TÄBY (Hockeysverige.se)
Det finns olika vägar att ta sig fram i hockeylivet. En som har tagit vägen via hockeyns bakgård i USA är målvakten Filip Plars. Han fostrades främst i Leksand, men har sedan spelat juniorhockey i Hudiksvall, Täby och Sollentuna innan han inför senaste säsongen flyttade till San Diego Sabers i en liga vid namn USPHL Premier.
– Jag spelade i Sollentuna under pandemi-säsongerna. Då började jag snegla bort mot USA eftersom jag såg att dom spelade på där borta. Jag kände att nu ville jag spela ishockey, berättar Filip Plars då hockeysverige.se träffar honom i hemmet i Täby.
– Då kom jag i kontakt med Tomas Kapusta, klubbägaren. Han ville gärna ha över mig och Ludvig Eriksson Nilsson. Därifrån löste sig allt ganska fort. Deras tränare kom över hit förra sommaren och körde med oss under en vecka i Rimbo. Efter det var det klart och bestämt att det skulle bli San Diego.
Tomas Kapusta är alltså den samma som spelat både VM och OS för Tjeckoslovakien.
– Han hade en bra pondus då han kom ner till träningarna och vistades runt laget. Det märktes att han har erfarenheter av att spela på en hög nivå.
USPHL Premier, vilken nivå håller ligan jämfört med J20 SuperElit i Sverige?
– Jag skulle säga att det är ett ganska stort span i ligan eftersom den är så stor nationellt från öst till väst. Bästa lagen håller nog SuperElit-klass. Sedan finns det spelare i ligan som inte skulle platsa i J20 elit här hemma.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Förutom Filip Plars och Ludvig Eriksson Nilsson har även svenskarna Hampus Knutsson, Elias Lindström, Oscar Sjöstedt och Adam Wedberg spelat i San Diego under säsongen. Vissa av spelarna kom in under säsongen, mycket tack vare Plars.
– Jag har varit lite av navet där. Tränaren kände att han behövde förstärka laget runt jul. Då hörde jag av mig till Oscar Sjöstedt som spelade i Gislaved. Hans bästa kompis är Elias Lindström och han var sugen på ett miljöombyte. Då kom dom över.
– Innan det, i november, var det Ludvig Nilsson som hade en kompis, Hampus Knutsson, som också var sugen på ett miljöombyte. Sedan pratade vi med Adam Wedberg, en väldigt duktig tvåvägscenter som har ett jättestort hockey-IQ.
Givetvis blev dom här sex killarna väldigt tajta med varandra under säsongen även vid sidan av isen.
– Oscar och Elias bodde separat när dom kom över, men vi första fyra svenskarna bodde tillsammans i ett hus och blev som en familj. Vi spenderade 24 timmar om dygnet tillsammans.
”Tror det är den största matchen jag har spelat”
Hur uppmärksammat är det här laget i San Diego?
– San Diego är inte direkt någon hockeystad, men jag skulle säga att engagemanget runt klubben var väldigt stort. Dom ideella runt föreningen var fantastiska och åkte med till bortamatcher.
– Publiken, nu spelade vi i en rink som inte var så stor. Just i San Diego, vi hade oftast full byggnad, var det kanske 200 pers. Runt pandemin stängde dom huvudhallen så vi fick spela i den här mindre hallen. Vi hade ett bra stöd hemma och dom som var där var högljudda.
– Vi var även uppe i Utah. Då skulle gamla NHL-målvakten Olaf Kölzig hyllas. Då var det 3 000 på matchen. Vi spelade den matchen i Salt Lake, vilket är en gammal OS-arena. Det var ett bra tryck i hallen. Jag tror faktiskt att det här är den största matchen jag har spelat. Det var en så himla bra inramning och dom är bra på att bygga matcherna där.
Hur mycket träningar var det för er?
– Fram till jul hade vi två lediga dagar som det inte var någon träning på. Vi hade oftast matcher fredag, lördag och söndag. Sedan tränade vi måndag till torsdag. Veckorna vi inte hade fredagsmatcher tränade vi den dagen också.
– Dessutom hade vi ett jättebra gym. Vi tränade där med ett företag och då var det nästan lite 3D-crossfit-träning tre gånger i veckan. Andra dagarna körde vi kondition, yoga eller rörlighet.
Desktop ad in article Mobile ad in article
.jpg)
”En chans för mig att öppna upp dörrar”
Filip Plars spelade 27 av lagets 44 matcher och att vakta kassen så pass många matcher under en och samma säsong var det länge sedan han gjorde.
– Det var mycket matcher. Jag började gå in med en duktig målvakt som heter Justin Lakin. Vi kamperade om förstaspaden under ungefär en månad. Efter det artade sig ganska bra för mig och jag fick förstaspaden från november och framåt.
– Jag hade ett bra stim där och kom med i ”Team of the week” i fem veckor under hösten, men även i All star under juluppehållet. Totalt sett var det en bra säsong.
Hur var det att som målvakt att ställa om till små rinkar?
– Vi spelade mycket på små rinkar och hockeyn där är annorlunda. Allt är mycket mera rakt och in mot kassen. Spelet och rinkarna var en stor skillnad mot här hemma, men det utvecklade mitt spel mycket.
Var det många valpiga juniorer i ligan som ville slåss?
– Ja, och det finns en parallell domstol, eller vad man ska kalla det. Du kan inte göra vad du vill på rinken för då får du känna på det så ett par rejäla fighter fick jag uppleva, säger Filip Plars med ett leende och fortsätter:
– Ibland blev det lite hett och jag gillar när det är känslor i matcherna. Det hände att jag också blev inblandad, men jag tog ingen fight.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Den här ligan är lite av hockeyns bakgård i USA, vad såg du för möjligheter genom att testa på spel där?
– Jag kände att det var en chans för mig att öppna upp dörrar, men även att få spela mycket matcher. Efter pandemiåren ville jag komma i gång, fortsätta utvecklas, förlänga juniorhockeyn och ta ett stort ansvar.
– I stället för att gå upp till en seniorklubb här i Sverige och få en mindre roll ville jag fortsätta bygga på juniorhockeyn, men även öppna upp dörrar för college. Det här var en perfekt väg för mig att gå.
Blev det som du förväntade dig?
– Jag visste egentligen inte vad jag skulle förvänta mig, men det var över den förväntan jag hade i alla fall både med stället och hockeyn.
”Har spelat med många bra spelare genom åren i Leksand”
Pappa till Filip Plars är Christer Plars som tidigare jobbade inom Leksands IF, men nu är kommersiell chef på Svenska Ishockeyförbundet.
– Jag är född i Sollentuna och började i skridskoskolan där med farsan som tränare, berättar Filip Plars och fortsätter:
– När jag var sju år flyttade vi upp till Leksand och då började jag spela där. Det var ett skönt gäng och jag fortsatte där till det att jag var U16. Kvar som fortfarande är aktiva från laget sedan vi var U8 är Emil Heineman (Montréal) och Adam Gunnarsson Gustafsson (Viking). Men jag har såklart spelat med många bra spelare genom åren i Leksand.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur stor talang var Emil Heineman i början?
– Emil var vår bästa spelare då vi var små. Jag var ensam målvakt där så mycket hängde på mitt målvaktsspel medan Emil åkte upp och hängde tre kassar.
– Han var lite av en ”late bloomer” då vi kom in på hockeygymnasiet eftersom han då var ganska liten. När han lite senare kom in i puberteten sköt han i väg och hans talang fick komma fram. Han var då inte längre hämmad av att vara mindre.
Är du förvånad över att han fått ett NHL-kontrakt?
– Nej, absolut inte. Han förtjänar det och allt han får just nu. Han har jobbat hårt för det, är en fantastisk människa och håller sig ödmjuk. Det är verkligen rätt person som får chansen.
”Glad att jag tog den vägen för att pröva vingarna”
Efter tiden i Leksand och innan Stockholm var Filip Plars även upp till Hudiksvall en sväng där han spelade med klubbens J18-lag.
– Jag har valt under alla år att jag vill ta chansen i ställer för att vänta på nästa. Vi hade parallellaget i Leksand och jag fick ett upplägg där jag kunde vara kvar, gnugga på och vänta på chansen.
– När andra klubbar hörde av sig ville jag ändå testa vingarna, spela J18-elithockey och chansen att stå mycket matcher där. Det gick bra där uppe och jag är glad att jag tog den vägen för att pröva vingarna.
Desktop ad in article Mobile ad in article
.jpg)
Det blev bara en säsong i Hudiksvall innan flyttlasset gick till Täby.
– Efter den säsongen hade jag förhandlingar med Jimmy Anderström. Han hade varit uppe i ”Hudik” så han ringde och tjatade på mig att komma ner till Täby för att spela J18. Jag sa nej till en början, men han fortsatte ringa och vara envis.
– Till slut sammanföll det bra med familj och bostad samtidigt som det kändes som ett intressant upplägg. Det var många duktiga killar i det laget. Jag tränade med laget i Rimbo och efter det åkte jag ner för att snacka med Jimmy. Allt det han sa verkade bra och idag är jag glad att jag sa ja till Täby. Nu har dom bara lag upp till J18 så säsongen efter blev det Sollentuna.
– Jimmy är för övrigt den bästa coach jag har haft. Jättemycket ”cred” till honom och han gör det jättebra nu i Almtuna med A-laget, men även då han tog upp J20-laget till nationella. Han har en bra fingertoppskänsla.
Du har en bror, Melker, som spelar i Östersund J18, hur kommer det sig han är där och du i Stockholm?
– Melker ville gå NIU-vägen. Han trivs jättebra uppe i Östersund så det är nog en ”perfect match” för honom. Vad jag har hört har Östersund en bra utbildning. Han har också fått vara uppe och träna med A-laget, men även spelat lite med J20 samtidigt som han byggt på sig en bra fysik så han kan visa upp sina mer spelskickliga sidor.
Åker du tillbaka till San Diego nästa säsong eller hur är planerna?
– Jag har erbjudanden från USA, men jag har kontakt med klubbar i Sverige också. Jag vill se vad det finns för erbjudanden i Sverige innan jag tar ett beslut. Dessutom prioriterar jag en utbildning vid sidan av, men jag vill just nu ge hockeyn 100 procent. Sedan får vi se vart jag hamnar, avslutar Filip Plars.
Desktop ad in article Mobile ad in article
