Jared Cipparone: "I ”Ö-vik” är det bara MoDo Hockey"

HUDDINGE (Hockeysverige.se)

2010 dök namnet Jared Cipparones namn upp för första gången i svensk hockey. Då som en ganska duktig center i Trångsund och senare Järfälla. Men framför allt har vi sett honom vara med och leda svensk damhockey framåt som tränare för Segeltorp, Djurgården och AIK. Nästa säsong ska han ta sig an en ny utmaning då han tar över tränarrollen i MoDo.

Cipparone har också en gedigen bakgrund som spelare hemma i Kanada.

– Jag föddes i en stad som heter Windsor som ligger i Ontario. Jag spelade ungdomshockey för ett lag som heter Sun County Panthers. Där spelade jag till det att jag fyllt 15 år, berättar Jared Cipparone och fortsätter:
– Där hemma har vi draft för ”Major Junior” och jag blev draftade av min hemstads klubb, Windsor Spitfires. Innan det spelade jag för Tecumseh Chifes under ett år innan jag flyttade vidare till vidare till Spitfires där jag spelade tre säsonger.
– När jag ser tillbaka på den tiden nu var det en tuff tid. Jag var tonåring och det var mycket press. Major Junior är väldigt stort. Speciellt när du spelar i din hemstad, går till skolan varje dag och träffar dom du växt upp med. När du haft träning eller matcher som inte gått så bra kunde man få höra ”du var dålig igår”. 
– Efter det flyttade jag till Vancouver. Där spelade jag först för Surrey Eagles och efter det Burnaby Express.

Det här blev en bra erfarenhet för Cipparone eftersom det var första gången han flyttat hemifrån.

– Vi bodde i stad just utanför Vancouver, ett fantastiskt fint ställe och hockeyn där var jättebra. En av mina lagkamrater, Kyle Turris, gick som tredje spelare i draften det året. Nu är han i NHL. Han var 17 år då och jag 20 eller 21. Det har varit coolt att se hur han utvecklats efter det.
– Sedan kom jag in på Carlton University och var där tre år. Det var en riktigt rolig upplevelse att kunna kombinera hockey och skola. Dom ser på damhockey på samma sätt som killarna och ger dig förutsättningar att kunna spela hockey på en hög nivå. Det var också där jag mötte Alex (Cipparone).
– Efter att vi gått klart skolan valde vi att flytta över hit till Sverige. Under min första säsong här spelade jag för Trångsund i Division 2.

Visste du om att det fanns damhockey innan?
– Ja, vi hade ett damlag i Windsor. Damhockeyn där hade ett bra program och hade ett universitetslag. Jag visste ändå inte så mycket. Självklart följde jag laget i OS-åren eftersom landslagen är stora i Kanada.
– Det är lite skillnad där borta. Man bryr sig inte om det är män eller kvinnor utan alla ser det bara som hockey. Speciellt om det är landslag. Vi hade en tjej som var från samma ställe som jag, Meghan Agosta. När vi växte upp spelade vi mot varandra och sedan kom hon med i landslaget och fick spela OS. Det här var såklart en stor sak där jag kommer ifrån. 
– På college, efter att jag träffat Alex, tittade vi såklart på en del matcher med damlag.

Varför valde ni att flytta till Sverige?
– Vi hade varit tillsammans i tre år och Alex ville flytta hem. Jag ville fortsätta spela och det skulle vara kul att få komma över hit och göra det och nu bor vi fortfarande här, säger nyblivne MoDo-tränaren med ett skratt och fortsätter:
– Järfälla hade ekonomiska problem och hade inte möjligheten att spela vidare i Hockeyettan.

Samtidigt spelade Alex i Segeltorp som var på väg att spela kvalserien i Jönköping. Deras coach bestämde sig för att inte åka med. Jag hade tränat lite på skoj med Segeltorp då min säsong var slut. Då fick jag frågan om jag ville följa med och hjälpa till under helgen eftersom deras andra coach var ensam.

– Det var så jag kom in på att coacha damlag och säsongen efter frågade dom om jag ville fortsätta.

Vägen in till tränarbänken

Du har nu tränat Djurgården under tre säsongen och AIK fyra, hur ser du att steget varit in och coachat på den nivån?
– Första säsongen i Segeltorp var jag assisterande och det blev lite av en ögonöppnare. Jag hade såklart följt Alex i Segeltorp innan det. När jag senare blev coach, i början var det skillnad på hur jag såg på hockey som spelare och coach. Det var den största saken. I termer av där jag är idag var det nog väldigt bra att jag bara hoppade in i det.
– När sedan Djurgården tog över blev det mitt första jobb som head coach. Vi inledde i Damettan. Det var också där jag fick min mesta utbildning. Deras förväntningar var att vi skulle gå upp första säsongen.
– Att spela i Damettan med det lag vi hade var väldigt bra för mig som coach eftersom vi behövde träna så mycket hårdare än vad matcherna skulle vara. För mig gällde det att få alla att hålla fokus på träningarna. Vi mötte herrlag den säsongen och det hjälpte oss. Vi hade en bra säsong. Det gick väldigt bra för oss och vi tog steget upp i SDHL. 
– Den säsongen förberedde oss bra för SDHL. Lagen som tar steget upp nu blir nog första säsongen väldigt tuff. Allt från resor till att se hur allt fungerar. Skillnaden från mitt första år då det hette Riksserien till idag är som natt och dag.
– SDHL har tagit stora steg varje säsong. Säsongen vi vann med Djurgården (2016/17) var den då många fler importer kom till ligan. Det hjälpte ligan att få mer uppmärksamhet, men också att kvalitén på spelet blev bättre. 
– Ur mitt perspektiv som coach lärde jag mig mycket första säsongen som coach för Segeltorp, hur det verkligen är att vara coach, den social sidan av den, den mänskliga sidan och inte bara taktiskt. 

Just tiden i Djurgården kom att bli viktig för Cipparone som coach.

– Ja i form av hur man coachar och tränar. Allt var inte bra över tid, men där såg jag att vissa saker jag gjorde inte var bra. Det är också så man lär sig. Ingen kan göra det korrekt hela tiden. Sam Hallam, som är den mest succéfyllda coachen i Sverige just nu, jag tror inte att allt hela tiden går perfekt för honom.
– Den viktigaste saken du måste ha med dig som coach är förståelsen att varje beslut du tar inte kommer vara det rätta. Sedan måste du lära dig utifrån det. Dessutom kan du ha förväntningar från din boss eller styrelsen på hur dom vill att det ska vara. Då måste du vara säker på dig själv och det här lärde jag mig under mitt första år i Segeltorp och Djurgården.
– Jag hade en coach i Windsor, C.J Smith. Han var hård, men var väldigt duktig på att se alla, den mänskliga sidan, oavsett om du är en förstarundare i NHL eller spelar i fjärdekedjan. Det här har jag tagit med mig in i mitt ledarskap.
– Jag tror det är det viktigaste oavsett om du är Lisa Johansson, någon ny eller junior som kommer upp, är att du ser och pratar med dom. Det behöver inte alltid vara om hockey.
– När du ser ett lag vinna i hockey är det just laget som vinner och inte det mest skickliga laget och så vidare.

Därför blev det MoDo

Nu lämnar alltså Jared Cipparone AIK för att ta över som coach i MoDo.

– Jag har varit fyra år i AIK. Det har varit kul, utmanande och utvecklande för mig som ledare. Nu kände jag att det var dags att pröva något nytt. När MoDo kontaktade mig var dom tydliga med hur dom ville att allt skulle fungera.
– Dom frågade mig hur jag ville att det skulle fungera om jag kom dit. Nu när jag varit där några gånger känner jag att det är en annan känsla…

På vilket sätt?
– Det är en hockeystad. Jag älskar Stockholm. Det kommer alltid vara vår bas och att bo här är väldigt bra och så vidare. Det händer så mycket i Stockholm med tre stora fotbollslag och två stora hockeyklubbar. I ”Ö-vik” är det bara MoDo Hockey.
– Eftersom jag har familj var det faktor nummer ett då jag tog beslutet. Hockeyn är bra för mig, men hur det skulle bli för min familj… Där har MoDo gjort ett fantastiskt jobb med att ge oss förutsättningar för att flytta upp dit. Vår dotter är bara tre och ett halvt år nu. När jag pratade med min fru så sa vi att ska vi göra en förändring så ska vi göra det nu och inte då vår dotter är lite äldre.
– För mig kändes det bra att ta det här beslutet då min familj backar upp beslutet och att vi gör det här tillsammans. Det är jag väldigt tacksam för. Hade dom velat stanna i Stockholm så hade vi gjort så. Hade jag inte haft den hör supporten hade det inte blivit samma sak.
– När Henrik (Gradin) kontaktade mig var han väldigt tydlig med hur han såg på det och jag höll med honom i hans och MoDo:s vision. Jag har också haft kontakt med Björn (Edlund) länge och vi tänker oftast lika, vilket är bra. Vi har också olika idéer, vilket gör att vi kan utmana varandra. Vi kan göra varandra bättre.

Björn Edlund kommer vara sportchef och du tränare. Du var väldigt självstyrande både i
Djurgården och AIK, hur ser du på att han kanske nu går in och vill styra dig i ditt ledarskap?
– Det ser jag inte som något problem alls. Jag har saknat den utmaningen. Jag hade förmånen att jobba med Leffe Boork. Det var väldigt bra för mig. Han fick mig att tänka annorlunda. Vi kunde hamna i diskussioner. Även om jag inte höll med honom var det aldrig något personligt eller att han ville få mig att hålla med. Jag utmanade även honom på ett sätt.
– Vi var inte alltid överens om hur vi ville hockeyn skulle spelas, men det var okej. Det var aldrig att jag skulle tänka si eller så. Han är inte sådan alls. Jag tror många har en annan uppfattning jämfört med om du jobbat nära honom.
– För mig har Leffe varit fantastisk. Jag har fortfarande kontakt med honom och tar till mig av hans råd. Han ger dig aldrig vad han tänker utan ger frågor som gör att du måste tänka annorlunda.
– Att jobba med Björn… Han har varit coach där under fem år, men han har aldrig sagt att det är så här vi ska spela eller liknande. Jag tror jag vet hur dom spelat tidigare och det är inte stor skillnad jämfört med hur jag tänker hur vi ska spela. Sedan ser jag fram emot att vi kan sitta ner och prata om hur jag såg på saker och att han kanske sett det ur ett annat perspektiv för att vi sedan ska komma ihop om idéer, tankar för att nå målet vi vill nå. Huvudsaken är också att vi har samma mål.
– Vi kommunicerar också väldigt bra med varandra, vilket är viktigt, och inte rädda att säga vad vi tycker till varandra. I AIK var jag både sportchef och coach. Då kommer allt ner till ditt beslut. I MoDo är Henrik väldigt noga med vem som ansvar för vad och att det är viktigt att vi jobbar tillsammans.

Mer tid att utbilda unga spelare

Du får ett väldigt ungt lag att jobba med, innebär det att du behöver jobba annorlunda?
– Nej, jag tror inte det. Det var också en anledning till att jag tyckte det skulle vara spännande att gå till MoDo. Dom har Wilma (Sundin), Mira (Hallin) och alla dom här unga tjejerna som nu ska etablera sig i SDHL.
– Kommunikationen med dom unga spelarna är viktigt. Jag jobbade med ”Bella” (Isabelle Leijonhielm) i AIK och hon är en ung spelare (15 år), Felicia Levin, Moa Gustafsson… På så vis blir det inte så stor skillnad. Flera av dom unga spelarna i MoDo har spelat i SDHL ett tag så det är inte nytt för dom.

När du nu enbart tränare, innebär det att du får mer tid att utbilda unga spelarna?
– Ja, 100 procent. MoDo kommer ha sin organisation liknande den på herrsidan. Det innebär att allt är mycket mer professionellt och vi får tid för mer individuell träning, men också mer tid för möten med spelarna.
– Jag tror att det här kommer innebära att jag får ut mer av jobbet som coach. Nu när SDHL utvecklas så snabbt och mycket händer kommer det bli tuffare att ha dubbla roller. Jobbet som sportchef tar så mycket tid från det jobb du kan göra som coach. Björn har under fem år haft exakt samma roll i MoDo som jag i AIK. Jag tror att det är viktigt att vi förstår varandras roller och kan lägga fokus på det specifika jobbet var och en har.

Kommer din fru Alexandra Cipparone spela i MoDo?
– Nej, det kommer hon inte, avslutar Jared Cipparone med ett leende.