länge tänker du fortsätta med det här jobbet?
– Jag kommer köra så länge jag har drivet. Jag vill att spelarna ska utvecklas och jag vill själv utvecklas. Det som driver mig nu är att jag har unga killar som driver på mig lite grann, killar som jag släpper fram och vägleder.
– Jag vill att dom ska komma med nya idéer, men jag vag vill också att det jag och min bror byggt upp i Djurgården ska föras vidare i modern form. Det blir nog så att jag kommer hålla på så länge jag kan upp för trappan hit upp till omklädningsrummet och till det att vi fått en ny ishall. Den dagen ska jag ta ett nytt beslut. När jag fått vara med och petat hur ett omklädningsrum ska se ut. Jag har ritningarna i huvudet, avslutar Johan Kellerstam med ett skratt.
