Jessica Adolfssons succé i SDHL efter tuffa tiden på college: "Kom aldrig riktigt till ro"

LINKÖPING (Hockeysverige.se)

Efter tre säsonger på Penn State University återvände Jessica Adolfsson till svensk hockey och SDHL inför säsongen 2021/22. Och som hon gjorde det. Hon klev fram och var en av ligans absolut bästa backar och under OS visade hon hög internationell klass.

Trots att Jessica Adolfsson hade en stor roll i sitt klubblag och möjligheten att stanna kvar och spela i NCAA valde hon att åka hem.

– Det var egentligen många anledningar varför jag inte blev kvar. Det grundar sig först i att det var ett OS-år. Jag ville vara hemma, tillgänglig och helt enkelt visa upp mig. I och med att vi hade nya coacher kunde jag inte förvänta mig att dom skulle komma över för att se mig, berättar Jessica Adolfsson då hockeysverige.se träffar henne på Idrottslabbet i Linköping.
–Andra delen var att jag kunde avsluta mina fyra år på tre eftersom jag låg före i studierna. Den tredje anledningen var att jag inte mådde bra på college. Jag trivdes inte i miljön eller i hockeyn. Då ville jag fokusera på mitt mående. Sätter man ihop komponenterna så blev det ganska klart att om jag hade möjligheten att åka hem så skulle jag göra det. Desktop ad in article Mobile ad in article

Mådde dåligt under tre år

Tiden på Penn State var tuff för Jessica Adolfsson som i princip mådde dåligt under tre år. 

– Ja, det skulle jag säga. En anledning till att jag åkte till college var för att utveckla min personlighet och mig som människa. Jag ville kasta mig ut, utsätta och exponera mig själv för olika miljöer, men det blev dåligt i tre år.
– Jag gillade verkligen skolan, men trivdes inte ändå. Tidigare hade jag tränat och spelat med spelare som är tio år äldre än jag och jag är en ganska gammal själ, som man kanske märker ibland på sättet jag pratar, säger OS-backen med ett skratt och fortsätter:
– På college kom jag bakåt lite när jag skulle spela med folk som var fyra, fem år yngre. Det var inte bara en eller två som det är i SDHL idag utan hela laget var så pass mycket yngre. Då blev det att jag fick spela på ett annat sätt, ta mer ansvar och kanske vara lite barnvakt ibland.

Var du äldst i laget?
– Det var någon som var äldre mitt första år, men sedan var jag antingen jämngammal eller äldre än övriga spelare. Resten var yngre, men det var egentligen inget problem. Jag har pratat mycket med Sydney (Brodt). Hon har gått på University of Minnesota-Duluth och säger att jag förmodligen hade gillat att gå på deras skola, så det är tillfälligheter vi pratar om.
– Jag kom aldrig riktigt till ro och kände inte heller att jag utvecklades som hockeyspelare. Desktop ad in article Mobile ad in article

Däremot såg inte Jessica Adolfsson några större problem i att kombinera studier med hockeyn.

– Det gick bra. Penn State som skola med förutsättningar, det går inte att få det bättre. Vi blev behandlade som NHL-proffs rent materiellt och så vidare. Sedan kanske jag hade lite otur med vilka människor som var på plats just då.

Kände du dig utanför på något vis?
– Nej, nej, nej… Absolut inte. Jag hade kompisar och det fanns bra delar där, men jag kände att tre år var nog. Nu ville jag hem även om jag har jättefina minnen därifrån. Det var absolut ingen dyster tid i mitt liv. Det var mer en melankolisk tid som bara var. Ungdomar som skulle festa, man skulle vara cool och tänka på vad alla tycker om sig själv.
– Jag var lite längre fram där, ville ha andra samtal och prata på andra sätt än mina kompisar samtidigt som jag saknade min hemmamiljö lite.

Idag kan Jessica Adolfsson lägga in en kandidatexamen i psykologi.

“Ärligt talat lärde jag mig inte ett smack hockeymässigt”

Jag påstår att du är en mycket bättre hockeyspelare idag än då du åkte över så någonting måste du ändå utvecklat hockeymässigt under din tid på Penn State?
– Ja, min personlighet…

Är det vad som speglar av sig i din hockey?
– Ja, jag blev mycket tryggare och bekvämare i mig själv vilket gör att jag får ut mer av min hockey idag.
– Ärligt talat lärde jag mig inte ett smack hockeymässigt. Såklart att jag lärt mig något, men inget som varit avgörande för min utveckling. Desktop ad in article Mobile ad in article

Just när Jessica Adolfsson kom över till Penn State var det ett kulturskifte i och kring laget.

– Jeff (Kampersal) och (Allison) Coomey kom in vilket innebar att rekryteringarna som var där och då inte var deras. Vi skulle förvandla det här till en seriös verksamhet med ungdomar som inte hade valt en seriös verksamhet.
– Skolan hade varit ganska dålig och nu tog man in exempelvis mig för att göra den seriös och till elit. Det innebar att jag fick ta ett väldigt stort ansvar tillsammans med några fler, till exempel med Natalie Heising, att förvandla det här till en elitskola. Vi hade också alla förutsättningar för att göra det här till ett topplag.
– Det här gjorde att jag fick ta på mig väldigt mycket och det handlade inte bara om att bli bättre på hockey. Vi skulle också försöka få ihop oseriösa atleter som bara var där för att få ett stipendium och sedan sluta med hockeyn medan jag var där för att jag ville spela i landslaget och komma till OS. Det blev en krock.
– Majoriteten av oss som spelar i SDHL delar samma mål. Vi vill bli så bra som möjligt. Det här ifrågasätter man inte i Sverige eller att man vill spela med landslaget. Där blev det skitsnack om jag gick på en extraträning. ”Sluta var så seriös”. Jag fick mothugg hela tiden för att jag ville bedriva en seriös verksamhet.
– Skulle jag uppnå mina mål behövde jag vara självisk, fokusera på mig själv, ta mig tillbaka till SDHL och inte ta ansvar för ett helt lag på den massiva nivån som det blev där. Desktop ad in article Mobile ad in article

"Måste klappa oss själva på axeln"

Innan Jessica Adolfsson åkte över till Penn State spelade hon för Djurgården, men när hon återvände blev moderklubben Linköping hennes nygamla klubbadress.

– Det började med att jag ville komma hem, vilket jag inte varit redo för innan, och ville testa Linköping. Dels som förening, laget och verksamheten. ”Hur långt har ni kommit idag?”
– Jag söker mig till trygghet och stabilitet, vilket jag vill ha runt om mig. Det finns ingen bättre lyx för mig än att vara i en stad där min familj finns samtidigt som det finns ett professionellt hockeylag här. Jag sa att jag testar ett år. Det blev ganska bra så har sajnat ett år till.
– Absolut att jag är beredd att flytta på mig eftersom vi är i en professionell verksamhet. Det är trots allt inte bara jag som kan bestämma vart jag ska spela. Har jag möjligheten att välja kanske det blir så att jag stannar i Linköping ett tag. Det kan också bli så att jag åker nästa år, men jag tar en säsong i taget.

Hur var det att kliva in i SDHL igen?
– Fantastiskt… Spännande, märkligt och kul på samma gång. Märkligt eftersom jag helt plötsligt spelade på stor rink igen. Bara det var en anpassning.
– När man spelar på en liten rink blir spelet intimt, rappt och uppe i ens ansikte. På stor is har du mer tid, håller mycket mer i puck och åker mer skridskor. Där finns det en anpassningsperiod som jag anpassade mig till den här säsongen, vilket har varit givande.
– Jag är också glad att jag spelat på liten rink eftersom det är något jag har med mig då jag åker i väg och spelar internationellt. Desktop ad in article Mobile ad in article

Hur upplever du att intresset kring SDHL har utvecklats under åren du varit i USA?
– Jag tycker att vi måste klappa oss själva på axeln ibland och tycka att vi faktiskt gör saker väldigt bra. Jag som kommer utifrån och har varit i väg på college och inte inne i ekorrhjulet under tre år, men såg nu stora förändringar.
– Helt plötsligt är C More på våra matcher och löner med i ett kontraktsförslag. Det är mega stora skillnader som vi måste se det positiva till. Se att det här är grymt bra. Kan vi göra så mycket på tre år.Vad kan vi då göra under ytterligare tre år?
– Jag ser väldigt ljust på det här och är mest glad för den yngre generationen som kommer upp nu för dom kommer ha en riktigt fin framtid inom hockeyn. 

Sveriges prestation i OS

Ett av Jessica Adolfssons mål då hon återvände till Sverige var att komma med till OS efter det att hon ställts åt sidan inför turneringen 2018. Under säsongen fick hon också sin efterlängtade OS-biljett.

– Det kändes helt underbart. Jag har inte ältat, för en sådan människa är jag inte, men det där har legat i luften för jag vill ha gjort ett OS. Helt plötsligt fick jag det.
– Med Coronan var det hemskt. Bara för att jag fått en biljett var det inte säker att jag skulle få åka. När jag spelat första matchen visste jag inte om jag skulle få spela andra matchen, tredje… Nu kan jag bara säga att jag är tacksam att jag ens fick vara med på resan.

Hur ser du på din prestation under OS?
– Jag tycker att jag gjorde det helt okej. I landslaget har jag under säsongen haft en annan roll och fått tagit en mer defensiv roll som jag accepterat, men jag trivs inte i den. Jag trivs som tvåvägsback med en offensiv touch. Samtidigt måste jag bevisa att jag ska vara den spelaren i landslaget.
– Allt handlar om hur ledaren vill använda mig. Jag spelade mycket boxplay och så vidare. Utifrån min roll spelade jag den rollen fullt ut och måste då vara nöjd. Desktop ad in article Mobile ad in article

Det finns en kritik som säger att det såg ut som vissa spelare var nöjda med att enbart komma till OS, håller du med om det? 
– Okej…det låter märkligt, och jag tror det är en missvisande bild på hur det verkligen var. Svenska damlandslaget måste tänka långsiktigt, vilket även alla åskådare borde göra. Bryter man ner spelat och allt runtomkring, och verkligen analyser helhjärtat, inte bara gör en amatöranalys, och ser till vår prestation på alla plan; i byn, i omklädningsrummet, i gymmet, på isträning och på match. Då var det som natt och dag. Vi har tagit stora framsteg både individuellt och kollektivt. Vi gjorde vårt bästa med det vi visste då. Idag vet vi bättre. 
– I och med Corona och på det sättet vi matchat den här säsongen har det varit en bedrövlig uppladdning, men vi har inte haft någon kontroll över det. 
– Vi har mött Frankrike, Norge och Danmark inför OS. Det här kändes såklart av då vi kom till OS. Det ytliga tempot är oftast en färskvara och anpassas utefter den miljön spelaren befunnit sig mest i. Jag tror att, när vi spelade mot Kanada handlade det inte om att vi inte har det tempot i oss, var fysiskt svagare eller spelmässigt sämre. Det handlar om färskvaran, att vi måste vara i det tempot oftare. Vi måste spela mot lag och spelare med sådan dynamik mer regelbundet, för att kunna orientera oss i de beteenden som krävs för att sedan vinna mot dom. Det tar inte lång tid att träna upp men ett fåtal dagar på ett OS är heller inte tillräckligt.
– Toppspelarna och topplagen i SDHL besitter dom egenskaperna men inte alla, därav kan man heller inte förvänta sig att SDHL ska förbereda en till att vinna matcher internationellt. Så frågan är irrelevant för mig, frågan ska inte va, "var det vissa spelare som var nöjda med att enbart komma till OS?", utan snarare varför spelade vi som vi gjorde och hur kan vi göra det bättre?
– Om vi ser till uppladdningen inför OS… Fick vi förutsättningar för att komma in i den färskvaran? Svar – nej. Kunde vi göra något åt det? Svar – nej. Betyder det att vi är dåliga? Svar – nej. Betyder det att vi måste göra saker annorlunda? Svar – absolut. 
– Men man måste få nyansen i analysen. Hur var prestationen i OS? Den kanske inte var så väldigt bra, men varför? Min uppfattning är att det här var en stor del i det. 

Upplevde du något fel i inställningen hos en del av spelarna? 
– Nej! Jag önskar att åskådare och alla runtomkring kunde sitta i det där omklädningsrummet och se glöden i folks ögon. 
– Vi åkte till OS med ett ungt lag som innehöll 16 debutanter. Det finns ingen jävel som kan sitta innan och säga ”Så här kommer jag reagera i vissa situationer”, utan det är bland annat skyddsreflexer som kommer fram i dom situationerna, säger Jessica Adolfsson samtidigt som hon slår en knuten näve i bordet innan hon fortsätter: 
– Vissa grejer måste du få uppleva, du kan inte prata dig till erfarenhet, varken som tränare eller spelare. Man kan inte sitta och tro sig veta saker innan. Nu var det mitt första OS och jag hade också skyddsreflexer som sattes på, men också verktyg till att hantera dom. 
– Har vi då 16 debutanter ytterligare + en helt ny ledarstab… Absolut ska man ha krav på prestationen. Det är inte det jag säger, men man måste ha ett mer nyanserat perspektiv på hur man analyserar resultaten. Fatta hur bra dom här 16 debutanterna kommer vara om dom är med till nästa OS. Då kanske vi vinner OS-guld tack vare den här situationen. 
– Detta är det utgångsläget vi haft, vi har inte haft spelare som har erfarenhet och som spelat på den högsta nivån i flera år. Vi kanske har en eller två, Kanada har minst 15. Därför måste vi ta tid till att skola in spelare som i framtiden kan hålla en hög internationell nivå. Vi ligger helt i fas med den progressionen och jag är övertygad om att framtiden bär med sig resultat. Desktop ad in article Mobile ad in article

Många av er spelare hävdar att matchen mot Kanada, som ni förlorade med 11-0, var er bästa. 
– Den var roligast att spela och jag njöt. Prestationen var bra var bra i kanadamatchen. Det var små detaljer som gjorde att målen trillade in. 
– Om man ser hela matcher i efterhand på video ser man att vi i stora delar har Kanada och vi är där, vilket vi aldrig varit förut. Definitivt håller jag med om att kanadamatchen var vår bästa.  

Om Ulf Lundberg ringer och vill ha med dig till VM i augusti, vad blir ditt svar då?
– Ja tack, avslutar Jessica Adolfsson samtidigt som hon spricker upp i ett stort leende. Desktop ad in article Mobile ad in article

TV: "En av de bättre SM-finalerna vi sett"