När vi ska leta Leksands framgångar får vi blicka tillbaka på 1969, 1973, 1974 och 1975. Det var åren då klubben vann sina senaste SM-guld. Det var ändå nära att Leksand skulle få skriva in ytterligare ett SM-guld på sitt cv, säsongen 1988/89. Djurgården vann elitserien en poäng före Leksand. I kvartsfinalserien besegrade sedan Leksand HV71 och i semin Södertälje.
I finalen, i Globen som hade invigts bara en dryg månad tidigare, väntade Djurgården. Leksand briljerade i första mötet och Magnus “Sigge” Svensson hade stor show stundtals. När matchen var över stod masarna (nåja, exempelvis är ”Sigge” från Småland) som segrare med 5–4. Det var lapp på luckan uppe i Leksands gamla Isstadion. Alltså närmare 6 500 åskådare. Peter Åslin storspelade, men det räckte inte utan ett mycket starkt Djurgården hade hittat ett sätt att besegra Leksand. Nu blev det 4–1 och match tre väntade i Globen. Ivan Hansen gav Leksand ledningen efter sju sekunder, men även nu coachade Djurgården smart och såg till att vinna med 5–3.
Desktop ad in article Mobile ad in article
I fjärde mötet klev TV in för att sända matcher. Antagligen påverkade det att Isstadion i Leksand inte var utsåld. Den fruktade förstakedjan med Ivan Hansen, Jarmo Mäkitalo och Thomas Forslund kom inte något vart. Djurgården visade hög klass och vann helt rättvist med klara 6–1 och blev svenska mästare.
Några röster från Leksands spelare som var med:
Christer Abris:
– Vi hade mycket glädje i allt vi gjorde. Ishockey måste vara kul annars blir det sällan bra. I dag släpar vissa spelare huvudet i asfalten på väg till hallen eftersom de känner sådan press på sig. Sedan har jag alltid gillat att lyfta fram ungdomen för det sätter en bra blåslampa på de äldre och mer erfarna spelarna. Talang har vi nog lite till mans allihop, men det gäller att ta fram den också.
– Visst hade vi lite tjafs inom laget även den säsongen, men även de äldre killarna tog det här på rätt sätt och jobbade stenhårt i varje match för lagets bästa. Jag är väl inte den som är känd för att vara feg direkt och jag kunde ta den kritik som jag fick.
Peter Åslin:
– Vi hade ett lag där alla hade en väldigt hög ambitionsnivå och där även lagkänslan var extremt bra. Många matcher under året vann vi på att moralen var stark i gruppen samtidigt som det fanns väldigt många individuellt skickliga spelare i laget.
– Leksand hade verkligen ett jätteläge att vinna guld den här säsongen och vi vann faktiskt den första finalmatchen mot Djurgården med 5–4 nere i Stockholm. Tyvärr blev vi väl lite övermodiga samtidigt som Djurgården ändrade spelstil. Minns jag inte helt fel så vände dom finalspelet och vann med 3–1 i matcher
Desktop ad in article Mobile ad in article
Magnus “Sigge” Svensson:
– Minns jag inte helt fel var det väl 37 poäng i grundserien. En tidning gjorde en jämförelse mellan mig och Anders Eldebrink där det stod att Magnus Svensson är så mycket bättre än Anders Eldebrink eftersom Svensson har +58 och Eldebrink ”bara” +15 i plus/minus-statistiken.
– Hela den säsongen var fantastiskt rolig. Gänget som spelade ihop var riktigt roligt och sedan hade vi en tränare som inte bara var bra på hockey utan också på att hålla stämningen uppe. Allt kunde hända när Christer Abris var med. Men framför allt var det ett väldigt talangfullt lag med en bra blandning av spelare som gjorde att det gick bra för oss.
Tomas Nord:
– Vi hade ett väldigt bra lag även då. Första finalmatchen vann vi nere i Globen med 5–4. Sedan vann Djurgården tre raka matcher och blev svenska mästare. Vi hade inte den rätta finalrutinen, vilket vi föll på.
– En annan anledning var att Djurgården kom på ett effektivt sätt att stoppa upp så att inte våra anfallare kom igenom deras försvarsspel, men framför allt så hade Djurgården ett väldigt bra lag.
– Vi var inte favoriter inför säsongen, men vi hade flytet att få ihop lagdelarna på ett bra sätt. Sen hade vi mer än tre spelare som producerade mycket poäng framåt, bland annat Ivan Hansen, Heinz Ehlers, Robert Burakovsky och Jarmo Mäkitalo, vilket gjorde att vi hela tiden hade minst en lina som producerade i matcherna oavsett om en annan lina inte lyckades.
– Vi hade även väldigt bra backar det här året. Både spelskickliga och småfula. Bland annat hade vi Stefan Nilsson som röjde ganska bra med motståndarna. Alla i laget drog åt samma håll och ville verkligen lyckas tillsammans som lag.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Jens Nielsen:
Den här finalserien var något mycket stort att fått vara med om. Första matchen skulle spelas i Globen som var helt nybyggd då. Kvällen innan var vi och tittade på Melodifestivalen och dagen efter vann vi med 5–4.
– Finalens två första matcher var jag artonde man och spelade ingenting men i tredje matchen som också spelades i Globen fick jag vara med redan från start.
– Det jag annars minns bäst från finalerna var att jag fick stå och snacka en stund med ”Kenta” Nilsson i korridoren i Globen. Han var ju ruskigt stor då och jag minns väl hur häftigt det var att få träffa honom
Christer Abris var coach när ni gick till final. Vad har han betytt för din hockeykarriär?
– Det var Christer som tog upp mig i A-laget och visade att han trodde på mig. Det var även Christer som så småningom tog med mig ner till Rögle, visst har han varit en viktig person för mig under åren.
– Sen vet alla hur speciell Christer kan vara och man har sällan tråkigt med honom som ledare. Han är ju spelarnas tränare precis som exempelvis ”Svennis” (Sven-Göran Eriksson) är inom fotbollen. Christer hade även en förmåga att tagga upp oss spelare inför matcherna och han hade verkligen respekt med sig hos alla spelare i laget
Desktop ad in article Mobile ad in article
Robert Burakovsky:
När började ni förstå att det här laget kunde nå hela vägen fram till SM-final säsongen 1988/89?
– Vi tänkte aldrig i dom banorna. Visst hade vi ett väldigt bra lag på pappret men det var inte märkvärdigt mycket bättre än dom andra topplagen i serien. Anledningen till att vi lyckades bra det året var, som jag sa tidigare, helt klart sammanhållningen.
– Jag själv umgicks mycket med Magnus (”Sigge” Svensson) under den här tiden. Just det här med att alla umgicks tajt vid sidan av hockey och genom det lärde känna varandra skapade en stämning i gruppen som jag tror var unik. Det här hade Abris en stor del i.
– AIK mot Djurgården var den första matchen som spelades i Globen. Efter det var vår första final mot Djurgården den andra matchen som spelades i den då nybyggda arenan. Det var självklart något som var riktigt häftigt för oss att vara med om. Vi vann första finalen där nere men sedan vände Djurgården och vann i tre raka matcher.
– Dom här sex åren finns ofta med mig i mina tankar som dom kanske finaste och roligaste som jag har upplevt.
Niklas Eriksson:
– Medelåldern i laget låg väl runt 23 år om jag inte minns helt fel. Vi hade ett väldigt spelskickligt lag med killar som Robert Burakovsky, Ivan Hansen, Jonas Bergqvist, Heinz Ehlers, Jarmo Mäkitalo och Tomas Forslund.
– Magnus Svensson var riktigt bra på backen, men samtidigt släppte Abris fram flera unga spelare där jag var en av dom. Även Ronny Reichenberg och Jens Nielsen kom fram och slog igenom ordentligt den här säsongen. Dessutom gjorde Peter Åslin i målet en riktigt bra säsong.
– Just bredden, spelglädjen och spetskompetensen gjorde att vi lyckats så bra tror jag.
Abris, ”Sigge”, ”Burra”, Jonas Bergqvist och så vidare, hur var egentligen jargongen i Leksands omklädningsrum vid den här tiden?
– (Skratt) Vi hade ett riktigt skönt lag. Sedan är det väl så med framgångsrika lag att det är väldigt många med ett mycket bra självförtroende i laget.
– Alla var mer eller mindre fostrade som juniorer i Leksand och kände varandra väl eftersom man hade spelat tillsammans i minst två säsonger. Självklart blir det även en hel del skratt om man har Forslund i omklädningsrummet.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Ivan Hansen:
– Vi hade spelare med väldigt många olika egenskaper som tillsammans utgjorde ett mycket väl sammansatt lag. Sedan var ju Christer Abris helt fantastisk som tränare. Han spred ju glädje omkring sig under hela säsongen och bjöd verkligen på sig själv. Jag tror många av hans favoriter på ”floskeltoppen” var planerade för att vi hela tiden skulle få skratta mycket i laget. Vi hade inte en dipp under säsongen och det tror jag berodde på att Abris hade så väldigt roliga träningar. Det var aldrig fem sekunders vila utan tempot var hela tiden enormt högt.
– Efter första finalen infann sig en form av lättja och vi började snacka i andra termer än till nästa match vilket alltid är förödande. Vi hade svårt att växa tillbaka in i det vägvinnande spel vi hade haft tidigare under säsongen. Trots allt så gör vi som helhet en fantastiskt fin säsong.
– Djurgården hade ett väldigt bra lag på pappret men dom hade inte vunnit någon match mot oss tidigare under säsongen och hade en enorm respekt för oss. När dom så vann match två så anade dom att nu har vi chansen att vinna guldet och så blev det.
Jonas Bergqvist:
Vad klassar du som din största framgång med Leksand?
– Oj, det är svårt att plocka ut efter sjutton år som spelare. När vi gick till final 1989 var häftigt. Tyvärr lyckades vi inte betvinga Djurgården, men vilket härligt gäng vi var. Vi hade 1–0 i finalmatcher efter att vi slagit Djurgården nere i Globen. Djurgården vände och vann finalserien med 3–1.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Per-Olof Carlsson:
– Vi var för gröna. Innan finalspelet räknade vi halvt som halvt med att förlora den första bortamatchen för att sedan vinna våra hemmamatcher. Nu vann vi första matchen i Globen och jag tror att det smög in en känsla att nu låg vägen öppen till guldet.
– Vi var inte mentalt förberedda för det scenariot i en final vilket jag tror gjorde att Djurgården kunde vända och vinna.
Tomas Forslund:
– Abris kom in i rätt tid kan man väl säga. Vi hade ett väldigt bra lag med en bra blandning av spelare med erfarenhet och många unga lovande spelare. Abris fick oss spelare att svetsas samman och verkligen tro på oss själva och det hände så otroligt mycket kul när han var med. Han är en otroligt skön människa. Det är mycket svårt att inte tycka om honom.
– Personligen spelade jag med Dan Labraaten (ej med 88/89) mina första år i A-laget och han liksom Abris kom att betyda väldigt mycket för mig som hockeyspelare.
– Vi kom tvåa i serien det året efter Djurgården. Trots det så hade vi haft lätt för Djurgården under säsongen och inte förlorat något av mötena mellan oss. Djurgården hade då börjat spela 1-3-1 och vi hade väl ingen speciellt uttalad taktik för att bemöta det spelet. Det var väl mest så att vi hade individuellt spelskickliga spelare så som Ivan Hansen, Robert Burakovsky, Heinz Ehlers med flera som lyckades lösa upp det här spelet.
– Vi vann första matchen på Globen med 5–4. Då lade Djurgården om sitt spel och det var ett helt annorlunda spelande lag som vi mötte i dom resterande tre matcherna. Något som vi inte hade något recept emot.
– Vi hängde med ganska bra i matcherna och det var väl egentligen bara i den fjärde matchen som det rann i väg och Djurgården vann den med 6–1.
.jpg)
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"
