Numera är det ett stort antal killar och tjejer som åker över till USA och Kanada för att gå på college och spela hockey. En av dom första att göra den resan var Per-Åke Johansson, som idag heter Bois i efternamn. Efter att ha spelat två säsongen i Elitserien med Leksand valde han tillsammans med kompisen Dennis Hjelmqvist till Michigan Tech 1977.
Per-Åke Bois spelade endast fem matcher under andra säsongen i Elitserien med Leksand. Pär-Agne ”Pära” Karlström hade lämnat över tränaruppdraget till Bengt ”Fisken” Ohlson och Roger ”Sotarn” Lindqvist.
– Jag vet inte riktigt vad det berodde på att den säsongen inte blev lika framgångsrik, men jag hade hela tiden inställningen att jag skulle plugga i USA och hade kontakt med Anders Carlsson, som var nummer ett på college, och hans far. Det var då vi gjorde allt förarbete vilket säkert var en bit i att det inte gick lika bra som säsongen innan.
– Efter säsongen ringde jag runt till några klubbar i Stockholm och Göteborg, bland annat till Bäcken, eftersom jag ville till en större stad med ett universitet. Möjligen var det så att jag hade kontakt med Björklöven också. Det fanns inget annat för mig än att gå vidare med studierna även om hockeyn gått bra.
– Dessutom låg jag i lumpen i Falun under mitt andra år i A-laget. Var det möjligen någonting som påverkade så att det gick sämre så var det dom två externa faktorerna. Hur mycket vet jag inte.
– Roger (Lindqvist), som kom in andra säsongen, stöttade mig ganska mycket. Tränarna betydde såklart jättemycket och hur dom såg på att utveckla spelare.
Desktop ad in article Mobile ad in article
“VI VAR VÄLDIGT TAJTA”
Den som Per-Åke Bois skulle komma att åka över till Michigan Tech var alltså Dennis Hjelmqvist. Han hade några säsonger innan kommit upp till Leksand från Värnamo och var med i det lag som vann Junior–SM 1975.
– Vi var väldigt tajta och min bästa kompis där uppe. Den tändande gnistan för att vi skulle åka över var då vi spelade i Leksands juniorlag säsongen 1974/75. Över jul och nyår den säsongen kom Yale Universitys collegelag till Sverige och spelade mot oss i Leksand och vi slog dom. Jag förstått så här efteråt att det inte var så dåligt. Collegehockeyn höll då och även nu en ganska hög nivå.
– Coachen (Paul Lufkin) i Yale var väldigt intresserad av att få över europeiska spelare dit. Han tog kontakt med Anders (Carlsson) som säkert hade gjort en bra match. Anders förberedde sig sedan för att åka över året efter.
– Så fort han började den dialogen började jag och Dennis att diskutera om vi också skulle åka. Jag ville plugga till varje pris, vilket även Dennis var intresserad av. I och med matchen mot Yale öppnades den dörren för oss. Jag hade inte ens tänkt på det tidigare.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Anders Carlsson åkte över till Yale University inför säsongen 1975/76 och gjorde bra ifrån sig på isen i NCAA.
– Vi såg att det fungerade så vi började kartlägga olika universitet. I och med att Anders far hade en väldigt bra dialog och relation till coachen i Yale… Hockeyn där är som här, en stor sammanslutning där alla känner alla.
– Det fanns många bra lag i Western college hockey association. Där fanns University of Michigan ”powerhouse”. Där gick det säkert 100 000 studenter och man hade ett hockeyprogram som var väl finansierat och hade en bra tradition.
– Sedan fanns det ett lag som hette Michigan State University. Den skolan hade 80 000 studenter och ett mycket bra hockeyprogram. Dessutom fanns Michigan Technological University där det gick runt 10–15000 studenter. Även dom var lite ”powerhouse” inom hockeyn, men framförallt hade Tech den mest välansedda coachen då, John MacInnes. Han blev scoutad att coacha NHL-lag, men sa alltid nej.
– Han tog Michigan Tech till många vinster genom åren och fostrade även målvakten Tony Esposito som spelade på Tech innan han gick till NHL. John MacInnes hade själv varit målvakt och kom från Kanada. Tre fjärdedelar av laget var också kanadensare.
HÖGT RANKAD SKOLA
Valet kom också att falla på Michigan Technological University för Per-Åke Bois och Dennis Hjelmqvist.
– ”Vill ni ha bästa coachen när ni kommer över så ska ni gå till Tech”. Det visade sig att Michigan Technological var en av dom tio bästa ingenjörsskolorna i USA. Till saken hör att i USA finns det hur många universitet som helst.
– Vi kom till en högt rankad akademisk skola, vilket jag var mån om att göra. Jag hade gått fyraårig teknisk och kände att det här skulle bli perfekt. Jag började försiktigt och körde ekonomi första året.
– När jag drog igång fick jag toppbetyg direkt så det fanns ingen anledning att sluta med ekonomi. Jag började tycka om redovisningar och revision väldigt tidigt. Vi hade en kuf till lärare där, Tidwell, men jag gillade honom. På den vägen var det och idag driver jag den här revisionsbyrån. Dennis gick samma linje.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur var det att kliva in i dom små hockeyrinkarna i USA med tanke på att väldigt få svenskar hade varit över och spelat tidigare och inte direkt kunde ge tips om hur spelet var där då?
– Det var absolut en viss omställning. Samtidigt är det ingenting som jag kommer ihåg som något jättestort även om det var betydligt mer kroppskontakt. Jag tyckte nog det var ganska enkelt att komma in i det.
– Jag var ingen extremt fysisk spelare eftersom jag var skolad i Dalarna och Leksand. För oss gick inte hockeyn ut på att slå på varandra, men eftersom jag fick smällar fick jag även ge smällar. Det var en del av den typen av hockey som spelades där.
– Man ska också veta att collegespelarna då generellt var mycket bättre skridskoåkare än spelarna i NHL. Vår coach var i slutet av sin karriär och gick tyvärr bort två år efter mitt sista år där. Hans älskade svensk, rysk och tjeckisk hockey. Att åka skridskor och att man skulle spela pucken gillade han.
– Samtidigt, att gör man mål så vinner man matcher (skratt) så det var uppenbart att åka och pass pucken i anfallszonen för mycket fanns inte. Pucken skulle på mål. Det var väldigt intressant att vara med i den miljön.
John MacInnes gick bort 1983.
BLEV BRA VÄN MED BLIVANDE STORSPELAREN
Redan tidigt förstod också Per-Åke Bois och Dennis Hjelmqvist att språket närmsta fyra åren skulle bli engelska så det var lika bra att börja träna på det tidigt.
– Jag och Dennis satt och snackade på flyget över. Vi ville komma in i studierna rätt, vilket vi såg som en utmaning. Det skulle bli engelska dygnet runt både i tal och bokform. Vi sa också att vi måste komma in i gänget snabbt om vi skulle ta en plats i laget.
– Någonstans mitt över Atlanten började vi då prata engelska med varandra för att öva på språket. Det var såklart lite konstigt, men vi höll på det stenhårt.
– Första året bodde vi på Campus . Där delade vi även rum och det var såklart engelska från det vi gick upp på morgonen, i skolan, lunch, middag och på träningen. Så var det hela första året fram till det att vi träffade Roland Eriksson och Per-Olov Brasar med fruar nere i Minneapolis. Då hade det varit lite larvigt att sitta och prata engelska.
– Vissa svenska ord kom inte fram helt enkelt och det kändes lite konstigt att gå rakt in i svenskan igen även om det funkade.
Desktop ad in article Mobile ad in article
I Michigan Tech spelade även blivande storspelaren Tim Watters som kom att bli en bra vän till Per-Åke Bois.
– Vi kom in som ”fresh men”, vilket det kallas första året man går på skolan. Sedan spelade vi tillsammans 1977/78 och 1978/79. 1980 var det olympiad i Lake Placid. Han var med i Kanadas lag där och ensam från vårt lag att spela i OS.
– Däremot var det väldigt många från laget University of Minnesota i Minneapolis med i det amerikanska laget som vann guldet. Dom killarna spelade ingenting i vår liga den säsongen. Herb Brooks som hade varit coach på det universitetet tog sitt OS-lag och körde det ett helt år.
– När den turneringen var över kom Tim tillbaka till Tech. Han var en viktig del i att vi under mitt sista år på Tech var väldigt framgångsrika som lag. Vi hade placerat oss mitt i ligan under tre säsonger, men sista säsongen var vi i topp. Första halvåret den säsongen var jag ganska framgångsrik och var vår ledande målgörare, men jag nådde inte fram hela vägen.
– Tim var back och vi gick till NCAA-slutspelet. Det är fyra lag i USA som går dit. Vi förlorade första
matchen mot Wisconsin, men vann andra mot UMD (University of Minnesota–Duluth). Turneringen spelades dessutom i norra Minnesota. Vi kom trea i hela USA medan Herb Brooks och hans grabbar inte vann, vilket var överraskande.
– Det var Wisconsin som till slut vann finalen det året. Att få vara med om det här var verkligen en stor upplevelse.
Har du fortfanade kontakt med Tim Watters?
– O ja. Det är också vad som är roligt med Universitet. Oavsett vad du gör där så är dom extremt duktiga på att samla in folk som gått på skolorna. Jag har varit tillbaka, om inte på varje ”reunionen” för hockeylaget så har jag i alla fall varit med på i princip alla sedan jag slutade där 1981. Senaste jag var där är bara för ett par år sedan.
– Idag går också min dotter (Stephanie) på skolan, men pluggar i vår stuga på västkusten just nu Jag har tagit med mig barnen till Michigan Tech, ett i taget, så dom har lärt känna skolan och tycker den är trevlig. Min son (Alexander) gick sommarskola där med en kompis från Lidingö och dom tyckte det var väldigt kul.
Desktop ad in article Mobile ad in article
“JAG OCH THOMAS VAR UTE OCH FESTADE I LEKSAND”
Tim Watters kom efter tiden på Michigan Tech spela för Winnipeg och Los Angeles.
– I Kings spelade även Wayne Gretzky då. Gretzky var kapten och Tim var ”assistent capten”. Tim var uppenbarligen väldigt duktig och framgångsrik NHL-spelare. Efter karriären i NHL coachade han på skolan under några år. Det blev inte så jättebra resultat, men då var jag dit och träffade honom.
– I Winnipeg Jets spelade han även med Bengt Lundholm under några säsonger. En av mina bättre kamrater under Leksandsåren var Thomas Steen och även han spelade med Tim Winnipeg.
– Jag kommer ihåg att jag och Thomas var ute och festade en del i Leksand, skrattar Per-Åke Bois och fortsätter:
– Vi har haft lite kontakt genom åren. Bland annat tog jag med mig ungarna och åkte ner till Göteborg en sväng och pratade lite med honom då han var tränare där. Sedan flyttade han tillbaka till Winnipeg.
– En annan superkille jag kommer ihåg är Anders Kallur. Jag hade förmånen att jobba med honom på Leksands Hockeyskola. Sedan stötte vi på varandra på en flygplats i USA när han var ute med Islanders och jag med Tech. Vi bytte några ord då, vilket var kul.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"
