En Frölundaikon som tvingades lägga av för tidigt – Old School Hockey Magnus Kahnberg

Magnus Kahnberg hade en mycket fin hockeyresa, men tyvärr avslutades den på ett väldigt tråkigt vis. 2015 fick han sin tredje hjärnskakning vilket tvingade honom att sluta spela. Något han fortfarande har ganska tuffa sviter ifrån.

För att lära känna Magnus Kahnberg och hans hockeykarriär ännu bättre reste vi ut till Långedrag och slog oss ner på ett café med den sympatiske göteborgaren för att lyssna på hans resa i hockeyns värld som började i Kållereds SK.
– Det började egentligen med att jag spelade fotboll. Jag var väldigt försiktig som barn, men mina föräldrar frågade om jag ville börja spela hockey. Eftersom jag var skraj för allt nytt så ville jag inte det.
– Mina föräldrar övertalade mig lite och sa att det var många av fotbollskompisarna som skulle börja så då tyckte jag också att det var okej att testa. Jag hade åkt skridskor någon gång innan också.

Kahnberg var inte heller det barnet som hängde på Scandinavium för att se Frölunda spela.
– Nej, det gjorde jag inte. Däremot såg jag Mölndal en del. Inte mycket, men några gånger. Första minnet jag har från Mölndal var då dom går upp i allsvenskan och får möta Frölunda. Tyrone Lasu, Niklas pappa, är min ingifta farbror och han spelade där.

Hade du några idoler eller Förebilder i Frölunda?
– En av dom första jag hade koll på var Erkki Laine från det jag såg Björklöven mot Färjestad på TV. Matti Pauna kommer jag ihåg också. Annars var Håkan Loob den första idolen. Jag fick ett VHS-videoband när Calgary Flames vann Stanley Cup 1989. Men jag minns också när han gjorde tre mål mot Tjeckoslovakien 1987.
– Allt det där slukade jag på TV:n och tyckte det var spännande. Vi hade bara vanliga kanalerna så när det var hockey på TV kollade jag.

Efter tiden i Kållered byter Magnus Kahnberg klubb till Mölndal, alltså den klubb som hans farbror alltså spelat för.
– Jag tror det var samma år som jag skulle spela TV-pucken och det här kändes som nästa steg i satsningen. Ofta plockar man spelare första året efter TV-pucken som B-junior, men jag kom till Mölndal som andraårs B-junior. ”Late blommer”, skrattar Kahnberg och fortsätter.
– Jag var 16 år då jag debuterade i Mölndals A-lag och det var kul. Det gick väldigt bra där. Vi hade också ett extremt bra lag i TV-pucken och jag tillhörde väl bara tredje kedjan där. Så det var många före mig i hierarkin och som man trodde skulle gå väldigt långt.
– Att komma med i A-laget var stort och första steget in i vuxenvärlden, men också en sådan grej som jag var nervös för innan och som jag nu kunde bocka av som att det inte var så farligt.

Efter två säsonger i Mölndal värvas han till Frölunda.
– Janne Karlsson ringde mig och sa att han ville ha över mig till nästa säsong. Jag hade haft honom som tränare i något som hette region Väst året efter TV-pucken. Jag minns att vi bland annat mötte Sedinarna och torskade med 8-7 eller något.
– Där gick det bra och efter det sa han mer eller mindre att jag skulle komma till Frölunda till nästa säsong. Det var inte så mycket att fundera på och ett naturligt steg.

En bild från förr.

Hur upplevde du Frölunda som organisation då du kom dit från Mölndal?
– Det var ett stort steg och Frölundas organisation var väldigt proffsig. Sedan har vi alltid kört väldigt hårt i Frölunda under Pär Edlunds ledning. Ibland kanske till och med på gränsen till för mycket.
– Jag har ändå alltid gillat att träna så jag kom in i det där ganska fort. I SuperElit då spelade vi bara lördagar och söndagar. Sedan var det bara träningar måndag till fredag. Jag gick inte heller på hockeygym utan på Fässbergsgymnasiet i Mölndal. Det var jag och Dejan Matejic som gick där och jag är glad att jag gick klart gymnasiet innan jag kom upp i A-laget.
– Jag bodde hemma, lämnade tidigt på morgonen och gick till skolan. Sedan snabbade vi oss till träningen inne i stan. På kvällen skulle man få i sig mat och göra läxor, men ändå kändes det att jag han umgås med polarna. Det var verkligen en jäkligt rolig tid. Dessutom hade vi en riktigt bra tränare i juniorerna, Lars-Fredrik Nyström. Han var verkligen grym.

I det J20-lag Magnus Kahnberg spelade fanns bland andra spelare som Christian Bäckman, Timmy Pettersson och Jari Tolsa.
– På träningarna var det verkligen krig men på rätt nivå. Första säsongen vann vi SM-guld med B-Juniorerna mot (Rickard) Wallin och grabbarna uppe i Karlstad. Min sista säsong som junior vann vi J20-guldet.

Du svarar för 45 mål på 35 matcher…
– Stämmer. Jag tror att jag gjorde 52 mål om man räknar in slutspelet. Jag och Jari (Tolsa) spelade oftast med Johan Thelin (idag assisterande tränare i Timrå) då. Vi tre hade ett grymt bra samarbete så det gick väldigt, väldigt bra.
– Inför den säsongen var det många 80:or som skulle ut i allsvenskan för att få spela seniorhockey. Själv stod jag i valet och kvalet om jag skulle tillbaka till Mölndal så jag också fick spela seniorhockey. Hade jag gjort det så vete tusan…
– Jag stod länge och valde och var extremt nära att gå. Sedan spelade jag jättedåligt i början av säsongen och första fem matcherna utan att göra nåra poäng. I sjätte matchen gjorde jag mål på Hovet och sedan rullade det på. Jag fick även vara med och träna mycket med A-laget den här säsongen.

Kahnberg får också chansen samma säsong att spela fyra matcher med Frölundas A-lag.
– Debuten minns jag fortfarande. Vi skulle åka upp med J20 för att möta Leksand och Mora. På fredagskvällen innan vi ska in i bussen kommer Janne (Karlsson) och säger att jag ska spela med A-laget dagen efter. Vi mötte Luleå och torskade med 2-0. Jag började på bänken, men fick sedan hoppa in och göra några byten vilket var väldigt kul.
– På natten efter matchen körde mina föräldrar upp mig till Mora för jag ville inte missa J20-matchen.

Bara två säsonger senare är den då 21-åriga forwarden från Kållered med i Tre Kronor.
– Allt gick såklart fort, men det kändes inte som jag tog för stora kliv eller så. Det hade gärna ha fått gått fortare med. Första säsongen i Frölunda spelade jag med Jari och Henrik Nilsson. Det är säsongen 2000/01 och som blir min första riktiga säsong i A-laget. Det gick jättebra och jag gjorde mycket mål i början. Sedan blir det klassiska, att jag hamnade i vakuum under 20-30 matcher. Det var en extremt lärorik säsong där jag fick se (Kristian) Huselius, (Jonas) Johnson och dom här på nära håll och lära mig mycket.
– Säsongen efter det började jag, Jari och Joel (Lundqvist) spela tillsammans och då gick allt framåt väldigt fort.

Många talar om den här speciella känslan och drivet som var i det här gänget som kom upp och var födda i slutet av 1970-talet och i början 1980-talet, vad var det speciella med det här gänget?
– Det är svårt att peka exakt på vad det var, men vi var extremt sammansvetsade och det klickade på alla cylindrar. Då menar jag även med allt runt om, spelarfruar och så vidare. Vi hade väldigt kul ihop.
– Min första säsong var (Tommy) Boustedts sista. Han var bra, men sedan kom Conny in. Och han var verkligen bra. Vi hade varit nere och vänt efter skatteskulderna och allt det där. Det var också därför många av oss unga fick chansen, eftersom Frölunda ville dra ner på lönekostnaderna och så vidare.
– Det som gjorde mycket var annars att vi hade bra ledande spelare för oss unga i laget. ”Mange” (Johansson), (Patrik) Carnbäck, Ronnie (Sundin), Jonas Johnson och så vidare. Dom hade sjukt bra ledaregenskaper i hur man sköter sig både på och utanför isen. Även Niklas (Andersson) var viktig där.
– Dom killarna var alltid bäst tränade och det här har vi andra försökt ta fasta på. Se bara på hur Joel sköter sig själv och alla i laget idag. Det är ingen slump, i min värld, vad han fått det ifrån.

Skapade det här gänget ett driv och träningskultur i Frölunda som hänger i än idag?
– Ja, jag tror det. Sedan har den såklart pendlat men det är alltid den som man eftersträvat. Då var det väldigt högt till tak, men vi gillade verkligen varandra som grupp samtidigt som träningarna var hårda.

Magnus Kahnberg

Hur mycket plats tog du själv i omklädningsrummet vid den här tiden?
– Jag har nog alltid varit lite försiktig men social. Samtidigt hade jag, Jari och Joel väldigt högt till tak. Alla tre ville så mycket och vi sa verkligen vad vi tyckte efter varje byte (skratt). Framförallt dom två, men det var lärorikt för mig att ta mer plats och säga vad jag tyckte. Det är ändå mot hur jag är lagd, men jag växte in i den kostymen med åren. Det blev som en uppfostran under hela karriären.

Umgicks ni tre även vid sidan av hockeyn?
– Ja, bland annat med tjejerna. Jag mins att jag sa i mitt tal på Joel och Amandas bröllop att det känns som vi har växt upp tillsammans. Dom har hängt ihop med sina tjejer precis som jag har gjort med min.
– Det är kul när vi ser på gamla bilder vad vi har gått igenom tillsammans. Trots allt är det ett speciellt liv att vara hockeyspelare både på gott och ont. Alla par vet vad man går igenom och jag tror att det gjort att man har en helt annan tolerans och en bra grund att stå på.

Magnus Kahnberg vinner två SM-guld. Det första vinner han 2003 efter 4-0 i matcher mot Färjestad.
– Det var en helt fantastisk resa och vi vann serien. Tomi Kallio kom i slutet av serien, men vi var bra redan innan det. Kallio blev såklart en extra spjutspets. Samtidigt hade vi en otroligt bra balans i laget.
– Det är nog en stor och viktig grej under åren från 2001 och framåt då vi verkligen byggde upp guldlagen. Någonstans accepterade alla sina roller, men alla ville hela tiden vara lite bättre. Har du fyra förstacentrar så kan det var svårt att få dom att acceptera sina roller. Så det var nog smart lagbygge. Sedan ska tränarna och vi som individer få ihop allt också.

Kallios guldmål.

Om du ska plocka russinet ur kakan från den säsongen, vad blir det?
– Det är sista målet (Kallio 4-3 i Overtime), Götaplatsen… Samtidigt var det en press. Vi hade vunnit serien och var guldfavoriter. Först mötte vi Modo i kvarten och vann med 4-2 i matcher. Vi torskade någon av matcherna efter sudden i Scandinavium. Vi går ju ut där ismaskinen åker in vid Scandinavium och i någon paus såg vi verkligen hur det glödde i ögonen på publiken. Dom förstod också hur viktig just den matchen var för oss att vinna eftersom även publiken trodde att vi kunde gå hela vägen.
– Det var inget lätt mot Timrå heller i semin. Sedan var det speciellt eftersom det var första guldet och att få dela det med hela Göteborg var magiskt.

Blev det en annorlunda när ni vinner guldet 2005?
– Ja, på många sätt. Då var vi ännu bättre. Det laget var helt sjukt bra. Dessutom gick det enklare hela vägen utan att det var enkelt. Jag tror att vi torskade två matcher i det slutspelet. Att få vinna när alla dom bästa var med var såklart speciellt.

Det har talats om att det är bästa Frölunda-lag som klubben har haft, håller du med om det?
– Det tycker jag nog utan att komma ihåg hur det var innan jag blev vuxen. Sedan är det såklart svårt att jämföra med guldlaget 1965 och den konkurrensen som var då.
– Att sedan få möta folket på Götaplatsen är total eufori. Jag kommer ihåg då vi skulle ha den här kortegen och jag sa till Joel att tänk vilken antiklimax det skulle bli om det bara står några ”goa gubbar” där uppe. Visst, det hade varit fantastiskt det med, men när jag kom dit… Jag blev helt chockad över det var så mycket folk där. Det kändes som vi delade guldet med hela Göteborg.

Blir det som en extra motivation att få möjligheten att uppleva det här igen?
– Det kanske låter som en klyscha, men har man varit där en gång så vill man dit igen. Om vi ska ta fram något sorgligt så är det att vi inte kom dit igen efter min Brynässejour, alltså från 2011 och framåt. Det sticker lite extra hos Christian Bäckman och mig att vi inte fick uppleva det här tillsammans igen efter att vi båda återvänt hem till Frölunda.

Dessutom får Magnus Kahnberg Guldhjälmen 2004 som ett bevis på att spelarna tyckte att han var elitseriens mest värdefulla spelare den säsongen.
– Det var tre roliga säsonger där. Vi åkte ut i semin den säsongen, men personligen var den säsongen min bästa.
– Man spelar ju för att vinna, det håller jag högst, men värdet av Guldhjälmen är lite svårt att ta på. När du spelar tänker man inte så mycket bakåt, men när jag tänker på det nu känns det faktiskt lite overkligt att jag har vunnit den. Många som vunnit guldhjälmen har haft bättre och stabilare karriärer än vad jag har haft. Min karriär har helt enkelt varit lite för mycket upp och ner och det där är en säsong som verkligen sticker ut, men det behöver jag inte be om ursäkt för och det var väldigt stort.
– Jag vet att Jonathan Hedström sa en gång när vi möttes vid en tekning ”självklart röstar jag på dig”. Sådant tycker jag är kul och jag sa samma sak till (Jakob) Silverberg när han vann.

Säsongen 2006/07 åker Magnus Kahnberg över till St. Louis organisation dit han trejdats av Carolina som draftade honom år 2000. Det blir inget spel för honom i NHL utan endast 17 matcher i farmarlaget Peoria Rivermen.

Foto: Getty Images

– Tyvärr blev det lockout där vilket var en dålig tajming för egen del. 2005/06 blir jag trejdad från Carolina då Doug Weight går dit. Jag kommer ihåg att vi spelade en match mot Modo och jag avgjorde hemma i sudden, en helt vanlig match. Efter matchen frågade en journalist om jag hade hört vad som hänt, att jag blivit trejdas. Det hade jag inte.
– Strax efter ringde St. Louis och ville sajna mig. Den året förlorade vi mot Färjestad i finalen och efter den säsongen sa jag nej till VM eftersom jag hade problem med ett knä. Då vann ju Tre Kronor, säger Kahnberg med ett leende och fortsätter:
– Det gick väldigt bra på campen men till slut blev jag nedskickad till Peoria som sista forward. Jag kämpade på där och det gick okej även om det hade kunnat gå bättre både för mig och laget. Det gick inte heller jättebra för St. Louis men dom kallade ändå inte upp någon och jag kände att fan… Samtidigt gick Frölunda kräftgång här hemma. Jag tror att laget låg näst sist eller så.
– Jag pratade hela tiden med (Mats) Ahdrian. Han ville att jag skulle fortsätta kämpa i St. Louis men ville att jag skulle veta att om att jag alltid var välkommen tillbaka.

Kahnberg valde också att återvända till Frölunda senare under säsongen.
– Jag var 26 år då. Hade jag varit 19 år hade jag kanske inte åkt hem, men nu kändes det som ett naturligt val eftersom det kändes så långt upp till NHL.

Du har sagt tidigare i en intervju att du inte tyckte det var något roligt i Peoria.
– Nej, kändes inget roligt och jag tappade glädjen till hockeyn lite. Jag trivdes verkligen inte. Så här efteråt är det kul att ha bott i en av alla ”små towns” i riktiga USA. Att bo i New York är inte riktigt samma sak.
– Vi spelade en gammaldags hockey och jag hittade aldrig min roll. Men sedan blev ett av mina bästa hockeyminnen då jag kom hem och fick spela min första match i Scandinavium. Jag tror att det regnade två veckor konstant då jag kom hem till Göteborg, men jag tyckte det ändå det var himmelriket. Det bemötandet jag fick av publiken är verkligen en topp tio-grej.
– Sedan blev det ändå en jobbig säsong eftersom det är enda gången vi missat slutspel, men istället fick jag spela VM i Moskva det året.

Är det en stor besvikelse att det vart som det vart där borta?
– Ja, så var det såklart. Jag kom hem med ett stukat självförtroende. Jag åkte på en rejäl skada här hemma samma säsong.
– Samtidigt tror jag att det kan vara nyttigt att få en rejäl motgång som hockeyspelare eller människa. Tidigare hade jag inte haft så stora gupp på vägen så som människa var det nog nyttigt att ta sig igenom det.

Har du haft nytta av det längre fram i karriären?
– Ja, jag tror det. Man ser supertalanger i TV-pucken eller Sverigepucken, det är inte jättemånga men det är ändå några som inte lyckas, vilket jag tycker är märkligt. Ibland tror jag att det går lite för lätt och att du behöver någon större motgång och kämpa lite.
– Det här gjorde i alla fall att jag blev extremt motiverad till säsongen därpå som blev en väldigt bra säsong för mig. Jag var ”back on track” igen.

Det blir bara två och en halv säsong i Frölunda för Kahnberg innan han tvingas lämna den klubb som har kommit att betyda så mycket för honom.
– Jag fick helt enkelt inte vara kvar i Frölunda. Jag vet att ”Nubben” (Kent Norberg) har sagt någon gång att jag hade fått vara kvar om jag gick ner i lön, men det är ”bullshit”.

Vad fick du för motivering till det?
– Jag fick ingen motivering alls av honom. Det var Patrik Carnbäck, som var min agent, som pratade med honom.

Blev du förbannad?
– Jo, men det hade varit en stökig säsong och det var Uffe Dahlén och ”Nubben” som råddade. Vi gick till semifinal tillslut, men jag insåg snabbt att jag inte var någon favorit även om jag spelade och det gick okej, men det var ingen av mina bättre säsonger.
– Det var ett väldigt turbulent år både för föreningen och mig själv. Det var tufft såklart när jag alltid i Sverige hade spelat för Frölunda och det är den förening jag brinner för och verkligen vill spela för. Men det var inte mycket att göra.
– Jag hade lite anbud från olika håll, men det hade alltid känts väldigt bra att som motståndare spela i Gävle så det kändes rätt att få komma dit. Jag tror att det var väldigt bra för mig som person och spelare, min fru Karin att komma dit.

Det blev två säsonger i Brynäs och Magnus Kahnberg trivdes riktigt bra både med klubben och staden.
– Ja, jag trivdes jättebra i Gävle. Det var grymt bra. Dessutom fick vi vår första grabb där, Nils, så dit har vi verkligen fina kopplingar.

Så Nils är brynäsare?
– Halvt kanske, skrattar Magnus Kahnberg och fortsätter:
– Vi fick fina kompisar och ett jättefint mottagande där uppe. Vi åker upp och hälsar på våra kompisar där uppe någon gång om året.

Första säsongen i Brynäs blir riktigt bra för Magnus Kahnberg. På 55 matcher svarar han för 20 mål och totalt 31 poäng. Andra säsongen blir inte lika framgångsrik då han på 40 matcher svarar för sex mål och totalt 13 poäng. Men den säsongen gör Kahnberg istället ett fint slutspel där han på fem matcher svarar för fyra mål och totalt sju poäng.
– När jag flyttade upp till Brynäs var jag 29 år och hade i början en ”tokmåltorka”. Det gick nog 13 matcher innan den släppte och sedan gick det 13 till innan andra målet kom. Då hade jag alltså gjort två mål på 26 matcher, men när säsongen var slut hade jag gjort 20 och det gick väldigt bra för mig.
– Återigen så är det jäkligt ”gött” när man tar sig upp från dom där hålen, men vi åkte ur i kvarten båda säsongerna, vilket var lite tråkigt.

Andra året var väl lite tuffare?
– Ja, det var tuffare. Jag fick någon magmuskelgrej i första matchen hemma mot Modo. Jag spelade den andra matchen mot HV71 och hängde något mål, men sedan var jag borta några matcher.
– Det var en tung säsong och jag blev även bänkad av (Niklas) Czarnecki i fyra, fem matcher. Det var också tungt och då började jag tänka att ”jaha, det var den karriären”. Det går fort upp och ner för säsongen, efter då jag var tillbaka i Frölunda, fick jag chansen i landslaget igen.
– Det gick ändå bra i slutspelet mot Färjestad under min sista tid i Brynäs och jag hade stannat i Brynäs om inte Frölunda hade velat ha hem mig igen.

Blev det en nytändning att få komma hem till Frölunda?
– Ja, och det var heller inget snack, jag ville till Frölunda igen eftersom jag alltid haft drömmen att få spela där om jag ska spela i Sverige.
– Det var lite som att få sitt första A-lagskontrakt, debutmatch och ordinarie plats i laget. Nu fick jag nästan uppleva det igen. Verkligen leva drömmen igen.
– Jag kom inte hem till Frölunda som en ”första line”-spelare även om det blev så sedan. Jag började säsongen extremt bra och då fick jag spela med Joel och Jari igen, en reunion verkligen. Dessutom blev jag uttagen i (Pär) Mårts första landslagstrupp, men nu fick jag en hjärnskakning så jag missade den. Det hade varit intressant att fått se vart den säsongen hade tagit vägen om jag hade fått vara frisk eftersom det är nog det bästa jag har spelat.

Trion, Dragkedjan kallad, hade också stora förväntningar på sig när dom nu var återförenade i Frölunda.
– Jo, men så var det, men (Mika) Pyörälä var kvar samtidigt som ”Freddan” (Pettersson) och (Mathis) Olimb var hemma igen. Dom var en mer tilltänkt ”första-line”. Men visst visste vi redan själva vad vi kunde göra tillsammans även om det var några säsonger sedan vi hade spelat tillsammans.

Sedan kommer den olycksaliga matchen 31 januari 2015 mot Brynäs. Det var i slutet av matchen som han tacklades illa av Lukas Kilström. En tackling som träffade Kahnbergs hakspets. Det resulterade i hans tredje hjärnskakning och efter det har han haft ordentliga problem med hälsan, men nu är han trots det på väg att testa på att arbetsträna och sakta komma tillbaka till ett ”vanligt” liv.
– Även om jag har haft motgångar innan då jag spelat så är det här den tuffaste kampen jag har gått. Kanske har jag haft nytta av mina tidigare motgångar i det vi nu har gått igenom som familj. Det har varit och är tufft.
– Det enda positiva… Dels slapp jag ta beslutet själv att sluta och hade jag slutat som, tror jag i alla fall, exempelvis Christian Bäckman, nu hade han kanske kunnat fortsätta spela någon annanstans även om hans kropp delvis sa stopp, han upplevde det nog jobbigare första säsongen som han inte spelade. Själv hade jag det så tufft med mig själv och kunde inte ens se på hockey eftersom jag mådde så fruktansvärt dålig. Det gjorde att jag slapp den värsta saknaden av hockey då jag hade problem med annat. Det är väl vad som är positivt med vad jag har fått gått igenom i mitt huvud.

Kahnberg har åkt på flera fruktansvärda smällar.

Vilka incidenter var det som gjorde att du hamnade i det här tillståndet?
– Jag fick en stor hjärnskakning 2011. Det var efter en smäll av Sebastian Karlsson. Då var jag borta tio veckor. Allting kändes mycket värre då det var någon som jag kände som jag fick smällen av. Det hade varit enklare om det var någon jag avskydde i stället för att det som nu, en polare. Men det där har vi pratat ut om.
– Min senaste hjärnskakning var mot Brynäs borta sista januari 2015. Det var en bra tackling i bröstet som gick upp och även tog på haken och blev som en upper-cut. Den hade jag tålt mycket, mycket bättre om jag inte hade fått smällen 2011. Dessutom hade jag fått ett slagskott här under Brynäs-tiden som jag också fick hjärnskakning av, säger Magnus Kahnberg och visar ett ärr vid sidan av ena ögat.
– Det är den sammanlagda mängden, tror läkarna, som gör att jag mår dåligt. Den sista smällen var, precis som den från ”Sebbe”, lite ”whiplash”. Det har gjort att jag får yrsel fort i olika miljöer. Jag blir även yr av vissa rörelser. Tillexempel är det väldigt svårt att spela innebandy där det är snabba rörelser och dessutom tittar man nedåt, vilket är det värsta.
– Sakta men säkert blir det bättre, men annars är det den här hjärntröttheten som är jobbigast och som nästan ger samma symptom som när man går in i väggen, utbrändhet.

När Magnus Kahnberg mådde som sämst blev det även en stor omställning för hela familjen Kahnberg som består av Magnus, hans fru Karin och två barn Nils och Ted sju och fem år gamla.
– Jag var till och från sängliggande, men jag är glad att jag har tagit mig igenom den värsta tiden. Karin fick göra allt. Det hade hon gjort innan då jag spelade också, men nu var det på ett annat sätt.
– Det är i alla fall skönt att jag slipper dom här längre downperioderna då jag kunde vara sängliggande i ett mörkt rum under nästan en hel vecka.

Hur mår du idag?
– Jag mår bättre i alla fall, säger Magnus Kahnberg med ett leende och fortsätter:
– Det är lång väg kvar, men jag är glad över att jag har varit nere och vänt. Nu njuter jag istället av framstegen. Neurologerna och läkarna säger att så länge det går framåt ser det ljut ut. Det gäller att optimera och ta sig tillbaka i den takten som kroppen bestämmer. Jag har fått lära mig vända på livet jämfört med det livet jag hade som hockeyspelare.

Magnus Kahnberg hade vid sidan av tiden i Frölunda även en mycket fin karriär i Tre Kronor med tre VM-turneringar.
– Debuten var Connys (Evensson) första säsong i Frölunda och vi hade åkt ut mot Modo i semifinal. Det måste alltså varit säsongen 2001/02. Då var det två förberedande landskamper inför VM mot Slovakien. Jag spelade med Jonas Johnson, Jari Tolsa, Ronnie Sundin och ”Mange” Johansson. Jag hängde två i den matchen så det var en väldigt rolig debut. Jag gjorde även ett mål i den andra matchen.
– Jag gillade Hardy (Nilsson) från första stunden. Det skulle bli ett VM i Göteborg några veckor senare och Hardy sa att jag inte skulle vara med då, men att jag nog skulle få vara med nästa år.
– Det var ett ”gött” gäng också och det kunde nästan kännas mer avslappnat än att spela i klubblaget. Jag visste inte vad jag skulle tro innan men det var en go sammanhållning och många av spelarna som var med spelade jag även senare med i landslaget.

VM-debut får Magnus Kahberg göra 2004 i Tjeckien där Sverige tar ett silver efter finalförlust mot Kanada med 5-3.
– Då gjorde jag också mål i första matchen, mot Danmark. Då kände jag mig hemma i landslaget även om det var väldigt stort att få ta plats i ett VM. Jag hade dessutom haft en väldigt bra säsong med Guldhjälm och poängligavinst. Det är alltid stort att få hänga på sig Tre Kronor-tröjan, men VM är alltid VM.
– Jag fick starta med Johan Davidsson och Niklas (Andersson). Vi tre hade gjort det väldigt bra i Sweden Hockey Games. ”Foppa” (Peter Forsberg) och Nicklas Lidström kom in under turneringen. Det var då (Rob) Niedermayer sänkte ”Foppa” i finalen. I början på andra perioden ledde vi med 3-1 och vi hade nästan räknat hem guldet och Sergels Torg, så det blev ett jobbigt silver.

Varför blev det så lamslaget i laget efter överfallet på Peter Forsberg?
– Man visste nästan att det skulle hända något sådant eftersom Peter är Peter och vi vet hur kanadensarna kan vara samtidigt som vi ledde. Nu satt vi på läkaren och var inte riktigt inne i det som hände där ute, men givetvis ställe vi oss upp och vrålade precis som resten av det blågula havet.

Kände du dig trygg 2005 med VM med tanke på att du då visste lite mer vad allt handlade om?
– Då spelade jag också bra. Där spelade jag med (Peter) Nordström och Jörgen (Jönsson). Det var stort att få vara med i VM under lockouten. Visserligen hade många tackat nej, men vi hade ett väldigt bra lag. Tyvärr åkte vi i semin mot Tjeckien. I den turneringen var jag och (Mattias) Weinhandl mycket ut och in i laget.

Magnus Kahnberg spelar sin tredje och sista VM-turnering 2007 i Ryssland. Tre Kronor slutar fyra.
– Framförallt så jag den turneringen som en liten revansch för egen del efter en stökig säsong. Bengt-Åke (Gustafsson) var coach och vi åkte på något träningsläger i Budapest. Jag kände att det skulle vara kul att få en positiv avslutning på säsongen, att få åka till Budapest och se den staden.
– Jag tänkte mest att jag skulle göra mitt bästa och sedan får jag se hur det går. Nu räckte det till att komma med på VM så det blev en skön revansch.
– Jag spelade inte mycket och var inte anmäld till en början. Jag kom med mot ryssarna i gruppspelet. Efter det hamnade jag på läktaren igen. Sedan spelade jag bronsmatchen. Det var ändå kul att vara med och coolt att få vara i Moskva under en längre tid.

Hur mycket hockey ser du idag?
– Jag har varit för trött för att gå och se matcher. Visserligen har jag gått på någon match, men om jag ska vara ärlig så följer jag mest hur det går för mina kompisar, Loui (Eriksson) och Henrik (Lundqvist) där borta, Joel (Lundqvist) här hemma och (Nicklas) Lasu som är min kusin. Alltså kompisar som jag spelat med och umgås med på sidan om. Det är mer på den nivån. Sedan har jag fullt upp med småbarn precis som alla andra. Visserligen kan vi sätta oss och se en period på TV innan dom ska sova och jag hänger med och vet hur det går även om jag inte ser så jättemycket, avslutar Magnus Kahnberg som efter intervjun med ett café i Långedrag har planer på att kika på sonen Nils fotbollsträning.