Dan Labraaten berättar om guldtrippeln: "Det första och det sista guldet var nog svårast"

– Men just utmaningen att vara med i Leksands satsning mot att bli bäst i Sverige lockade mig mer, berättar han.

Dan Labraaten var då han kom till Leksand från Grums lite av en udda fågel i laget. Han var en av tre spelare som inte kom från Dalarna. Ulf Mårtensson hade tidigare hämtats in från Surahammar i Västmanland och Kalle Alander hade rötterna i Östersund. Övriga 21 var alltså masar.

Nu hade inte ”Labbe” några som helst problem att komma in i guldlaget från säsongen dessförinnan. Innan han började sin resa i WHA och NHL hann den nyligen 70-år fyllda (Grattis förresten) värmlänningen vara med Leksand och vinna tre SM-guld: 1973, 1974, 1975.

När togs kontakten mellan dig och Leksand för första gången?
– Jag var ju ganska ung när jag kom med i juniorlandslaget och där spelade tre Leksandskillar. Det var Kjell Brus, Åke Danielsson och målvakten Gunnar Mårs. Dom började väl vara på mig redan då om att jag skulle komma till Leksand. Den första riktiga kontakten var under ett Junior-SM-slutspel dit Grums tagit sig tillsammans med Timrå, Nybro och Leksand. Vilgot Larsson tränade Leksand och han var fram och pratade en hel del med mig då.
– Fast framför allt var det Rune Mases som fick mig till Leksand. Han gav sig aldrig utan ringde mer eller mindre varje kväll innan jag hade bestämt mig. Desktop ad in article Mobile ad in article

"BESTÄMDE MIG REDAN INNAN GULDET"

Rune Mases och övriga ledare i Leksand hade dock ett ganska tufft jobb då den argaste konkurrenten om Dan Labraatens namnteckning på ett övergångspapper var Sveriges starkaste hockeyklubb då, Brynäs IF.

– Det var väldigt nära att jag valde Brynäs, men just utmaningen att vara med i Leksands satsning mot att bli bäst i Sverige lockade mig mer. Jag bestämde mig för Leksand redan innan man vann guldet 1969 även om jag inte började spela med Leksand förrän säsongen därpå.

Bästa kompisarna hemma i Grums började också se sig om efter nya klubbadresser. Willy Lindström och Dan Labraaten ville helst av allt fortsätta spela ihop, men att värva två spelare från samma klubb samtidigt kändes näst intill omöjligt. I Grums fanns även stortalangen Ove Karlsson, även han ett mycket uppskattat villebråd hos storklubbarna.

– Det var ju otänkbart att både jag och Willy skulle kunna gå till Leksand samtidigt. Planerna var att jag skulle komma dit första året och Willy året därpå. Då gjorde Frölunda en listig värvning. Man knöt till sig Willy och hans tre år äldre bror Evert och med det blev dom bundna dit.
– Ove, som alltid varit en av mina allra bästa vänner, vägrade att lämna Grums. Det fanns inga andra klubbar som han kunde tänka sig att spela för, men några år efter att jag och Willy gått flyttade även Ove till Frölunda.

Har det aldrig varit aktuellt att din bror Ulf Labraaten skulle komma till Leksand?
– Leksand pratade lite löst om det under något år, men samma år som jag flyttade till Winnipeg flyttade Ulf till Göteborg och IFK Bäcken, så det rann ut i sanden och han blev i stället elitseriespelare med Frölunda han med. Desktop ad in article Mobile ad in article

"DET GULDET SKULLE VI KANSKE INTE VUNNIT"

I Leksand gjorde kedjan med Mats Åhlberg, Dan Söderström och Ulf "Mini” Mårtensson stor succé. Mårtensson tvingades dra ner en hel del på sitt hockeyspelande efter att ha drabbats av en svår sjukdom. Den nya stor-kedjan i Leksand kom då i stället att bli den med Mats Åhlberg, Dan Söderström och Dan Labraaten.

– Det tog lite tid innan vi tre började spela ihop faktiskt. Första gången var nog 1973. I början spelade jag i en kedja med Kjell Brus och Hans Jax, men senare även med Roland Eriksson och Per-Olov Brasar. Visserligen spelade jag en hel del med Åhlberg och Söderström fast det var främst i landslaget och i den kedjan var jag lite mer av en toppforward. Med ”Rolle” och Brasar spelade vi annorlunda och inte lika högt i banan. Utan då försökte vi i stället bryta uppspelen på egen blå.

– Det första och det sista guldet var nog svårast att vinna. Visst var det starkt av oss att vinna även guldet 1974, men det blev klart ganska tidigt att det skulle hamna i Leksand. När vi vann guld 1973 stod striden in till sista matchen i SM-slutspelet. Vi visste inte när slutsignalen gick om vi hade vunnit guldet eftersom det pågick en match även uppe i Timrå och som inte var slut då.
– Guldet 1975, som avgjordes i Scandinavium, kanske vi inte skulle ha vunnit eftersom antagligen Brynäs hade en puck inne innan full tid. Det var Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson som sägs haft en puck över mållinjen under Göra Högosta. Om det var så eller inte låter jag vara osagt.
– Det fanns ju en viss ”hatkärlek” mellan oss och Brynäs på isen och det smällde ganska rejält. En sådan spelare som Stig Salming kunde bli helt galen när han såg ett Leksandsmärke, men vid sidan av isen var det aldrig några problem mellan oss och det händer när jag är på hockey i Gävle att jag stöter ihop med ”Stigge” eller någon annan av Brynäskillarna och det är mycket fina killar allihop.

Skulle det ha dömts mål?

Per-Agne ”Pära” Karlström och Bengt ”Fisken” Ohlson var coacher under guldåren 1973 till 1975. Vilka styrkor hade deras ledaregenskaper som ledde fram till tre raka guld?
– Om vi börjar med ”Pära” så var han väldigt noggrann, krävande och väldigt påläst om våra motståndare. När det gäller att vara just påläst var han lite av en föregångare i hockeysverige. Sen var ju ”Pära” lite het och det kunde hända att han och någon spelare kunde hamna i luven på varandra ganska ordentligt.
– ”Fisken” var det perfekta komplementet till ”Pära” med sitt lugn och sedan var han väldigt bra med oss killar i laget. Desktop ad in article Mobile ad in article

Mellan 1976 och 1982 spelade Dan Labraaten i WHA och NHL innan han återvände till Leksand. Där spelade han till och med säsongen 1987/88. 

Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln".Foto: Ronnie Rönnkvist