Landslagschef Anders Lundberg: "En otroligt viktig lärdom och erfarenhet"

JOHANNESHOV (Hockeysverige.se)

Anders Lundberg är landslagschef på Svenska Ishockeyförbundet. Han var även med kring U18-landslaget på tjejsidan som vann silver under U18-VM i Östersund. 

I en serie på två delar får ni möta Anders Lundberg och läsa hans tankar kring hockeyns framtid på damsidan.

Och först och främst: Om succén i JVM.
– Anledningen till framgången i Östersund är, nummer ett, att vi hade bra spelare. Det kommer vi aldrig ifrån, säger Anders Lundberg när vi slagit oss ner på Svenska Ishockeyförbundets kansli i Johanneshov. 
– Det jag upplever skiljer den här gruppen mot tidigare… Jag tycker ändå att tävlingsnivån i den här gruppen stack ut väldigt mycket. 

Hur märktes det?
– Genom den intensiteten som var på träningarna, hur spelarna utmanade varandra i träningsmiljön. Det tycker jag skiljde mot vad jag upplevt tidigare. 
– Jag tror att det delvis handlar om den satsning vi gjort med olympisk offensiv. Många av tjejerna som spelade VM har varit med där, men inte alla. Dessutom har många av tjejerna spelat i U16-landlaget, vilket gjort att dom hade med sig en internationell erfarenhet sedan tidigare. Det tror jag var jättevärdefullt för oss. 
– Den här säsongen, om vi tittar på matcherna vi hade inför turneringen så visste vi inte var vid stod i och med att vi inte spelat mot Finland, Tjeckien, USA eller Kanada. Alltså lagen vi normalt tampas med. Det är klart att det då fanns en osäkerhet, även om vi tyckte att vi hade ett väldigt bra lag. Hur bra vi var visste vi inte. 
– Vi har alltid haft en bra lagsammanhållning och kul tillsammans. Det hade verkligen den här gruppen också. Desktop ad in article Mobile ad in article

“Att vi skulle vinna med 6-1 trodde jag inte”

Med tanke på det du säger, att ni vann rättvist över USA i semifinalen och dessutom körde över Finland, är du överraskad över utfallet i matcherna?
– Både ja och nej. Finland hade vi lite koll på i och med att vi möttes i U16 under European Youth Olympic Festival förra säsongen. Där vände vi ett underläge mot Finland och vann. Det var en ganska jämn match. Samtidigt visste vi att om vi såg till laget vi hade då så hade vi ett mycket bättre lag nu. 
– Jag trodde att vi var bättre än Finland, men att vi skulle vinna med 6-1 och på det sättet vi gjorde trodde jag inte. 
– Apropå att vi gjorde resultat som vi gjorde. Vi har höjt kravbilden ganska mycket den här säsongen kopplat till Olympiska offensivsatsningen. Dessutom har vi tränat väldigt, väldigt hårt på våra landslagssamlingar. Betydligt hårdare än vad vi gjort tidigare. 

Är det vad du menar med att ni har höjt kravbilden?
– Ja, men även uppföljningen. Och att vi har höjt kravbilden på oss själva, alla vi runt hockeyn. Klart att det ger resultat. 
– Om vi som jobbar med att det ska vara bättre förutsättningar för laget gör bra saker så speglar det av sig. Jag tror att du då som spelare känner ”De satsar verkligen på mig. Då är jag benägen att lägga ner mer jobb”. Hela den kedjan hänger ihop. 

Hur ser du på prestationen på isen och inte bara resultatet i semifinalen mot USA?
– En jättenyckel var att vi fick möta USA i en träningsmatch innan VM. Vi lyckades vinna, men USA var egentligen bättre än vad vi var och vann skotten stort. Ungefär som det brukar se ut - fast då brukar våra lag förlora.
– Att vi lyckades slå USA i den matchen tror jag byggde en tro i laget, att vi verkligen kan vinna mot dem. Matchen mot USA i gruppspelet var väldigt jämn. Med facit i hand tror jag det var bra för oss att vi förlorade den matchen. Då kände vi alla att det krävdes mer, att det krävdes lite till. 
– Det var ett mantra ledastaben hela tiden präntade in hos tjejerna: Att vi skulle göra det lite, lite bättre varje dag. Det handlade inte om att gå från noll till 100, men kunde varje spelare täcka ett skott till, ta ett bättre beslut i den här perioden än den förra… 
– Om alla spelare gör de här små, små förbättringarna så blir resultatet ganska stort. När vi gick in till semifinalen kände alla genuint ”den här matchen kan vi vinna”. Alla visste också vad som skulle krävas. På något vis hittade vi balansen i det. Desktop ad in article Mobile ad in article

Finalkrossen: “Vill inte kalla det kollaps”

Har ni analyserat finalen där Sverige förlorade stort mot Kanada?
– Vi har inte suttit ner gemensamt utan hittills mer på separata håll. Bland annat har Andreas (Karlsson) varit inkopplad på Damkronorna efter U18-VM. 

Hur tänker du kring det ras som blev inledningsvis, folk hann knappt bänka sig på läktaren innan det stod 5-0?
– Jag sa i SVT:s studio mellan andra och tredje perioden att det här helt och hållet var en mental bit. 

Mental kollaps?
– Jag vill inte kalla det kollaps heller. Vi ska komma ihåg var tjejerna kommer ifrån. En hel del spelar i SDHL. Publikmässigt är det inte mycket mer än 100–200 personer på de matcherna. Nu var det en fullsatt arena i Östersund. 
– Redan till uppvärmningen när spelarna gick ut blev det världens jubel. Allt det här och vad tjejerna åstadkommit… När de stod där på blålinjen inför finalen och såg allt runtomkring så fattade de hur stort det här var. 
– Det jag känner som den stora lärdomen för oss är att vi behöver få spelarna att förstå eller lära sig hantera det här oavsett om spelaren är nervös eller spänd, att jag fortfarande kan prestera. Och att hockey är hockey oavsett om det är 5000 eller fem åskådare på läktaren, oavsett om det är final eller träningsmatch. Det här är jättelätt att säga, men vi behöver hitta vägar att förbereda spelarna på det. Vissa spelare kan man inte förbereda fullt ut utan en del måste ha fått uppleva det. 
– Nu är det här ett juniorlandslag och inte Damkronorna, så det här är en otroligt viktig lärdom och erfarenhet framåt för tjejerna som var med. 

Du var på plats från dag ett i Pre-campen, hur upplevde du arrangemanget och intresset kring turneringen?
– Det blev en jättesuccé. Jag sa när vi gick där på läktaren och såg mästerskapets slogan "The Future starts now”, att det här var något vi inte upplevt tidigare. 
… Mot USA i premiären var räckvidden i TV en miljon tittare, vilket är ungefär samma nivå som killarnas U20-VM. Där var det någon match som stack upp mot två miljoner. 
– Jag har fått samtal från personer som inte följer damhockey eller är jätteintresserade som sa ”Jag såg matchen, jäklar vad bra tjejerna är”. För mig, ett svenskt landslag där man ser att spelarna ger allt, går alltid hem hos svenska folket. Det tycker jag verkligen de här tjejerna stod för fullt ut. 
– Dessutom hela uppbackningen från Östersund, organisationen, servicen på plats… Det var världsklass. USA och Kanada sa samma sak, att det här var ett evenemang utöver det vanliga. Det är en jättecred till hela organisationen. Desktop ad in article Mobile ad in article

“Det är som ett tomtebloss”

Med tanke på framgångarna och den mediala bevakningen från främst TV, vad tror du det här betyder för unga tjejer och killar som vill satsa på sin idrott?
– Jag är helt övertygad om att det kommer betyda jättemycket för svensk ishockey. Att fler tjejer får upp ögonen för hockey. Förhoppningsvis leder det till att man hittat förebilder genom det här laget. 
– Nu är det här unga tjejer och jag vill inte lägga den pressen på dessa ännu, men jag tror många har fått upp ögonen för damhockeyn. ”Det där såg häftigt ut, det vill jag också göra”.

Betyder det även mycket för unga killar?
– Ja, det är jag helt övertygad om. Framför allt betyder det mycket för svensk ishockey. Damhockeyn har historiskt varit lite grann vid sidan av. Jag tycker vi ska vara ärliga och säga det, för så har det varit. Men det är inte så vi vill ha det, slår Lundberg fast och fortsätter:
– Det här tror jag kan göra att vi går mer mot att tjejerna får mer plats. Att ishockey är ishockey, inte damhockey eller herrhockey utan att vi är samma familj. 

Vad är viktigt för spelarna då dom kommer hem till sina klubbar för att tjejerna ska fortsätta sin utveckling och bibehålla känslan från framgångarna i U18-VM?
– Det är vad som både är häftigt och lite tråkigt med mästerskap. Det är som ett tomtebloss. Superhäftigt, men under en väldigt kort period och sedan är det slut. 
– Balansen för spelaren, det hon eller han gör i vardagen, är vad som räknas i slutändan. Ungefär som att gå i skolan, även om prov inte är något du ser fram emot på samma sätt som man ser fram emot att få spela ett VM. Det är ändå en form av examen med ett mästerskap, men det är förberedelserna och jobbet man gör inför som kommer betala av sig. 
– Tjejerna som var med i U18-VM har att som ett mål att slå sig in i Damkronorna, men då handlar det om att gå tillbaka till skolbänken och verkligen göra jobbet för att komma dit.  Desktop ad in article Mobile ad in article

Hur ser du generellt på ledarkompetensen på damsidan i klubbarna dit tjejerna nu har återvänt, men även hos övriga föreningar?
– Jag tycker ändå att vi tagit kliv inom damhockeyn. Ledarkompetensen är bättre än vad den har varit historiskt. 
–  Sedan spelar det igen roll om vi pratar SDHL, Hockeyettan, SHL eller landslag. För mig handlar det alltid om att vi måste ha synsättet att vi vill bli lite bättre. Det är kravbilden vi har på spelarna så den kravbilden måste alla vi som är ledare i någon form ha på oss själva. 
– Därför kommer jag alltid säga att vi vill bli bättre. Vill vi bli så bra som vi vill måste vi ha synsättet att vi vill bli lite bättre. 

Så kan förbundet jobba vidare

Kan ni från Svenska Ishockeyförbundets sida påverka klubbarna att ställa höga krav på ledarna, se till deras kompetens eller hur lagen ska jobba med sin verksamhet?
– Nej, det är inte vårt uppdrag. Föreningarna driver sin verksamhet. Däremot tycker jag att vi som förbund har ett jätteviktigt ansvar att bidra med insikter. Alltså utifrån hur den internationella hockeyn ser ut. Landslagshockeyn är på en högre nivå än klubbhockeyn. 
–N är du jobbar i klubbmiljö är du i vardagen. ”Nästa träning, nästa träning, nästa match, nästa träning” . Då har du inte tiden som klubblagstränare att göra så mycket omvärldsanalyser. Där tycker jag att vi som förbund har ett jätteansvar. Att göra omvärldsanalys. Vart är hockeyn på väg, vilka trender ser vi?
– Vi har även förmånen att åka ut till respektive klubb för att se hur det ser ut. Där kan vi få intryck som vi kan dra lärdomar ifrån. Det är jättesvårt som klubbtränare att hela tiden följa vad som händer i den internationella hockeyn eftersom vardagen är som den är. Det är inte att tränarna inte vill utan tiden inte räcker till.  Desktop ad in article Mobile ad in article

Hur jobbar ni idag för att stötta tränarna ute i klubbarna?
– Till exempel är våra förbundskaptener ute väldigt mycket bland våra klubbar och har dagliga samtal. Andreas Karlsson är dessutom anställd som elitutvecklare hos oss i kombination med förbundskaptensrollen.  Hans uppdrag är att jobba väldigt nära våra hockeygymnasier och primärt deras tränare. Sedan är SDHL-tränare ofta inkopplade på hockeygymnasierna och Andreas följer upp och har mycket dialog med dem.  
– Däremot kommer det aldrig vara vårt uppdrag att säga ”Du ska göra så här”. Det måste klubben och deras ledarstab styra. Mycket handlar det om insikter, att våga ställa frågor och inspirera. Det tycker jag är vår roll som förbund. 
– Sedan har vi formella tränarutbildningar, att utbilda tränare på ett bra sätt. Det är vår grund. Där är det ingen skillnad på dam eller herr, men jag tycker att vi blivit bättre på det här på damsidan än vi varit historiskt. Det är bland annat vad jag menar att vi höjt kravnivån på oss själva. 

TV: Därför är den nya generationen sämre än tidigare