Återkomst på samma is och mot samma motstånd där avancemanget till Hockeyettan säkrades i våras. En efterlängtad premiär i tredjeligan och ett lag som glatt stimmade och stojade redan på uppvärmningen i ivrig väntan på att få kliva ut och visa upp sina förmågor.
Ändå var det kanske inte särskilt oväntat alls att Boro/Vetlandas återkomst i Hockeyettan på Rosvalla i Nyköping kom att handla om en enda spelare.
Om supertalangen Wiggo Sörensson.
För det blir liksom inte tydligare att klyschan ”en spelare gör inte ett lag” faktiskt kan vara helt fel ibland. En spelare kan göra ett lag och i Boro/Vetlandas fall är det Wiggo Sörensson.
Nykomlingen klev ut på Rosvallas is och var ett betydligt bättre lag än hemmagänget. Låt gå för att Hockeyettan-debutanten Victor Boman fipplade in den första pucken han fick emot sig från en omöjlig vinkel (han spelade upp sig väldeliga efter det), Boro/Vetlanda lät sig inte nedslås. Man spelade med en betydligt större pondus än Nyköping, förvisso oerhört begränsade i egen zon, men mycket mer kraftfulla, bestämda och med en tydligare offensiv idé än hemmalaget.
Boro/Vetlanda var laget som såg ut betydligt mer som ett Hockeyettan-lag, men hade det inte varit för Wiggo Sörensson hade man mycket väl kunnat förlora premiärmatchen.
Den 18-årige stortalangen hade totats ihop med kanadensaren Josh Laframboise och HA74-förvärvet Oskar Holm i en spetskedja som matchades flitigt och som dominerade matchen. Hade det inte varit för några stolpträffar och att Laframboise måste matas med ex-antal storchanser för att göra ett mål hade det kunnat bli betydligt fler poäng än de två mål det nu blev för Sörensson.
Det som fascinerar mest är kanske inte att han har väldigt mycket mer tid på sig än alla andra på isen. Att han hittar ytor och passningsvägar som ingen annan ser och har förmågan att hänga lägena när de uppenbarar sig. Att det ligger till så och kommer vara så i Hockeyettan vet alla redan på förhand. Men att inte ge upp även när det går snett är en viktig egenskap.
För Nyköping-spelarna försökte så gott de kunde vara på honom. Dela ut lite tjuvnyp och supertalangen gick på några nitar tidigt när han försökte göra lite väl junioraktiga finter och brötades i isen. Men det sänkte näppeligen försöksviljan. För att ta ett exempel, när Nyköpings spelare försökte, men misslyckades blev resultatet ofta att de nästa gång snabbt kastade ifrån sig pucken som om den brändes och inte gjorde ett nytt försök. Sörensson å sin sida, han fortsatte igen och igen och igen tills det lyckades.
Första målet kom i andra perioden när han skickligt rundade en back och lirkade in pucken och det såg ungefär likadant ut när han bestämde sig för att förlängningsspelet bara skulle bli åtta sekunder långt och trampade in och satte pucken bakom för dagen duktige Nyköpings-keepern Linus Hjerp.
Boro var det bättre-laget, men Wiggo Sörensson var den stora skillnaden som ledde till seger i nykomlingens premiär. En spelare gjorde på så sätt ett lag.
Men faktum är att det nästan blir ännu mer tydligt om man applicerar samma synsätt på Nyköping och lagets insats i den här matchen.
Nu drabbades man förvisso av ett gäng jobsposter då stjärnan Daniel Olsson Trkulja var sjuk, Albin Mjösberg avstängd och Filip Gunnarsson borta sedan tidigare, men det hade inte gjort någon större skillnad. Hemmalaget saknade alla antydningar till någon form av eget spel och det är snudd på ett under att man över huvud taget hängde kvar i en position där man kunde få en poäng med sig från matchen. Nyköping var betydligt mer division 2-mässigt än sina gäster om man säger så.
Men i finländaren Patrick Isiguzo ser sportchefen Oscar Jernström ut att ha gjort ett riktigt fynd.
När det kommer till fart, teknik och flärd i största allmänhet kan 23-åringen förstås inte alls mäta sig med Wiggo Sörensson. Långt därifrån. Men där Nyköpings lag i största allmänhet bara skvätte puckar omkring sig och saknade både kyla och idé gjorde Isiguzo det mesta rätt. Lugnade ner där det krävdes, såg till att avväpna Boro-spelare på frammarsch och befann sig för det mesta på helt ställe.
Tyvärr för Nyköpings del hade medspelarna inte speluppfattningen nog att positionera sig i spelbara ytor när han sänkt tempot och vänt upp i egen zon vilket lite för många gånger satte honom i situationer där han tvingades till fruktlösa pucktransporter. Men det är uppenbart att där har Nyköping en spelare som kan göra skillnad.
Det var så att säga ingen direkt skräll att det var just han som i ett statiskt och syrefattigt sex-mot-fem-spel i slutet bara bestämde sig för att det var dags att kvittera och bröt sig in på kassen för att forcera in 2-2-pucken.
Utan Patrick Isiguzo inga poäng för Nyköping. Det var han som gjorde hela skillnaden för hemmalaget den här aftonen precis som talangfulle Sörensson gjorde för Boro.
Smålänningarna fick en flygande start på sin Hockeyettan-sejour i och med de två poängen och samtidigt kan konstateras att Nyköping trots sin brist på spel står på fyra poäng efter två spelade matcher. Det är över alla förväntningar och pinnar som kommer bli väldigt mycket värda när kampen kring det nedre strecket drar ihop sig längre fram på säsongen.
* * *
Nu gjorde förvisso både Linus Hjerp i Nyköping och Victor Boman i Boro/Vetlanda riktigt starka matcher på fredagskvällen, men målvaktsvalen var ändå något av en besvikelse. I de båda lagen fanns ju nämligen hela Piteås målvaktspar från fjolårssäsongen. Johannes Sundström i Nyköping och Albin Edlund i Boro/Vetlanda.
Nu fick de inte gå en kamp i kassen utan fick nöja sig med att stå och blänga på varandra från båsen istället.
* * *
Det fanns nog inte på bingobrickan att det var just energispelaren Carl-Henrik Edwardsson som skulle göra de tre första målen och svara för ett hattrick i stjärnspäckade Vita Hästen när den här säsongen drog igång. Men så blev det. Målen kom dessutom i helt olika spelformer. Ett i boxplay, ett i PP och ett i fem-mot-fem. Ska vi kanske instifta uttrycket ett Carl-Henrik-hattrick efter det?
