Det är inte alls ovanligt att tjejerpå den yttersta hockeytoppen i Sverige vittnar om hur positivt dethar varit att spela med killar under uppväxten. Men alla hardessvärre inte upplevt samma positiva erfarenheter att se tillbakapå. Det gäller exempelvis LinneaJohansson som ni idag ska få träffa i serienFramtidens Damkronor.
VAR NÄRA ATT SLUTA
För två säsonger sedan spelade hon iHV71 och Trojas damlag samtidigt som hon spelade med Ljungby-klubbensU16-lag tillsammans med bland andra TheaJohansson. Spel med killarna i Troja blev ingenlyckad kombination. Det gick så pass långt att hon var nära påatt sluta med hockeyn.
– Jag spelade i tre lag samtidigtsom jag spelade i U18- och Smålandslaget. Det blev mycket ochdessutom skulle jag kombinera det med skola, berättar LinnéaJohansson då hockeysverige.se träffade henne i vintras för enintervju på Linköpings kansli.
Linnéa Johansson fortsätter:
– Detblev väldigt mycket planering och åkande från Ljungby tillJönköping. Ibland var det lite tufft med killarna och då kunde jagalltid komma till HV71. Det var som att komma till en familj ochhockeyn fick en helt annan glädje för mig. På så vis tror jag detvar bra att HV71 fanns i mitt liv just då.
Hur upplevde du att spela medU16-killarna i Troja?
– Det var mycket… Jag fickmånga gånger bevisa mer bara för att jag var en tjej. I övningarnafick inte tjejerna vara bättre än killarna.
– Närkillarna började växa, blev rätt stora och tacklades rätt mycketså tycktes det vara bäst att smälla på oss tjejer. Det var tufft.Jag och Thea blev som en minoritet. Sedan gick jag i skolan mednästan alla i det laget så det var mycket…, säger LinnéaJohansson samtidigt som hon suckar djupt.
Var det även mycket tjafs mellan eroch killarna i laget?
– Nej, men det är skillnad hurkillar och killar förhåller sig till varandra jämfört med tjejeroch tjejer. Det var inget tjafs, men det var rätt tufft ibland ochdet var flera som tyckte att jag inte var välkommen alla gånger.Det handlade en hel del om vem som skulle få spela och sådär.
– Det var inga föräldrar som tryckte på utan detvar mer en del killar i laget. Sedan finns det fina killar i detlaget också så jag ska inte dra alla över en kam, men det vartufft och spel med tjejerna i HV71 var något som hjälpte mig dentiden i livet.
Linnea Johansson hade en tuff tid förförra säsongen när hon spelade med killar. Foto: Ronnie Rönnkvist
I laget spelade bland andra HelgeGrans som idag spelar i SHL med Malmö, men han vardet aldrig några problem med.
– Helge är enbarndomskompis och min familj umgås med hans. Vi umgås till och medrätt mycket och det är jättekul att det går bra för honom. Hanhar alltid varit en talang och i början kanske inte den som villespela hockey mest. Ju mer åren gick så fattade man att det var hansom det skulle bli något riktigt bra av. Man såg att han hadetalangen och drivet.
VALDE ATT BYTA KLUBB
När vi ställde frågan om LinnéaJohansson saknar att spela med killar så skakade hon påhuvudet.
– Nej, det skulle jag inte säga. Det var tuffa åroch jag var nära på att sluta. Jag trivs mycket bättre att spelamed ett damlag.
Efter den tuffa säsongen valde hon attlämna både Ljungby och Jönköping för att flytta tillLinköping.
– Jag visste att HV71 skulle få nya tränare,men samtidigt visade Linköping intresse för mig rätt tidigt. Jaghar varit med Kim(Martin Hasson) och ”Madde” (Östling) iU18-landslaget och vet hur dom fungerar.
– Sedan var jaghit och kollade. Skolan är lite mindre här än vad den är iJönköping, vilket jag tycker är rätt skönt. Det blir lite merhemtrevligt med en liten skola och jag trivs bra här.
Madeleine Östling. Foto: Ronnie Rönnkvist
Förra säsongen började väldigt braför nyförvärvet från HV71. På 19 matcher svarade hon för tvåmål och totalt sju poäng innan hon drabbades av en tuffhjärnskakning på ett U18-landslagsläger i Finland.
– Detbörjade bra och jag fick mycket förtroende. Jag spelade i litepowerplay och var ordinarie. Det var jättekul.
Fick du en större roll i Linköpingän vad du hade i HV71?
– HV71 hade många spelare somhade varit på samma positioner under en tid, så det var svårt attkomma in i laget och ta dom här stjärnornas plats.
– Härvar alla tvungna att bevisa. Det kvittade om man var 25 år eller 15,16, alla tävlade om platserna. Det tycker jag var härligt.
Vad hände då du fick enhjärnskakning som höll dig borta länge från hockeyn?
– Vivar i Finland och jag fick en smäll vid sarghörnet. Smällenträffade först huvudet och sedan revbenen. Först var man rädd attnågot inne kroppen hade gått sönder, något revben eller något.Jag kände inte av huvudet i början och jag spelade hela tredjeperioden.
– När jag hade gått av isen sa det nästa pangoch kändes inte alls bra. Sedan hade vi en tuff resdag innan vi komhem hit. Jag gick några dagar i skolan innan jag insåg att jag intefungerade.
– Vi hade ingen läkare med oss till Finland somkunde bedöma sådana här situationer. Däremot hade vi ensjukgymnast med oss, men jag tror att det är viktigt att även ha enläkare med oss. MalouBerggren, som spelar här i Linköping, berättadeatt dom i alla fall hade haft en läkare med sig till JVM som bedömdeatt hon hade hjärnskakning.
Hur tänker du då kring att vi idaginte har läkare på matcherna i SDHL?
– Det är oftasom det inte ens finns några sjukvårdare på våra matcher. När(Lara)Stalder drog axeln ur led satt jag på läktaren.Jag tänkte att Stalder inte är den som skriker i första taget. Närhon gick av isen gick jag ner till henne. Då stod hon där självoch det fanns inga sjukvårdare.
– Jag tycker att det ärför bedrövligt att vi inte har sjukvårdare på plats. Påherrarnas matcher är det jättemånga sjukvårdare runt omkring.Visserligen är det mer publik och så vidare, men samtidigt tyckerjag att det minsta man kan ha på matcherna i SDHL är sjukvårdare.Det kan vara riktigt farliga smällar som kan innebära en storinverkan på resten av livet.
– Det är en resurs som baraska finnas där och inget som kan diskuteras bort. Jag tycker attSvenska Ishockeyförbundet ska införa att det alltid ska finnassjukvårdare på matcherna i SDHL.
LÅNG RESA TILLBAKA
Resan tillbaka efter hjärnskakningenvar lång för Linnéa Johansson.
– Första veckorna lågjag mest och vilade eller blundade så mycket det gick. I början varjag ändå rätt hoppfull och tänkte att om en eller två veckorskulle jag vara tillbaka. Sedan går dom här två veckorna och detblir inte bättre…, Linnéa Johansson stannar upp och det märks pårösten att det även är tufft att prata om hur hon mått.
– Dethar varit tufft mentalt. Hade jag brutit benet hade jag ändå kunnatträna överkroppen. Det finns alltid någonting jag hade kunnatgöra, men med hjärnskakningen kan jag inte använda någon del avkroppen. Jag blev väldigt deprimerad…
– Sedan blev detför mig att bryta ihop och komma igen. Det var jobbigt psykiskt ochjag bröt nästan ihop, men sedan kände jag att jag fick accepteradeatt det är som det är. Dessutom hade jag just börjat i gymnasietoch hade rätt mycket i skolan. Som tur var hade jag förståendelärare som har hjälpt mig mycket.
Hur gick det med skolan under denhär tiden för egentligen är det viktigare än hockeyn?
– Jaghar kommit tillbaka till vardagen och jag går hela skoldagar, menjag missade fem veckor i skolan. Det är såklart mycket. Innan jagåkte till Finland missade jag två dagar och bara det innebar fyratimmars arbete så det är mycket att ta igen, men jag har, som sagtvar, haft förstående lärare som hjälpt mig väldigt mycket. Vihar lagt upp en plan över hur jag ska fixa det arbetet.
– Jaghar också en tendens att vara väldigt ambitiös i skolan och villverkligen ha toppbetyg.
På ytan tycktes Linnéa Johansson måganska okej i dag, men när hockeysverige.se träffade henne ijanuari hade hon en bit kvar till en comeback i LHC.
– Justi dag mår jag bra. Jag försöker vara positiv. Jag blir integladare eller bättre av att sitta hemma och vara negativ.
Har du varit rädd för att detskulle vara slut med hockeyn för dig?
– Nej, men jaghar förstått att det kan ta ett tag innan jag är tillbaka. Detförstod jag redan efter någon vecka. Det finns inget annat jag kangöra för att det ska bli bättre än att vila, vilket jag haraccepterat, men det är svårt. Under den tiden är det bättre attvara glad än ledsen.
SVED ATT MISSA JVM
Hjärnskakningen innebar att LinnéaJohansson missade Junior-VM i Japan, något som givetvis svider liteextra för 17-åringen från Ljungby.
– När vi kom hemfrån Finland visste jag att U18 hade en turnering innan Junior-VM.Jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle klara av att åka medtill turneringen i Ryssland eftersom det var ganska tajt om tid dit.Jag kände ändå att jag kunde få tid att vila upp mig och sedanvara redo för VM, men så blev inte fallet.
– När man ärdär och vilar har man inte riktigt någon tidsuppfattning. Vipratade om det hemma och mamma sa ”det är bara två veckor kvartill dom åker”. Då insåg jag att det här inte kommer att gå.Man måste ändå vara på is i två, tre veckor och skulle det kommatillbaka när vi var i Japan så skulle det inte vara kul att liggadär i två veckor och ha ont.
– (Alexander) Bröms och jagsnackade och kom fram till beslutet att det inte gick det här året.Jag kan spela nästa år i stället som tur är.
Nu skriver vi juli 2019 och närhockeysverige.se når henne på telefon är hon på camp i Nyköping.Hon berättar att nu känner hon sig helt återställd efterhjärnskakningen.
- Nu mår jag bra. Jag började träna närSM-finalerna pågick. Sedan dess har jag hållit på och kroppen harsvarat bra på träningen.
- När jag kom till Linköping trorjag hela min kropp var ganska slutkörd eftersom jag hade en ganskatuff säsong bakom mig där jag spelade i flera olika lag. Det varknappt att jag blev av med träningsvärken.
- Även om jag nufått börja bygga om kroppen från så svarade det så himla mycketbättre. Det känns verkligen att den träning jag gör gernågonting.
Har du några känningar av hjärnskakningen?
-Nej, det funkar jättebra.
Hur går tankarna inför nästasäsong?
- Jag är redo för att köra fullt ut. Det finnsinget som hämmar mig och skulle göra så jag inte kan spela den härsäsongen. Det är lugnt med det i alla fall.
Du missadeJunior-VM förra säsongen, är målet att komma med dit i år?
-Ja, absolut. Det är mitt sista år i U18. Nu är man ju äldst avalla och jag vet hur jag såg upp till dom äldre som spelade då.Jag ser fram jättemycket att få chansen att spela ett JVM.
Linnea Johansson siktar på JVM.Foto: Ronnie Rönnkvist
