Daniel Tjärnqvist är uppväxt i Vännäs, då borde Björklöven ligga nära till hands att flytta till Björklöven om man ville elitsatsa.
Men Daniel och hans bror Mathias valde i stället Ängelholm och Rögle.
- I TV-pucksåldern… Min pappa hade jobbat i Helsingborg under tre år. Han bodde i husvagn där nere och var hem varannan helg. Han var jätteidrottsintresserad, men hade aldrig spelat ishockey. Däremot har han gjort en väldig massa annan idrott, fotboll, sprungit maraton, cyklat, åkt skidor… Alla möjliga idrotter. Sedan har han alltid velat följa oss.
- Vi var tre bröder som spelade, jag, Mathias och vår äldre bror Markus. Han dömde i Division 1 under några säsonger. Pappa kände nog att det inte var rättvist att han inte skulle få se sina grabbar plus då att han inte var hemma så mycket. Då flyttade vi alla ner till Helsingborg.
- Mina föräldrar letade efter en klubb med en bra hockeyutbildning åt oss, vilket jag är jättetacksam för idag. Det betydde jättemycket för att jag sitter här idag. Både jag och brorsan. Desktop ad in article Mobile ad in article
Det fanns även några ytterligare klubbar som familjen Tjärnqvist tittade på innan valet föll på Rögle.
- Vi tittade på Tingsryd och Landskrona, men sedan hörde vi om Rögle. Att det skulle vara en jättebra klubb organisationsmässigt, vilket blev helt perfekt oss.
- När man bor i en liten stad, vilket vi gjorde, blir utmaningen att man är för få i ett lag. Just i den vevan jag gick till Rögle tror jag var en perfekt ålder för att växla upp till någonting mer. Jag kommer så väl ihåg när vi flyttade till Ängelholm. Jag var bäst i Vännäs. Sedan kom jag till Rögle och var i mitten och kanske till och med på nedre halvan och kände ”wow, här är spelarna bra”. Sedan började jag sakta men säkert jobba mig in i det hela.
Hur var det socialt att lämna Vännäs för att flytta till Ängelholm?
- Jag minns då vi åkte igenom Stockholm. Pappa körde lastbil och jag åkte med mamma i en vanlig bil. Jag sa då till mamma att jag aldrig kommer att flytta till Stockholm. Det var så mycket folk och bilar här, säger förra NHL-backen med ett leende.
- Som jag sa var det en perfekt ålder för mig att flytta där jag inte blev stressad in i TV-pucken. Dom hade i princip redan tagit ut sitt lag så jag kunde ligga i bakvattnet och träna på.
- Jag såg hur alla TV-puckarna slet och hur trötta killarna var eftersom dom var ute, reste, spelade och tränade hela tiden. Samtidigt kunde jag träna på i min egen takt. Vilket jag tror var perfekt för mig.
“Jag var skitnervös”
Redan under sin andra säsong i Rögle plockade Förbundskaptenen, Stefan Bergqvist, med daniel tjärnqvist i U17-landslaget.
- Jag var skitnervös. Alla var så otroligt bra och jag hade fått reda på vilka Johan Davidsson och Peter Nylander var. ”Wow, vilka spelare”. Som jag sa tror jag att det var en perfekt start för mig att komma in i Rögle och växla upp lite grann. Det var nog ”kickstarten” på den utvecklingen som jag sedan fick.
- Det var overkligt att komma med i landslaget efter att ha spelat i Vännäs några år tidigare. Jag hängde bara på och allt bara hände. Desktop ad in article Mobile ad in article
Säsongen 1994/95 lät Christer Abris en då 18-årig Daniel Tjärnqvist få chansen i Rögles A-lag.
- Abris har betytt jättemycket för mig. Han är en väldigt speciell karaktär. Jag tror ingen som haft honom kan glömma vem han är eftersom han sätter sin prägel på det hela.
- Det var en stor grej att komma upp i A-laget eftersom jag stått på läktarna, sett Rögle spela och tänkt ”någon dag ska jag vara med i det här gänget och spela i A-laget”. Självklart var det en dröm som gick i uppfyllelse då jag först fick upp och träna med A-laget och sedan spela.
- Som tur var hade Abris Peter Elander som assisterande tränare. Han tog väldigt bra hand om oss yngre killar också. Abris var mer yvig, men väldigt rolig. Jag har jättehärliga minnen från den tiden.
Bröderna Stefan och Roger Elvenes, Kari Eloranta, Jens Nielsen, Arto Ruotanen, Micke Hjälm, Jörgen Jönsson, Kenny Jönsson, Mats Lööv… Det var inget dåligt gäng du kom upp till.
- Jag fick Eloranta som ”Pappa” i laget. Då jag var 17 år fick jag spela min första träningsmatch och min backpartner var just Kari Eloranta. Vilken ära det var att få spela med en sådan kille.
- Jag tänkte hela tiden att jag skulle ge honom pucken för då visste jag att det skulle bli bra. Det jag kommer ihåg från första matchen är att han kommer fram till mig och säger, för jag frågade hela tiden vart han ville ha passningarna, ”När du har pucken kan du göra vad du vill med den. Du behöver inte spela mig utan det är du som styr vem du ska spela till.” I stället för att han skulle säga ”Ge mig pucken så sköter jag det”.
- Han var verkligen ”Du klarar av det. Du bestämmer själv vem du spelar. Så duktig är du och det är därför du är här.” Jag kände verkligen att nu var det på riktigt och vilken mentor jag hade. Dessutom var han lugnet själv både på och utanför isen. Det här gav mig en ännu mer trygghet och förståelse för att jag var upptagen till A-laget eftersom jag var duktig.
“Kanske inte var rätt svar för att komma närmare NHL”
Sommaren 1995 blev dessutom backen från Vännäs draftad av Florida.
- Jag förstod egentligen ingenting av det hela. På den tiden var jag med EMG, Claes Elefalk. Dom som idag är CAA. Han hade toppspelarna och jag. Han sa att vi skulle åka över till Kanada, Edmonton. Vi åkte över och jäklar vilket "flow” det var. Jag satt där på läktaren och tittade.
- Nu minns jag inte hur många rundor det gick per dag, men jag valdes i runda fyra som spelare 88. Jag tänkte ”vad innebär det här?” Innan hade jag varit på intervju hos olika lag, vilket var jättenervöst.
- När jag blev inkallad till Pittsburgh frågade dom mig om jag tyckte om att tacklas. Jag svarade nej. Det kanske inte var rätt svar för att komma närmare NHL. Dom valde mig inte och jag tror att det kan vara därför, skrattar Daniel Tjärnqvist som efter tiden i Rögle spelade en säsong i finska Jokerit och fyra i Djurgården innan hans NHL-äventyr tog fart. Desktop ad in article Mobile ad in article
