Brynäs IF är ett av svensk idrotts starkaste varumärken. Eller ska vi säga "var"? Efter 13 SM-guld och en obruten svit av över 60 raka år i högstaserien har klubben de senaste åren gått igenom sin tyngsta och mest turbulenta tid någonsin. Fyra säsonger i rad har huvudtränaren sparkats under säsongen. De har bytt sportchef och klubbdirektör flera gånger, och kommande vecka väntar ett årsmöte som tippas kunna bli stökigt. Dessutom misstänks två spelare för grova brott. Och då har vi inte ens gått in på prestationerna på isen, som år för år blivit svagare.
Och mitt i allt turbulens har Mikko Manner landat i Sverige. Under onsdagskvällen kom han till Gävle för första gången. Gävle - en hockeystad i kris. En hockeystad som de senaste månaderna tvingats se på när stadens stolthet Brynäs IF visat upp sig från sin allra sämsta sida. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
Klockan är 21:05.
Mikko Manner kommer till Scandic CH i centrala Gävle några minuter efter utsatt tid. Andningen tyder på att han ändå jäktade för att komma så lite sent som möjligt. Middagen med hans nya kollegor på en restaurang intill drog ut lite på tiden.
– Ursäkta att jag är sen, inleder den finske mästartränaren med att säga.
– Det är inga problem - jag har ingen tidig väckning i morgon ändå, svarar jag.
– Men det har jag. Jag har mitt första möte med killarna 07:30, skrattar han.
Det är inte utan att man undrar om 46-åringen, som blir 47 senare i sommar, vet vad han gett sig in på när han nu tagit sig av jobbet som huvudtränare för Brynäs.
– Det känns riktigt bra, riktigt inspirerande, att vara här. Det är en dröm för mig som hockeytränare som har blivit sann. Efter finska ligan var min dröm att nästa arbete skulle vara utomlands. Antingen i Sverige eller kanske Tyskland eller Schweiz, berättar han.
Mikko Manner vann guld med Kärpät 2018 och tog silver 2019. 2020 vann laget serien, men då ställdes slutspelet som bekant in. Efter en blytung säsong med en sjundeplats i serien och ett kvartsfinaluttåg lämnade han uppdraget som huvudtränare för den finska klubben i våras. Då hade han egentligen ingen tanke på att kliva in i ett nytt huvudtränaruppdrag till kommande säsong.
– Jag försökte inte hitta något, eftersom jag visste att jag skulle få vara kvar som assisterande tränare för landslaget och att det kom både ett OS och ett hemma-VM. Men när Josef Boumedienne ringde mig så... Jag vet att om du som hockeytränare väntar för länge med att hoppa på ett uppdrag så försvinner jobben. Och när det gällde den legendariska klubben Brynäs så kändes det riktigt bra.
Har ni koll på de stora svenska klubbarna även i Finland?
– Ja, absolut. Jag kan bara prata för mig själv, men vad har jag tittat på? Jag är i första hand en passionerad hockeykille som följer hockeyn runt om i världen. Jag kommer från Vasa och där har vi alltid följt svensk hockey och kopierat mycket från den. Förra året kom allt på samma kanal, C More, också. Så då var det lätt att följa den svenska hockeyn.
Tror du att du har en fördel av att vara från Vasa, och dessutom prata svenska?
– Det tror jag säkert. Jag är visserligen från den finska delen av Vasa, men jag har ju spelat i bland annat Kalmar också. Och när jag haft svenska spelare i Finland har jag försökt prata med dem, säger Manner och rabblar upp Adam Masuhr, Nicklas Lasu, Niklas Olausson och Ludwig Byström som exempel.
Speciellt i Finland fanns bara ett auktoritärt ledarskap. Vi var vana att tränaren sa: "Vems fel var det? Vem gjorde misstaget?". Vi visste inget annat sätt
Det finns en gammal sanning att finska tränare inte fungerar i Sverige. Det finns otaliga exempel på coacher från vårt östra grannland som varit minst sagt kortlivade i Sverige. I Brynäs är Esko Nokelainen en av de minst lyckade tränarrekryteringarna någonsin - och där är konkurrensen inte direkt svag. Nokelainen fick sparken redan i november under sin debutsäsong i Gävle - efter att ha förlorat 13 av 14 matcher.
Är det en slump att finska tränare har så svårt i Sverige, eller finns det en kulturkrock?
– Ja, det finns en krock faktiskt. Men det var många år sedan en finsk kille var här senast. 2010 var Hannu Aravirta i Modo i tre månader. 2006 tror jag senast det var en finsk tränare som var i Sverige ett helt år, och det var Harri Rindell i Mora. Esko Nokelainen var i Brynäs... Men allt det där var Tio, 15, 20 år sedan. Hur var ledarna och människorna för 20 år sedan? Speciellt i Finland fanns bara ett auktoritärt ledarskap. Vi var vana att tränaren sa: "Vems fel var det? Vem gjorde misstaget?". Vi visste inget annat sätt hur man kunde leda människor på. Men nu har stilen förändrats i Finland. Man kanske har närmat sig den ledarstil som finns här. I Sverige har det alltid funnits en "möteskultur". Man pratar med varandra. I Finland har vi kanske kommit dit de senaste fem åren.
– Men det finns fortfarande en liten skillnad. Den finska hockeyn är mer att tränaren alltid har beslutet var spelarna ska vara. Det är lite mer organiserat där. Men vi har närmat oss Sverige, och Sverige har närmat sig Finland också. Det är inte bara "vände spelet snabbt" och "pressa över hela banan" i Sverige numera. Men det finns skillnader. I SHL är spelarna ett par år äldre, ett par centimeter längre och ett par kilo tyngre i snitt. Det är lite mer fysiskt här. I Finland är spelarna lite yngre, och hockeyn är mer "femmannaorienterad". I den svenska ligan är det lite mer individuellt orienterat. Desktop ad in article Mobile ad in article
Mikko Manner är just hemkommen efter ytterligare ett finskt succé-VM. Medan Sverige gjorde sitt sämsta mäserskap sedan 1930-talet tog sig Finland till sin andra raka VM-final, under ledning av Manner och den närmast legendariske Jukka Jalonen. Med en defensiv filosofi har Finland de senaste åren blivit en väloljad och extremt svårforcerad lagmaskin. Medan svensk landslagshockey går igenom något av en identitetskris har de finska lejonen hittat precis vad de måste göra för att vara framgångsrika. De svenska hockeyfansen tittar, för ovanlighetens skull, med avundsjuka blickar mot det som tidigare varit vår lillebror - men som nu ser ut som något helt annat.
Men hade Jukka Jalonens superdisciplinerade ishockey fungerat i SHL?
– Jag tror både Växjö och Rögle, finallagen, närmat sig den typen av hockey. Sen måste vi komma ihåg varför vi i Finland spelar så. Jag tror det var 2006 som Jukka Jalonen utvecklade ett sådant system, att du kan vinna varje individuell duell genom att stå på rätt plats. Det lagspelet, det systemet, är riktigt bra för en sådan turnering när det är enskilda "game 7" varje kväll. Alla vill nog inte spela så defensivt hela säsongerna, säger Manner och gestikulerar i stolen mitt emot.
– Men Jukka har också fått laget att spela en modern hockey. Ja, det finns en organisation där. Men det finns också en aggressivitet. Han har kunnat mixa det gamla och riktigt, riktigt organiserade med nutidens hockey. Det är också lätt att anpassa sig till det spelet. Spelarna är riktigt motiverade när de kommer till landslaget och de får roller som är bra för dem. Vi fördelar istiden jämt över fyra kedjor, halva laget spelar powerplay och andra halvan spelar boxplay, och vi har alltid energi i tredjeperioderna och i slutet av turneringen. När alla lag inte är samspelta kan vi också lyckas ta någon viktig seger i början som ger energi för resten av turneringen. Snöbollen sätts i rullning.
Om jag jämför den finska och svenska ligan får du spela mycket mer fysiskt och gå mycket hårdare i kamperna i SHL
I Sverige har det de senaste åren riktats allt större kritik mot svensk ishockey. Fansen tycker att SHL har blivit själlöst. Det saknas tacklingar. Alla lag spelar likadant. Ingen spelare sticker ut. En bild som är helt naturlig, menar Manner, och som finns också i Finland. Fast då mot deras högstaliga.
– Frågar du de finska hockeysupportrarna säger de samma sak om finska ligan. Alla vi som kollar våra egna ligor tycker samma. Men om jag jämför den finska och svenska ligan får du spela mycket mer fysiskt och gå mycket hårdare i kamperna i SHL. Tacklingar...det är det inte så mycket av någonstans längre förutom möjligtvis i NHL där det är mindre rink. Men jag lovar dig, gör du en omröstning med supportrar skulle de finska supportrarna säga att den svenska ligan är mycket mer intressant. Men de svenska fansen kanske tycker tvärtom.
– Men hockeyn är lite som fotbollen. Kollar du för 20 år sedan var engelsk fotboll bara långbollar. Italiensk var bara defensiv. Barcelona spelade bara kortpassningar. Nu är alla blandat. Det är samma i hockeyn.
Med allt du har sagt nu, på vilket sätt kan du få in finska influenser i Brynäs spel?
– Om vi tittar rent taktiskt tror jag att jag kan lära dem om rytmerna i spelet, både defensivt och offensivt. Men det är små detaljer. Det hadlar om var killarna står när pucken är nära sargen, om vi står rätt i våra trianglar när vi tappar pucken, om vi har rätt balans och sådana saker. I finsk hockey står killarna alltid närmare varandra på isen. Det är den typen av saker som jag ganska lätt kan anpassa hit till den svenska hockeyn.
De senaste åren har vi sett allt fler spelare som haft svårt att sätta avtryck i SHL välja spel i Finland - och där blivit stjärnor. Frågan är om den finska ligan är så bra som den en gång var, eller om skillnaden mellan SHL och Liiga är större än någonsin. Att SHL har högre status än den finska högstaligan råder det nämligen inga oklarheter kring, menar den nye Brynästränaren.
– SHL är lite bättre. Det finns lite bättre spelare. Men samtidigt, i Karjala Tournament hade vi bara spelare från Liiga och vi vann mot det svenska laget med SHL-spelarna. I en match är marginalerna väldigt små. Men om vi skulle spela i samma liga över en hel säsong skulle de svenska lagen vara lite högre upp. Framför allt eftersom den svenska ligan inte är stängd. Det finns inga meningslösa matcher, säger Manner som eldar igång sig själv.
– I finska ligan säljer de sämsta lagen av sina bästa spelare den sista månaden innan transferfönstret stängs, för att spara ekonomin. Det är tråkigt. Det är katastrof! Där är det helt annorlunda i Sverige. I Sverige är det mer press. Om du spelar dåligt och hamnar på plats 13 eller 14 kan du inte bara säga "Okej, det var den säsongen, nu fokuserar vi på nästa". Nej, då måste du spela för att stanna i ligan!
Det såg vi inte minst den här säsongen...
– Ja, och ingen vill vara i de där matcherna. Pressen är så tuff. Men vi i Finland är avundsjuka. Varför kan det inte spelas den typen av matcher där?
******
Guldtränaren Tommy Jonsson fick sparken 2015. "Bulan" Berglund tog över och förde Brynäs från en bottenplacering till en SM-final på drygt två år. Roger Melin ersatte "Bulan" och fick sparken närmast omgående. Tommy Sjödin tog över och fick behålla jobbet i något år. Även hans efterträdare Magnus Sundquist blev kortvarig på posten. Peter Andersson överlevde hela grundserien men fick sparken inför kvalet. Desktop ad in article Mobile ad in article
Det är ungefär lika enkelt att vara huvudtränare i Brynäs som det är att vara fotbollstränare i Palermo.
Mikko Manner ska försöka lyckas med det omöjliga - att bli långvarig som huvudtränare för Brynäs IF.
– Jag har inte tänkt på vad som hänt med tränarna innan mig. Jag vet att Brynäs de sista fyra åren inte har varit där de vill vara. Det är fakta - men det är också historia. Ja, det kanske händer mig också - men jag tänker inte så mycket på resultaten. Jag har aldrig pratat om att vinna enskilda matcher. Jag har bara pratat om vanorna och prestationen. Om att vinna den sekunden, den kampen, den skridskoåkningen. Jag vet att om vi får ihop de mentala sakerna med de taktiska sakerna så kommer resultaten av sig själva.
Jag har varit tränare för juniorer, i finska andraligan, i finska högstaligan, i landslaget och på varje plats jag varit har det handlat om kärleken till hockeyn
Men frågan måste ändå ställas. Varför väljer en tränare med tre finska guld (ett som huvudtränare) och ett VM-guld (som assisterande tränare) att hoppa på ett till synes omöjligt uppdrag som huvudtränare i en klubb som inte bara går igenom en kris på isen, utan även utanför den samma? I synnerhet när den personen som lockade honom till Gävle, Josef Boumedienne, inte ens ska vara kvar i klubben.
– Som jag sa i början var min dröm att nästa uppdrag skulle vara utomlands. Jag vill lära känna nya kulturer. Och i svensk hockey finns det så mycket passion. Jag har alltid uppskattat det med bollsporterna i Sverige - kulturen, energin. Nu får jag vara en del av den kulturen, säger Brynästränaren och fortsätter:
– Jag har aldrig tänkt så mycket på "Vad ska hända med mig?". Vi har ett liv, vi kan leva, jag älskar bara möjligheten jag får att komma hit. Sen får vi se hur det kommer gå. Jag har varit tränare för juniorer, i finska andraligan, i finska högstaligan, i landslaget och på varje plats jag varit har det handlat om kärleken till hockeyn. Känslan av att tillhöra ett gäng. Nu är Brynäs det gänget, och jag ska försöka få oss att bli en familj. Kan vi göra det, då vet jag att marginalerna är små. Då kan vi lyckas. Om alla vill vara bra för att hjälpa killen bredvid sig, då har jag gjort mitt jobb. Om du får laget att känna dig stolta, om människor runt klubben känner att det finns en positivitet, då vet jag att vi kommer lyckas.
Det är tydligt genom intervjun att Mikko Manner inte har anammat det ledarskap som han själv refererade till som det dominerande i finsk hockey under många år. Det handlar i första hand om att se människan, i andra hand om ishockey.
I Finland finns det förmodligen fem miljoner förbundskaptener. I Gävle finns det 100 000 Brynästränare. Går det att stänga ute allt som kommer sägas och skrivas om dig och laget?
– Jag behöver inte stänga ute det. Jag läser ingen tidning eller något på internet. Jag ska bara göra rätt saker varje dag. Oavsett om vi vinner eller förlorar kommer jag inte förändra mitt beteende. Jag vet att man aldrig är så bra som folk säger när man är bra, eller så dålig som folk säger när man förlorar.
– Jag har många principer som jag följer varje dag. Jag går aldrig över gatan vid rödljus, jag plockar alltid upp skräp om jag ser något, jag tar alltid trapporna på hotellet i stället för hissen om det inte är över tio våningar. Jag har många sådana saker som kan ses som "skojsaker", men jag gör dem varje dag. Jag är killen som går efter "värden". Min dröm inför varje säsong är en dröm som jag egentligen inte kan mäta, men drömmen är att alla människor runt mig mår bra och känner sig viktig.
Ser jag en spelare på träningen som inte kämpar så hårt är det mitt fel. Då måste jag fråga den spelaren om allt är okej
Brynäs IF har varit en turbulent klubb på många plan, med många personalförändringar inom såväl den sportsliga delen som övriga kansliet. Mikko Manner hoppas kunna vara med och förändra den kulturen.
– Om klubben igen kan börja känna, från spelarna till tränarna till materialarna till kansliet, att de är viktiga, då har jag världens bästa arbete. Om supportrarna börjar se att de på isen tar hand om varandra, har kul, beter sig bra utanför isen och försöker se livet positivt, är det det allra viktigaste.
– Men det är bra om tidningarna skriver om oss, om TV visar oss, om supportrarna pratar om oss. Det betyder att folk bryr sig om hockeyn. Det är viktigt för mig. Alla har rätt att ha sina åsikter. Jag har varit samma. Jag har varit hockeyfan innan jag var tränare. Jag har också spelat mycket läktarhockey och ritat powerplayuppställningar och sådana saker. Men det är det viktigaste för mig som tränare. Jag vill att alla i och runt laget bryr sig. Ser jag en spelare på träningen som inte kämpar så hårt är det mitt fel. Då måste jag fråga den spelaren om allt är okej. Jag är okej med att en spelare gör hur mycket misstag som helst, för mig är det vad som händer efter ett misstag - eller vad du gör om någon annan gör ett misstag, som betyder något. Om du och jag kommer två mot en och du skjuter så den går i rundeln och motståndarna kontrar, vad gör jag då? Slår jag ut med armarna en halv sekund och kommer en halv sekund sent hem, så motståndarna gör mål? Eller vänder jag mig om direkt, åker full fart hem, kastar mig och täcker skottet och förhindrar ett mål? Gör jag så, vet jag att vår laganda är bra för kroppsspråket är positivt. Annars är vi inte ett gäng som är tajt nog. Desktop ad in article Mobile ad in article
Mitt största jobb är att ta hand om killarna som ska göra sitt jobb. Jag gör inget jobb själv - jag ska ta hand om dem
Drömmen är solklar.
– Jag har sett rinken...den ser riktigt bra ut. Jag drömmer om att det är fullsatt. Att vi kan spela en sådan hockey att supportrarna vill komma. Vi vill spela en sådan hockey och bete oss på ett sätt så att vi förtjänar att få supportarna tillbaka, att de ska stå bakom oss. Historia är historia.
Det är tydligt att det är lagmoralen som är A och O för den svenskspråkige mannen från Vasa. Inkludering och laganda är det som ska vara nycklarna för att Brynäs ska ta sig ur det bottenträsk man varit i de senaste åren.
– Alla i laget har en mening. Skulle vi ha 15 friska anfallare någon gång kanske vi måste gå runt på laget, och inte sätta en spelare vid sidan om i fyra veckor och sen förvänta dig att han är bra när vi åker på en skada och han behöver spela. Jag vill att den spelaren också ska känna sig viktig. Jag menar, i fotboll gör de så hela tiden. En storstjärna kanske kommer in sista fem minuterna någon gång, för att spelaren behöver vila. I finska ligan spelar vi 60 matcher, i SHL 52. Det blir en lång säsong. Så, om vi har 15 friska forwards - varför ska spelare 13, 14 och 15 bara sitta vid sidan om då? Hur ska de då lyckas, om de kastas in till slutspelet utan att ha spelat på två månader? Hur kan de känna sig viktiga? Mitt största jobb är att ta hand om killarna som ska göra sitt jobb. Jag gör inget jobb själv - jag ska ta hand om dem.
– Om du är nummer 15 och vaknar varje morgon och känner "fan vad kul det ska bli att åka till rinken idag", och sen känner dig trygg och inspirerad där och åker hem och säger: "fan, det var kul idag". Då har vi lyckats. Då kan vi också bli topp-sex. Desktop ad in article Mobile ad in article
– Jag är inte den som säger eller tänker: "Vem var skyldig till att vi förlorade?". Du kommer aldrig få se mig skylla på något i media när vi förlorar. Du kommer aldrig få se mig säga "vårt första-PP har inte gjort mål på två matcher". Jag kommer snarare säga: "Växjös boxplay var kanonbra. Vi hade inte en chans idag, men vi ska bli bättre". Spelarna ska kunna lite på mig, och jag ska kunna lita på dem.
Vad är det första du kommer säga när du träffar spelarna för första gången?
– Jag kommer fråga dem: Hur kan ni hjälpa mig?
