Superdeal: Läst allt på Hockeysverige Plus - hela sommaren - för en krona
Snacket om Hockeyettan inför kommande säsong har kommit att handla mycket om en ny storfavorit som dominerat silly season och i både ord och handling visat att de vill vara mer än bara en random utmanare när säsongen drar igång till hösten.
Jag talar naturligtvis om Boden och den storsatsning som nu görs i Norrbotten.
En enig kår av experter har tittat på papperet och brustit ut i lovsång. Värvningarna är häftiga, ambitionsnivån tydlig och laget oerhört intressant. De ska kunna vara med och utmana Hudiksvall i den norra serien redan till våren och vill det sig väl kanske till och med bända ner ett södergäng och avancera upp i Hockeyallsvenskan.
Jag friskriver mig inte på något sätt. Jag tillhör också den där kören som lystet beskådar laguppställningen och tycker att Boden blir laget att slå kommande säsong. Men det kan ändå vara på sin plats med lite perspektiv.
För kan det inte vara så att vi låter de stora namnen lura oss?
Niclas Burström med sin Salming Trophy i bagaget, August Tornberg som kommer direkt från Liiga och Radek Muzik med dryga 150 SHL-matcher på meritlistan är superhäftiga värvningar på Hockeyettan-nivå, men samtidigt finns det närtida exempel på att flashiga meriter och gedigen erfarenhet inte nödvändigtvis behöver få lag att flyga i ligan. Hur mycket bättre blev till exempel Karlskrona av OS-meriterade Alexander Bergström och tungt meriterade Filip Cruseman? Nej just det...
I Hockeyettan handlar mycket om att bli bättre. Att slutprodukten via spelarutveckling ska vara betydligt mycket skarpare än vad laget är när säsongen drar igång. Med veteraner i truppen minskar sannolikheten till just utveckling.
De beprövade pjäserna kommer betyda väldigt mycket som ledare och förebilder för yngre förmågor i truppen, men 35-årige Niclas Burström ska till exempel kämpa sig tillbaka från en säsong helt och hållet utan hockey. Det säger sig självt att han inte kommer spela hockey som om det vore 2016. 34-årige August Tornberg kommer från fyra raka säsonger i toppligor, exakt hur kul kommer han tycka att det är med bortamatcher mot gäng som Järfälla, Wings eller Enköping genom oktober, november, december? Samt hur ska Radek Muzik tackla att förväntas vara en poängsprutande best i en gråmelerad liga han egentligen borde vara alldeles för bra för utan att tappa fokus på att vara den spelare han är?
Importerna Jake Stevens och Aleksi Hämäläinen är chansningar och nycklar som Felix Dahlroth och Andreas Nilsson har kämpat med skador. Dessutom skulle jag väl vilja påstå att det är tveksamt att det finns mer utveckling i spelare som Victor Edström, Wille Åström eller Jacob Sundin. Det är bra Hockeyettan-spelare, men kommer kanske inte explodera mer än att hålla den gedigna nivå de redan har visat upp. Alexander Wallin hade ett rejält genombrott under fjolåret, kan han ta det ett steg till?
Under de två säsongerna med Robert Bergdahl vid tränarrodret har Boden lagt om sitt sätt att spela och hittat en ganska jämn nivå. Men samtidigt vore det lögn att påstå att man fått ut max av sitt material och fört sig på ett sätt där helheten blir större än delarna. Bergdahls Boden har varit bra, men utan det där lilla extra och det är så klart en stor utmaning även för tränaren att få det här att lyfta när det kommer in nya flashiga namn i lineupen.
Ska man vara krass står många av de blivande konkurrenterna med lag som har betydligt större utvecklingspotential än vad Boden gör.
Den enda lagdelen där det egentligen finns stor potential till utveckling är den som på förhand är mest ifrågasatt. Målvaktssidan där ungdomarna Felix Stenmark och Simon Westling ska göra upp om speltiden. Någon av dem skulle mycket väl kunna blomstra och visa vägen mot framgång. Om inte får vi säkert se en ny ”stjärnvärvning” runt nyår.
Så, visst har Boden en av de häftigaste satsningarna i Hockeyettan inför kommande säsong och visst kommer även jag tillhöra dem som tippar laget topp två i den norra serien och har höga förväntningar. Men verkligheten är nästan alltid mer än det som står på det där papperet.
Det är verkligen upp till bevis.
* * *
Intervjusommaren rullar vidare i min podcast Trashtalk och igår var det den forne målvakten Wictor Ragnewall som satte sig vid mikrofonen.
Det blir snack om karriären som slutade rumphugget, hur det sket sig med Troja, relationen till föreningen idag, att hitta sin plats och leva Svensson-liv, att flytta till Tingsryd utan körkort, att föregå med gott exempel, coronautbrottet efter avancemangsfirandet, ett mindre värt avancemang, avstängning för otillåten vadhållning, hur det kom sig att han blev målvakt, hockeyns stereotyper, karriärvalet som blev helt fel, en mental smäll han aldrig hämtat sig ifrån, att vara snubblande nära en Norge-flytt, att tycka om det lokala hockeylaget i en hemlig WhatsApp-grupp och väldigt mycket mer. Ni hittar avsnittet här.
