"Bara att få veta att svenska folket uppskattar det man gjort är härligt"

Trots meriterna som ledare för vårt folkkäraste landslag är det på isen som han blev ”Bengan” med hela svenska folket. När Tre Kronor spelade VM i Wien 1987 var han så dominerande och uppträdde med sådan pondus att många hemma i TV-sofforna beställde Washington Capitals-tröjor med namnet Gustafsson tryckt på ryggen. En tröja som man med stolthet bar som en hyllning till denne fantastiske fältherre.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Det var i värmländska Karlskoga allting började. En yngling med typisk långhårig 70-talsfrisyr började synas på stadens rinkar och inte minst inne i Nobelhallen. Fast det var inte givet att Bengt-Åke Gustafsson skulle välja just hockeyn i första hand.

– Nja givet och givet… Det var fotboll och hockey som var mina viktiga sporter under uppväxten. När jag kom upp i tonåren och fick jag chansen i Karlskoga/Bofors A-lag i hockey innan fotbollen blev väl valet hockey mest tack vare det.
– Så dålig i fotboll var jag antagligen inte heller och jag spelade även en match i A-laget för fotbollen en sommar, men det var allt.

Bengt-Åke Gustafsson.Foto: Arkiv

Hur nära bekant var du redan som ung med Dan ”Dajja” Hermansson som senare att komma att spela elitseriehockey med Färjestad och Södertälje?

– Vi är jämngamla och följdes åt under unga åren både i fotbollen och i ishockeyn. Han kom till Färjestad året efter att jag åkt till NHL så vi spelade aldrig där tillsammans.
– Jag spelade i division 1 med Bofors säsongen 1986/87 och det var väl den senaste gången Hermansson och jag spelade tillsammans. Han har hela tiden varit en bra kompis och vi har genom åren alltid haft en bra kontakt. Hermansson blev dessutom draftad för någon NHL-klubb (St. Louis Blues), men det blev väl aldrig aktuellt för honom att åka över dit.

Under din uppväxt tillhörde IFK Bofors och senare IF Karlskoga/Bofors topplagen i svensk hockey, vilka var dina förebilder från i de här lagen?

– Oj det var så många legender i Bofors då, skrattar Bengt-Åke Gustafsson och fortsätter:
– Den som var lite av min idol eller förebild var Bengt-Åke ”Ludde” Karlsson som senare även kom att spela för Djurgården. Han var en smart center som aldrig tog speciellt mycket plats utan gick varje dag ut på isen och gjorde ett gediget jobb.
– Jag minns inte själva debuten i A-laget, men något jag minns väl var när vi spelade i kvalserien den mot HV71 borta den säsongen och jag drog upp en puck i huvudet på en tjej som satt på läktaren under uppvärmningen. Det var inget kul minne direkt, men tack och lov gick det bra för henne i alla fall.

Efter Junior-VM 1978 valde Bengt-Åke Gustafsson att skriva på för Färjestad i konkurrens med bland annat Modo. 

- Närheten till just Karlstad från Karlskoga var det som gjorde att jag valde just Färjestad. Jag var även runt till Ö-vik och Göteborg och tittade. I slutändan vägde det mellan Färjestad och Modo. Då avgjorde just närheten mellan Karlskoga och Karlstad mitt val av klubb.
– Totalt spelade jag sex säsonger i Färjestad och jag har trivts bra i klubben samtidigt som jag alltid vetat att de alltid haft en bra organisation. Jag var ju även under fyra säsonger coach i Färjestad. Det var åren efter Langnau i Schweiz då jag dessutom var assisterande förbundskapten åt Ralph Krüger för deras landslag.

Bengt-Åke Gustafsson.Foto: Arkiv

KÖRDE ÖVER HOWE I HYLLNINGSMATCHEN 

Efter din VM-debut 1979 fick du proffskontrakt med Edmonton Oilers i WHA. Varför föll valet först på att spela med just Edmonton, du var trots allt redan draftad för Washington?

– Edmonton ville skydda mig, Wayne Gretzky och Eddie Mio som spelare så att ingen annan organisation i NHL kunde ta över rättigheterna nu när det stod klart att Edmonton skulle in i NHL.
– Jag åkte över och spelade två av WHA-finalmatcherna mot Winnipeg innan de protesterade mot att jag var med, så det var bara att krypa upp på läktaren och sätta sig.

Men det blev ändå Washington året efter?

– Det blev ett herrans liv med tidningar, faxar, tjafs och så vidare, innan NHL:s president bestämde att jag inte skulle få spela för Edmonton i NHL. Det var bara att sätta sig på flyget till Washington.

Det blev nio säsonger i Washington för Bengt-Åke Gustafsson.

– Washington är ett kanonställe att vara hockeyspelare på. Jag kom dit vid rätt tidpunkt eftersom vi hade ett ungt lag som var på väg uppåt. Där spelade bland andra Mike Gartner, Ryan Walter, Robert Picard, Paul Mulvey, svenska kompisarna Rolf Edberg och Leif Svensson. Även en duktig finsk forward, Antero Lehtonen, spelade i Washington då.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Leif Svensson lagkamrat i Washington Capitals berättar:

– Bengt-Åke vann respekt direkt då han kom till Washington. I första matchen hemma, mot Toronto Maple Leafs, lurade han Börje Salming med en riktigt häftig fint. Några matcher senare spelade vi mot Hartford Whalers och där spelade Gordie Howe som just fyllt femtio år. 
- Han firades stort med bilar och allt möjligt annat. Matchen blev försenad närmare en timme tack vare alla hyllningar. När matchen väl kom i gång körde Bengt-Åke över Gordie Howe i mittzonen så han åkte i isen. Det blir ju ett jäkla liv givetvis. När Bengt-Åke kommer till båset säger han bara på sin värmländska: ”Jävla gubbe, man ska inte dribbla i mittzonen”.

Bengt-Åke, hur bemöts du i dag när du kommer bort till din gamla hockeystad Washington?

– NHL är väldigt duktiga på att ta hand om sina legendarer. När jag kommer dit blir det Tv, möten med fans och en hel del intervjuer, vilket är skoj. 
- Det blir även lite V.I.P kring matcherna som man tittar på så jag känner mig hedrad.

Har du fortfarande kontakt med några av kompisarna från åren i Capitals?

– Nja, svenska killarna som ”Råttan” Edberg, Peter Andersson, Jörgen Pettersson och några till springer jag på ibland, men de som bor i USA och Kanada träffar jag bara när man är över på någon match eller liknande. 
- Det är tråkigt nog lite för sällan. Det hade självklart varit kul att träffats lite oftare, men sådant är livet ibland.

Bengt-Åke Gustafsson.Foto: Arkiv

BYTTE NHL MOT DIVISION 1 ÖSTRA  

Bengt-Åke Gustafsson hade först sju mycket framgångsrika säsonger i Washington Capitals. Säsongerna 1983/84 och 1985/86 är hans poängmässigt mest framgångsrika då svarade för 75 poäng respektive säsong. Efter säsongen 1985/86, när Bengt-Åke stod på toppen av sin karriär, meddelande han mycket överraskande att han skulle spela i division 1 Östra i Sverige, för sin moderklubb, Bofors IK.

Den då 28-årige Gustafsson bytte lagkamrater från Scott Stevens, Dave Christian, Larry Murphy och Mike Gartner till Dan Molin, Dan Hermansson, Håkan Erngren och Jörgen Rydén.

Bofors gjorde en ganska svag säsong och tog sig inte till spel i allsvenskan efter jul. I den så kallade fortsättningsserien slutade laget först på en femteplats. Gustafsson svarade för 42 poäng på 28 matcher.

– Av sociala skäl jag flyttade hem. Det var inga direkta pengar i NHL på den tiden och jag fick chansen till ett intressant jobb med väldigt fina utvecklingsmöjligheter inom företaget Bofors.
– Samtidigt skulle Bofors IK satsa hårt på att få upp hockeyn i elitserien igen och på pappret såg laget ganska bra ut. Jag valde att tacka ja till spel där, men trots att vi hade ett bra lag tog vi oss aldrig upp. Vi slutade på nedre halvan av tabellen i det som då hette division 1 Östra.

Det måste ha varit en stor omställning att kliva direkt från NHL till division ett i Sverige?

– Jag hade blivit förvarnad av ”Molla” (Lars Molin, Modo). Han sa ”Bengan” jag hoppas du vet vad du ger dig in på. Det är folk överallt när man är på isen. Det går aldrig att förutse vad som kommer att hända där ute.’
– Visst var det annorlunda och inte så organiserad hockey som i elitserien, men det var en jäkligt kul säsong även om jag åkte tillbaka till Washington efter framgångarna i VM det året.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Varför återvände du till NHL och Washington Capitals trots ett bra jobb inom Bofors?

– Framgångarna med VM-guldet i Wien var en kick. Det gjorde att jag ville ta ytterligare en chans att spela där borta.
– Sedan ska man heller inte sticka under stol med att det var en hel del pengar inblandade, med den tidens mått mätt.

Bengt-Åke Gustafsson hade ett finger med i spelet då Washington kom att värva en av sina bästa backar genom alla tider, Calle Johansson.

– Jag kände Bengt-Åke (Gustafsson) lite från landslaget. Då vi hade spelat mot varandra käkade vi alltid middag ihop. Han hade frågat mig redan tidigare under säsongen ”Skulle du vilja spela i Washington?”. Då hade jag svarat att jag ville det, berättar Calle Johansson och fortsätter:
– När jag sedan lade ihop ett och ett förstod jag att ”Bengan” hade haft ett finger med i spelet där. Dom älskade ”Bengan” i Washington och det var självklart för deras lagledning och ägarna att lyssna på honom.

Tre Kronor då, Bengt-Åke? Du var med redan i början av säsongen 1983/84 i Canada Cup, dit förbundskaptenen Leif Boork hade tagit med dig.

– Det stämmer. Ser jag tillbaka på den turneringen idag minns jag nog mest att jag blev skadad och inte kunde vara med på den här resan fram till finalen.
– Finalerna är klassiker i dag, men tyvärr var jag, som sagt var, skadad då och fick se matcherna från läktaren. Har man kommit så långt som vi gjorde i en sådan turnering så vill man gärna ha mer. Nu förlorade vi den andra finalen med 6-5 efter att vi legat under med 5-0 och allt var nattsvart, som Arne Hegerfors lär ha sagt, skrattar Gustafsson. 

Bengt-Åke Gustafsson.Foto: Arkiv

"VI VAR UTSLAGNA ETT TAG – FICK LITE PANIK" 

Doktor Fritz Klebermass var ingen hockeyspelare, men han kom att spela en nyckelroll när Tre Kronor vann sitt första VM-guld på 25 år i samband med turneringen i Wien 1987. Österrikaren var en civil domare och den som hade slutordet i den så kallade Sikora-affären. En affär och ett hockeykrig mellan Sverige och Finland som vi återkommer till längre fram.

Vi börjar i rätt ände. Tre Kronor hade inte vunnit ett VM-guld sedan 1962 när laget reste ner för att möta våren i Wien i mitten av april 1987. Efter ett makalöst starkt slutspel fick de svenska spelarna kliva ut på isen, iklädda de kanske mest anskrämliga kostymerna i svensk idrottshistoria, och motta guldmedaljerna inför ögonen på besvikna spelare från Sovjet och Tjeckoslovakien.

Bengt-Åke Gustafsson minns tillbaka på turneringen. Han hade alltså återvänt från NHL och Washington Capitals för spel i division 1 med Bofors. När Tommy Sandlin och Curre Lindström plockade med honom i Tre Kronor och till VM menade bland andra Leif Boork att det var ett hån mot alla seriöst satsande spelare i elitserien.

– Jag visste hela tiden vad jag kunde så jag själv var egentligen aldrig orolig. Så mycket sämre kunde jag inte ha blivit på åtta, tio månader i division 1. I Karlstad fanns dessutom Conny Evensson. Jag körde extrapass med honom hela våren fram till VM. Jag var bra förberedd och vad tidningar och experter hade för åsikter om mig som spelare var något som jag själv inte kunde påverka. Varför skulle jag då lägga energi på det, frågar sig Bengt-Åke Gustafsson när han ser tillbaka på tiden inför den minnesvärda turneringen.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Tre Kronor tillhörde inte förhandsfavoriterna till guldet, men hade internt ett väldigt stort självförtroende inom truppen.

– Vi visste innan turneringen att vi hade en chans eftersom vi slagit Sovjet i någon träningsmatch inför turneringen. Även om Sovjet nästan var omöjliga att slå vid den här tiden hade Tre Kronor varit nära att göra det på deras hemmaplan vid VM 1986, berättar Bengt-Åke Gustafsson.

Bengt-Åke Gustafsson.Foto: Stickan Kenne.

Efter ett ganska trögt gruppspel från svensk sida fick Tre Kronor en riktig ”käftsmäll” i form av en protest mot en av Västtysklands spelare i turneringen, Miroslaw Sikora. Tysken var född i Katowice och hade spelat junior-VM för Polen. Nu var han boende i Västtyskland sedan tio år tillbaka och spelade i den tyska ligan. Efter att Finland förlorat med 3-1 mot Västtyskland satte sig fyra finska ledare och journalister, Göran Stubb, Kalervo Kummola, Tom Ratschunas och Esko Paltanen ner och knåpade ihop en protest mot Sikoras deltagande. Något som även Kanada, Schweiz och USA ställde sig bakom. Protesten gick igenom, Västtyskland tappade alla sina poäng och Tommy Sandlin dundrade i media och beskrev det hela som justitiemord och den svenska lagledningen drog fallet vidare till civildomstol eftersom det här innebar att Sverige tappade sin slutspelsplats till Finland.

Domare Fritz Klebermass lät efter många turer och nya protester meddela att IIHF, det internationella hockeyförbundet, hade brutit mot sina egna regler när man skickade hem Sikora från turneringen. Skulle inte Västtyskland få behålla sina poäng riskerade förbundspresidenten Günter Sabetzki upp till två års fängelse. 

När grundserien var avslutad visste alltså inte Sverige om man skulle spela i slutspelet eller i nedflyttningsserien. Dessutom stod en plats i Canada Cup till hösten på spel. Sandlin uppmanade svensk ishockey att bryta alla förbindelser med Finland eftersom ”de inte var några riktiga idrottsmän”. Tack och lov behövde aldrig saken dras till sin spets och Tre Kronor kom att spela slutspel.

– Vi var utslagna ett tag och helt klart fick vi lite panik, förklarar Bengt-Åke Gustafsson.
– Det kom många olika förslag på hur vi skulle protestera, men när det slutliga beskedet kom var vi givetvis lyckliga. Allt vände på något vis. Trots att det var Finland som först hade lämnat in protesten hade vi spelare inget agg mot deras spelare. Den striden låg på en högre nivå.
– I första slutspelsmatchen mot Tjeckoslovakien gick vi ut och spelade som i ett rus. Vi hade fått in några proffs i slutet av turneringen vilket lyfte laget. Håkan Loob gjorde tre viktiga mål i den matchen och trots underläge nästan hela tiden fick vi 3–3.

Håkan Loob, Börje Salming, Nicklas Lidström och Bengt-Åke Gustafsson.Foto: Arkiv

"DET VAR FOLK ÖVERALLT"  

Därefter väntade den i dag legendariska matchen mot Sovjet, som för alltid kommer att profileras i svensk hockeyhistoria när tillfälle ges. Där svarade Tre Kronor för en taktisk fullträff. Målet som gav 2–2 är klassiskt. Har man väl sett det en gång så minns man det på samma sätt som Nisse Nilssons guldmål mot Kanada 1962, den som glider in i mål. Ryssarna var skakade och Aleksej Kasatonov kastade klubban i sen och deras målvakt (Jevgenij Belosjekin) var förtvivlad.

– Målet? Vi låg under med 1–2 då vi kommer in i anfallszonen. Jag får tillbaka pucken till Tommy Albelin som passar till Håkan Loob som i sin tur lägger ett pass bakom ryggen till Tomas Sandström som gör 2–2 i tom kasse.
– Det rann i väg ganska snabbt mot Kanada i den sista matchen. Efter att vi gjort 3-0 gav Kanada upp och började dra på sig en massa onödiga utvisningar vilket gjorde det lättare för oss. Visserligen spelade vi grymt bra, men att det skulle rinna i väg till hela 9–0 berodde nog mest på att Kanada slutade spela.

Desktop ad in article Mobile ad in article

På den här tiden spelade man ingen final på VM, utan hade ett slutspel i tabellform. Det gjorde att det blev en jobbig väntan för svenskarna efter utklassningen av Kanada.

– Den avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien följde vi från VIP-rummet i Wiener Stadthalle. Eller rättare sagt, vi kröp omkring i Vip-rummet. Vilken glädje det var när Sovjet gjorde 2–1 (Igor Stelnov) och det bara återstod fem minuter av matchen. Tjeckerna skulle aldrig göra två mål på fem minuter och vi var världsmästare, berättar Bengt-Åke Gustafsson.
– Efter slutsignalen skulle vi ställa upp för inmarsch till prisceremonin, men killarna bara jublade och gick ut på isen innan allt skulle dra i gång. Tack och lov uppfattade arrangörerna det och drog i gång musiken tidigare.
– När vi satt på flyget hem till Sverige sa ledningen att vi skulle åka till stan när vi kom fram. Okej tänkte vi: Det är måndag så det lär inte vara så mycket folk där, men det var folk överallt. Hela vägen från Arlanda in till Stockholm stod det folk. I Kungsträdgården väntade 10-15 000 människor. Det var otroligt. Bara att få veta att svenska folket uppskattar det man gjort är härligt.
– Jag vill också nämna Peter Lindmark. Han var grymt bra. Rent av otrolig. Göran Högosta har gjort en liknande turnering 1977. Utan en målvakt av världsklass vinner man inte ett VM-guld.

Många talar om vikten av ditt ledarskap under den VM-turneringen. Är just ledarskap i olika former något som tilltalat dig?

– Inte på något vis faktiskt. Som spelare var det helt enkelt så att jag ville vara med och hjälpa till att driva på killarna så gott jag kunde och ta mitt ansvar.

Som förbundskapten vad lade du största vikten vid, det rent taktiska eller respekten för att individen ska trivas?

– Det taktiska växer fram under resans gång, så det viktigaste jobbet ligger att bygga ihop gruppen. Många av spelarna matas hela tiden fulla av taktik och olika träningsupplägg beroende på i vilket lag de spelar. Skulle jag börjat med att mata in ännu mer statistik, taktik eller videos skulle det antagligen kväva killarna.
– Det viktigaste i början av varje landslagsläger var att ge spelarna lugn och ro. Därefter kan man börja bygga upp spelidéer och så vidare.

Är förbundskaptensjobbet det roligaste och finaste jobb man kan ha som ishockeyälskare?

– Ja, det tror jag eftersom du då har tillgång till bästa spelarna som finns i landet. Det finns helt enkelt oftast inte bättre spelare att få tag på. Då blir även kvalitén på träningar och matcher den bästa tänkbara.
– Visst är det även fantastiskt kul att jobba med samma lag under en hel säsong och bygga upp något tillsammans.

Går det att säga om VM-guldet eller OS-guldet var det roligaste att vinna som tränare?

– Nej, det gör det inte egentligen. Visserligen går OS var fjärde år och VM varje år så egentligen borde OS ligga på plus redan där, men känslan när du står där med dessa underbara hockeyspelare som du varit med gemensamt och vunnit något med är svår beskriva.
– När man växer ihop i en grupp med spelare, ledare och alla kring ett lag där alla lagt ner så mycket energi är det inte alltid så viktigt vad man vinner.

Bengt-Åke Gustafsson.Foto: Arkiv

"UNNADE HONOM ATT FÅ VINNA DÅ HAN ÄR EN HÄRLIG GUBBE"  

Vi blickar tillbaka på Bengt-Åke Gustafssons tid som spelare igen och VM-guldet 1991 i Åbo.

– Laget var nyckeln. Visserligen kan du aldrig några framgångar om inte alla spelare är delaktiga och vill bidra. Men här var det något utöver det vanliga. Det fanns inte bara en eller ett par som var beredda att göra det så kallade skitjobbet. Alla ville bidra.
– Även många yngre spelare klev fram och visade att man ville vara delaktiga. Bland annat fick både Mats Sundin och Nicklas Lidström sina stora internationella genombrott i den här turneringen.
– Det går inte heller att klaga på ledarskapet. Både Conny Evensson och Curt Lundmark gjorde ett fantastiskt fint jobb.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Henrik Zetterberg var med om att vinna både OS och VM-guld under Bengt-Åke Gustafssons ledning. 

- Han är en som kan skapa stämning. För mig påminner han mycket om handbollens (Bengt) ”Bengan” Johansson. Dom har ungefär samma ledarskap, berättar Zetterberg och fortsätter:
- Han skötte gruppen, men lät oss styra mycket och vara delaktiga i allt. Jag unnade honom att få vara tränare och vinna eftersom han är en så härlig gubbe.
- Vi alla hade så kul ihop och man måste trivas som ett lag för att lyckas, vilket vi också gjorde. Som idrottsman i NHL handlar det väldigt mycket om att när du väl är ”på” ska du prestera, men när du är ”av” måste du kunna ha roligt. Här hemma i Sverige kan det vara svårare med det, men i USA är dom väldigt bra på det där.
- Både under OS och VM hittade vi en bra kemi och en på och en av-knapp. Vi kunde njuta, ha roligt och umgås, men när vi spelade då jävlar var vi bra. Det tror jag är en formel som egentligen är oslagbar. 

Henrik Zetterberg.Foto: Ronnie Rönnkvist.

Efter säsongen 1992/93 i Färjestad meddelade Bengt-Åke Gustafsson och Thomas Rundqvist, två av svensk ishockeys riktigt stora spelare, att dom skulle flytta till Österrike och spela för VEU Feldkirch.

– Det blev en sanslös upplevelse. Tanken var att jag och Thomas skulle runda av karriären med ett eller högst två år nere i Österrike och ha det lite mysigt socialt. Det kom att visa sig att vi skulle vara med och vinna österrikiska ligan fem år i rad. Dessutom lyckades lilla Feldkirch från Österrike bli Europamästare.
– I början undrade nog våra lagkamrater i Feldkirch vad vi båda var för kufar som for omkring där ute. Ganska snart upptäckte dem nog att både Thomas och jag är riktiga vinnarskallar och förstod att vi inte var där för att glassa runt några år. 
- Vi fick med oss killarna i laget på den här satsningen. Varken jag eller Thomas stängde in oss där nere utan vi umgicks med österrikarna i laget och dessutom lärde vi oss tyska ganska snabbt. Det blev en fantastisk sammanhållning i laget och åren där nere är ett väldigt fint minne för mig.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Avslutningsvis vill vi avkräva dig på ett All-Star Team från alla du spelat med.

– Det är jättesvårt. Det blir alltid så att man glömmer någon när man ska ta ut ett All-Star Team. Men får jag vara med själv? Då kör vi Pelle Lindbergh i mål. ”Lidas” (Nicklas Lidström) och Börje Salming backar. (Wayne) Gretzky, ”Sudden” (Mats Sundin) och jag själv. Det kan väl bli en bra femma, avslutar en av svensk hockeys största spelare genom alla tider, Bengt-Åke Gustafsson.