Slutspelet har nåt fram till semifinalsteget som inleds i helgen och fyra klubbar drömmer fortfarande om den där festen efter att ha tagit klivet upp i Hockeyallsvenskan. Men för merparten av klubbarna är säsongen över och de som ska spela i Hockeyettan även nästa säsong har börjat fundera över framtiden.
Silly season är här på riktigt och några klubbar har större utmaningar att ta tag i än andra. Idag lyfter jag fram några klubbar som kliar sig i huvudet efter säsongen som passerade och som nu har en större mängd frågor att svara på för att staka ut den bästa vägen framåt.
Det kan vara frågor av så väl positiv som negativ karaktär, men ofelaktigt utmaningar och vägval som kommer bli betydande.
Jag tänker så här...
Halmstad
Sport är för det mesta inte logiskt så egentligen borde man väl inte vara särskilt förvånad att det gick som det gick för Halmstad den här säsongen. Efter flera år där en turboladdad stomme av gnuggare tagit föreningen till framgångar de knappt trodde var möjliga byggdes ett lite starkare lag till den här säsongen. Stommen var kvar, men spetsen var tydligare och föreningens representanter vågade andas en optimism om att kunna vara med och stöka i toppen snarare än överraska ur positionen som underdog.
Som ett brev på posten var Hammers på vippen att missa slutspel och tappade sedan en 2-0-ledning i matcher mot Hanviken och rök på semester redan efter åttondelen. Inte för att de nödvändigtvis var särskilt dåliga, men för att det saknades något. Vad det nu var...en djupgående analys (som jag antar kommer göras) kommer troligtvis peka på ödmjukheten. I takt med att laget blev spetsigare och målbilden svulstigare tummade man någon procent för mycket på det som gjort Halmstad så bra tidigare år. Det grundliga jobbet som alltid utfördes från första till sista sekund. Ingen kan klandra spelarna, det är snarare förunderligt att den omtalade stommen orkat upprätthålla arbetskapaciteten så länge som de har gjort utan att dippa. Men när dippen nu väl kom lämnar det ändå den sportsliga ledningen med frågor inför fortsättningen. Var tar man vägen härifrån?
Allt måste så klart utvärderas. Har stommen kommit till vägs ände eller finns orken till att ladda om och hitta tillbaka? De gäller så väl på spelar- som på ledarpositionerna. Och om man bestämmer sig för att göra om lite i jakten på ny energi, hur stor del av stommen bör man då byta ut? Det är ruggigt svåra frågor med tanke på att en total makeover varken ligger inom klubbens ekonomiska ramar eller förmodligen skulle gagna dem rent sportsligt i det kortare perspektivet.
Samtidigt, Halmstad är fortfarande en småspelare rent ekonomiskt i Hockeyettan och även om publiken hittade till arenan i slutspelet blev det inte särskilt långt och några garanterade penningflöden finns inte. Bör man då ta ett steg tillbaka och bara satsa på ett kollektiv som arbetar eller gå i den motsatta riktningen och skruva upp lagbygget med extra spets ytterligare?
Frågorna är komplexa och sportchefen Niklas Söderström och styrelsen kommer ha mycket att fundera över när de ska staka ut sin väg framåt, men det viktigaste av allt är att klubben oavsett vilken väg de väljer går all-in på sin lösning. Några halvmesyrer eller medelvägar kommer inte fungera i Halmstad.
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
Karlskrona
Det gick inte den här gången heller. För femte säsongen i rad efter degraderingen från Hockeyallsvenskan misslyckades Karlskrona ganska kapitalt med sina ambitioner om att vara med och kämpa hela vägen in i kaklet och kan lägga ytterligare ett tidigt uttåg till handlingarna. Allt sedan klubben nesligt skickades ur finrummet på grund av ekonomiska premisser har målbilden varit tydlig. Det har varit en kortsiktig satsning mot att ta sig tillbaka uppåt, men man har inte haft kompetensen i föreningen för att lyckas och nu börjar kassan sina. Den gångna säsongen innebar en rejäl budgetsänkning och under vintern har vi kunnat läsa om hur även Karlskrona fått kämpa med sin ekonomi.
Gör det supportrarna mer välvilligt inställda till en mer modest satsning och syn på det sportsliga resultatet i det lite kortare perspektivet? Förmodligen inte, men det finns inget bättre tillfälle än nu att ta ett kliv tillbaka verkligen göra en analys och förmera styrkorna inför vad som kommer framöver. I det längre perspektivet. Det kortsiktiga satsningarna har ju som bekant inte burit frukt och så kan klubben hålla på och stånga sig blodig tills det inte finns en spänn kvar i kassan.
Sportchefen Hampus Melén kom in ifjol och har ägnat sitt första år i orange åt att bli varm i kläderna. Nu ska han bygga sitt första helt och hållet egna lag och till kommande säsong vet han förstås vad han vill ha för att sätta ihop en slagkraftig trupp som kan spela en attraktiv hockey. Men vad Karlskrona bör göra är att fundera över en framtid som sträcker sig längre än till nästa vår. Likt Troja-Ljungby gjorde för några år sedan borde man sätta sig ner och sätta en mer långsiktig plan. Inte bara för de sportsliga målbilderna, utan även för hur man ska arbeta och agera för att kunna ta sig dit.
Accepterar man att ta ett kliv tillbaka och säga att det där allsvenska avancemanget ska komma inom en femårsperiod eller så kan man också skapa sig en arbetsro. Plocka in en tränare och spelare som på sikt kan jobba fram en röd tråd som gör föreningen mer slagkraftig säsong till säsong. Kommer Karlskrona gå i den riktningen? Högst oklart. Trycket i örlogsstaden är ju hårt och fansen ser sig (hur orimligt eller rimligt man nu tycker att det är) till stor del fortfarande som en klubb som ska vara på en högre nivå. Det är inte givet att en sänkt målbild och rebuild (i brist på bättre ord) skulle falla i helt god jord. Frågorna är med andra ord trängande. Hur ska Karlskrona lyckas blidka fansen samtidigt som de intar en position som blir mer framgångsrik och hållbar över tid? För de här ensäsongsprojekten kan vi väl vid det här laget konstatera att de inte fungerar.
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
Mjölby
Projektet ”världens mest östgötska hockeylag” var ju gulligt och nobelt på alla sätt, men hur bra blev det egentligen? Det är en brännande fråga Mjölbys ledning måste ställa sig efter en säsong där man förvisso gjorde marginellt starkare sportsliga resultat än vintern dessförinnan, men där den övergripande känslan är att man knappast gjorde särskilt mycket mer än stod och stampade utan att utvecklas i den takt som hade krävts.
Den lilla klubben valde för andra säsongen i rad att behålla stora delar av den stomme som var med och tog dem upp från division 2 och kryddade upp den med några talanger från J20 (främst från Linköping) och spelare som av en eller annan anledning hamnat lite i Hockeyettan-periferin och nu skulle kunna blomma upp i större roller. Tonvikten låg på spelare med hemvist Östergötland och på den punkten lyckades man verkligen. Merparten av laget skorrade dialekt med utpräglade ööööön. Men efter säsongen 24/25 kan konstateras att den omtalade stommen förmodligen inte kommer bli så mycket bättre än vad Mjölby redan har fått och av de unga talangerna var de få som sett över hela säsongen fick den utveckling som förväntades.
Så var tar man vägen härifrån? Det är en delikat fråga. Några hemvävda pjäser har förlängt, men tränaren Jens Brändström har aviserat att han lämnar för nya äventyr och luckan efter honom behöver så klart fyllas innan man kan staka ut en helt och hållet ny inriktning, men tankarna måste förstås redan finnas där. Man kan fortsätta på inslagen väg, behålla samma lag som i år och fortsätta tro på sin hemvävda idé. Sett ur ett ekonomiskt perspektiv är det förmodligen sunt, men rent sportsligt tar det inte Mjölby så mycket längre. Det kan komma mer utveckling ur de unga spelarna år två i Hockeyettan, men det är ingen garanti. Speciellt inte med samma kollektiv. Kan man engagera publik och näringsliv för ett lag som egentligen inte gör så mycket mer än existera i Hockeyettan?
Att klubben skulle sjösätta någon form av huvudlös satsning är förstås uteslutet. Man är för små och drivs av alldeles för medvetna människor för att det skulle hända, men någon form av guldkant måste man nog ändå sätta på laget för att fortsätta behålla tron. Ett sätt att behålla den östgötska prägeln skulle ju till exempel kunna vara att knyta sig ännu tätare till Linköping, men där är frågan hur intresserad SHL-föreningen egentligen är av ett formellt samarbete? Mjölby får fundera och väga sina alternativt noggrant hur de ska kunna staka ut en väg framåt som gör dem mer slagkraftiga.
Ytterligare en fråga som aktualiseras är förstås hur Mjölby ska tackla konkurrensen nu när Vita Hästen tar klivet upp i Hockeyettan. Det är också något som bör vara brännande hett på de styrandes bord.
Foto: [Elin Lundgren/Mjölby Hockey]
Hanviken
Säsongens riktigt stora succésaga i Hockeyettan tog slut i veckan när Troja-Ljungby blev för svåra och avancerade vidare från kvartsfinalen med 3-0 i matcher. Men när Hanviken slickat såren och blickar tillbaka kommer de inte annat än kunna vara väldigt nöjda med sin säsong. De tog stora kliv i hur konsekvent de spelade sin hockey och hur man tacklar den hetta som uppstår i ett slutspel. Det har varit imponerande att se. Men vad händer nu? Kommer succén följas upp av nya framgångar eller var årets lag en lyckträff, ett gäng som flög för att sedan falla tillbaka till mer ”normal” nivå? De vet förmodligen inte själva ute i Tyresö.
Vad som kan konstateras är att det är en liten klubb som opererar med liten budget och inte kommer kunna växla upp på något mer utsvävande sätt. Speciellt inte om förslaget till nytt serieupplägg blir verklighet och resebiten kommer bli betydligt dyrare. Man kommer med andra ord behöva fortsätta jobba utefter utstakad linje och försöka få till utveckling på sina spelare. Vi kommer inte få se någon värvningsbonanza. Något som det däremot skulle kunna bli på andra hållet.
När klubbar lyckas så pass bra som Hanviken har gjort den här säsongen blir spelarna per automatik intressanta för andra föreningar. Vi kan vara säkra på att klubbar med större plånböcker kommer visa intresse för många av Hanvikens succéspelare den här silly season. Det är naturligt. Frågan är då hur de ställer sig till detta? Hur rotade är spetsarna i Stockholm att den tryggheten går före den extra tusenlappen som kan landa i plånkan varje månad? När jag snackat med herrarna i Hanvikens sportgrupp förefaller de ganska säkra på att de kommer kunna behålla en stor del av sin trupp, men det finns alltid faktorer som kan ändras när saker och ting ställs på sin spets.
Vad tänker succékeepern August Hedlund? Hur tänker Lukas Macklin? Hur tänker Alex Ek? Hanviken hoppas naturligtvis att få jobba vidare med stora delar av den trupp som gjorde det så bra i vinter, men om de nu får göra det, vad är nästa steg? Vad ska man sätta upp för målbild inför nästa säsong och är det möjligt att ta det längre än vad man nu har gjort utan att tillföra fräsch cash? Det är mycket spännande som ligger på planeringsbordet för dem som styr ute i Tyresö.
Foto: [Skärmdump]
Tingsryd
Det är tio år sedan Tingsryd senast spelade i Hockeyettan och då fick fira avancemanget på Hovet i Stockholm efter en rafflande kvalserie. Det är en lång tid och även om föreningen under merparten av de tio senaste säsongerna i Hockeyallsvenskan varit ett lindansargäng på tabellens nedre halva har man kommit längre och längre bort från bilden av sig själva som en ettanförening. Man har blivit den lilla föreningen i det stora sammanhanget i bjärt kontrast till det uttalade topplaget med den höga målbilden som man under många år faktiskt var i division ett.
Således är det en rejäl omställning som måste göras nu när Tingsryd måste göra upp med sin självbild som Hockeyettan-förening. Under säsongen har det varit en intensiv debatt om klubbens ekonomiska mående och det tycks vara ställt utom alla tvivel att siffrorna är svaga, men hur illa mår man? Finns det rent av någon relevans i olyckskorparnas kraxande om att en degradering betyder krasch rakt ner i graven för föreningen? Eller fixar den där givmilda politikerns pengar allt? Jag har svårt att riktigt ta den typen av snack på allvar, men frågan måste ändå ställas, överlever man en degradering?
När man väl svarat ja på den frågan ska planer stakas ut framåt. Nysatsningen kommer bli med en helt ny trupp då spelarflykt kommer som ett brev på posten när man åker ur en serie, men hur attraktiva är Tingsryd som division ett-förening? Vilken typ av spelare kommer man kunna rekrytera? För att kunna svara på den typen av frågor måste man först slå fast hur man ska ta sig an sin nya ligahemvist. Senast Tingsryd var i Hockeyettan betraktades klubben som en av storheterna. En utpräglad toppklubb som satsade för att ta sig uppåt och som kunde attrahera både spelare och publik därefter. Frågan är om det är där man nu ser sig själva igen eller om man kommer tvingas till en lite mer modest hållning.
Faktum är att det kanske rent av kan vara något positivt att starta om i Hockeyettan. Det har som sagt varit tio år med främst strid i botten av Hockeyallsvenskan. Säsonger där det handlat om att hanka sig kvar snarare än något annat. I Hockeyettan skulle det kunna bli något annat. Här skulle Tingsryd kunna stå på mer på egna ben och återupprätta sin identitet. Att efter flera år av kräftgång faktiskt bygga något som det blåser positiva vindar kring.
Det sätter också fingret på pulsen kring den infekterade frågan om samarbetet med Växjö Lakers. Något som har splittrat klubb och supportrar under det senaste året och rivit upp variga sår. När man är en Hockeyettan-klubb är det då rimligt att jobba för ett tätare samarbete med den bittra rivalen? Det är kanske den viktigaste frågan av dem alla.
Foto: [Jonas Ljungdahl/Bildbyrån]
