- Jättelyft under Holmqvist - men inte spelmässigt.
- Han snuvar Krüger på MVP-titeln.
- Stoppels snedsteg.
- Den galna statistiken.
- Hur illa är det egentligen med ekonomin?
- “Hoppas Djurgården känner att de underpresterat”
- Oron - för Kimby: “Det talar emot honom”
- “Han borde ses som en drömvärvning”
Läs också: Måns Karlssons analys av Västerås.
Läs också: Måns Karlssons analys av Tingsryd.
Läs också: Måns Karlssons analys av Almtuna.
Läs också: Måns Karlssons analys av Kalmar.
Läs också: Måns Karlssons analys av Södertälje.
Läs också: Måns Karlssons analys av Västervik.
Läs också: Måns Karlssons analys av Nybro.
Läs också: Måns Karlssons analys av Björklöven.
Läs också: Måns Karlssons analys av AIK.
Läs också: Måns Karlssons analys av Östersund.
Läs också: Måns Karlssons analys av BIK Karlskoga.
Läs också: Måns Karlssons analys av Mora.
Läs också: Måns Karlssons analys av Brynäs.{{ PAYWALL LIMIT }}
Lagbygget
Det stora bekymret för Djurgården när de byggde den här säsongens trupp var såklart att de tappade sina superjuniorer. Carl Lindbom, HockeyAllsvenskans bästa spelare, gjorde som Liam Öhgren och drog till Färjestad. Noah Östlund hamnade i Växjö. Jonathan Lekkerimäki i Örebro. Tänk om Djurgården hade vunnit den där sjunde finalen mot MoDo för ett år sedan, och vi hade fått sett alla de där spelarna spela för Djurgården i SHL…Tänk att få den leveransen - för den billiga peng som de spelarna trots allt kostar.
Utöver de tappen hade Djurgården ett lag som påminde om förra säsongens, i ganska stor utsträckning. I alla fall på utespelarsdan. Man satte fortfarande ett ganska stort hopp till spelare som Linus Klasen, Marcus Krüger, Olle Liss, Ludvig Rensfeldt, Daniel Brodin, Kevin Karlsson, Daniel Glad, och så vidare. För att vara ett lag som gick in på “år två” i HockeyAllsvenskan var det ett oväntat litet kvalitetstapp i Djurgårdens trupp. Problemet var väl att det i stor utsträckning berodde på att sportchefen K-G Stoppel hade skrivit ganska dyra flerårskontrakt med allt för många spelare som är på väg neråt i karriären.
Under säsongen gjorde man några förändringar. , och John Dahlström värvades in. Av dem var det väl bara Ragnarsson som satte något som helst avtryck. Att Djurgården ändå gick till final, trots den låga träffprocenten på de värvningarna, är ett litet mirakel. Jämför det med ifjol, då Johan Alm, Linus Klasen, Nicklas Danielsson, Edvin Hammarlund, Daniel Glad och Lukas Vejdemo kom in under säsongens gång. De flesta kom då in och gjorde skillnad.
Däremot hade Djurgården en stor framgång med sina lånespelare Carl Lidö, Pontus Johansson och , som verkligen var bärande spelare under sin tid i klubben. Inte minst Pontus Johansson, som i mitt tycke var seriens bästa back när han väl spelade i Djurgården. Tyvärr för deras del så satte de just en väldigt stor tilltro till sina lånespelare, och det märktes tydligt när de inte fanns med.
Djurgården fick under säsongen också se genombrott på två nya juniorspelare: Victor Eklund och Linus Eriksson. De var såklart inte på samma nivå som exempelvis Lekkerimäki och Östlund var i förra årets slutspel, men de blev ändå bärande spelare. Vilket ju både är på gott och ont, om man ska vara ärlig. De spelade sig verkligen till sina stora roller, och petade med all rätt ner betydligt tyngre namn i hierarkin. Det blev en helt annan fart med Eriksson och Eklund på isen. Just farten var annars något som jag saknade i Djurgårdens lag i år.
Jag tycker som sagt inte att Djurgårdens lag på pappret var så mycket sämre än ifjol. Däremot var det väl egentligen ingen av de äldre spelarna som var bättre i år än ifjol (Daniel Glad undantagen, kanske, men han spelade ju så lite ifjol på grund av en skada). Det handlar mer om att spelarna i fråga stagnerade eller gick bakåt, vilket gjorde att känslan var att Djurgården inte alls hade ett lika bra lag som ifjol.
En annan stor skillnad var såklart målvaktsspelet. Viktor Andrén gjorde en jättebra säsong (bättre än vad jag hade trott), men det var ändå klasskillnad jämfört med det Carl Lindbom uträttade ifjol. Och då var Andrén ändå en av Djurgårdens absolut bästa spelare.
Tränaren
Det var i början av november som det minst sagt väntade beskedet kom: Johan Garpenlöv hade fått sparken. Förra säsongen var det “Garpen” som i slutet av november kom in som frälsaren som tog Djurgården till final. Nästan exakt ett år senare fick han sparken - och även om man ju gick till final ifjol var det tydligt att Dif hade gått bakåt det året. När Garpenlöv tog över låg man trea, och de slutade till sist fyra. När han fick sparken i år var det bara målskillnad som skiljde Djurgården från Östersund (!) under kvalstrecket. Man tog bara 15 poäng på 13 matcher (det blev bara tre trepoängare) innan den tidigare förbundskaptenen fick dojan och ersattes av assisterande tränare Michael Holmqvist.
Under Holmqvists ledning tog Djurgården 78 poäng på 39 matcher. De gick från en tolfteplats till en fjärdeplacering. De tog alltså två poäng per match under Holmqvists tid som huvudansvarig, och hade de hållit det snittet under hela säsongen hade de slutat klar tvåa.
Det rapporterades ju om att det fanns ett missnöje med Johan Garpenlövs ledarskap under hans sista tid vid rodret, och det fanns till och med uppgifter om bråk mellan spelare och tränaren i omklädningsrummet. Med andra ord fanns det inget annat alternativ än att sparka Garpenlöv. Och lyftet kom nästan omedelbart.
Men spelmässigt då? Ja, kollar vi expected goals var Djurgården trots allt fjärde bäst (lika styrka) under Garpenlövs ledning. Under Holmqvists ledning var de ett mittenlag. Enligt sajten hockeysiffror.se gick prestationerna i både offensiven och defensiven ned något efter tränarbytet. Så man kan väl summera det som att Djurgården tog färre poäng än de förtjänade med Johan Garpenlöv, och fler poäng än de förtjänade med Michael Holmqvist. Däremot tycker jag de spelade en roligare, en något friare, hockey med Holmqvist.
Den stora anledningen till Djurgårdens lyft var faktiskt inte tränarskiftet, utan Viktor Andréns jättelyft. Det påminner lite om HV71 ifjol, då Johan Lindbom creddades för att han räddade HV undan kval. Då (ännu mer än i detta fall) var det dock snarare målvakten Joni Ortio som räddade HV undan kval.
“Show me a good goalie, and I'll show you a good coach”.
Snackisen
Det är tydligt att det pyr ett missnöje inom Djurgårdens IF. Pengarna har kastats iväg på åldrande spelare som sett sina bästa år, och de senaste tre åren är det tydligt att det är en klubb som spretar åt alla möjliga håll. I alla fall när det gäller A-lagsverksamheten på herrsidan.
Sedan Robert Ohlsson lämnade för tre år sedan har Barry Smith, Mikael Aaro/Nichlas Falk, Joakim Fagervall, Johan Garpenlöv och Michael Holmqvist varit huvudtränare. Nu kommer Robert Kimby in. Joakim Erikssons sista år som sportchef var stormigt, men förutom en tillfällig succé i början har K-G Stoppel inte heller varit någon “hit", och nu kommer Niklas Wikegård in och ska försöka få ordning på saker och ting.
Missnöjet kunde inte bli tydligare än det var i samband med förlusten av den fjärde finalen, när de rullade upp en banderoll på läktarplats likt HV71 -supportrarna (som dock rullade upp sin banderoll i samband med en seger i den sjunde kvalmatchen, vilket ju blir än mer effektivt) också gjorde.
“Vi har backat er hela säsongen
Nu borde ni som har bäst betalt backa vår förening
Sänk era löner eller riv kontrakten”.
Även om Djurgården faktiskt gått till två raka finaler och framför allt förra året var sjukt nära att gå upp i SHL tycks de flesta som följt laget vid sidan om trots allt ha sett att man underpresterat ganska rejält två år i rad. De har två raka fjärdeplatser i HockeyAllsvenskan, och det är faktiskt två lyckade slutspel som gör att vi inte pratar mer om vilket fiasko det trots allt är. Man brukar ibland använda uttrycket “att sminka en gris” och det är faktiskt vad de här slutspelen gjort för Djurgården.
Jag förstår Djurgårdarnas missnöje.
Ett statistiskt utropstecken
Djurgården var ett hysteriskt bra hemmalag. De vann 16 av de 17 första hemmamatcherna under Michael Holmqvist (den enda förlusten kom i derbyt mot AIK) och just det enorma hemmaspelet var det som gjorde Djurgården till ett topplag.
Djurgården tog 62 (!) poäng på hemmaplan, och var med det bäst i serien. Borta tog de exakt hälften av den summan: 31 poäng. Där var de tionde bäst. Sämre än lag som Västerås, Kalmar och Tingsryd. Inget annat lag hade - såklart - en lika stor differens mellan sitt hemma- och bortaspel under säsongen.
Eller ja, utdelningen i alla fall. Ser vi till underliggande siffror låg Djurgården på en xG på runt 52 procent hemma, och var med det sjunde bäst, medan de på bortaplan låg runt 50,3 procent. Det var femte bäst. Däremot såg man större skillnader i powerplayspelet hemma kontra borta.
Det blir ju svårt att bedöma något så abstrakt som “hemmastöd”, men när det är en så otroligt stor skillnad hemma kontra borta (poängmässigt alltså) undrar måste man kanske ta in det i beräkningen på något sätt. Gör man det extra skottäcket eller vinner någon extra sargduell? Skjuter man lite extra hårt? Jag vet inte - men något gjorde Djurgården uppenbarligen väldigt bra vilket gjorde att de fick med sig så många fler poäng.
Den poängmässiga utdelningen och differensen är i alla fall extrem.
MVP
Det är lätt att peka på Marcus Krüger, som ju är en av ligans bästa spelare när han väl är frisk. Som lagkapten och symbolspelare är han liksom en given MVP-spelare på förhand. Han var också nominerad till hela ligans MVP, trots att han bara spelade 29 matcher. Han låg också och skvalpade runt en poäng per match den här säsongen också, trots de närmast ständiga skadeproblemen.
Viktor Andrén är en annan MVP-kandidat, eftersom han trots allt var den stora anledningen till varför Djurgården kunde lyfta sig från botten till toppen.
Men jag vill också lyfta fram Axel Andersson. Jag tycker han är en av HockeyAllsvenskans bästa backar, och framför allt nu under slutspelet tycker jag han varit helt överlägsen bland Djurgårdens backar. Andersson är sjukt underskattad, och hade han varit lite “flashigare” hade han definitivt fått mer uppmärksamhet. När jag rankade grundseriens 50 bästa spelare hade jag Andersson som åttonde bästa back - och det känns lite snålt nu när jag fått tänka lite på det och när jag fått se honom på närmare håll under slutspelet. Nog ska han åtminstone upp topp-fem? Jag hade på Wiktor Nilsson och Marcus Krüger före Andersson, och även om jag förstår hur jag tänkte (Nilsson var ligans fjärde bästa poänggörare i fem mot fem och Krüger…är Krüger) så känner jag att Andersson ändå är viktigare utifrån att det är en större skillnad på honom och de övriga backarna än det är på en (i alla fall halvskadad) Krüger och övriga forwards/centrar. Ni förstår nog hur jag menar.
Axel Andersson håller SHL-klass. Han är sjukt bra i alla zoner, och både driver offensiven och leder defensiven på bra sätt när han är inne på isen.
Därför pekar jag, kanske något överraskande, ut honom som MVP.
Frågetecknet
Mycket av sportchefen K-G Stoppels säsong kommer kommas ihåg av hans märkliga hantering av , och - som han betalade stora pengar för att hålla borta från laget i väntan på att det skulle hitta nya klubbadresser. Det är klart att det haveriet också påverkat hans köpstyrka senare under säsongen. Visst, de fick in två andra backar (Jakob Ragnarsson och Kalle Loponen) som väl kunde göra det jobbet som Hedström, Schilling och Falk kunde. Men i det läge som Djurgården är i rent ekonomiskt undrar man ju om de smartaste var att betala en massa pengar för spelare som inte fick spela. Kanske gick man plus på det i slutändan - men risken är ganska stor att man inte gjorde det.
Ekonomin har varit ett frågetecken under en lång tid. Redan under förra säsongen fick jag uppgifter som sade att läget mer eller mindre var katastrofalt. Då pratades det ned av de i Djurgården jag hade kontakt med, men det har sedan dess blivit smärtsamt tydligt att Djurgården Hockey inte mår bra.
I mars kom beskedet att de skulle tillsätta en arbetsgrupp, som leds av Niklas Wikegård och VD:n Matthias Sånemyr, för att adressera problemet.
“Djurgården Hockey befinner sig idag i ett utsatt ekonomiskt läge och det faktum att herrarnas representationslag spelar i HockeyAllsvenskan är ett sportsligt misslyckande som får stora konsekvenser för föreningens övergripande konkurrenskraft över tid. Vi kan inte heller vara nöjda med den höga personalomsättningen som präglat organisationen, föreningens kommersiella utveckling och det faktum att det fortfarande saknas en grundläggande infrastruktur för att bedriva kvalitativ ishockeyverksamhet i Stockholm. Ovanstående ska föranleda ödmjukhet och självrannsakan. För detta bär vi i föreningen ansvar", gick det att läsa i ett pressmeddelande.
När det nu står klart att Djurgården tvingas genomlida minst ett år till i HockeyAllsvenskan är det klart att läget inte direkt kommer bli bättre. Framför allt om vi betänker att de återigen har ett gäng veteraner på dyra kontrakt även nästa säsong. Som det ser ut nu kommer förändringarna i spelartruppen bli få - om inte Niklas Wikegård drar fram hyveln och helt enkelt bygger om truppen genom att köpa ut spelare med avtal.
Det som ger Djurgården hopp är ju juniorverksamheten, men man kan heller inte räkna med att 18-åringar ska gå in och vara stjärnor eller leda laget när det blåser. Det får man se som en trevlig bonus, snarare än något annat.
Djurgården skrev i sitt pressmeddelande att:
"Det finns nu två vägar att gå. Den ena är att fortsätta som tidigare. Det innebär att Djurgården Hockey kraftigt behöver skära ned på sin verksamhet och därtill sportsliga ambitioner i en HockeyAllsvensk kontext. Det är dock inte en acceptabel väg att gå för en ishockeyförening med Djurgårdens historia, kultur och ambitioner. Då återstår alternativ nummer två. Ett rakt och ärligt samtal om nuläge med Djurgården Hockeys medlemmar, aktieägare, samarbetspartners och övriga intressenter.”
Att problemen adresseras, och att Djurgården erkänner att de finns, är i grunden bra. Det tyder på en sjukdomsinsikt, vilket ju är steg ett i en sorts förändringstrappa. Men att lyfta problemet är det enkla. Nu är frågan om de har kompetens och tålamod för att faktiskt förändra det som är fel i föreningen. Har Djurgården vad som krävs för att pusha för en SHL-plat?
Eller är man i HockeyAllsvenskan för att stanna?
Betyg
Djurgården är inte helt lätta att betygsätta. En fjärdeplats är väl egentligen okej, och en finalplats är faktiskt mer än godkänt. Samtidigt har man haft för få sekvenser under säsongen där man spelat en ishockey som varit bra nog. De har dessutom pendlat alldeles för mycket i sina prestationer, både under matcher och från match till match. De har också återigen tvingat bort en tränare. Och i finalen bjöd de (med undantag för typ två perioder) inte upp till kamp över huvud taget.
När allt kommer omkring kanske jag kan sträcka mig till att ge Djurgården en trea i betyg. En finalplats är värd en fyra, men grundseriens spel och tabellplacering är inte mycket mer än en tvåa enligt mig. Summa summarum är de därför värda en trea.
Jag tror Djurgården själva också känner att de mer eller mindre underpresterat. Jag hoppas nästan de känner så, och inte tar finalplatsen som ett bevis för att allt var kanon.
De får inte övervärdera finalplatsen.
Blicka framåt
Det finns en hel del frågetecken runt Djurgården. Inte minst på grund av ekonomin, och att så pass många spelare har kontrakt även kommande säsong. Normalt hade jag sett det som något bra, men jag är tveksam till om den trupp de är på väg att bygga till kommande säsong är bra nog. Niklas Wikegård (eller vem som nu ansvarar för att värva spelare till kommande säsong) behöver pricka rätt i det mesta på de kvarvarande platserna, har jag en känsla av. Just nu har de två målvakter, sju backar och tolv forwards på avtal till kommande säsong. Ett gäng av dessa spelare är dock relativt oprövade juniorer, som ännu inte gjort en hel säsong i A-laget.
Wiktor Nilsson är en av de som har kontrakt. Han kommer dock lämna för spel i Frölunda, enligt Expressen. Det är ju en spelare som Djurgården såklart gärna hade behållit. Axel Andersson är en annan spelare på avtal, men där borde det finnas SHL-intresse. Frågan är om Andersson ändå hellre vill vara kvar i Djurgården som en solklar förstaback, eller om han i så fall vill ta steget upp i SHL där han kanske är en femte-, sjätteback?
Enligt Expressen är Arvid Costmar klar för Djurgården. Det känns som en klockren värvning. Han lär ta en stor roll i nästa säsongs Djurgårdslag. Skulle Djurgården också kunna få in Pontus Johansson på permanent basis? Då har de helt plötsligt en ganska spännande backsida. Johansson borde ses som en drömvärvning.
Annars hoppas jag Djurgården spelar Victor Eklund, Linus Eriksson och Anton Frondell massor nästa säsong. Eklund och Eriksson visade redan den här säsongen att de är redo för HockeyAllsvenskan, och Frondell är ju en i grunden ännu större talang. Jag ser fram emot att få se honom på riktigt, också.
Det är ju annars det som sker vid sidan av isen som väcker störst nyfikenhet till nästa säsong. Robert Kimby kommer in som ny huvudtränare, och även om han gjort det kanon i Almtuna är det klart att det finns en viss osäkerhet i hur det kommer gå med honom som huvudtränare när årets succécoach Michael Holmqvist kommer vara hans assisterande. Ligger Djurgården åtta vid jul så är det ganska enkelt att återigen vända sig till “Honken” och fråga om inte han kan ta över och utföra sin magi en gång till. Speciellt eftersom Patrik Andersson, som också kom in och lyfte Djurgården, också blir kvar som assisterande. Hur mycket kommer egentligen Robert Kimby få sätta sin stämpel på Djurgården? Och hur mottagliga är Djurgårdens spelare för att få in en ny tränare som ska implementera ett nytt spelsätt, ytterligare en gång?
Något som också “talar emot” Kimby är att han är tillsatt under K-G Stoppel-eran. Han är inte Niklas Wikegårds val, även om jag såklart tror att Wikegård också gillar Kimby. Den forne Almtunatränaren har inte speciellt många skyddsnät (annat än Djurgårdens svaga ekonomi - har de råd att sparka honom?) så det vill nog till att han antingen får snabba resultat i form av bra poäng eller ett bländande spel.
Wikegårds intåg är såklart också något som kittlar. Kan han hjälpa till att göra Djurgården till en SHL-klubb igen? Även om jag varit ganska kritisk i den här texten, kanske för kritisk om vi betänker att Djurgården trots allt var i final, kommer såklart chansen att gå upp i SHL finnas. HockeyAllsvenskan kommer inte ha en lika given favorit nästa år (även om Oskarshamn ser ut att få ett mycket bra lag) och jag skulle bli förvånad om vi i alla fall inte såg Djurgården som en av de hetare utmanarna när allt kommer omkring.
