När namnet Sylvegård dyker upp i hockeysammanhang tänker dom allra flesta på bröderna Emil och Marcus. En del gör säkert den första kopplingen till Malmös sportchef, Patrik Sylvegård, Örebroaren som tidigare hette Gustavsson.
Nu är det ytterligare en i familjen som börjar göra sig ett namn. Vi talar då om Hampus Sylvegård som nu jobbar som coach i Vännäs J18 och satsar på en karriär som tränare. Till skillnad mot sina bröder, Emil och Marcus, kan han inte se tillbaka på någon större karriär som spelare.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Jag hade faktiskt pappa som tränare i 96/97:orna i Malmö, men du undrade hur länge jag höll på. Det kan ha varit till U14. Jag var målvakt och var, utan att skryta, helt okej som hockeyspelare, berättar Hampus Sylvegård för hockeysverige.se och fortsätter:
– Det blev lite för mycket för mig, men det var ingen press från farsan eller något sådant. Jag var målvakt, spelade med min egen åldersgrupp, med dom som var ett år äldre och tränade med bägge åldersgrupperna.
”EMIL OCH MARCUS MOT MIG”
Det här gjorde att den dåvarande Malmö-målvakten tröttnade lite på hockeyn.
– Nästan direkt efter att jag slutat med hockeyn började jag spela innebandy med lite kompisar i Vellinge där vi kommer ifrån.
– Men hockeykarriären? Jag spelade hockey från tidig ålder och vi alla tre bröder gick på skridskoskola från det att vi var ungefär tre år gamla.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur kunde det se ut på garageuppfarten en lördag eller vardag efter skolan hemma hos Sylvegårds?
– Vi sa faktiskt det då jag var nere under julen att vi saknade känslan då vi var på terrassen, tog fram ett hockeymål och jag stod i mål. Sedan var det Emil och Marcus som spelade mot mig. Vi tävlade alltid.
– Eftersom vi bodde i en villastad var det skolbuss direkt efter skolan. Då bestämdes det ”Jag går hem och äter så ses vi på streethockeyplanen 45 minuter senare”. Vissa gånger var det fullt med kids där och vi hade alltid lika roligt.
Var pappa Patrik med och spelade landhockey med er grabbar?
– Nej, inte på så vis. Han kunde vara med då vi spelade hemma i trädgården, men han var alltid med då det var träning. Oftast var det vi tre bröder som tävlade mot varandra där hemma.
Desktop ad in article Mobile ad in article
”VAR DISTRIKTSDOMARE ETT TAG”
Bröderna Emil och Marcus är kända för att ha ett relativt hett temperament, men grinigast efter en förlust var antagligen Hampus själv.
– Ja, jag tror faktiskt att det var jag. Jag var en dålig förlorare då jag var liten, men jag har blivit bättre på det där. Jag eller Marcus tror jag faktiskt, men alla tre hatar att förlora så egentligen tycker jag nog att det är jämnt mellan oss.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Vad ser du som Emil och Marcus styrkor som hockeyspelare?
– Dom är två olika typer av hockeyspelare. Emil är stark, bra på att skydda puck, är proffsig och förbereder sig riktigt bra. Han var riktigt duktig redan som junior, sedan var han kanske inte tillräckligt bra i den offensiva rollen. Den har han jobbat hårt med vilket inte minst visat sig senaste åren då han bland annat gjorde 17 mål förra säsongen i SHL. Då har man ändå en del kvalitéer som är bra. Han jobbar stenhårt varje dag.
– Marcus tycker jag har mer bollkänsla och talang. Han har alltid varit mer teknisk av sig samtidigt är Marcus också en spelare som jobbar väldigt hårt.
– Det är också vad jag tycker båda två står för, hårt jobba varje dag. Det har vi fått lära oss från framför allt pappa. Både Emil och Marcus har lyckats ta sig till SHL och en anledning till det tror jag är att det varit en hög kravbild på dom på så vis att man alltid ska jobba hårt.
Vad var det som fick dig att en gång kliva in som hockeycoach?
– När jag hade slutat med hockeyn var jag distriktsdomare ett tag. Trots att jag slutade spela har jag alltid älskat hockey. Även om jag spelade innebandy ett tag tyckte jag att hockeyn var nummer ett. Jag vill också hålla på med hockey på något sätt.
– Jag saknade den här lagkänslan och göra vad som krävs för att vinna. Som domare brydde jag mig såklart inte om vilket lag som vann utan ville mer att det skulle vara en schysst match. Att båda lagen skulle känna att dom blev väl bemötta och att det var en godkänd match ur ett domarperspektiv.
– Sedan började hjälpa till på Malmös U13, 04:orna. Efter det har jag varit fast i Malmö som förening. Nu är det första gången jag flyttar på mig till en annan klubb. Jag har alltid brunnit för utveckling av spelare, men samtidigt har jag alltid tyckt det varit roligt för min egen del också. Jag gillar att vara på hallen, träningar, matcher och allt runtomkring hockeyn.
Desktop ad in article Mobile ad in article
LÄMNADE MALMÖ FÖR VÄNNÄS
Du är relativt ny som tränare och coach, vad ser du själv som viktigt i ett bra ledarskap?
– För det första att alla som kommer till hallen trivs och känner sig väl bemötta från alla i omklädningsrummet och av oss ledare. Att alla känner att dom utvecklas. Det är viktigast på framför allt ungdom och juniorsidan, att alla kan ta steg och bli bättre. Även bli trygg så man vågar stegen som krävs för att bli en bättre spelare.
– Sedan måste det även finnas en kravbild, att man ställer krav på spelarna, men också på oss ledare. Var rak och tydlig ”Det här gäller” utan att vara taskig mot någon. Var människa och inte någon diktator.
– Man ska kunna sitta i omklädningsrummet och snacka lite skit med grabbarna, skoja och ha kul. När vi kommer ut på isen kör vi och då ställs det krav på att vi helt enkelt ska jobba hårt och göra det vi har kommit överens om tillsammans.
Efter flera år som ungdomstränare i Malmö har Hampus Sylvegård nu alltså flyttat norr över, närmare bestämt till Vännäs.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Det var faktiskt Vännäs själva som hörde av sig. Efter förra säsongen… Jag var lite trött på det eftersom säsongen ställdes in. Det kändes som vi bara hade haft ett halvt års träning. Jag saknade matcherna och allt sådant.
– Jag var hyfsat lugn och väntade lite för det kanske skulle komma något samtal någon annanstans ifrån. Jag ville kolla vad det fanns för möjligheter.
– Johan Öhrnberg i Vännäs ringde och frågade om jag var intresserad av att komma upp dit och bli föreningens J18-tränare. Vi hade några möten och diskuterade och efter det kände jag ”varför inte?” Om jag fortsatt vill vara tränare kan jag inte vara bunden till Malmö hela livet.
Hur hittade Vännäs just dig med tanke på att det är en bit mellan Malmö och Vännäs på kartan?
– Det vet jag faktiskt inte. Jag har frågat honom om det några gånger, men han har inte riktigt svarat, säger Vännäs-tränaren med ett skratt och fortsätter:
– Jag tror at det var Erik Vikström som tipsade om mig, men jag ärligt talat säga att jag inte vet om det var så.
”FÅ SOM KAN FÖRSÖRJA SIG PÅ HELTID SOM TRÄNARE”
I laget Hampus Sylvegård tränar är det spelare som kommer från egentligen hela landet. Visby, Stockholm, Södertälje, Skellefteå, Lerum, Uppsala, Ekerö, Värmdö, Leksand, Tumba, Mariefred och så vidare. Men vad är det som gör att spelare söker sig till just Vännäs?
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Det har med Patrik Ljunggren att göra som har HG-intaget. Han har gjort bra rekryteringar under många år, vilket jag förstått då jag kommit upp hit. Det är bland annat många stockholmsgrabbar som kommer hit upp och som trivs.
– Då sprids också ryktet automatiskt, att man trivs, bor i egen lägenhet och lite sådant, vilket också är speciellt. Jag tror också grabbarna trivs med att det i stort sett bara är hockey i Vännäs. Det är en liten by där du har ICA och någon pizzeria. Resten är i stort sett en ishall, vilket jag också tror är charmen.
– Många söker sig hit för att dom vill satsa. Då är Vännäs ett jättebra ställe att vara på eftersom man kan lägga ner energi och spendera mycket tid i hallen eftersom det finns väldigt mycket istider lediga. Jag tror många värdesätter sådana saker högt.
Vad har du själv för målbild med tränaryrket?
– Jag siktar på att se hur långt jag kan ta mig. Jag tycker att hockey är jätteroligt. Så länge jag tycker det är roligt och utvecklas kommer jag vilja fortsätta hålla på. Sedan får jag se hur långt det räcker. Det är få som lyckas och kan komma upp på den nivån där man kan försörja sig på heltid som tränare.
– Jag tycker det är väldigt roligt att vara nere på hallen och se hur grabbarna utvecklas, bryr sig och brinner för det. Då är det så mycket lättare att gå till sitt jobb.
Desktop ad in article Mobile ad in article
